No description available.

Bakgrund: Smärtskattning med smärtskattningsinstrument bland patienter i livets slutskede är en rekommenderad och högprioriterad indikator av Socialstyrelsen för en god palliativ vård i livets slutskede. Statistik i palliativregistret visar att patienter i livets slutskede inte smärtskattas tillräckligt, vilket kan leda till minskat välbefinnande när det är brister i smärtlindringen. Sjuksköterskan har en betydelsefull roll i omvårdnaden när det gäller att utföra smärtskattningar med smärtskattningsinstrument för att främja en god vård. Genom att beskriva sjuksköterskors erfarenheter kan möjliga förklaringar till den bristfälliga användningen av smärtskattningsinstrument i livets slutskede lyftas fram. Den ökade kunskapen kan i sin tur bidra till en bättre omvårdnad för patienten. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av smärtskattning med smärtskattningsinstrument av patienter i livets slutskede inom hemsjukvården Metod: En kvalitativ intervjustudie valdes. En kvalitativ innehållsanalys gjordes enligt beskrivning av Lundman & Hällgren Graneheim (2017). Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: Tillförlitligt arbetsredskap vid smärtbedömning, En tidskrävande process, Behov av rutiner och kunskap kring smärtskattning.  Slutsats: Smärtskattning med smärtskattningsinstrument i livets slutskede upplevs vara av stor viktigt för att sjuksköterskan ska kunna ge en god omvårdnad till patienten i livets slutskede i hemsjukvården. För att sjuksköterskorna ska kunna arbeta evidensbaserat med patienter i livets slutskede är det av stor vikt att de besitter kunskap och kompetens nödvändig för att kunna använda smärtskattningsinstrument. Därför behöver sjuksköterskorna kontinuerlig utbildning samt att det behövs tydliga riktlinjer i verksamheten.  Nyckelord: Smärtskattning, smärtskattningsinstrument, livets slutskede, hemsjukvård

Bakgrund: Tonsillektomi är en vanligt förekommande operation på barn. Anestesi- och intensivvårdssjuksköterskor kommer ofta i kontakt med nyopererade patienter. Smärtskattningen bildar grunden till all smärtbehandling då smärta är en subjektiv och personlig upplevelse som inte kan mätas objektivt. Anestesisjuksköterskan har en stor roll då hen kan förebygga den postoperativa smärtan redan i den preoperativa fasen och under anestesin. Intensivvårdssjuksköterskan tar över smärtlindringen i det postoperativa skedet på uppvakningsavdelning. Syfte: Syftet med studien var att beskriva i vilken utsträckning smärtskattning utfördes samt beskriva vilken smärtbehandling som gavs postoperativt efter en tonsillektomi bland barn mellan sex och tio år. Syftet var även att jämföra postoperativ smärtintensitet före och efter smärtbehandlingen.Metod: Studien omfattade 60 barn mellan sex och tio år. Den genomfördes som en retrospektiv observationsstudie med kvantitativ ansats och deskriptiv-analytisk design.Huvudresultat: Studiens resultat visade att smärtskattningen inte alltid utfördes efter en tonsillektomi. Faktum är att de flesta barnen efter tonsillektomin inte fick någon form av smärtlindring. När smärtlindring gavs handlade det i de flesta fall om icke-farmakologisk behandling i form av glass. När farmakologisk smärtlindring gavs visade resultatet att den var effektiv. Smärtintensitet före och efter smärtbehandlingen visade statistisk signifikanta skillnader (p=0,020). Slutsats: Tonsillektomi är en vanligt förekommande operation på barn. Alla barn blir inte smärtskattade. Få barn var i behov av farmakologisk smärtlindring efter operationen och smärtlindringen visade sig vara bra. Lokala vårdrutiner för postoperativ smärtskattning och utskrivningskriterier bör utvecklas och användas inom uppvakningsavdelningar. Flera studier är nödvändiga för att undersöka postoperativ smärta.

