Återhämtning som begrepp återkommer ofta inom socialpsykiatriskt arbete, men vad återhämtning innebär kan skilja sig mellan medicinska respektive sociala och psykologiska diskurser. I denna studie intervjuas sju respondenter som är yrkesverksamma i socialpsykiatriska verksamheter, för att identifiera främjande respektive hindrande aspekter för återhämtning från svåra psykiska problem inom socialpsykiatriskt arbete. I studien tillämpas en kvalitativ metod, med påföljande tematisk analys. Resultaten av studien sammanfattas i fyra kärnteman som främst behandlar ekonomi, ansvar, meningsfullhet, samt relationer och identitet. I dessa teman identifieras främjande respektive hindrande aspekter för återhämtning. Den huvudsakliga slutsatsen som denna studie visar på är att ekonomi är den aspekt som i högsta grad påverkar återhämtning från svåra psykiska problem inom socialpsykiatriskt arbete idag. / Recovery is an often-recurring term within the field of social psychiatry. However, the medical and the social and psychological discourses have conflicting definitions of what recovery entails. In this study seven respondents who are working within social psychiatric agencies have been interviewed, in order to identify aspects which are promoting versus impeding recovery from severe mental health problems within social psychiatric work. This study applies a qualitative method, with a subsequent thematic analysis. The results are summarised using four core themes, which mainly relates to economy, responsibility, meaningfulness, as well as relationships and identity. Within these four themes aspects that are either promoting or impeding recovery are identified. The primary conclusion of this study suggests that economy is the aspect that most impacts recovery from severe mental health problems within social psychiatric work today.

Bakgrund: Den vanligaste anledningen att personer med psykiatriska funktionshinder lämnar hemmet är för att besöka en dagverksamhet. Samtidigt kritiseras dagverksamheter för att vara stigmatiserande. Forskning inom området återger en i stora drag homogen bild av dagverksamheters betydelse för individen där positiva aspekter lyfts fram. Emellertid återfinns kontrasterande bilder där dessa verksamheter kan tänkas påverka besökarna negativt. Syfte: Syftet med denna studie är att utifrån tidigare forskning ge kunskap om vad dagverksamheter för personer med psykiatriska funktionshinder betyder för dess besökare. Vi ämnar kartlägga kunskapsläget samt med efterföljande analys skapa en djupare förståelse för dagverksamheters betydelse för individen. Metod och teori: Studien är i form av en allmän litteraturstudie där tolv utvalda artiklar utgör empirin. För att förstå betydelsen av dagverksamheter har vi satt ihop ett teoretiskt ramverk av stigma, självstigma och empowerment. Resultat:Studien utmynnar i tre huvudteman: betydelsen av dagverksamheten som socialt sammanhang, betydelsen av dagverksamheten som sysselsättning, olika aspekter av dagverksamhetens betydelse för måendet. Slutsatser: Vi fann att dagverksamheter är av stor vikt för besökarna genom att erbjuda en trygg plats för social gemenskap, en del i ett socialt sammanhang, erbjuda meningsfull sysselsättning och en motivation till att lämna hemmet. Vi ser i resultatet att målgruppen har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är därför viktigt att dagverksamheter finns så besökarna kan komma dit och delta i olika typer av aktiviteter, samt för att ge vardagen en struktur. En annan slutsats är att i de positiva aspekter som lyfts i empirin kan vi skönja problematiska sidor av dagverksamhetens betydelse, även i det som framhävs som positivt. Detta kan röra sig om slutenheten som präglar dessa institutioner, deltagarnas beroende av dagverksamheterna samt verksamheternas svårigheter att vara en brygga till nya utvecklingsmöjligheter. / Title: Left out together? A general literature study on the meaning of daycare centers to individuals with psychiatric disabilities. Background: The most common reason why people with psychiatric disabilities