Under 1990-talet väcktes nya tankar kring hur samhället bäst hjälpte människor med långvariga psykiska funktionsnedsättningar. Nya kollektiva boendeformer skapades där kommunerna hade uppdraget att erbjuda bostad med särskild service eller boendestöd i den egna lägenheten. Personalens uppgifter var, och är, att skapa en fungerande vardagsstruktur, ge trygghet, stöd samt arbeta med socialiseringsprocesser. Avsikten var att erbjuda individanpassad vård och omsorg, minska isoleringen och öka självständigheten. Syftet med studien var att undersöka vilka strategier man använde sig av i arbetet med denna målgrupp för att uppfylla de uppsatta målen. Sex individuella intervjuer genomfördes med personal från fem olika boenden med särskild service. Intervjufrågorna fokuserade på hur personalen arbetade för att stärka individen, om det fanns några uttalade strategier och huruvida de reflekterade över varför de valde en viss strategi. I resultatet framträdde bland annat vikten av goda relationer för att möjliggöra förändring, värdet av att följa de gemensamma husreglerna och värdet av att göra brukarna delaktiga. Dock saknades en beskrivning av hur det mer långsiktiga målet, flytt till eget boende, skulle kunna uppfyllas. En farhåga är att bristen på tydliga mål och otydliga arbetsbeskrivningar kan påverka möjligheten för individen att bli självständig, trots att personalen strävar efter att åstadkomma just detta.

No description available.

Syftet med studien var att undersöka hur samverkan påverkar bemötandet gentemot brukare i kontakt med psykiatrins olika instanser. Detta gjordes genom kvalitativa intervjuer med personal inom landstingets akutpsykiatriska avdelningar och kommunens socialpsykiatri. Materialet analyserades utifrån en tematisk innehållsanalys med stöd i Honneths erkännandeteori och tidigare forskning. Resultatet påvisar att samverkan mellan dessa olika psykiatriska instanser inte fungerar som det ska och att detta påverkar brukaren negativt. Det finns en tendens att brukarna faller mellan stolarna. Mycket tros bero på kommunikationssvårigheter de olika instanserna emellan samt vårdplatsbrist inom landstinget. Resurserna räcker inte alltid till för att personalen ska kunna säkerställa att brukaren står i centrum. Personal inom psykiatrisk vård upplever att brukare inte alltid får ett gott bemötande. Utifrån Honneths erkännandeteori kan detta innebära missaktning och bryta ner brukarens personliga identitet och självrelation. Vidare anses psykiatrin och dess målgrupp vara ett bortprioriterat område som behöver uppmärksammas.

Den målgrupp som socialpsykiatrin riktar in sig på är individer som anses ha så omfattande psykiska funktionshinder att dessa utgör hinder för att leva ett normalt liv utan stöd. Socialpsykiatrin är en kommunal form av öppenvård som uppkommit efter den svenska psykiatrireformen 1995, och som fortfarande är under utveckling. Socialpsykiatrin har som grundläggande syfte att integrera psykiskt funktionshindrade i samhället samt att främja deras förmågor. I arbetet mot återhämtning är det därför viktigt att personalen anammar ett individcentrerat arbetssätt baserat på dessa individers erfarenhet och kunskap. De insatser som utformas ska baseras på utveckling i såväl sociala som praktiska förmågor samt att upprätta en struktur i vardagen. Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur personalen inom en socialpsykiatrisk verksamhet beskriver sitt arbetssätt, vilka metoder de använder sig av, vilken koppling detta har till forskning inom området samt vilka hinder och utvecklingsmöjligheter som kan identifieras. Uppsatsen grundar sig på ett kvalitativt forskningsmaterial framtaget under ett mer än ett år långt och ännu pågående utvecklingsprojekt mellan Örebro universitet och Hallsbergs kommun, samt en kompletterande intervju. Uppsatsens resultat visar att verksamheten är under omorganisering, att behoven ökar då målgruppen växer samt att behovet förändras då målgruppen blir yngre. Resultatet visar även att dessa förändringar medför att det praktiska arbetet behöver grundas mer i tydliga metoder. Vidare arbetar personalen i dag tydligt mot att upprätta en struktur för sina insatser, samt med fokus på den enskilde. De arbetar utifrån en flexibilitet i förhållande till insatserna och ett relationsfokuserat förhållningssätt är enligt dem centralt. Målsättningen med arbetet är att så långt det är möjligt uppnå självständighet i den enskildes livsföring.