Demens är ett samlingsnamn för olika symptom orsakade av hjärnskador som kan yttra sig på många olika sätt beroende på var hjärnskadan finns. Demens påverkar varje person olika, beroende på sjukdomens påverkan och personens personlighet innan hen blev sjuk.   I stort sett alla personer med demenssjukdom riskerar att någon gång under sjukdomsförloppet drabbas av beteendemässiga och psykiska symptom [BPSD] som en följd av sin sjukdom. BPSD omfattar olika symtom såsom aggressivitet, vandring, skrik, plockande, störd dygnsrytm, hallucinationer, vanföreställningar, depressioner och ångest. Symptomen orsakar lidande för både den drabbade och dess närstående, och vårdpersonal har ofta svårt att bemöta dem. En utredning av BPSD syftar till att bedöma och därefter åtgärda bakomliggande orsaker till BPSD och första prioritet i behandlingen av BPSD är att i varje enskilt fall åtgärda orsakerna eller de utlösande faktorerna till symtomen. Vid ett nytillkommet symtom eller beteende hos personen med demenssjukdom ska andra nytillkomna tillstånd misstänkas då det kan vara andra sjukdomar eller skador som ligger bakom. Smärta kan till exempel ligga till grund för utåtagerande beteende som aggressivitet, agitation och konstant ropande. Det finns även ett säkerställt samband mellan smärta och depression.   Smärtbedömning är ett viktigt hjälpmedel för att ställa diagnos och sätta in adekvat behandling mot smärta. Smärtbedömning kan försvåras av kognitiv nedsättning. Vid nedsatt kognitiv funktion kan nytillkomna förändringar i uttrycksätt eller funktion så som plötsliga gångsvårigheter, gråt eller depressiva uttryck antyda att personen har smärta. Hos en person med demenssjukdom i avancerat skede kan smärta vara mycket svårt att diagnostisera och det är vanligt att vårdpersonal underskattar patientens smärta.   Studiens syfte var att belysa hur smärta kan identifieras och lindras hos personer med demenssjukdom samt vilken betydelse smärtlindringen kan ha för BPSD. Metoden som har använts är litteraturöversikt och 15 studier har inkluderats efter sökningar i databaserna PubMed och CINAHL. Efter analys av de 15 studierna har fyra teman hittats som presenteras i resultatet.   Resultatet påvisar att smärtskattningsverktyg, särskilt verktygen av observationstyp, kan vara ett bra hjälpmedel för att göra smärtbedömning av personer med demenssjukdom, men flera studier visar dock på att det finns risk för felskattning och att smärtskattningsverktyg kan ge falska positiva svar på smärta. Sjuksköterskor vittnar även om att det upplevs svårt att tolka smärtskattningsverktygens poäng, och att de smärtbeteenden som personer med demenssjukdom uppvisar också är svåra att särskilja från beteende orsakade av andra orsaker. Vid identifierad och konstaterad smärta visar studier att farmakologisk smärtbehandling av smärta har god effekt inte bara på smärtan utan även mot olika beteendeförändringar. Individanpassade åtgärder mot misstänkta smärtbeteenden kan ha effekt på BPSD men kan även försena adekvat farmakologisk smärtbehandling. Slutsatsen är att för att minska BPSD genom att lindra smärtan hos personer med demenssjukdomar är det viktigt med en korrekt smärtbedömning, något som visat sig inte vara helt enkelt.   Nyckelord: Demens, smärta, smärtskattning, BPSD.

