Planering är ofta platsbestämt och sker i en kontext med konstanta faktorer med små förändringar år efter år. Men i områden som påverkas av en säsongsbetingad attraktionskraft så ser situationen annorlunda ut. På landsbygden, framförallt i kustsamhällen så finns det en planeringskontext där förutsättningarna ser mycket annorlunda ut beroende på säsong. Detta är samhällen med en stor mängd fritidsbebyggelse som påverkar de kommunala förutsättningarna. I det Svenska språket finns ord som sommarhus och fritidshus vilket indikerar att vi har en kultur där många människor äger mer än en bostad. Men samtidigt har vi ett planeringssystem med ett kommunalt planmonopol och där mycket av planeringen inte är gränsöverskridande utan sker inom den kommunala kontexten.  Denna studie undersöker hur de kommuner med en bred etablering av fritidsbebyggelse på landsbygden väljer att förhålla sig till detta och vilka strategiska ageranden som genomförs för att påverka bostadsmarknaden. I de kommuner där etableringen av fritidsbostäder är storskalig måste kommunerna tillgodose två olika gruppers behov vilket påverkar den kommunala planeringen, serviceutbudet och bostadsmarknadens utveckling. Undersökningens teoretiska utgångpunkt är att se etableringen av fritidshus på landsbygden som en gentrifieringsprocess. Fritidshusägarna kommer i dessa kommuner in som en ny konkurrerande grupp på bostadsmarknaden och tränger på sikt bort de bofasta från bostadsmarknaden till följd av drastiskt ökad efterfrågan och ökade bostadspriser. Undersökningen genomfördes som en fallstudie där material från fyra landsbygdskommuner i norra Bohuslän var grunden för empiri. De kommuner som undersöktes var Lysekil, Sotenäs, Strömstad och Tanums kommun. De fyra kommunerna valdes utifrån kommunernas skala, antalet helårsboende i förhållande till andelen fritidsboende samt ett antal kvalitativa attribut som närhet till kust, avstånd till större städer samt historisk bakgrund. De fall som undersöktes skulle finnas i en liknande kontext och geografiskt sammanhang för att ge möjlighet att studera likheter och skillnader i materialet och kunna avgöra om fallen var representativa för den generella utvecklingen. Metoden för undersökningen var en kvalitativ innehållsanalys dels av strategiska textdokument men kompletterades också med semistrukturerade intervjuer. De strategiska dokumenten som undersöktes var kommunala översiktsplaner och bostadsförsörjningsprogram för att skapa en bild av hur kommunerna ser på sitt bostadsbestånd och hur de politiskt förhåller sig till detta.  Undersökningen och uppsatsen som helhet visar på att kommuner på landsbygden till stor del ser den breda mängden fritidsbebyggelse som en tillgång men att denna utveckling inte får ske på bekostnad av den egna befolkningen. Flera av kommunerna ansåg dock att det kommunala planmonopolet inte var tillräckligt för att kunna skapa reell skillnad för bostadsutvecklingen utan efterfrågade fler verktyg för att kunna påverka. Framträdande är den problematik som finns mellan att fritidsboendena är ett positivt ekonomiskt tillskott till besöksnäringen i kommunerna och det faktum att priserna på bostadsmarknaden ökar till den grad att behoven för de helårsboende inte alltid kan tillgodoses. Gentrifieringsprocessen med att flera kustområden omvandlas till att till stor del vara sommarstäder verkar svår att påverka eftersom utvecklingen har gått långt och mycket sker utan att kommunen kan påverka.