<p>Uppsatsens syfte har varit att förstå hur samverkan fungerar mellan socialtjänst och psykiatri. För att göra detta har en kvalitativ studie genomförts för att se vad två personer som arbetar på ett stödboende inom socialtjänsten respektive inom den psykiatriska öppenvården och deras två chefer tänker om samverkan i den löpande verksamheten. Frågeställningarna var: Hur ser samverkan ut mellan de två verksamheterna, vad styr samverkan mellan verksamheterna och hur ser de två professionernas handlingsutrymme ut? Resultaten har analyserats utifrån Grapes (2006) modell av den nyinstitutionella organisationsteorin. Samverkan mellan organisationerna fungerar i det här fallet ganska bra på marknivå. Där är kontakten mellan stödboendet och öppenvårdsmottagningen tät och de är överens om att de behöver varandra för att kunna hjälpa de personer de arbetar med. De två cheferna menar att de har en fungerande samverkan. Men här ser man en mer problematisk bild av samverkan. De gånger samverkan inte fungerar beror det ofta på att verksamheterna drivs av olika logiker och att de har olika uppfattning om ekonomin.</p>

Uppsatsens syfte har varit att förstå hur samverkan fungerar mellan socialtjänst och psykiatri. För att göra detta har en kvalitativ studie genomförts för att se vad två personer som arbetar på ett stödboende inom socialtjänsten respektive inom den psykiatriska öppenvården och deras två chefer tänker om samverkan i den löpande verksamheten. Frågeställningarna var: Hur ser samverkan ut mellan de två verksamheterna, vad styr samverkan mellan verksamheterna och hur ser de två professionernas handlingsutrymme ut? Resultaten har analyserats utifrån Grapes (2006) modell av den nyinstitutionella organisationsteorin. Samverkan mellan organisationerna fungerar i det här fallet ganska bra på marknivå. Där är kontakten mellan stödboendet och öppenvårdsmottagningen tät och de är överens om att de behöver varandra för att kunna hjälpa de personer de arbetar med. De två cheferna menar att de har en fungerande samverkan. Men här ser man en mer problematisk bild av samverkan. De gånger samverkan inte fungerar beror det ofta på att verksamheterna drivs av olika logiker och att de har olika uppfattning om ekonomin.

Syfte: Den här studien syftar till att undersöka professionellas erfarenheter av att använda Individens behov i centrum, IBIC, som verktyg för ökat brukarinflytande i verksamheter inom socialpsykiatrin. Metod: Studien är kvalitativ och har genomförts med hjälp utav intervjuer som grundar sig på en standardiserad intervju guide med öppna frågor. Intervjupersonerna utgjordes av fyra kvinnor och två män som arbetar i boendestöd eller bostad med särskild service inom socialpsykiatrin i en mellanstor kommun i Västsverige. Analysmetoden som använts i studien är "the constant comparative method" och syftar till att studiens data på ett systematiskt sätt struktureras och jämförs (Lindgren, 2018). Empirin har vidare analyserats med hjälp av teorin empowerment. Resultat: Resultatet visade att de professionella erfar att IBIC har genererat i ett ökat brukarinflytande. Förtjänsten som främst framhävdes var att brukarnas genomförande plan var uppbyggd på ett nytt sätt utifrån IBIC och att denna säkerställde inflytandet och delaktigheten. För det första förväntades socialarbetaren fylla i på vilket sätt brukaren varit delaktig vid utformningen av genomförandeplanen. En annan funktion var att det med IBIC:s uppbyggnad tydligt framgår vad brukaren respektive personalen gör under stödtillfällena. Denna funktion ansågs minimera risken för personalen att göra något brukaren redan kan, vilket möjliggörvidare utveckling hos denne. Slutsatser: Att möjliggöra brukarinflytande och delaktighet kan underlättas med hjälp utav verktyg. Däremot går det skönja i empirin att de viktigaste förutsättningarna dock inte ligger i framgångsrika metoder och verktyg, utan snarare hos den enskilde socialarbetaren. Faktorer som engagemang och förhållningsätt hos socialarbetaren samt relationen mellan denne och brukaren uppfattas således många gånger avhängigt för brukarens inflytande och delaktighet.

