The research is focused on the claims that The Supreme Court in Sweden has engaged in judicial activism. The research aims to investigate if The Supreme Court has acted as an activist and which consequences that can result in for the Swedish constitution.

Användandet av streamingtjänster med betalningslösningar blir allt vanligare. Streaming viaolika plattformar såsom datorer, surfplattor och telefoner är ett mer lättillgängligt sätt attkomma åt exempelvis fotbollsmatcher och liknande än det traditionella sättet via TVsändningar.Genom att köpa en streamingtjänst får du möjlighet att titta på det du önskar vardu vill, vilket inte är möjligt med traditionell Tv-underhållning.Streamingtjänster har funnits i ett antal år men är fortfarande en relativt ny marknad, vilkenhela tiden expanderas och tekniskt utvecklas. Det finns en mängd företag som erbjuderstreamingtjänster och i uppsatsen har två leverantörer beskrivits, vilka båda erbjudermöjlighet till att streama herrfotboll.Fokus för uppsatsen har varit att utreda hur företagen förhåller sig till dagenskonkurrenslagstiftning. I 2 kap 7 § Konkurrenslagen (2008:579) fastställs förbudet motmissbruk av dominerande ställning. Uppsatsen är inriktad på att undersöka om något av devalda företagen kan ha dominerande ställning och om den i sådant fall missbrukas. Iuppsatsen framhävs svårigheterna med att avgränsa den relevanta produktmarknaden förstreamingtjänster utifrån dagens reglering samt vägledande praxis. Problematiken angåendeavgränsningen framhävs eftersom den ligger till grund för bedömningen om dominerandeställning föreligger.Eftersom det är en ständigt utvecklande marknad kommer vi belysa problematiken somuppstår när juridikens vägledning är svårapplicerad på en ny marknad.

Villkoret nedan kallas rättelseklausul, det är ett begrepp som inte är vida känt, trots att klausulen används i avtal i många branscher. I doktrin är det enbart Calissendorff och Ramberg som skrivit något mer omfattande om ämnet. Klausulen gör det möjligt för den avtalsbrytande parten att rätta sitt avtalsbrott inom en viss tidsfrist och på så sätt undkomma påföljder, som hävning eller skadestånd. ”Beställaren kan säga upp avtalet till omedelbart upphörande om Leverantören på ett väsentligt sätt bryter mot avtalets bestämmelser, samt inte vidtar rättelse inom 30 dagar efter skriftligt påpekande från beställaren.” Syftet med uppsatsen är att belysa fenomenet rättelseklausul samt försöka ta reda på hur de används, och i vilken utsträckning de bör användas. Som ett steg i detta exemplifieras svårigheterna och problematiken som klausulerna kan ställa till med, men uppsatsen illustrerar också när användandet har ett bakomliggande syfte och används för ett gott och nödvändigt ändamål. För att besvara uppsatsens frågeställning; Bör rättelseklausuler finnas med i avtal? analyseras farorna med användningen av klausulen. Är det möjligt att rätta även grovt vårdslösa eller uppsåtliga avtalsbrott, eller är detta oskäligt? I syfte att besvara uppsatsens frågeställningar är det första steget att utreda gällande rätt inom avtalsrättens område genom att samla in och använda svenska rättskällor. De rättskällor som främst använts är doktrin, rättspraxis och lag, men även vissa förarbeten, skiljedomar och standardavtal behandlas. Slutsatsen är att rättelseklausulens främsta fördelar är att kommunikationen mellan parterna ökar samt att den ger den avtalsbrytande parten en andra chans när ett avtalsbrott begåtts i god tro. Rättsfallen och problembakgrunden visar dock på problematiken med svårtolkade formuleringar och obalanserade villkor. Den gemensamma partsviljan stämmer många gånger inte överens med rättelseklausulen. Utgångspunkten bör därmed vara ett avtal utan rättelseklausul och om parterna vill ha med en rättelseklausul bör den vara mycket noggrant formulerad.

No description available.

No description available.

No description available.