På grund av stora utsläpp av växthusgaser är klimatförändringar ett stort hot mot våra samhällen. Med klimatförändringar drabbas samhällen av mer extrema väderhändelser som även ökar i antal. Förutom att arbeta för att minska utsläppen som driver på att klimatförändringarna sker kan även städer och samhällen stärkas och bli mer motståndskraftiga genom klimatanpassning. Klimatanpassning kan innebära olika fysiska och informativa åtgärder för att minska skador eller hantera skador när extremväder slår till.  Just klimatanpassning har även lyfts fram som ett viktig arbete som behöver intensifieras av just försäkringsbranschen. Idag kan svenska försäkringsbolag erbjuda ett fullt skydd mot skador på egendom som drabbas vid extrema väderhändelser men de har börjat flagga för att detta kan komma att ändras. När händelser av extremväder går från att ske oförutsett till att bli förutsedda händelser på grund av klimatförändringarna kan inte längre skadekostnader täckas i lika hög grad. Försäkringsbolag kan tvingas höja försäkringspremier eller i vissa grad sluta erbjuda försäkringar. Detta kommer drabba både individer och kommuner utifrån ekonomiska faktorer. För kommunerna bör dessa varningar driva på klimatanpassningen då riskområden och förhöjda risker för skador kan leda till att invånare inte kan bo eller flytta till kommunen. Arbetet med klimatanpassning är alltså viktigt för den strategiska fysiska planeringen för att kunna skapa hållbara samhällen.  Denna studie är en flerfallstudie av sex svenska kommuner som har någon typ av strategiskt dokument för att hantera klimatanpassning. Dessa dokument tillsammans med kommunernas översiktsplaner har analyserats genom en kvalitativ innehållsanalys för att undersöka hur kommunerna arbetar med klimatanpassning utifrån försäkringsbranschens önskade krav och förslag. Hur arbetet med klimatanpassning implementeras i svenska kommuner har även analyserats utifrån implementeringsteori. Resultatet visar att kommunerna i hög grad arbetar utifrån de önskade krav och förslag gällande klimatanpassning som försäkringsbranschen trycker på men att vissa önskade krav och förslag är enklare att implementera i den kommunala verksamheten. Tillgången till tillräckliga resurser, åtaganden som redan på något vis är implementerade i verksamheten och tydlighet gällande ansvarsfördelning är betydande förutsättningar för god klimatanpassning i svenska kommuner. Slutligen har det även konstaterats att klimatanpassning främst implementeras i kommunerna genom ett top-down-perspektiv. Det är de högre nivåerna i ett hierarkiskt system som skapar riktlinjerna som kommuner och fastighetsägare sedan ska följa. Gällande vissa frågor kring klimatanpassning kan ansvaret hanteras på lägre nivåer men i vissa fall skapas en otydlighet kring ansvar vilket kan försvåra klimatanpassningsarbetet hos kommunerna.

Studien belyser mellankommunal samverkan och dess planerings- och beslutsprocesser. Avtalssamverkan är ingen ny företeelse i Sverige, men är intressant att studera då kommuners utmaningar sträcker sig över större geografiska områden och befintliga gränser överskrids i allt fler frågor. Det finns därför ett uttalat behov av mellankommunal samverkan och nya innovativa samverkansformer. De nya tillvägagångsätten för planering, som på olika sätt frångår den traditionella beslutskedjan, ställer samtidigt höga krav på kommunerna och den representativa demokratin då exempelvis möjligheten till ansvarsutkrävande försvåras. Syftet med studien är därför att kritisk granska demokratiska strukturer i mellankommunal samverkan avseende representativitet, ansvarsutkrävande och legitimitet – för att svara på övergripande frågor gällande hur och av vem mellankommunala frågor konstrueras. Intressanta frågeställningar är hur demokratin påverkas av förändringen, hur planeringsprocessen är konstruerad ur ett demokratiperspektiv samt hur avvägningen av intressen hanteras. Uppsatsen är utformad som en fallstudie och det studerade fallet är det mellankommunala samarbetet Familjen Helsingborg med tillhörande kommuner. Metoder för datainsamling har varit dokumentstudier, semistrukturerade intervjuer med politiker, tjänstepersoner och kommundirektörer samt en kvalitativ innehållsanalys av det empiriska materialet. De teoretiska utgångspunkterna för studien har varit teorier om makt, governance och governance network. Studiens analys visar på att det finns olika perspektiv på mellankommunal samverkan. I relation till det fall som studeras framstår en representativitet som baseras på frivillighet vara väsentligt – en frivillighet som medför att delaktiga aktörer istället styrs av engagemang, intresse och resurser när olika nätverkskonstellationer bildas. Vidare visar studien på ett formaliserat samarbete, där ett tydligt uttalat ansvarsutkrävande finns i de dokument som studerats – något som talar för Familjen Helsingborgs legitimitet. Studien visar också på Helsingborgs stad som, framförallt med bakgrund i dess organisatoriska resurser, har en större roll i samarbetet – vilket medför en ofrånkomlig asymmetri. Aktörens resurser innebär att de kan ta ansvar för fler frågor än de mindre kommunerna, något som kan skapa maktstrukturer. De mindre aktörerna uttalar också en uppskattning över att den större aktören axlar ansvaret som ledande i samarbetet. Det som talar för demokrati och jämlik påverkan är att Helsingborg, trots sin storlek, har lika många röster som de övriga. Förekomsten av denna ledande aktör har visat sig kräva en ödmjukhet, hos såväl mindre som större aktörer för att skapa sammanhållningskraft och tillit – något som är väsentligt för en demokratisk process. Vidare har analysen visat att planeringsprocessen bygger på att helheten går före enskilda kommuners intressen samt en beslutsprocess som är konstruerad av konsensusskapande där ett givande och tagande sker i förhandlingar. För att mellankommunal samverkan ska uppnå en demokratisk process krävs ett tydligt ansvarsutkrävande, en representativitet som bygger på frivillighet och ett konsensusskapande där det agonistiska samtalet synliggörs.