leave home is to visit a daycare center. At the same time, daycare centers are criticized for being stigmatizing. The research in the area provides a fairly homogeneous picture of what daycare centers mean to the individual where positive aspects are highlighted. However, contrasting images are found in which daycare centers may have a negative impact on its visitors. Aim: The aim of this study is to provide knowledge of what daycare centers for people with psychiatric disabilities mean to their visitors based on previous research. We intend to map the state of knowledge and, with subsequent anlays, create a deeper understanding of what daycare centers mean for the individual. Method and theory: This study is a general literature study in which twelve selected articles constitute the empiric. To understand the meaning of daycare centers, we have put together a theoretical framework of stigma, self-stigma and empowerment. Findings: The study generates three main themes: the meaning of daycare centers as a social context, the meaning of daycare centers as occupation, different aspects of what daycare centers mean for well-being. Conclusion: We found that daycare centers are of great importance to visitors in providing a safe place for social community, part of a social context, offering meaningful occupation and a motivation to leave home. We see in the result that the target group has difficulty in entering the labor market. It is therefore important that daycare centers exist so that visitors can come there and participate in different types of activities, as well as to provide structure to everyday life . Another conclusion is that in the positive aspects highlighted in the empiricism, we can discern problematic aspects of the importance of daycare centers, even in what is emphasized as positive. This may concern the introversion that characterizes these institutions, the participants' dependence on daycare centers and the difficulties of the centers to be a bridge to new development opportunities.

The aim of this study is to gain a deeper understanding of if and how a prevention focused work against addiction is integrated into healthcare administrations in social psychiatry’s regular work. More specifically, this study focuses on what in the professional regular work influences such an approach. Individuals who suffer from comorbidity regarding addiction and mental illness belong to one of the most vulnerable groups in society. This type of dual diagnosis increases the risk of negative consequences for the individual. Previous research has a clear focus on what should be done to achieve an integrated approach and how it should be implemented. The research mentioned presents an ideal picture, although it does not address whether the approach is used in the practice of social work or, if so, how. The discussion regarding integrated prevention work is very relevant in the presence of the two ongoing investigations into comorbidity (SOU 2021:93) and the new Social Services Act (SOU 2020:47). We find a knowledge gap in that the healthcare administrations practical work with an integrated preventions focused approach has not been sufficiently illuminated. A qualitative method in the form of six digital semi-structured interviews was conducted. The theories that have been used to analyze the empirical data are human-treated organizations, Lipsky’s theory of street-level bureaucracy, the concept of room for maneuver and the relational perspective. The results of this study show that a good relationship between the healthcare administrator and the clients is crucial to give the healthcare administrator the opportunity to identify hazardous use, abuse or addiction in clients. The respondents believe that prevention towards escalating use requires a functioning collaboration with the addiction administrators. The possibilities to collaborate are hampered by the specialization in social services and a flexible and vibrant organization is a prerequisite for integrated prevention work to function in the future.

