Översiktsplaner är komplexa, innehållsrika dokument och indikationer visar på att de blir än mer innehållsrika och komplexa – översiktsplanerna ska samordnas med fler mål och intressen, vilket gör att styrdokumenten vänder sig till än fler målgrupper och mottagare. När översiktsplaner, som genererar många olika budskap – budskap som indirekt tilltalar många olika mottagare, blir frågan hur översiktsplanerna samtidigt ska vara vägledande för det praktiska arbetet med kommunernas fysiska utveckling. Uppsatsens forskningsdesign består av en fallstudie där sex kommunala översiktsplaner analyseras. De sex kommunala översiktsplaner som undersöks är Arvidsjaurs kommuns, Borås stads, Höganäs kommuns, Sundbybergs stads, Umeå kommuns samt Älvkarleby kommuns översiktsplaner. Översiktsplanerna analyseras med hjälp av Laclau och Mouffes diskursteori. Studiens resultat visar på att kommunerna koncentrerar sina innehållsmässiga prioriteringar kring diskurserna hållbarhet och livsmiljö. Kommunerna framställer planeringen på ett sätt där denna antar formen som normbildande – planeringen ska bana väg för kommunernas praxis, genom att i vissa avseenden vara vägledande och flexibel och i vissa vara styrande och formalistisk. Den dominerande diskursen som framkommer i kommunernas översiktsplaner är den om god livsmiljö. Denna diskurs genomsyras av attraktivitets- och tillväxtsaspekter. De mottagare som framträder i översiktsplanerna är invånare, näringsliv, besökare, tjänstemän, politiker och planerare. En del av invånarna (”de kreativa”), näringslivet och besökarna, får större uppmärksamhet och framställs som eftersträvansvärda, de ska ”lyfta” kommunerna, göra dem attraktiva och skapa tillväxt. Kommunerna ska, genom de attraktiva livsmiljöerna, verka för att dessa ska vilja etablera sig. En annan framträdande invånargrupp, som får mindre uppmärksamhet i översiktsplanerna är ”de socioekonomiskt utsatta”, dessa ska i större utsträckning anpassas till kommunernas tillväxtnarrativ. Kommunerna framställer specifikt näringslivet som en viktig part i planeringsprocessen – de ses som möjliggörare för kommunernas förordade planering. Diskursen om god livsmiljö byggs upp främst genom flytande signifikanter (begrepp utan given betydelse). Utifrån analysen kan konstateras att kommunerna genom att bygga upp denna diskurs på ett allmängiltigt plan troligen upprätthåller en situation där konflikter inte kan uppstå – genom att konsensus kan uppnås på ett generellt plan. Platsmarknadsföring kan antas komma att spela en större roll för översiktsplaneringen när fler kommuner behöver anstränga sig för att locka individer och företag. Kommunerna behöver, för att uppnå tillväxt, fortsätta arbeta för att tillfredsställa de ”eftersträvansvärda” mottagarna – troligen genom mer samverkan med dessa mottagare, eller genom att dessa ges ännu större utrymme som möjliggörare i planeringen. Utifrån analysen kan konstateras att fler mottagare kan komma att bli aktuella för översiktsplaneringen, när näringslivet, som inte är en avgränsad mottagargrupp, får ännu mer uppmärksamhet hos kommunerna. Planerarnas roll blir att verka som en underlättande part i processen – de behöver se till att konsensus uppnås samt att beslutstagandet fortgår effektivt. Översiktsplaneringen plöjer slutligen stigarna med hjälp av en överordnad ”metadiskurs” genomsyrad av ett tillväxtfokus, där mjukare värden inte får samma utrymme, inte heller de mottagare som berörs av dessa mjuka värden. De vaga och diffusa framställningarna kommunerna gör, tillsammans med obalansen i beaktningen till mottagarkretsen bidrar följaktligen till att översiktsplanens vägledande karaktär blir diffusare, i förmån att upprätthålla ett konfliktlöst forum där konsensus kan uppnås, kring områden där praktisk handling inte tydliggörs.