Med hänsyn till en politiskt styrd kontext behöver planerare arbeta utifrån utgångspunkten att värna om det allmänna intresset. Det kan vara problematiskt när mål eller strategier som är mer eller mindre förankrade i den fysiska planeringen behöver hanteras av planerare om målet i fråga påverkar den fysiska miljön. Två sådana strategier är att etablera kluster respektive bygga blandstad som ur en planeringsmässig utgångspunkt grundar sig i vissa motsättande behov och planering av den fysiska miljön. Klusteretableringar grundar sig i zonering av företag för att uppnå mål om ekonomisk tillväxt medan en planering efter blandstadens principer grundar sig i målet om en integrerad och levande stad genom en fysisk miljö där olika funktioner blandas. Då båda strategierna återkommer i dagens planeringpraktik finns det en möjlighet att de kommer pekas ut som utvecklingsstrategier inom samma geografiska område. Vid ett sådant scenario behöver aktörerna inom planeringsprocessen hantera båda strategierna och de potentiella konflikterna som kan uppkomma i planerings och genomförandestadierna. Studien initierades med förhoppningen att belysa hur en planeringsprocess påverkas av att behöva se efter två strategier som i teorin har viss motsättande påverkan på den fysiska miljön. Syftet är att genom att granska en pågående planeringsprocess undersöka hur etableringen av ett kluster påverkar kommunala strategier om att bygga blandstad. Syftet är vidare att kunna skapa en förståelse kring hur strategier som innebär att bygga blandstad respektive etablera kluster och som kan vara oförenliga i planeringsprocessen hanteras. Genom en fallstudie har initiativet till att etablera ett Life Science-kluster i Mölndal stad kunnat studeras. Studiens resultat presenteras utifrån det strategiska material som utgjorts av strategiska dokument och plandokument som direkt påverkat planeringsprocessen samt intervjuer med en översiktsplanerare, en detaljplanerare samt en representant från exploatören som ansvarar för genomdrivandet av den klusteretablering som nu håller på att ta form i kommunen.  Slutsatsen belyser att vagt definierade strategier om blandstad respektive klusteretableringar skapar risker för framtiden och förväntningarna för vad området i fråga kommer ge. Om området riktar in sig på en viss del av befolkningen specifikt finns en risk för att området kommer vara socialt tillgängligt och anpassat efter dem. Blandstaden används främst för att marknadsföra klusteretableringen gentemot företag som potentiellt kan etablera sig på platsen. Att använda blandstadsbegreppet inom planeringsprocessen kan dock skapa förväntningar på att området kommer vara vinklat gentemot allmänheten när området löper risk att istället bidra till en minskad integrering. Slutsatsen belyser även att planeringsprocessen har varit tillåtande i hanteringen av klusteretableringen. Trots det visar studien att båda strategierna behöver tillskrivas mening och konkreta åtgärder för att planerare ska kunna styra utkomsten av planerna och de behöver vara uppmärksamma på vilken tidsram som strategierna ska uppnås inom samt hur de kan utvecklas över tid. En oaktsam användning av begreppet kan annars leda till att begreppen förlorar sin mening och slutar användas. Konsekvensen av att etablera kluster respektive bygga blandstad inom samma område blir att risken för att de påverkar varandra till den grad att det skapas ett beroende dem emellan. Då klusteretableringar löper risken att avvecklas kan konsekvensen bli att blandstaden inte kan verka utan klusteretableringen. Det kommer i sin tur påverka strategierna och dess aktualitet i policydokument.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur stadsplaneringens politiska uppdrag eventuellt påverkas av privata konsulters deltagande i planeringsprocesser. På så sätt problematiseras tolkningsutrymmet samt det potentiella inflytandet över de vägval som den offentliga verksamheten gör. I grunden handlar det om att belysa ett eventuellt demokratiskt problem i en kontext som lovordar samverkan mellan offentlig och privat sektor. Målet är att identifiera om ansvarsutkrävandet kan säkerställas när aktörerna i dessa nätverk tar beslut i den offentliga verksamhetens sfär. Undersökningen belyser huvudsakligen en svensk planeringskontext på regional samt kommunal planeringsnivå. Därutöver ingår även exempel från Köpenhamn, Danmark. Fokus riktas mot frågan om social hållbarhet samt den offentliga aktörens hantering av allmänintresset i relation till social hållbarhet som fenomen. Undersökningen belyser hur social hållbarhet tar sig i uttryck i specifika planeringsprojekt samt hur relationen mellan konsult och kommun ser