The overall aim of this thesis is to investigate if the somatic comorbidity and increased mortality among persons with psychiatric disability (residents in supported housing facilities) can be influenced. The thesis comprises four papers. Paper I describes the lived experience of health and body. Papers II and III examine the effects of a lifestyle programme on physiological markers (II) and on psychological and quality of life parameters (III). Paper (IV) illustrates the meaning of participating in a life style programme. The data in Papers I and IV comprises narrative interviews with residents (n=11). The studies in Papers II and III are focused on residents and were carried out with a randomized design. The randomization was performed on a group level (supported housing facility). The 12 month intervention consisted of study circles with a theoretical and practical application of dietary information and physical activity for two hours, on a twice weekly basis under the supervision of a study circle leader. The controls were offered an aesthetic study circle and met once a week. The data in Paper II comprises physiological quantitative data from both residents (n=41) and staff (n=41) and in Paper III questionnaires on symptoms and quality of life completed only by residents (n=41). The data was analysed with Qualitative description (I), Phenomenological-hermeneutics (IV), and for papers II and III relevant statistical calculations were used. Health is described in paper I as “having a life as others have” and discloses the losses of important life domains (family, work, security) and the experiences of being deviant and stigmatized. Health is described as “absence of psychological and physical problems” and its hampering effects on quality of life and self-esteem. Health is understood as a phenomenon that could “be influenced by one self”, and there is an insight that health is manageable. Participating in a life style intervention (paper II) meant a significant improvement in risk factors for metabolic syndrome among the residents in comparison with controls. No differences were seen on weight, BMI and improved physical capacity. In paper III a significant positive increase in the Sense of Coherence compared to controls was seen. However no effect was seen on quality of life, psychosocial function or on reduction of symptoms in comparison with controls. Participating in a lifestyle intervention can be understood as the gaining of insights that health can be improved and that the daily life is partly given a changed content (paper II). The participation is also described as meaning an increased sense of closeness and equality in relation to the staff and sometimes a painful insight of their life situation. Participating is also described as entailing a hope that one’s life situation can be affected. In summary this thesis shows that there is some possibility of influencing the physical health (reduced risk of metabolic syndrome) among persons with psychiatric disability by participating in a 12 month intervention programme. The intervention does not show any effects on measures such as quality of life, psychosocial function and presence of symptoms. However, the participants describe that the participation had a meaning in a number of respects. This is a finding that is confirmed by the positive change in sense of coherence. The need to develop preventive care for persons with psychiatric disability and the importance of monitoring the treatment with neuroleptics and its side effects on physical health is an important clinical implication. Furthermore the importance of the responsibility of the care staff is emphasized as well as the importance of supporting a change in lifestyle.

Inledning Alltsedan psykiatrins avinstitutionalisering tog fart under 1980- och 1990-talen har en utveckling av samhällsbaserade psykosociala insatser förespråkats för att erbjuda vård och stöd till personer med psykisk funktionsnedsättning. Insatserna förväntas bidra till att brukarna får tillgång till effektiv vård och stöd, samtidigt som de inkluderas i samhället. Vidare förutsätts insatserna baseras på kunskap och evidens, samt bygga på brukarens delaktighet och stödja dennes återhämtning. En annan målsättning är att vissa insatser ges i form av integrerade modeller, så att personer ur målgruppen får tillgång till sammanhållet stöd från inblandade myndigheter. Även om Sverige räknas som ett resursstarkt land som har kommit långt på området, så förekommer kritik mot utvecklingen. Kritiken har berört både planering och styrning på politisk nivå, men även utförandet av de insatser som erbjuds till brukarna. Kritiken har bland annat handlat om bristande samverkan mellan landsting och kommuner, och om stora lokala variationer i den erbjudna servicens kvalitet. I den här avhandlingen studeras dels utformningen av policy på området, dels implementering av specifika insatser. Syftet med avhandlingen är att undersöka hur svenska policymakare på nationell nivå har hanterat utvecklingen av psykosociala insatser för personer med psykisk funktionsnedsättning, samt att analysera möjligheter och svårigheter för organisationer och personal när det gäller att implementera de