Uppsatsen handlar om det suicidpreventiva arbetet som bedrivs i Skellefteå, på kommunal och regional nivå, samt vad utbildningen Psyk-E Bas Suicid kan medföra i yrkesutövandet. Studien bygger på en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer har utförts och sedan analyserats utifrån en riktad innehållsanalys med hjälp av teman och subteman. Studiens (4) intervjupersoner har under studiens gång deltagit i utbildningsprogrammet Psyk-E Bas Suicid. Intervjupersonerna arbetar inom psykiatri, socialpsykiatri och skola med utbildningen om suicidprevention som gemensam nämnare. En väsentlig slutsats i studien är vikten av att utbilda sig inomsuicidprevention, både som yrkesverksam och privatperson. Med hjälp av intervjupersonerna har det framkommit att utbildningen kan leda till breddade kunskaper, samt att den yrkesverksamma personens egna ansvar uppmärksammas när det kommer till att utveckla det egna arbetet inom suicidprevention. Utbildningar som är riktade till yrkesverksamma har visat sig leda till en ökad handlingsberedskap och ett ökat självförtroende inom det suicidpreventiva arbetet. Det är dock viktigt att det suicidpreventiva arbetet ständigt utvecklas och förbättras. Deltagarna i studien har visat en stor respekt för liv och död vilket är något som vi alla bör eftersträva.

Abstrakt: Det förebyggande arbetet spelar en avgörande roll gällande uppkomst av hot och våldsituationer. Genom att satsa på kompetenshöjande utbildningar av all personal ökar möjligheterna att minska hot och våld. Om personalen känner sig tryggare i sin kunskap och i sitt bemötande kommer det speglas på arbetsplatserna. Handledning och samverkan med andra som besitter kunskap om den psykiatriska omvårdnaden är en viktig del i det förebyggande arbetet. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors uppfattning och erfarenhet av att förebygga hot och våld inom social psykiatrin. Åtta intervjuer genomfördes och analyserades med kvalitativ metod. Efter en noga genomförd analys vilken av datan framkom 4 kategorier:Att sätta bemötandet och relationen i fokus, Att ansvarsområdet som sjuksköterska kan vara otydligt, Att riktlinjer och rutiner behöver förbättras i det förebyggande arbetet samt Att utbildning och handledning är viktiga delar i hot och våldsförebyggande arbetet. Sjuksköterskans roll och ansvar i den psykiatriska omvårdnaden är att genom sin expertis guida och stödja baspersonal samt fungera som en förebild för att uppnå en god psykiatrisk vård. Relationen och bemötande är grundstenar för det förebyggande arbetet gällande hot och våldsituationer.

The purpose of this study has been to examine if the participation within a social psychiatric day care is to be helpful for the participants. The aim was to find out if the day care has been helpful, what kind of support has been helpful and what have the participants been helped with. This has been researched from the participators view by conducting qualitative interviews. The data was analyzed by using thematic analysis. Antonovsky’s theory, Sense of Coherence was used as theoretical instrument to understand the collection of data. The main findings of this study indicate that occupations aimed for social purpose is important for the participators. In the study social support and the social interaction between staff and other participators appears to be the most important findings. Another important finding was the lack of research within the field of studies regarding social occupations such as day care.