ut i dessa exempel. Det empiriska materialet består av intervjuer med representanter från konsultfirmor samt tjänstemän från kommuner eller regionkontor. Dessutom analyseras planeringsdokument samt slutrapporter i relation till de olika projekten. Det empiriska resultat antyder att social hållbarhet hanteras som en avpolitiserad fråga inom den fysiska planeringen. Potentiella motsättningar ser ut att ignoreras i ett sammanhang som strävar efter att lösa problem utan konflikt. Förekommande problemlösningar relateras framförallt till fysiska ingrepp i stadsmiljön där kommunikativa aspekter såsom medborgardeltagande och ökad samverkan är centrala. Alternativa förståelser och kunskapsfält ser ut att reduceras bort till förmån för vissa dominerande ideal. Resultatet indikerar vidare att konsulten får ett relativt stort handlingsutrymme i stadsutvecklingsprojekt med inriktning på social hållbarhet. Denna slutsats baseras framförallt på den offentliga aktörens förtroende för konsulten samt den ömsesidiga tolkningen att konsulten utför den offentliga aktörens uppdrag - som ett slags företrädare för den offentliga verksamheten. Allmänintresset försvaras i den mån att det politiska uppdraget utförs utan större konflikt. Konsulten levererar också utifrån den offentliga aktörens förväntningar. Däremot framkommer en odemokratisk aspekt där social hållbarhet inte ser ut att definieras utifrån en politisk grund. De aktuella stadsutvecklingsprojekten som sådana är förvisso politiskt förankrade, men tolkningsutrymmet för konsulten ser ut att vara relativt stort där den offentliga aktören söker stöd, expertis eller kunskap. Det demokratiska problemet i förekommande exempel handlar inte om konsultens förmåga eller oförmåga att tolka den politiska viljan. Problemet ligger snarare i att den offentliga aktören inte definierar social hållbarhet i relation till fysisk planering på en önskvärd politisk nivå. Det finns således ett behov av att den offentliga aktören stärker sitt självförtroende i hanteringen av ett ämne som förtjänar att tillskrivas en politisk betydelse. Så länge den offentliga aktören inte definierar vad social hållbarhet är enligt den politiska viljan kan allmänintresset bli svårt att försvara.

En strategisk fysisk planering har under flera år varit något som förespråkats från statligt håll i Sverige, men trots detta så har idealen inte fått något tydligt fäste i den kommunala planeringen. Det är utifrån detta glapp mellan teori och praktik som arbetet har sin utgångspunkt, där syftet är att skapa en förståelse för planeringsprocessens underliggande ideal, sättet som idealen påverkar planeringen och anledningen till att glappet mellan teori och praktik har uppkommit.   Dagens planeringspraktik studeras utifrån sex översiktsplaneprocesser, där ideal från den rationella, kommunikativa och strategiska planeringen identifieras och lyfts fram. Utifrån intervjuer gjorda med kommunala planerare så dras slutsatsen att dagens översiktsplanering främst är baserad på ett rationellt ideal, vilket synliggörs av den systematik och regelstyrning som finns i processen och genom den tydliga rollfördelning som finns mellan planerare och politiker. Uppsatsen visar också på att den kommunikativa teorin inte har fått det genomslag som planeringsdebatten möjligen ger sken av, utan har främst inneburit att ett större antal aktörer inkluderas i processen och att det skapats en bredare kunskapssyn. Den strategiska fysiska planeringen har främst inkluderats genom användandet av visioner, men där dessa är begränsade till att ge en riktning åt den kommunala planeringen och utgår inte från teorins konsensusbyggande eller aktörsmobiliserande aspekter.      Arbetet visar på att idealet om en strategisk fysisk planering, som förespråkas från statligt håll, inte har fått något genomslag eftersom praktiker eftersträvar ett rationellt ideal snarare än ett strategiskt. Ett första steg för att glappet mellan teori och praktik ska minska skulle i så fall vara att praktiker och statliga myndigheter eftersträvar samma ideal. Det går att härleda det rationella idealet bland planerare till att planeringssystemet i sig är rationellt uppbyggt och att planerare endast i liten utsträckning går utöver de lagstadgade kraven i sitt arbete. Glappet mellan teori och praktik har därför förstärkts av att planeringssystemet inte har förändrats i tillräckligt utsträckning, men har också påverkats av att planerare inte aktivt reflekterar över sättet som de arbetar på. Samtidigt bemöts de kommunikativa och strategiska idealen som fått genomslag av ett starkt motstånd från det rationella planeringssystemet, vilka gör att de endast delvis kunnat bli implementerade.