insatser som förespråkas av beslutsfattare. De frågeställningar som avhandlingen söker besvara är följande: Hur formuleras policy som syftar till att införa samhällsbaserade psykosociala insatser, och vad kan policyns egenskaper innebära för genomförandet av den? Vilka styrstrategier uttrycks i statliga policydokument? Vad hämmar respektive underlättar implementeringen av föreslagna integrerade psykosociala insatser? Hur kan vi förstå vad som påverkar möjligheten att erbjuda integrerade psykosociala insatser, i termer av lokala förutsättningar och strategier för implementering? Metod Policy på området studerades genom en studie av tre av de övergripande dokument som beslutats på regeringsnivå de senaste 20 åren. Riktade kvalitativa innehållsanalyser baserade på relevant litteratur genomfördes. Implementering av insatser studerades genom att 15 program följdes under 3 års tid. 14 av dessa arbetade med att implementera arbetsrehabiliteringsprogram utifrån modellen Individual Placement and Support (IPS). Under samma tidsperiod följdes ett team som implementerade den intensiva samordnings-, vård- och stödmodellen Assertive Community Treatment (ACT). För att bedöma verksamheternas följsamhet till modellerna genomfördes programtrohetsskattningar av samtliga program. Data avseende programmens målgrupp samlades också in. Tre IPS-program deltog i en fördjupningsstudie där kvalitativa intervjuer genomfördes med ledare, personal och samverkanspartners. Implementeringen av dessa program analyserades utifrån implementeringsramverket the Consolidated Framework for Implementation Research. Implementeringen av samtliga 14 IPS-program studerades med hjälp av skattningsskalan the Sustainable Implementation Scale (SIS). När det gäller ACT-teamet genomfördes dels kvalitativa innehållsanalyser av djupintervjuer, och dels skattningar av implementeringskomponenter med hjälp av SIS. Resultat Policy på området har innehållit stora mått av otydlighet och konflikt, både gällande de mål och medel som har formulerats. Regeringen har främst förespråkat så kallade mjuka styrstrategier, vanligen i form av statliga stimulansbidrag. Vissa förtydliganden och konkretioner har skett under tid, vilka ibland går i linje med de internationella rörelserna New Public Management och evidensbaserad praktik. Exempel på försök att strama upp styrningen är målformuleringar som förespråkar riktade och prestationsbaserade stimulansbidrag, samt nationella riktlinjer för att styra utvecklingen mot utvalda specificerade insatser. Trots detta är det fortfarande de berörda myndigheterna som är ansvariga för att välja ut, utforma och implementera psykosociala insatser. På verksamhetsnivå leder detta till att många otydligheter består, vilka ibland är relaterade till svårigheter att avgränsa ansvarsområden och att förändra hindrande regelverk och traditioner. Dessutom förekommer konflikter, exempelvis i form av konkurrerande målsättningar och ojämn resurstilldelning. Studierna av de integrerade modellerna IPS och ACT visar att implementering av dessa är möjlig, även i en sektoriserad välfärdskontext som den svenska. Det finns dock en rad faktorer på såväl organisationsnivå som teamnivå, som försvårar implementeringen. Exempel på dessa är de involverade organisationernas varierande målsättningar och traditioner, regelverkens utformning, samt svårigheter att erhålla långsiktig finansiering. I en del fall beskrivs de arbetssätt som modellerna förespråkar som försvårande, då de upplevs som annorlunda och utmanande för existerande rutiner och uppfattningar om stöd till målgruppen. Ett stort hinder för effektiv implementering är svårigheter att samverka, främst mellan, men även inom inblandade organisationer. De flesta program som lyckades genomföra en hållbar implementering hade personal som var duktiga på att navigera förbi de hinder som orsakades av ogynnsamma regler, och de lyckades även hitta vägar för att etablera samverkan, både horisontellt (med samarbetspartners på samma hierarkiska nivå) och vertikalt (mellan ledning och personal). En verksamhetsledare som har möjlighet att påverka samverkansrelationer i både horisontell och vertikal riktning är gynnande för implementeringen. Andra betydelsefulla komponenter som underlättar implementering är en noggrann planering innan ett program startas, medveten rekrytering av personal, formering av ändamålsenliga styrgrupper, samt att tidigt i processen arbeta strategiskt för att lösa finansieringsfrågan. Även programtrohetsskattningar var betydelsefulla, då de både fungerade som instrument för att identifiera förbättringsområden för programmen, men också hade en legitimerande funktion vid återkoppling till ledningen. Slutsatser Det råder en samstämmighet i övergripande målsättningar som syftar till att utveckla området integrerade psykosociala insatser. På en mer konkret nivå är läget betydligt oklarare, både gällande målsättningar i policy och av vem och hur insatserna ska implementeras. Även om vissa förändringar skett, står regeringen fortsatt för en mjuk styrning vilken lämnar ett stort ansvar till de myndigheter som ska implementera valda insatser. Detta innebär en rad svårigheter för frontlinjepersonalen, vilket leder till att de ofta behöver lägga