Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2001. / Härtill 6 uppsatser och 3 appendix.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2001. / Härtill 5 uppsatser.

Bakgrund: En tredjedel av världens kvinnor upplever våld eller sexuellt våld under sin livstid. Hälso- och sjukvårdspersonal har en central roll i omhändertagandet av utsatta människor. Sjuksköterskor tenderar att sakna kunskaper för att ge rätt vård för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp men framtagna riktlinjer och rekommendationer implementeras eller efterföljs inte. Syfte: Litteraturstudiens syfte är att belysa sjuksköterskors upplevelse av att vårda kvinnor utsatta för sexuella övergrepp. Metod: Litteraturstudie där tio forskningsartiklar utvärderats, kvalitetsgranskats och analyserats enligt kvalitativ metodik. Resultat: Att vårda kvinnor utsatta för sexuella övergrepp innebär stor psykisk påfrestning och ständig oro för sjuksköterskor. Sjuksköterskor möter hinder för en god omvårdnad i stigmatisering och skuldbeläggning, de känner osäkerhet inför att fråga om sexualitet i allmänhet och sexuella övergrepp i synnerhet. Sjuksköterskor har otillräckliga kunskaper om våld mot kvinnor och önskar mer utbildning i ämnet. För att bearbeta sina upplevelser talar sjuksköterskor med kollegor, familj och deltar i debriefingmöten. Konklusion: Det är känslomässigt dränerande att jobba med sexuellt utsatta kvinnor. Sjuksköterskan är ofta den första som möter den utsatta kvinnan och därför är adekvat utbildning och stöd från arbetsgivare av stor vikt för minskad psykisk belastning.

Bakgrund: Mörkertalet av sexuella övergrepp är avsevärt. Kvinnor känner skuld, rädsla, skam och tvivlar på vård och rättssystem vid sådana händelser. Vården känner okunskap och rädsla inför att beröra ämnet. Då ämnet är tabubelagt kommer eventuella offer inte upp till ytan i tid för att få rätt vård och ohälsa ökar i samhället. Det ligger i sjuksköterskans professionella ansvar att i möte med patienten kunna identifiera sexuella övergrepp och att vara förberedd på hur avslöjanden hanteras. Syfte: Att beskriva hur sjuksköterskan kan identifiera sexuella övergrepp i mötet med kvinnor inom hälso- och sjukvård. Metod: Metoden som valdes i föreliggande arbete var en litteraturöversikt. Databassökningar gjordes i PubMed, CINAHL samt manuellt. Totalt 16 artiklar inkluderades och sammanställdes. Resultat: Sjuksköterskan ser vikten av att prata om sexuella övergrepp men hinder och attityder gör att ämnet undviks. Kvinnor ställer sig generellt positiva till frågor om sexualitet och sexuella övergrepp men få tar själva initiativ till att berätta. Kunskap och erfarenhet är bärande faktorer för att stärka självförtroendet och ge verktyg till sjuksköterskan i frågan om att screena patienten via direkt fråga eller enkät, samt att kunna hänvisa till rätt vårdinstans. Slutsats: Med mer utbildning och erfarenhet hos sjuksköterskor kan chansen öka att identifiera offer av sexuella övergrepp. Samtal om sexualitet med patienter bör vara lika naturligt som samtal om nutrition. För att den drabbade ska öppna upp sig kan vården välkomna samtal om sexualitet och sexuella övergrepp, vilket innebär att ställa frågan och uppmärksamma problemet.

Diss. (sammanfattning) Linköping : Linköpings universitet, 2004. / Härtill 5 uppsatser.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2002. / Härtill 5 uppsatser.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2006. / Härtill 4 uppsatser.

This discourse analysis looks into discursive constructions of sexual acts as sexual crimes or as “regular” sexual practices in the media debate following the #metoo movement in Sweden. The analysis is focused on three cases of accusations of sexual crimes against famous men. By relating linguistic constructions of sexual acts to how the women and men involved are portrayed, the analysis shows how the meaning of sexual practices as crimes or not seems to be dialectically related to discursive constructions of men and women. The analysis shows that women inhabit three different positions in the material, that of the brave hero warning others of sexual criminals, that of the revenge artist mobilizing media storms and that of the active victim, who is partly responsible for the crimes committed against her. The men in the material inhabit three positions as well, the role of the sexual criminal, the role of the “asshole” and the role of the victim of harsh media storms and revengeful women. The findings shine light on the #metoo movement by showing there might be a preferred narrative involved. The analysis points to the female victims of sexual crime having to be heroes for the sexual acts to be linguistically constructed as actual crimes in the media reports. However, the results also show a contradicting story, that of small changes in narrative from earlier “rape myths” which may make possible small shifts in discourse being circulated throughout different institutions in society. The most important finding is that the juridical discourse seems to have a prominent place in the order of discourse surrounding sexual assault, since all discursive constructions of the acts, the men and the women relate in some way to the law and the justice system. Following this, there seems to be a need for other ways of talking about sexual acts that for some reason cannot lead to a conviction but still feels like violations to one of the parties involved.

Diss. (sammanfattning) Linköping : Linköpings universitet, 2007. / Härtill 4 uppsatser.