Vid varumärkesintrång har rättighetshavaren rätt till ersättning för den skada som han eller hon lidit till följd av intrånget. I 8 kap. 4 § varumärkeslagen (2010:1877) (VML) stadgas att den som begår varumärkesintrång ska betala dels skälig ersättning för utnyttjande av varumärket, dels ytterligare ersättning för skada som rättighetshavaren lidit. Av bestämmelsen framgår att vid beräkning av den skada som rättighetshavaren har lidit ska hänsyn tas till bland annat utebliven vinst. Inom varumärkesrättsliga mål är det vanligt förekommande att åberopa 35 kap. 5 § Rättegångsbalk (1942:740) (RB), vilken är en bevislättnadsregel. Regeln används på grund av svårigheterna för rättighetshavaren att styrka omfattningen av skadan, varför domstolen får uppskatta skadan till ett skäligt belopp. Bevislättnadsregeln har varit omtalad i juridisk varumärkesdoktrin eftersom domstolen ofta uppskattar skadan till ett blygsamt belopp. För att domstolen ska kunna uppskatta ett skäligt skadeståndsbelopp, krävs fungerande beräkningsmodeller. Ofta används före- och eftermetoden som innebär att domstolen jämför rättighetshavarens ekonomiska situation före och efter intrånget. Metoden är lämplig vid beräkning av rättighetshavarens reparativa skada, det vill säga, den skadeståndsfunktion som får rättighetshavaren att försättas i en liknande situation som innan varumärkesintrånget. Före- och eftermodellen har dock vissa nackdelar, varför uppsatsen syftar till att utreda frågan om andra beräkningsmodeller kan appliceras på varumärkesmål. Uppsatsen behandlar frågan om skadeståndsberäkning vid fastställande av utebliven vinst. Området är belagt med stor osäkerhet, eftersom det är svårt för rättighetshavare att styrka sina skadeståndsberäkningar i fråga om utebliven vinst. Objektivt är således slutsatsen att rättighetshavarens uteblivna vinst är ett fiktivt uppskattat belopp. I uppsatsens diskussion och slutsats framkommer att fler skadeståndsberäkningsmodeller kan användas för att beräkna rättighetshavarens skada. En risk för rättighetshavaren vid skadeståndsberäkningar i varumärkesintrångsmål är att domstolen ofta underkänner rättighetshavarens yrkade skadestånd, vilket resulterar i att domstolen uppskattar skadan till ett skäligt, ofta blygsamt belopp. Modeller såsom jämförelsemetoden och "varumärkesvärderingsmodellen" utreds i uppsatsen som alternativa modeller för att beräkna rättighetshavarens skada vid ett varumärkesintrång.

The purpose of this paper is to explore what objects that can be seized and how the management of a seizure should be conducted. Ability to take enforcement against an individual should be carefully weighed against the rights and freedoms that exist. Seizure is one of the various restraints that exist, and the regulation on which they appear is mainly in the Code of Judicial Procedure, Chapter 27th. To be able to apply coercive measures, it is fundamental prerequisite that a criminal investigation is initiated, but there exist some significant exceptions to this. There are also rules about who has the right to provide for the seizure, the decision can be taken by a prosecutor, an investigator, a police officer or, in special cases, the court. The purpose of a seizure is mainly to secure the subject of a criminal investigation, to secure objects that have been arrogated or to secure future forfeiture. Therefore it is only possible to seize objects that are relevant to a criminal investigation, and it is only movable property such as written documents or electronic objects that can be seized. Items that have been seized should be handled in accordance with the laws that exist. A protocol shall be established and supervision shall be exercised over the seizure and a seizure should end when it is no longer relevant to the criminal investigation. The regulation has recently changed and that created new improved opportunities, but despite that, the area is complex and constantly evolving technology makes it difficult.