mycket tid och energi på att hitta vägar för att överkomma dessa svårigheter. I många fall har ledare och personal goda möjligheter att uppnå en hög programtrohet på teamnivå, men för en hållbar implementering krävs det att ett program är väl förankrat både vertikalt och horisontellt. Därför finns ett behov av att forskare och beslutsfattare tar ett tydligare helhetsgrepp, både på området policy och implementering av specifika insatser. Skattningar av programtrohet och implementering kan vara ett stöd i att identifiera vad som fungerar samt vad som behöver förändras i och mellan organisationer. Men för att programmen ska lyckas med en effektiv implementering på organisationsnivå behöver deras legitimitet stärkas vertikalt, och planering för långsiktig lokal finansiering behöver göras i ett tidigt skede. / Introduction Since the deinstitutionalization of psychiatry started in the 1980’s, the field of psychiatry has moved in the direction of community-based psychosocial interventions for people with mental illnesses. The interventions selected should be based on knowledge and evidence, and support the users’ empowerment and recovery. In addition, some of the services should be provided in forms of integrated models, meaning that all agencies involved should provide cohesive care and support. Two examples of such interventions are the occupational rehabilitation program Individual Placement and Support (IPS) and the intensive case management model Assertive Community Treatment (ACT). Although Sweden is considered a high-resource country, the availability of psychosocial services has been criticized. This criticism has been related to policymaking as well as the quality of the services provided. Examples of areas considered problematic include collaboration deficiencies among disparate human service organizations and substantial local variations in available types of services. This thesis aims to examine how national-level policymakers in Sweden have handled the development of psychosocial support and to analyze facilitators and barriers experienced by these organizations in their implementation of community-based and integrated models. The research questions are as follows: -       How have policies concerning community-based psychosocial interventions been formulated and how do the characteristics of these policies affect the implementation of its goals? -       How do different types of steering strategies influence national-level policy implementation proposals? -       Which facilitators and barriers to effective implementation of proposed integrated interventions can be identified? -       How can the ability to provide integrated psychosocial interventions be explained in terms of local conditions and strategies used for implementation? Methods A study of community mental health policy covering three of the major documents published at the national level from the last 20 years was performed. Directed content analysis based on literature relevant for the research area was used. In order to study the implementation of the selected interventions, 15 programs were followed for a three-year period. 14 of these programs were implementing IPS and the other one implemented ACT. In order to monitor the programs’ adherence to the selected models, program fidelity assessments were performed. Data on the programs’ target groups were collected. Three of the IPS-programs participated in an in-depth study where qualitative interviews with leaders, staff, and collaboration partners were performed. The implementation of the three programs were analyzed utilizing the Consolidated Framework for Implementation Research. All of the 14 IPS programs were included in an implementation study where the Sustainable Implementation Scale (SIS) was used to identify facilitators and barriers to implementation. In the study of the ACT team, qualitative directed content analysis of in-depth interviews and SIS-assessments were performed. After three years, the sustainability of all programs was assessed. Results Mental health policies have involved high levels of ambiguity and conflict in relation to both the goals and the means. The government has prioritized soft steering strategies, usually in the form of financial stimulus grants. Over time, these policies have (at least to some degree) been clearer when psychosocial interventions are being described. In addition, the development of policy has led to harder steering strategies, illustrated by targeted and performance-based grants and the advocacy of national guidelines to steer agencies towards preferred interventions. Despite these changes, independent agencies are still responsible for selection, framing, and implementation of the interventions. Implementation of the integrated models IPS and ACT is possible, even in the context of a sectored welfare system such as Sweden.  