Allt sedan traditionsprincipen i början av 1900-talet fick klart fäste i svensk rätt har olika syften angetts för, samt krav uppställts med principen. Syftet torde numera vara stävjandet av borgenärsbedrägliga transaktioner. Vad gäller uppställda krav för erhållandet av borgenärsskydd, synes domstolarna frångått att tillmäta faktisk besittningsövergång och publicitet avgörande betydelse. Även om rättsläget kan betecknas som oklart, torde det avgörande numera vara att en överlåtare avskurits från sin rådighet över den överlåtna egendomen i form av avskuren mottagande- och betalningslegitimation eller förhindrats från att fortsatt bruka egendomen. Om en övergång till avtalsprincipen skulle kunna vara till för- eller nackdel för borgenärskollektivet är inte entydigt eftersom det går att framhålla argument åt båda håll. I förevarande uppsats framhålls dock att det individualiseringskrav som föreslås uppställas för lösöreöverlåtelser vid en övergång till avtalsprincipen, möjligen skulle kunna föranleda ett ökat antal borgenärsbedrägliga transaktioner. Företagshypotekets ställning som säkerhet skulle vidare vid en övergång till avtalsprincipen kunna påverkas negativt, men däremot torde den gränsöverskridande handel som Sverige bedriver inte beröras i någon nämnvärd utsträckning. Uttalanden från representanter för våra nordiska grannländer vad gäller avtalsprincipens tillämpning i deras respektive rättsordningar, bör inte okritiskt godtas som argument för hur en övergång till avtalsprincipen i svensk rätt skulle kunna ta sig uttryck. Däremot föranleder traditionsprincipens redan förändrade innebörd att en eventuell övergång inte nödvändigtvis skulle innebära en omvälvande förändring av rättsläget. Det är först vid en övergång till avtalsprincipen som de utmätningsrättsliga  presumtionsreglerna anses kunna bli av betydelse vid tredje mäns äganderättsanspråk grundade på förvärv. Det torde uppställas höga krav på presumtionens brytande och ur den aspekten bör gäldenärens förmögenhet, vid en övergång till avtalsprincipen, inte minska markant till följd av tredjemansanspråk.

No description available.

<p>Trots principen om avtalets subjektiva begränsning kan det finnas skäl till att utöka ett aktieägaravtals verkningar mot förvärvande tredje man för att skydda beaktansvärda intressen. Då rättsläget är oklart är det av intresse att undersöka huruvida en tolkning med laganalogins hjälp mot sakrättens samt skiljerättens område kan klargöra rättsläget.</p><p>För att ge läsaren tillräcklig bakgrund för analysen beskrivs rättsläget vad gäller aktieägaravtal och de bakomliggande teorierna rörande den analogiska tillämpningen.<strong> </strong>Därefter analyseras undantag till avtalets subjektiva begränsning, varefter en diskussion följer där frågan huruvida analogier kan dras besvaras.<strong></strong></p><p>Resultatet av denna framställning är att en analogisk tillämpning kan göras mot de två undersökta rättsområdena, dock endast i begränsad utsträckning vad gäller skiljerättens område. En kombinerad applicering av möjliga analogier från sakrättens och skiljerättens områden på aktieägaravtal leder till ett resultat där aktieägaravtalets bundenhet mot både förvärvande tredje man samt kvarstående parter klargörs.</p> / <p>Despite the doctrine about privity of contract, there can be reasons to recognise effects of a shareholder’s agreement against acquiring third party to protect legitimate interests. Since the legal position is uncertain, it is of interest to examine whether an analogy of law towards indefeasible rights and arbitration agreements can clarify this uncertainty.</p><p>To give the reader enough background information for the analysis, the legal position regarding shareholder’s agreement and the basic theories about the application of analogies are described. Thereafter exceptions to the privity of contracts are analysed, after which a discussion where the question whether analogies can be made is answered.         <strong></strong></p><p>The result of this thesis is that an application by analogy can be made towards the two examined areas, but only to a limited extent regarding arbitration agreements. A combined application of analogies possible from indefeasible rights and arbitration agreements creates a result where the validity of a shareholder’s agreement towards both acquiring third party and remaining parties is clarified.</p>