Översiktsplaner är komplexa, innehållsrika dokument och indikationer visar på att de blir än mer innehållsrika och komplexa – översiktsplanerna ska samordnas med fler mål och intressen, vilket gör att styrdokumenten vänder sig till än fler målgrupper och mottagare. När översiktsplaner, som genererar många olika budskap – budskap som indirekt tilltalar många olika mottagare, blir frågan hur översiktsplanerna samtidigt ska vara vägledande för det praktiska arbetet med kommunernas fysiska utveckling. Uppsatsens forskningsdesign består av en fallstudie där sex kommunala översiktsplaner analyseras. De sex kommunala översiktsplaner som undersöks är Arvidsjaurs kommuns, Borås stads, Höganäs kommuns, Sundbybergs stads, Umeå kommuns samt Älvkarleby kommuns översiktsplaner. Översiktsplanerna analyseras med hjälp av Laclau och Mouffes diskursteori. Studiens resultat visar på att kommunerna koncentrerar sina innehållsmässiga prioriteringar kring diskurserna hållbarhet och livsmiljö. Kommunerna framställer planeringen på ett sätt där denna antar formen som normbildande – planeringen ska bana väg för kommunernas praxis, genom att i vissa avseenden vara vägledande och flexibel och i vissa vara styrande och formalistisk. Den dominerande diskursen som framkommer i kommunernas översiktsplaner är den om god livsmiljö. Denna diskurs genomsyras av attraktivitets- och tillväxtsaspekter. De mottagare som framträder i översiktsplanerna är invånare, näringsliv, besökare, tjänstemän, politiker och planerare. En del av invånarna (”de kreativa”), näringslivet och besökarna, får större uppmärksamhet och framställs som eftersträvansvärda, de ska ”lyfta” kommunerna, göra dem attraktiva och skapa tillväxt. Kommunerna ska, genom de attraktiva livsmiljöerna, verka för att dessa ska vilja etablera sig. En annan framträdande invånargrupp, som får mindre uppmärksamhet i översiktsplanerna är ”de socioekonomiskt utsatta”, dessa ska i större utsträckning anpassas till kommunernas tillväxtnarrativ. Kommunerna framställer specifikt näringslivet som en viktig part i planeringsprocessen – de ses som möjliggörare för kommunernas förordade planering. Diskursen om god livsmiljö byggs upp främst genom flytande signifikanter (begrepp utan given betydelse). Utifrån analysen kan konstateras att kommunerna genom att bygga upp denna diskurs på ett allmängiltigt plan troligen upprätthåller en situation där konflikter inte kan uppstå – genom att konsensus kan uppnås på ett generellt plan. Platsmarknadsföring kan antas komma att spela en större roll för översiktsplaneringen när fler kommuner behöver anstränga sig för att locka individer och företag. Kommunerna behöver, för att uppnå tillväxt, fortsätta arbeta för att tillfredsställa de ”eftersträvansvärda” mottagarna – troligen genom mer samverkan med dessa mottagare, eller genom att dessa ges ännu större utrymme som möjliggörare i planeringen. Utifrån analysen kan konstateras att fler mottagare kan komma att bli aktuella för översiktsplaneringen, när näringslivet, som inte är en avgränsad mottagargrupp, får ännu mer uppmärksamhet hos kommunerna. Planerarnas roll blir att verka som en underlättande part i processen – de behöver se till att konsensus uppnås samt att beslutstagandet fortgår effektivt. Översiktsplaneringen plöjer slutligen stigarna med hjälp av en överordnad ”metadiskurs” genomsyrad av ett tillväxtfokus, där mjukare värden inte får samma utrymme, inte heller de mottagare som berörs av dessa mjuka värden. De vaga och diffusa framställningarna kommunerna gör, tillsammans med obalansen i beaktningen till mottagarkretsen bidrar följaktligen till att översiktsplanens vägledande karaktär blir diffusare, i förmån att upprätthålla ett konfliktlöst forum där konsensus kan uppnås, kring områden där praktisk handling inte tydliggörs.