However, there are a number of implementation barriers at the organizational and team levels. Obstructive factions include involved agencies disparate traditions and regulations, as well as the programs’ difficulties in securing long-term funding. Some of the staff interviewed considered the characteristics of the interventions as problematic since they challenged existing routines and views about support of the target group. Another critical component was the ability to establish collaboration, both horizontally (with partners at the same hierarchical level), and vertically (between management and staff). A team leader with the mandate to influence interactions horizontally and vertically is therefore a facilitating factor. In most of the programs that managed to perform a sustainable implementation of the models, a critical success factor was found to be staffs’ ability to navigate around a variety of barriers. Additional facilitators to successful implementation was careful planning before the start-up of a program, effective staff recruitment, the formation of a dedicated steering group, and a plan for local funding early in the implementation process. Regularly-performed program fidelity assessments were also noted as an important means to identify improvement opportunities for the programs. Collectively, these components served as tools to increase the programs’ legitimacy since the team leaders used them to provide feedback to the local decision makers. Conclusions At an abstract level, there is general agreement of the overarching needs in the area of integrated psychosocial interventions, but there are discrepancies when it comes to how to best convert this shared definition of need into concrete psychosocial interventions. The majority of steering strategies used are still considered ‘soft’, which leaves much of the responsibility to the implementing agencies.  At a grass-root level this leads to several difficulties, including unclear responsibility definitions and collaboration challenges between agencies. Instead of prioritizing the work with their clients, the staff are forced to put a lot of time and energy into solving these problems. In most cases, team leaders and staff are able to reach high program fidelity at a team level. However, a sustainable implementation demands that a program has been anchored both vertically and horizontally. There is a need for a holistic approach by researchers and decision makers, both in the area of policymaking and implementation of selected psychosocial interventions. Assessments of program fidelity and implementation have the potential to help agencies identify strengths and opportunities for growth both within each entity and between involved organizations. In order to implement the selected models successfully at an organizational level, the programs´ vertical legitimacy has to increase, and plans for long-term local funding strategies have to be initiated early in the implementation process.

Denna vetenskapliga essä utgår från författarens personliga erfarenhet som boendestödjare i form av en gestaltning. Syftet med essän är att formulera boendestödjarens praktik utifrån gestaltningen samt med hjälp av Aristoteles Den Nikomachiska etiken samt Donald A. Schöns Educating the Reflective Practitioner reflektera över vilken kunskap som boendestödjare använder samt hur det är möjligt att lära sig densamma. Metoderna består av skrivande, fenomenologiskt tillvägagångssätt gällande gestaltningen och hermeneutiskt utforskande. I essän presenteras en personlig och historisk bakgrund samt ett forskningsurval rörande boendestöd. Därefter diskuterar författaren, utifrån Aristoteles teorier, kring syftet med boendestöd och de kunskapsformer som återfinns i den inledande gestaltningen. Författaren diskuterar vidare hur boendestödjaren lär sig dessa kunskaper med utgångspunkt ur Schöns teorier. Därefter diskuteras instruktioner i ett annat sammanhang, utifrån den konceptuella konstnären Sol LeWitt. Essän avslutas med att författaren bland annat konstaterar att den praktiska kunskapen är centrala inom boendestödsarbetet även om instruktioner kan uppmärksamma författaren om medelvägen. / This scientific essay starts with a literary composition from the author’s personal experience as a community mental health worker. The purpose of the essay is to articulate the practice of the community mental health worker starting with the literary composition and by utilizing Aristotle The Nicomachean Ethics and Donald A. Schön Educating the Reflective Practitioner reflect over what type of knowledge the mental health worker uses and how it is possible to attain that knowledge. The methods consist of writing in addition to a phenomenological procedure regarding the literary composition and hermeneutic exploring. A personal and historical background is presented, along with a selection of research regarding community mental health work. This is followed by the authors discussion, starting with the theory of Aristotle, regarding the purpose of community mental health work and the type of knowledge that is located in the literary composition. The author continues to discuss how the community mental health worker learns this knowledge with starting from the theory of Schön. After that instructions are discussed in another context, from the conceptual artist Sol LeWitt. The essay ends with a conclusion by the author that the practical knowledge is central within the community mental health work even if instructions can make the author attentive on the middle way.