Bakgrund En vanlig orsak till att människor söker vård är smärta. Smärtskattningsinstrument är en viktig del i smärtbedömningen av patienter för att få en objektiv och patientfokuserad vård. Vid införande av smärtskattningsinstrument på avdelningar har en förbättrad smärtbehandling setts hos patienter. Studier har påvisat att sjuksköterskor är dåliga på att förstå betydelsen av smärtskattningsinstrument samt att använda dem. Syfte Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter och upplevelser av att använda smärtskattningsinstrument i omvårdnaden av patienter med smärta. Metod Studien utfördes med en kvalitativ design och använde sig av semi-strukturerade intervjuer för att fånga upp sjuksköterskorna upplevelser och erfarenheter. Totalt fyra sjuksköterskor intervjuades vilka arbetade på tre olika typer av avdelningar samt två olika kliniker. Resultat I studien framkom det att sjuksköterskorna upplevde sig ha lite kunskap inom smärtskattning trots att de flesta upplevde att de hade god erfarenhet av patienter med smärta. Flera sjuksköterskor kände endast till några få smärtskattningsinstrument, och upplevde även svårigheter med smärtskattning av vissa patientgrupper. Brister i dokumentationen och uppföljning av smärtskattningen av patienter med smärta framkom också som ett problem. Samtliga sjuksköterskor i intervjun upplevde att riktlinjer för smärtskattning på arbetsplatsen var bristfällig. Flera konkreta förbättringsförslag uppgavs, bland annat att fler professioner borde involveras i smärtskattningen på avdelningen. Slutsats Bättre kompetensutveckling för sjuksköterskor gällande smärtskattning, införa tydligare riktlinjer för hur sjuksköterskor smärtskattar patienter samt involvera fler professioner än endast sjuksköterskan har framkommit som viktigt. Fler studier med fokus på vilka faktorer som påverkar smärtskattning negativt behövs, samt forskning på hur smärtskattningen konkret kan förbättras både på avdelningar, kliniker och nationellt.

No description available.

Personer med demens har en ökad risk att ramla och åsamka sig en höftfraktur vid fall i hemmet. Att drabbas av en höftfraktur orsakar akut smärta och lidande. Flertalet internationella studier visar på att patienter som är dementa och får en höftfraktur bedöms i mindre utsträckning avseende smärtskattning vilket kan försvåra optimal prehospital smärtlindring. Utebliven individuell smärtskattning och smärtlindring medför onödigt lidande. Syfte med studien är att belysa metoder för smärtskattning och smärtlindring för patienter med demens och suspekt höftfraktur prehospitalt och som metod valdes en litteraturstudie. Författarnas smalspåriga avgränsning och urval gav inte så många träffar som önskat och sju artiklar ligger till grund för resultatet och som var kopplat till vårt syfte med frågeställningar. Resultaten visar att fördröjd smärtlindring och individuell utvärdering med bra, enkla implementerade smärtskattningsinstrument saknas. Idag finns VAS mätinstrument för generell smärtlindring inom prehospitala sjukvården. Det saknas evidensbaserade beslut på individuell skattning av smärtan prehospitalt hos patienter med kognitiv svikt (demens) i samband med höftfraktur. PAINAD och Abbey Pain Scale är två (av 35) mätinstrument som skulle kunna vara användbara inom den prehospitala akutsjukvården hos denna patientgrupp.

Syfte: Att utifrån litteratur beskriva hur sjuksköterskor kan identifiera smärta hos äldre personer med demenssjukdom, samt att undersöka vilka mätinstrument som finns att tillgå för att beskriva smärta. Metod: Litteraturstudien var av deskriptiv design. Litteratursökningen gjordes i databaserna PubMed och Cinahl. Resultat: Resultatet baserades på 14 vetenskapliga artiklar som visar att det finns många uttryck för smärta som sjuksköterskan kan använda sig av för att identifiera smärta hos äldre personer med demenssjukdom. Resultatet visade att det är mycket svårare att identifiera smärta vid omvårdnad av äldre demenssjuka, då de inte kan kommunicera som kognitivt intakta personer. Därför är det viktigt att sjuksköterskan känner patienten för att kunna notera avvikelser i beteendet och kroppsspråket, vilket kan tyda på smärta. Resultatet visade även att det finns en mängd olika mätinstrument för att skatta smärta hos äldre med demenssjukdom. Smärtskattningsinstrumenten delas in i självskattningsskalor och observationsskalor. Slutsats: Identifieringen av smärta hos denna patientgrupp kräver att sjuksköterskan är lyhörd, innehar kunskap och erfarenhet samt tar sig tid för bedömningen. Vid smärtskattning är observationsskalor att föredra då demenssjuka individer har svårare att självskatta sin smärta. / Aim: To describe from literature how nurses can identify pain in older people with dementia and to examine the instruments available to describe the pain. Method: The literature study was descriptive design. The literature search was done in PubMed and Cinahl databases. Results: The result was based on 14 scientific articles that show that there are many expressions of pain that nurses can use to identify pain in older people with dementia. The results showed that it is very difficult to identify pain in care of older persons with dementia, because they can not communicate as cognitively intact persons. It is therefore important that the nurse knows the patient to record deviations in behavior and body language, which may indicate pain. The results also showed that there are a variety of different sensors to estimate the pain in the elderly with dementia. Pain measurement instruments are divided into self-rating scales and observation scales. Conclusion: The identification of pain in this population requires that the nurse is attentive, have knowledge and experience and take the time for assessment. The pain assessment is observation scales to prefer demented individuals are less able to self-rate their pain.

