Diss. (sammanfattning) Umeå : Sveriges lantbruksuniv., 2001. / Härtill 4 uppsatser.

Miljöer med äldre ekar hyser höga naturvärden och är viktiga för den biologiska mångfalden. Under århundraden var ekar i Sverige reglerade av kronan i syfte att kontrollera tillgången på skeppsvirke, det var således förbjudet att avverka ek på krono- och skattejord. Sedan 1800-talet har Sveriges ekbestånd fragmenterats som följd av en rad faktorer. Dessa förändringar har haft en negativ inverkan på ekberoende arter, vars livsmiljöer idag endast är spillror av vad de en gång har varit. Med syfte att ge en ökad förståelse för dagens eklandskap i samband med naturvårdens arbete har ekens historiska utbredning och kvalitet kartlagts i Lösen socken i östra Blekinge. Undersökningen grundar sig på ekinventeringsprotokoll från år 1819 och 1832, men även historiskt kartmaterial. Genom att gå ner på by- och hemmansnivå har platser med hög ektäthet under 1800-talet lokaliserats i landskapet. En studie på denna detaljnivå har aldrig tidigare utförts för Blekinge län. Resultatet visar att ektätheten för tvåhundra år sedan var högst i Lösen sockens södra och mellersta delar, närmast kusten. Dagens skyddade ekmiljöer återfinns främst i socknens sydvästra delar, vilket visar på en kontinuitet. De mellersta och sydöstra delarna omfattas däremot inte av några områdesskydd idag. En stor del av ekarna i socknen benämns i protokollen som skadade samt som ”knut- och risekar”. Böndernas åverkan på träden och socknens naturgivna förhållanden ses som möjliga faktorer till detta. Dessa ekar dög inte till skeppsvirke, men kunde å andra sidan ha utgjort viktiga livsmiljöer för vedlevande arter.

I århundraden har eken varit betydelsefull i Sverige. Kronans syfte var att kontrollera och lagstifta eken för tillgången på skeppsvirke. Det hårda lagstiftandet och kontrollerna bidrog till att avverkning av eken förbjöds på krono- och skattejord. På 1800-talet upplöstes dispositionsrätten vilket ledde till att ekbestånden minskade. Idag är äldre ekar med höga naturvärden viktiga miljöer då de hyser olika mikrohabitater som gynnar den biologiska mångfalden. Syftet med studien har varit att med hjälp av historiskt material jämföra antalet ekar med dagens invertering. I området Elleholm, i Blekinge, har en sådan inventering inte genomförts på över 200 år. Studien undersöker historiska källmaterial som ekinventeringsprotokoll över Elleholm socken för åren 1819, 1830–1831. Insamlade data har sedan jämförts med nutida inventering. Ute i fält har även ekens hålighet, vitalitet och omkrets noterats för att se över ekens kondition. Det framtagna resultatet visar att antalet ekar har minskat drastiskt sedan protokollen skrevs. Data som samlades in efter inventeringen kring ekens kondition gällande överlevnad är positiva. Nedgången på antalet ekar kan bero på att dispositionsrätten upphörde att gälla under 1830-talet. Vidare kan även den ökade befolkningstillväxten lett till att jordägarna avverkade eken illegalt och legalt. Resultatet visar att ekarna i området Elleholm är i bra kondition, vilket kan bero på gallring och öppenhet i landskapet. På grund av nedgången av ekbestånden skyddas ekarna genom de lagar som reglerar skyddandet av ädellövskog samt ”jätteträd”.

Åldern på borrprover från tall (Pinus sylvestris) på utvalda hällmarksberg belägna på Åby säteris gamla utmarker studerades enligt en årsringsanalys (korsdatering med pekår, se t.ex. Niklasson, Zackrisson & Östlund 1994) i syfte att undersöka trädsuccessionen i lokal skala. Enligt Fries (1951, 1958), som studerade skogssuccessionen i Sotenäs genom pollenanalyser och historiska källor var hällmarkerna kala fram till mitten av 1800-talet p.g.a. hårt skogsutnyttjande (Fries, 1958, s. 43). Även Lindner (1935) beskriver regionalt hällmarkerna som skogslösa under samma tidsperiod. (Lindner 1935, s. 159-165).Resultaten från borrningarna visar att merparten träd grodde under perioden 1800-1850 med en topp i föryngringen på 1860-talet. En jämförelse mellan tillväxten av de borrade äldre träden och unga tallar från både öppen och sluten skog, visade att de borrade träden troligtvis vuxit i relativt öppna förhållanden, men att hällmarksbergen dock har haft en viss skogsvegetation även innan 1800-talet, vilket indikerar ett avtagande av den tidigare skogsdecimeringen och en␣ökande skogsföryngring på hällmarksutmarkerna kring Åby säteri nästan 100 år tidigare än vad både Fries och Lindner beskriver. Säteriverksamheten kan ligga till stor grund i detta då skog kunde hämtas på annat håll. / Tree core samples from Scots pine (Pinus sylvestris) growing on mountains on the former outfields of Åby manor were analysed according to crossdating of annual rings (e.g. Niklasson, Zackrisson & Östlund 1994) in order to examine the forest succession in a local scale. According to extensive pollen analyses by Fries the rocky outcrops were bare because of the harsh harvesting of the forest until 1850 (Fries, p. 43). Lindner (1935 also described the surrounding rocky outcrops as bare during the same period of time.The results in this studie shows that several trees had germinated before 1800-1850 with a peak of the regeneration in 1860. When comparing the average growth of the analysed older Scot pines and young Scot pines from both open and secluded forests it showed that the analysed older trees had germinated on relative open grounds, with some some forest vegetation, on the outfields before 1800, giving hard evidence of a decreasing misuse of the forest and an increased regeneration on the rocky outcrops of Åby manor almost 100 years earlier than the results according to Fries and Lindner. The manor function could have helped keeping the forest since trees could be collected elsewhere.

No description available.