Trots principen om avtalets subjektiva begränsning kan det finnas skäl till att utöka ett aktieägaravtals verkningar mot förvärvande tredje man för att skydda beaktansvärda intressen. Då rättsläget är oklart är det av intresse att undersöka huruvida en tolkning med laganalogins hjälp mot sakrättens samt skiljerättens område kan klargöra rättsläget. För att ge läsaren tillräcklig bakgrund för analysen beskrivs rättsläget vad gäller aktieägaravtal och de bakomliggande teorierna rörande den analogiska tillämpningen. Därefter analyseras undantag till avtalets subjektiva begränsning, varefter en diskussion följer där frågan huruvida analogier kan dras besvaras. Resultatet av denna framställning är att en analogisk tillämpning kan göras mot de två undersökta rättsområdena, dock endast i begränsad utsträckning vad gäller skiljerättens område. En kombinerad applicering av möjliga analogier från sakrättens och skiljerättens områden på aktieägaravtal leder till ett resultat där aktieägaravtalets bundenhet mot både förvärvande tredje man samt kvarstående parter klargörs. / Despite the doctrine about privity of contract, there can be reasons to recognise effects of a shareholder’s agreement against acquiring third party to protect legitimate interests. Since the legal position is uncertain, it is of interest to examine whether an analogy of law towards indefeasible rights and arbitration agreements can clarify this uncertainty. To give the reader enough background information for the analysis, the legal position regarding shareholder’s agreement and the basic theories about the application of analogies are described. Thereafter exceptions to the privity of contracts are analysed, after which a discussion where the question whether analogies can be made is answered.          The result of this thesis is that an application by analogy can be made towards the two examined areas, but only to a limited extent regarding arbitration agreements. A combined application of analogies possible from indefeasible rights and arbitration agreements creates a result where the validity of a shareholder’s agreement towards both acquiring third party and remaining parties is clarified.

No description available.

Sakrätt tillämpas när flera olika rättigheter kolliderar och borgenärsskyddet föreskriver när en part kan få skydd mot sin motparts borgenärer. För att uppnå ett sådant borgenärsskydd krävs att ett sakrättsligt moment företas och vilket sakrättsligt moment som ska beaktas varierar beroende på egendomsslag. I denna uppsats behandlas vilket sakrättsligt moment som torde krävas för att borgenärsskydd ska uppkomma vid andelsrätter i lösöre och om kravet på sakrättsligt moment påverkas av att det föreligger ett enkelt bolag mellan parterna. Det finns idag tre rättsfall som behandlar sakrättsligt skydd vid andelsrätter, varav de två senaste rättsfallen är av störst intresse i denna uppsats. I ena fallet, travhästfallet, ansågs att traditionsprincipen bör gälla vid överlåtelse av andelar i lösöre och i andra fallet, segelbåtsfallet, konstaterades att sakrättsligt skydd kunde uppkomma direkt genom avtalet när sambesittning förelåg. Genom en analys av dessa fall och besittningsbegreppen konstateras att borgenärsskydd borde uppkomma redan vid avtalet men under förutsättning att gemensam besittning föreligger mellan samägarna. På grund av osäkerheten av vad som torde gälla och HD:s skiftande ändamålsbedömningar i rättspraxis konstateras dock att det inte kan anses föreligga en klar princip utan att omständigheterna i det enskilda fallet kan bli avgörande. Vilket sakrättsligt moment som ska beaktas vid enkla bolag är däremot oklart eftersom det föreligger olika åsikter gällande det enkla bolagets egendomsförhållanden. I uppsatsen konstateras att en bruttoprincip ska gälla vid utmätning av en bolagsmans egendom vilket leder till att denuntiationsprincipen inte kan användas så som vid handelsbolag. Istället bör varje egendomsslag av egendomen som används i bolaget beaktas för att avgöra när ett sakrättsligt skydd kan uppkomma för respektive egendom. Det konstateras också att denuntiation kan bli tillämpligt i vissa fall när tredje man innehar egendomen som är föremål för andelsrätterna. Eftersom rättsläget gällande andelsöverlåtelser inte är helt klarlagt och att stor vikt skulle kunna läggas på omständigheterna i de enskilda fallet har det i uppsatsen konstaterats att det inte möjligt att bedöma om gällande rätt är ändamålsenlig eller inte. Vad som är en ändamålsenlig lösning torde också vara svårt att avgöra men en avvägning mellan skyddet mot borgenärbedrägerier och omsättningsintresset bör vara av betydelse. Eventuellt skulle den lösning som HD kom fram till vid segelbåtsfallet kunna utgöra en sådan ändamålsenlig lösning.

No description available.