Samverkan inom psykiatri/socialpsykiatri inbegriper organisationer och de professionella roller som utgår ifrån olika lagar och riktlinjer, organisatoriska strukturer samt teoretiska och professionella grunder. Syftet med denna studie är att ge en bild av hur en kommunal socialnämnd och en lokal psykiatrisk verksamhet kan arbeta med en långsiktig strategi för samverkan. Denna fallstudie granskar samverkan mellan psykiatrin och socialtjänsten i en kommun i Stockholms län. Ansatsen är organisationsteoretisk och belyser de strukturer och processer som samverkan innebär. De organisationer som berörs tillhör olika administrativa och politiska sektorer inom landsting respektive kommun och innefattar olika professionella inriktningar såsom läkare, socialsekreterare, sjuksköterskor, psykologer, kuratorer, arbetsterapeuter, boendestödjare, mentalskötare m.fl. Fallstudien omfattar dels en dokumentationsstudie över avtal och rutiner för samverkan, utvärderingar och andra typer av dokumentation samt en intervjustudie av personer med olika professionella roller inom respektive organisation. Resultaten visar att framgångsrik samverkan bygger på klara strukturer utifrån mandat från respektive organisations ledning samt processinriktade faktorer, framför allt behovet av gemensamma "arenor" som stöd till de direkta kontakter som behöver tas i arbetet med individuella patienter och klienter. / Collaboration in the area of mental health involves organizations and professional roles with their basis in differing laws and guidelines, organizational structures and theoretical and professional foundations. The aim of this study is to examine the structures and processes involved in collaboration between the social service and providers of psychiatric care. Drawing on organizational theory concerning the nature of collaboration and factors which can hinder or assist successful collaboration, a case study has been constructed examining collaboration between a local psychiatric clinic in the region of Stockholm and the social service in a local community. The organizations concerned belong to different administrative and political sectors and involve professionals with various specialties such as psychiatrists, social welfare secretaries, nurses, psychologists, counsellors, occupational therapists and others. A study of formal agreements and routines for collaboration, evaluations and other forms of documentation, in combination with an interview study of persons with different professional roles in each respective organization, reveals the importance of a commitment to support collaboration from the management of each organization and the systematic creation and upholdning of meeting places for the various professions in order to support and facilitate cooperation concerning individual clients and patients.

Previous studies show that elderly people with mental illness tend not to have their needs met due to lack of interaction between authorities (Grundberg, Hansson, Religa & Hillerås 2016). The purpose of this study is therefore to investigate what care managers in social psychiatry and elderly care experience affect their work and collaboration between them. In this way, we want to create a deeper understanding of how work and collaboration affect the care of older people with mental illness. This qualitative study is based on semi-structured interviews with six care managers. We have used a thematic analysis to analyze our empirical material. Through transcription and reading of the empirical material, we have highlighted quotations that have identified repetitions, similarities and differences that have since shaped themes. Furthermore, the material was analyzed based on theories of collaboration (Danermark & Kullberg 1999; Grape 2015) and Lipsky's street level bureaucracy. Our study shows that care managers feel that collaboration is a prerequisite for being able to meet the needs of elderly people with mental illness, but opinions differ on whether the support needs of the target group are actually met. Collaboration between social psychiatry and elderly care is generally perceived to work well, even though our results show some contradictions to this claim. Finally, the study shows that collaboration and social work is influenced by various factors such as proximity and distance, as well as laws and guidelines and knowledge about these. These factors affect the care manager's room for manoeuvre and professional identity, which is also perceived to affect the possibilities for collaboration. Collaboration, room for manoeuvre and professional identity seem to be related and through interaction all parts form a whole.