Sjöröveri anses vanligen ha uppstått i samband med att något av värde för första gången lämnande land. Sedan dess har pirater funnits på många av världens hav och utgjort ett hot mot sjöfarten. Förekomsten av pirater har gått upp och ner under tidens gång. När sjöröveri återigen började ta fäste under 1900-talet beslutade Nationernas förbund om att kodifiera sedvanerätten på området. Detta arbete fortsattes av FN och på 1980-talet färdigställdes FN:s havsrättskonvention som innehåller ett antal relevanta artiklar. Dessa artiklar tillämpas nu under det internationella samarbete som pågår mellan FN, EU, stater och Somalia i Adenviken. Säkerhetsrådet har med stöd av FN-stadgans kapitel VII givit mandat till stater och organisationer att vidta alla nödvändiga maktmedel i detta ändamål. EU har anslutit sig till piratjakten och så har även Sverige gjort. Förekomsten av stater och organisationer på det fria havet och på somaliskt territorialvatten föder dock en mängd olika juridiska frågor. Det finns flera typer av jurisdiktioner som kan vara aktuella, men i sammanhanget är universell jurisdiktion och flaggstatsprincipen mest förekommande. Den förra innebär att varje stat har rätt att omhänderta pirater oavsett om något eller någon med anknytning till staten har blivit utsatt för piratdåd. Det senare innebär att en stat har jurisdiktion över fartyg som bär dess flagg och vad som sker därpå. När den rättsliga grunden för att ingripa mot pirater är fastlagd uppstår nya problem. Det kan röra sig om vilka metoder som får användas för att bekämpa piraterna och av betydelse här är om piraten kan betraktas som kombattant eller civil. Rätten att omhänderta personer vid militära insatser är beroende av kontexten i den givna situationen. Ett problem som uppstått i piratjakten utanför Somalias kust är att deltagande stater och organisationer inte kan eller vill lagföra piraterna varför insatserna är präglade av en överlämnandeproblematik. Det rör sig om att finna stater som är villiga att ta emot och lagföra pirater, men också tillse att piraternas fri- och rättigheter inte kränks vare sig vid omhändertagandet eller vid överlämnandet. Här uppstår frågan om det är Sverige, EU och/eller FN som kan tillskrivas själva omhändertagandet av pirater. Det är ett första steg, av två, att klarlägga vem som bär ansvar för omhändertagandet. För att ansvar ska kunna utkrävas måste den entitet som tillskrivs omhändertagandet vara fördragsslutande part till det konvention som entiteten i sammanhanget anses ha brutit mot. Från ett europeiskt perspektiv kan det röra sig om Europakonventionen och huruvida den kan vara tillämplig på omhändertagna pirater. Mot bakgrund av detta har uppsatsen två syften. Det ena syftet är att belysa vem som kan tillskrivas den svenska väpnade styrkans omhändertagande av misstänkta pirater. Det andra syftet är att uppmärksamma vad som kan tänkas gälla för den svenska väpnade styrkan då den avser att överlämna pirater till ett land till vilket EU har ingått avtal om överlämnande av pirater. / Kontakta författaren på adressen johan_gerdin at yahoo.se

Framställningens syfte är att utreda var gränsen mellan medgärningsmannaskap och medhjälp skall dras. För att få en helhetsbild och en ökad förståelse för området behandlas dock hela medverkansläran. Det som får störst utrymme i uppsatsen är hur praxis gällande medgärningsmannaskap har utvecklats de senaste årtiondena. Det konstateras att medgärningsmannaskap, genom bland annat tillämpningen av BrB 23kap 4 § andra stycket, har kommit att utnyttjas i större utsträckning än tidigare. En annan viktig fråga som behandlas är på vilket sätt begreppen tillsammans och i samförstånd eller gemensamt och i samråd har kommit att användas. Kritik framförs mot att ett mer kollektivt straffansvar tillämpas genom möjligheten att döma medhjälpare som gärningsmän där det ter sig naturligt (enligt 23 kap 4 § andra stycket), samt möjligheten att döma en grupp människor för att de handlat gemensamt och i samråd trots att det inte går att styrka vem av de tilltalade som har gjort vad, eller ens att alla tilltalade faktiskt deltagit vid utförande av brottet. Slutsatsen är att behovet av flexibilitet måste vägas mot behovet av rättssäkerhet. Inom medverkansläran har rättssäkerheten fått stå undan i allt för hög grad. En större tydlighet och noggrannhet i kategoriseringen av medverkande bör eftersträvas samt högre beviskrav på individnivå.Detta kan givetvis leda till att skyldiga gärningsmän frias på grund av bristande bevisning. Det måste dock accepteras att domar ibland blir felaktiga till den tilltalades fördel, detta är nödvändigt om ett rättsäkert system skall kunna upprätthållas.