Återtaganderättsförbehåll är en vanlig förekommande säkerhetsrätt som innebär att en säljare eller kreditgivare vid avbetalningsköp kan förbehålla sig rätten att återta objektet till dess att köparen uppfyllt sina avtalsåtaganden. Säkerhetsrätten innebär på så vis en separationsrätt för säljaren och utgör ett skydd i förhållande till köparens övriga borgenärer. I genomförandet av denna framställning har lagförfattningar, relevanta rättsfall från Högsta domstolen och doktriner noggrant studerats i syfte att beskriva de rättsliga förutsättningarna enligt svensk rätt för uppställandet av ett giltigt återtaganderättsförbehåll avseende lös egendom ur ett kreditgivar- och konsumenträttsligt perspektiv. Berörda material har behandlats ur ett obligations- och sakrättsligt perspektiv i syfte att identifiera bristfälligheter med återtaganderättsförbehåll i förhållande till den svenska rättsordningens avsikter med säkerhetsrätten, för att därefter ta ställning till återtaganderättsförbehållets ändamålsenlighet ur ett konsumenträttsligt perspektiv. Därutöver undersöks behovet av en revidering av återtaganderättsförbehållets ställning genom utvärdering av säkerhetsrättens grundsatser i förarbeten. Här görs även en begränsad internationell utblick om jämförbara rättsordningarnas motsvarigheter av återtaganderättsförbehåll. Resultaten redovisar fyra kriterier som behöver vara uppfyllda för att erhålla ett giltigt återtaganderättsförbehåll. Återtaganderättsförbehållets ändamålsenlighet ur konsumenträttsligt hänseende betraktas till en överväldigande del att vara i linje med konsumentkreditlagens ändamål. Revideringsbehov föreligger, dock är frågan diskutabel med hänseende till kostnadsfrågan och säkerhetsrättens strikta och omständliga läge i svensk rätt.

En kommitté med uppgift att utreda huruvida en övergång bör ske från traditionsprincipen till avtalsprincipen tillsattes den 14 mars 2013. Utredningen har påkallats bland annat med anledning av att köpares okunskap, beträffande kravet på tradition, föranleder ett omedvetet risktagande från köparens sida i form av att en förvärvad vara kvarlämnas i säljarens besittning. Om en köpare kvarlämnar en köpt vara i säljarens besittning riskerar han enligt gällande rätt att gå miste om såväl varan som erlagd köpeskilling, med anledning av att förvärvet inte är skyddat mot säljarens borgenärer. Säljarens borgenärer har följaktligen möjlighet att ta en kvarlämnad vara i anspråk för täckning av säljarens skulder. Om en över­gång skulle ske till avtalsprincipen skulle köparens förvärv erhålla skydd mot säljarens borgenärer vid köpeavtalets ingående och köparen skulle därför kunna hindra att en köpt, men kvarlämnad, vara tas i anspråk för täckning av säljarens skulder. Köparen erhåller emellertid enbart separationsrätt till en vara om köpet uppfyller kravet på individualisering. För att er­hålla separationsrätt krävs även att köparen kan uppvisa betryggande bevisning till stöd för sin rätt, vilket kan medföra att köparen, om han efter köpet kvarlämnar varan i säljarens besittning, riskerar att gå miste om den på grund av att han inte kan styrka sin äganderätt. En övergång kan därför innebära att köparen likväl riskerar att gå miste om en köpt vara, dels eftersom han kan vara ovetandes om kravet på individualisering och dels eftersom han kan ha svårt att styrka sin rätt. Även säljaren vidtar, när han ingår ett överlåtelseavtal, en risk för att göra en förlust, men det är osannolikt att den risken skulle förändras med anledning av ett principbyte.

Access to finance is often a vital tool for a company to make investments which in turn leads to increased generation of income. In 2022, the amount of lending to non-financial companies increased by around 13 %. Banks' traditional lending channels have recently been challenged by DeFi. Within DeFi, no central intermediary is used, the security provided is cryptocurrencies and the transaction history is public. The most common cryptocurrency used in DeFi is bitcoin. At the time of writing, bitcoin has a market capitalization of approximately $521 million. The use of DeFi has grown rapidly in 2022 as cryptocurrencies worth just under $110 billion were pledged in DeFi as collateral for credit. The EBA has previously warned about the risks of cryptocurrencies. Despite warnings, neither case law nor any clear legislation regarding cryptocurrencies and creditors protection has thus been created. Though, there is a proposal from EU that will create a uniform regulation for cryptocurrencies that are not currently covered by the EU's existing regulatory framework for financial services, the so-called MiCA regulation. In Swedish legislation, there is an ongoing investigation on how to handle cryptocurrencies. However, neither the proposals at EU-level nor national level deal with substantive legal aspects such as creditors protection. The purpose of the thesis is to present a proposal for what bitcoin as property is classified as according to Swedish law and to identify the most appropriate legal aspect when bitcoins are used within DeFi. Based on the purpose, the following questions arise (i) What type of property should the cryptocurrency bitcoin be legally classified as? (ii) How can creditor protection be achieved when a transaction with bitcoin is made? (iii) How can creditor protection be achieved when bitcoin is used as collateral? In this thesis, the legal dogmatic method and law analogies will be used to answer the questions. The conclusions are that bitcoin should first be seen as a financial instrument according to MiFID II and creditor protection in the case of acquired ownership of bitcoins can basically never be achieved. Creditor protection in case of retained ownership can be achieved with analogous application of RVL and using registration as an element of property rights. When bitcoin is used as collateral, creditor protection can be achieved through the property right element of registration or tradition. In the case of three-party escrow, notification of transfer of claim must be made to the person who holds the pledged property in accordance with the 1936 Pawn Law.