Det har skett en stor utveckling av vården med betydande förändringar för personer som har en psykiatrisk diagnos och funktionsnedsättning. Socialtjänstlagen och Lagen om stöd till vissa funktionshindrade har stiftats och boenden har iordningställts för att möta individuella behov. Förekomst av hot och våld är ett ökande problem inom arbetslivet och tidigare forskning visar att sjuksköterskor är särskilt utsatta. Det finns lite fokus på hot/våldsperspektivet inom kommunala verksamheter och sjuksköterskans roll i detta, varpå denna studie förlagts dit. Syftet var att beskriva sjuksköterskors uppfattning om och erfarenhet av att förebygga hot och våld inom socialpsykiatrin. En kvalitativ intervjustudie genomfördes. Med ändamålsenligt urvalsförfarande intervjuades sju sjuksköterskor som var verksamma vid stödboenden i tre kommuner. En kvalitativ dataanalys genomfördes och resulterade i fyra kategorier. Resultatet visade att relationen utgör grunden för det komplexa förebyggande arbetet och att rätt kompetens underlättar förståelsen för detta. Det fanns en förväntan av att sjuksköterskan har en central roll med motstånd. Sjuksköterskan hade lite utrymme till det förebyggande arbetet på grund av sin breda otydliga roll inom socialpsykiatrin. Slutsatser som drogs är att det finns förbättringspotential i det förebyggande arbetet. Det handlade främst om att tillgodose rätt kompetens samt att utarbeta gemensamma riktlinjer för det förebyggande arbetet.

Denna studie syftar till att öka förståelsen för hur boendestödjarna beskriver sitt vardagsarbete med brukarnas återhämtning på två boenden med särskild service inom Socialpsykiatriska utförarenheten i Skärholmens Stadsdelsförvaltning. Vi har intervjuat åtta boendestödjare. Valet av respondenter har gjorts utifrån ett kvoturval, fyra boendestödjare från Frösätra samt fyra från Solholmen. Vi har gjort semi-strukturerade intervjuer med samtliga boendestödjarna och utformat en intervjuguide. Intervjuguiden berör fenomen hur personalen på boendena beskriver begreppet återhämtning, hur de arbetar med återhämtning, hur återhämtning nås samt hur personal beskriver sin roll. Resultatet av studien påvisar att återhämtning innebär att den enskilde har möjligheten att återhämta sig från det kaotiska tillståndet samt att den enskilde tar makten över sitt liv. Återhämtning innebär utveckling och att den enskilde är självständig trots att en del av symptomen är varaktiga. Arbetet med återhämtning handlar om att lita på den enskildes förmåga och inte ge upp hoppet. Att se människan bakom symtomen och sjukdomen och därefter lyfta fram det friska. Återhämtning nås genom att den enskilde själv medverkar i sin egen återhämtning, är aktiv och villig att åstadkomma en förändring. / This study aims to increase understanding of how housing supporters describe their everyday work with the users' recovery at two sheltered housing, in Social Psychiatry perform purity of Skärholmens District Administration. We interviewed eight housing supporters. The selection of respondents was made based on a quota sample, four housing supporters from Frösätra and four from Solholmen. We did semi-structured interviews with all housing supporters and designed an interview guide. The interview guide affects phenomena such as how staff describes the concept of recovery and work on recovery. How the recovery is accessed and how staff describes their role. The results of this study demonstrated that recovery means that the individual has the ability to recover from the chaotic state, and that the individual will take charge of their lives. Recovery involves the development that the individual is autonomous although some symptoms are lasting. The work of recovery is about trusting the individual capacity and to not give up hope, to see the person behind the symptoms and the disease and highlight the healthy. Recovery achieved by the individual themselves take part in their own recovery, are active and want to make a change.