Sammanfattning: En patient som genomgått ett kirurgiskt ingrepp kan uppleva postoperativ smärta. Oavsett graden av smärta kan det vara svårt för sjuksköterskan att göra en korrekt bedömning. Syfte: Syftet med vår systematiska litteraturstudie var att belysa hur sjuksköterskan bedömer patientens postoperativa smärta. Metod: Litteratursökningen gjordes i databaserna Cinahl, Cochrane, Elin@Kalmar, PubMed och Psychinfo. Resultat: Resultatet visade att sjuksköterskan använde sig av olika tillvägagångssätt i bedömningen av postoperativ smärta hos patienten. Tecken hos patienten såsom verbal kommunikation, icke-verbala-, och vitala tecken samt användning av smärtskattningsinstrument såsom VAS (Visuell Analog Skala) var vanligt förekommande sätt att bedöma patientens postoperativa smärta. Det framkom även att sjuksköterskan hade svårigheter med att bedöma patientens smärtnivå korrekt och tenderade att undervärdera patientens postoperativa smärta. Flera sjuksköterskor ansåg sig kunna göra en adekvat smärtbedömning med hjälp av yrkeserfarenhet vilken hade lärt dem vilken grad av postoperativ smärta som kunde förväntas hos patienten efter en viss operation. Avsaknaden av smärtbedömning lyftes fram i flera studier. En förklaring som angavs var att smärtbedömningen prioriterades lägre än andra arbetsuppgifter. Slutsats: Sjuksköterskan bör vara medveten om att patientens postoperativa smärta ofta tenderar att bli undervärderad. För att kunna göra en adekvat bedömning bör smärtskattningsinstrument användas tillsammans med verbala -, icke-verbala - samt vitala tecken.

<p>Sammanfattning:</p><p>En patient som genomgått ett kirurgiskt ingrepp kan uppleva postoperativ smärta. Oavsett graden av smärta kan det vara svårt för sjuksköterskan att göra en korrekt bedömning.</p><p>Syfte: Syftet med vår systematiska litteraturstudie var att belysa hur sjuksköterskan bedömer patientens postoperativa smärta. Metod: Litteratursökningen gjordes i databaserna Cinahl, Cochrane, Elin@Kalmar, PubMed och Psychinfo. Resultat: Resultatet visade att sjuksköterskan använde sig av olika tillvägagångssätt i bedömningen av postoperativ smärta hos patienten. Tecken hos patienten såsom verbal kommunikation, icke-verbala-, och vitala tecken samt användning av smärtskattningsinstrument såsom VAS (Visuell Analog Skala) var vanligt förekommande sätt att bedöma patientens postoperativa smärta. Det framkom även att sjuksköterskan hade svårigheter med att bedöma patientens smärtnivå korrekt och tenderade att undervärdera patientens postoperativa smärta. Flera sjuksköterskor ansåg sig kunna göra en adekvat smärtbedömning med hjälp av yrkeserfarenhet vilken hade lärt dem vilken grad av postoperativ smärta som kunde förväntas hos patienten efter en viss operation. Avsaknaden av smärtbedömning lyftes fram i flera studier. En förklaring som angavs var att smärtbedömningen prioriterades lägre än andra arbetsuppgifter. Slutsats: Sjuksköterskan bör vara medveten om att patientens postoperativa smärta ofta tenderar att bli undervärderad. För att kunna göra en adekvat bedömning bör smärtskattningsinstrument användas tillsammans med verbala -, icke-verbala - samt vitala tecken.</p>