Antalet äldre i Sverige har ökat mest procentuellt sett av alla befolkningsgrupper under senare år, och prognosen är att gruppen äldre kommer att öka ännu mer de kommande decennierna. Åldersdiskriminering av äldre är vanligt förekommande, vilket påverkar deras möjligheter i samhället. Detta i kombination med att det inte finns någon lag som ställer krav på äldresinkludering i kommunala planer gör att äldreperspektivet riskerar att utestängas eller minimeras i planeringskontexten. Den praktiska implementeringen av äldres särskilda behov vad gäller bostäder och service i kommunal planering är svag trots att det är reglerat i ett flertal lagstiftningar. Uppsatsen har därför undersökt äldreperspektivet inom ramen för strategisk fysisk planering genom att undersöka hur bostäder och service riktat mot äldre implementeras i kommunala planer. I uppsatsen har de teoretiska utgångspunkterna blandstad samt WPR använts i kombination med metoderna kvalitativ textanalys samt semistrukturerad gruppintervju. Den kvalitativa textanalysen genomfördes genom att granska fyra kommuners bostadsförsörjningsprogram, dessa valdes ut med bakgrund i tre kriterier, och detta landade i en analys av bostadsförsörjningsprogram för Sundsvalls kommun, Uppsala kommun, Ystads kommun, samtSkövde kommun. Semistrukturerad gruppintervju genomfördes med tre medlemmar ur pensionärsorganisationen SPF Seniorerna Trossö i Karlskrona.  Resultat och analys visar att äldreperspektivet inom bostäder och service förekommer till viss delinom kommunal bostadsförsörjning, och att det därför finns utrymme till förbättringar för att synliggöras ännu mer. I granskade bostadsförsörjningsprogram behandlas bostäder för äldre genomgående, och majoriteten av programmen behandlade även service både friskrivet från bostäder men även i kombination med bostäder. Samtliga program understryker vikten av att uppnå en blandning av boende- och upplåtelseformer samt förtätning och tillvaratagande avbefintliga tekniska system. Majoriteten av kommunerna betonar att tillgänglighet i bostadsbeståndet och i övriga miljöer också är viktigt i samklang med bostäder och service.  Respondenter vid gruppintervjun bekräftar också att äldreperspektivet förekommer och framhävs inom den fysiska planeringen, och att det har blivit bättre på senare år. Det betonades dock att det finns förbättringspotential genom mer inkludering som exempelvis remissinstans vid framtagandet av kommunala planer, samt att förbättra samverkan mellan kommun och medborgare. Respondenterna betonade också problemet med tillgänglighet i både bostadsbeståndet samt i offentliga miljöer, och att detta kan förbättras och åtgärdas.  I slutsatser poängteras det att det är fem begrepp som utgör viktiga pusselbitar för att främja för ett äldreperspektiv inom den kommunala bostadsförsörjningen, dessa är: närhet, tillgänglighet, variation, inkludering och samverkan. Sammanfattningsvis finns det ett äldreperspektiv inom den kommunala bostadsförsörjningen specifikt för de fyra bostadsförsörjningsprogram som analyserats samt för de respondenter som intervjuats

Studien utforskar hur ideal från den deliberativa demokratiteorin speglas i ett svenskt planeringsfall som går att definiera som ett informellt samarbetsnätverk, eller ’soft space in planning’. Syftet med arbetet är att delge en ökad kunskap kring den problematik som kan uppstå när aktörer å ena sidan vill effektivisera planeringsformerna men å andra sidan också måste säkerställa att de demokratiska grunderna vidhålls. Arbetet utgår ifrån deltagandet i och observerandet utav ett exploateringsprojekt i en svensk kommun där kommunen tillsammans med en byggaktör och arkitekt inlett en process utanför den lagstadgade planprocessen för att komma fram till en gemensam vision. Observationerna kompletteras med en intervjustudie där en informant från respektive aktör intervjuats. Sammanfattningsvis visade resultatet att en av grundprinciperna för processen var att skapa en arena för öppen diskussion angående de värden som önskades inkorporeras i platsens utformning. Under processens gång fanns det moment som upprätthöll de deliberativa idealen genom att tillåta alla aktörers representanter en plats i samtalet. Däremot innehöll processen