För att tillgodose grundläggande mänskliga behov och skapa välfärd använder världens länder en betydande andel av jordens resurser. Under de senaste 50 åren har det gått att bevittna en stigande trend när det gäller resursanvändning men för att möjliggöra en hållbar utveckling krävs en minskad resursanvändning vilket kan uppnås genom ökad resurseffektivitet. En ökad resurseffektivitet kan också leda till en ökad energieffektivitet, eftersom  extraktion, bearbetning och användning av material och vatten kräver energi. Ett verktyg för att uppnå detta är industriell och urban symbios vilket innebär att synergier skapas mellan aktörer inom och mellan sektorer för att bättre nyttja olika typer av resurser.  Syftet med examensarbetet var att undersöka vilka restflöden av energi, material och vatten i den svenska ekonomin som kan anses vara underutnyttjande och möjligheten att nyttja dessa flöden mer resurseffektivt genom sektorsövergripande samverkan som industriell och urban symbios. För att besvara syftet och forskningsfrågorna genomfördes en intervjustudie med branschföreträdare för de sektorer i Sverige som använder mest energi och vatten samt genererar mest avfall. Befintlig litteratur och tidigare projekt användes också för att fördjupa, analysera och verifiera resultatet. Genom intervjustudien identifierades 26 underutnyttjade restflöden i 13 sektorer. Av dessa analyserades följande 16 flöden; anrikningssand, avloppsslam, bark, energiaskor, fiberslam, GROT, grönlutsslam, gödsel, halm, koldioxid, lignin, livsmedelsavfall och livsmedelsförluster, restvärme, slagg, värme i avloppsvatten samt återvunnet vatten. Alla dessa flöden har potential att generera ett högre värde genom en alternativ hantering och är möjliga att material- eller energiåtervinna. Totalt identifierades 45 olika typer av alternativa hanteringar för dessa flöden.  I arbetet presenteras flödenas storlek, nuvarande hanteringssätt och möjliga alternativa metoder. Hur utbud och tillförsel av flödena ser ut och i vilken grad de är kontaminerade av andra ämnen och därmed kräver bearbetning innan en alternativ hantering är möjlig behandlas också. Vilka krav som finns på omgivningen och andra aktörer, så kallade ekosystemkrav, presenteras tillsammans med de hinder som identifierats för en mer resurseffektiv hantering. Ekosystemkraven och hindren klassificeras utifrån determinanter för industriell och urban symbios. De mest frekvent återkommande var teknofysiska ekosystemkrav samt ekonomiska- och marknadsrelaterade hinder.  De analyserade restflödena motsvarar 28 % av Sveriges inhemska materialkonsumtion, 8 % av Sveriges energitillförsel samt 46 % av lantbrukets och industrins vattenanvändning i Sverige. För att nyttja restflödena mer resurseffektivt krävs både en förändrad definition av värdet på restflödena och sektorsövergripande samverkan som exempelvis industriell och urban symbios. Lokala och regionala förutsättningar kan påverka potentialen för varje specifikt fall. Kemisektorn, energisektorn samt massa- och pappersindustrin är tillsammans med statliga aktörer viktiga för att utveckla mer sektorsövergripande samverkan. / To meet fundamental human needs and foster well-being, nations worldwide consume a substantial portion of Earth’s resources. The past half-century has witnessed a consistent uptrend in resource utilization. However, sustainable development necessitates a reduction in resource consumption, achievable through increased resource efficiency. Such efficiency not only conserves resources but could also lead to energy efficiency, given that the extraction, processing, and usage of materials and water are energy-intensive processes. Industrial and urban symbiosis fosters synergies among stakeholders within and across sectors, optimizing the use of diverse resource types. This thesis aims to explore the underutilized residual flows of energy, materials, and water within the Swedish economy and to assess the feasibility of their more efficient utilization through cross-sectoral collaborations, exemplified by industrial and urban symbiosis. An interview study involving representatives from Sweden’s most energy and water-intensive sectors, as well as the largest producers of waste, was conducted to address the thesis objectives and research questions. The study was complemented by a review of existing literature and previous projects to deepen the analysis and validate the findings. This approach led to the identification of 26 underutilized residual flows across 13 sectors. Among these, 16 flows were analysed: tailings, sewage sludge, bark, energy ashes, fiber sludge, tops and branches, green liquor dregs, manure, straw, carbon dioxide, lignin, food waste and losses, residual heat, slag, heat in wastewater and recycled water. Each flow harbors the potential for value generation through alternative management practices that could lead to material or energy recovery. In total, 45 distinct alternative management practices were identified for these flows. The thesis presents the magnitude of the flows, their current management practices, and potential alternative methods. It also examines the supply of the flows, the degree of contamination by other substances, and the necessary processing before alternative management can be put into practice. Additionally, it outllnes the ecosystem requirements, alongside the barriers to more efficient resource management. These requirements and barriers are categorized based on the determinants of industrial and urban symbiosis where the techno-physical and economic and market related are more common. The analyzed residual flows represent 28 % of Sweden’s domestic material consumption, 8 % of its energy supply, and 46 % of the water used in the nation’s agriculture and industry. To utilize these flows more efficiently, a reevaluation of their value is imperative, as is the establishment of cross-sectoral collaborations like industrial and urban symbiosis. The potential for such utilization is subject to local and regional conditions. The chemical sector, energy sector, and paper and pulp industry, together with governmental agencies, play an important part in fostering broader cross-sectoral cooperation.