också moment som kunde uppfattas som utmanande för några deltagare vilket riskerade att hämma deras åsiktsutryckande. Sammantaget gav deltagarna en positiv bild av processens genomförande och utfall även om den i vissa aspekter lämnade lite att önska gällande de deliberativa idealens säkerställande. Detta till trots argumenterar arbetet att utfallet kan anses stå på demokratiska grunder även om inte alla deliberativa ideal uppfyllts fullständigt. / The study explores how ideals from deliberative democracy theory are reflected in a Swedish planning case that can be defined as an informal cooperation network, or ‘soft space in planning’. The purpose of the work is to share increased knowledge about the problems that may arise when actors on the one hand want to streamline planning methods, but on the other hand also must maintain the democratic foundations. The work is based on participation in and observation of a development project in a Swedish municipality where the municipality, together with a developer and architect, initiated a process outside the statutory planning process to arrive at a common vision. The observations are supplemented by an interview study in which an informant from each actor was interviewed. In summary, the results showed that one of the basic principles of the process was to create an arena for open discussion regarding the values that were desired to be incorporated into the design of the site. During the process, there were moments that maintained the deliberative ideals by allowing everyone a place in the conversation. However, the process also contained elements that could be perceived as challenging for some participants, which risked inhibiting their expression of opinion. Overall, the participants gave a positive picture of the process's implementation and outcome, even though it left a little to be desired in confirming some aspects of the deliberative ideals. Despite this, the study argues that the outcome can be considered to be on democratic grounds even if not all deliberative ideals were fulfilled completely.

Extrema väderhändelser, temperaturförändringar, ökad nederbörd och översvämningar belyser behovet för Sveriges kommuner att stärka sin beredskap. Med klimatförändringar som en av vår tids mest brådskande utmaningar, står våra kommuner med det viktiga ansvaret att förbereda och anpassa sig till dess omvälvande effekter. Detta arbete tittar närmare på kommunernas översiktliga klimatanpassningsarbete, och belyser den viktiga roll som kommunerna spelar genom den fysiska planeringen i att minska Sveriges klimatrelaterade sårbarheter. Nationella experter har konstaterat att kommunernas beredskap för klimatförändringar är i behov av förbättring. Uppföljningar av kommunernas klimatanpassningsarbete sedan införandet av den nationella klimatanpassningsstrategin år 2018 har resulterat i en otillräcklig och fragmenterad bild av hur kommunerna arbetar med klimatanpassning. Det hindrar att kunskap om kommunernas klimatanpassningsarbete kan användas för att utveckla arbetet och att tillhandahålla bästa möjliga förutsättningar. Studien fokuserar på kvalitativa analyser av kommunernas översiktsplaner för att framställa detaljerad och nyanserad kunskap om hur det lokala klimatanpassningsarbetet i Sverige ser ut efter införandet av den nationella klimatanpassningsstrategin. Hanteringen av klimatanpassningen i översiktsplanerna jämförs sedan med forskningsbaserade principer för god plankvalitet inom klimatanpassningsplanering. Genom att analysera olika översiktsplaner från kommuner med varierande förutsättningar söker studien att förstå kommunernas förutsättningar, utmaningar och skillnader när det gäller att klimatanpassa den fysiska miljön. Resultaten visar att de studerade översiktsplanerna håller en förvånansvärt låg kvalitet vid jämförelse med de forskningsbaserade principerna för god plankvalitet inom klimatanpassningsplanering. Alla de studerade översiktsplanerna, även från kommunen som kommit längst i sitt klimatanpassningsarbete, uppvisar allvarliga brister gällande uppföljning och sociala aspekter. Om dessa brister kvarstår över tid kan det leda till förspilld utvecklingspotential, onödiga kostnader och socialt orättvisa utföranden.