Inom specialpedagogiken finns ett antal olika specialpedagogiska perspektiv vars popularitet varierat över tid. Syftet med detta arbete var att ta reda på vilken specialpedagogisk princip som återspeglas i förskolan när det görs åtgärdsprogram och speciella planer förde barn som är i behov av särskilt stöd. Syftet var också att få en inblick i vilka tankar/idéer/föreställningar en förskollärare kan utgå ifrån när de skapar ett åtgärdsprogram. Jag ville få reda på om förskollärarna ser det enskilda barnet som bärare av sina svårighetereller om man istället väljer att ta sin utgångspunkt i hela barngruppen och utforma åtgärder efter det. De specialpedagogiska perspektiven som detta arbete har fokuserat på är kategoriskt och relationellt perspektiv samt de perspektiv som Nilholm (2003/2007) kallar det kompensatoriska, kritiska och dilemmaperspektiv. Datainsamlingen har skett med hjälp av kvalitativa intervjuer. Informanterna består av fem förskollärare; alla arbetar i samma medelstora stad. Resultatet visade att majoriteten av de intervjuade lägger fokus på det enskilda barnet närde utformar åtgärder och lösningar. Resultatet visade också att det kompensatoriska/kategoriska perspektiven är de specialpedagogiska perspektiv som majoriteten av de intervjuade utgått ifrån. Förskolorna tycktes anpassa miljön i förskolan för barn med speciella behov efter de behov barnen har. Förskolorna är inte från början anpassade för alla barns behov.

”Hon har ju nånting” är en mening jag hörde flera gånger i lärarrummet på mina praktikplatser på olika skolor. Lärarna syftar på diagnoser som till exempel ADHD, ADD, autism med flera. Enligt Socialstyrelsen (2014) har fem procent av alla skolbarn i Sverige idag diagnosen ADHD vilket motsvarar ungefär två barn i varje svensk skolklass (Svenaeus, 2015).  Mellan 2007 och 2011 har användningen av ADHD-medicin nästan fyrfaldigats vilket har påverkat samhällets syn på diagnostisering i största allmänhet (Michaelsson, 2012). Ofta hör jag av familj, vänner och bekanta att ”jag har en släng av ADHD”, ”alla har vi nog lite ADHD”. ADHD betyder ”Attention-Decifit/Hyperactivity Disorder” vars medicinska hypotes handlar om en eller flera defekter i hjärnans funktioner. Trots att läkare över hela landet ställer denna diagnos, har man inte funnit någon neuropsykiatrisk förklaring och avgränsning av diagnosen. Diagnosen ADHD grundar sig på uppskattningar baserade på beskrivningar som att individen har problem med uppmärksamhet, är hyperaktiv, inte verkar lyssna vid direkt tilltal, har problem med att organisera aktiviteter, undviker och tycker inte om uppgifter som kräver bibehållen uppmärksamhet, är glömsk, rör överdrivet på händer och fötter, springer omkring och klättrar i situationer där det inte är lämpligt, har svårt att leka utan att prata högt, avbryter ofta med flera. Beteenden som inte är lämpliga i skolans miljö (Svenaeus, 2015). Är dessa beteenden verkligen skäliga att beskrivas som defekter i hjärnan? Är det inte mänskligt att agera som ovanstående? Med hjälp av kvalitativa intervjuer med fyra vuxna individer vill jag undersöka hur människor som diagnostiserats med ADHD upplever sin omgivning, sig själva och och sina bemötanden, i och utanför skolan. Jag vill också söka forskning om vilka samband dessa upplevelser har med de normer som råder i skolan och i samhället samt hur människor med ADHD bemöts och erbjuds stöd.

Syftet med denna studie var att undersöka tio förskolepedagogers erfarenheter av att skapa goda relationer till barnen. För att undersöka detta valde vi att genomföra semi-strukturerade intervjuer med tio förskolepedagoger. Resultatet visar att pedagogerna skiljer på omsorg och lärande och förlägger relationsskapandet till avgränsade tidsperioder. Pedagogerna lägger stor betydelse vid personligheten i skapandet av goda relationer. Då relationsskapandet faller väl ut menar pedagogerna att det är deras egen personlighet som är avgörande. Då pedagogerna stöter på hinder i relationsskapandet förlägger de svårigheterna hos barnens personligheter och hur väl personligheterna samspelar med varandra. Resultatet visar även att pedagogerna lyfter betydelsen av närhet i relationsskapandet men att de har olika uppfattningar om hur nära man som pedagog bör vara barnen.

Syftet med studien är att undersöka förskollärares erfarenheter om, och i så fall på vilket sätt, som barn med fysiska funktionsnedsättningar blir inkluderade i rörelseaktiviteter på förskolor. I undersökningen behandlas frågor som handlar om förskollärares erfarenheter av inkludering av barn med funktionshinder, hur det genomförs samt vilka utmaningar det kan innebära.   Studien bygger på en kvalitativ forskningsmetod med semistrukturerade intervjuer. Datainsamlingen har involverat fyra stycken förskollärare på två olika förskolor.   Resultatet visar att förskollärarna har någon erfarenhet av att arbeta med barn med fysiska funktionsnedsättningar och att inkludering är något som upplevs som mycket betydelsefullt av förskollärarna som medverkar i denna undersökning. Trots det kan det vara svårt att genomföra verksamheten så att inkludering sker i praktiken, detta i synnerhet om det inte finns tillräckligt med resurser till de barn som har funktionsnedsättningar. Det visar sig vara en utmaning för samtliga förskollärare i undersökningen, men trots det försöker alla i så lång utsträckning det går att inkludera barnen. Det beror framförallt på viljan och förhållningssättet som pedagogerna har till inkludering, vilket gör att det prioriteras i verksamheten.   Även om resultatet inte går att generalisera pekar resultatet på att det på förskolor även i fortsättningen troligen skulle vara svårt att inkludera barn med funktionsnedsättningar om inte tillräckliga resurser finns.

Övergångar generellt är en komplex situation för de flesta elever som ska byta skola eller genomföra ett stadiebyte. För elever som går från en ofta mindre undervisningsgrupp till en stor ordinarie klass kan övergångar upplevas utmanande då skolverksamheterna kan skilja sig åt, den fysiska och sociala miljön samt arbetssätt och studieron i den pedagogiska miljön. Syftet med vår studie var att redovisa och analysera hur några grundskolor och gymnasieskolor beskrev deras syn på och arbete med övergångar från särskilda undervisningsgrupper till stor klass. Studiens resultat analyserades utifrån det relationella perspektivet och inspiration hämtades från Antonovskys teori KASAM. Forskningsansatsen har varit kvalitativ. Datainsamlingen genomfördes genom semistrukturerade intervjuer med sju specialpedagoger/speciallärare och sex pedagoger som arbetade i särskild undervisningsgrupp. Intervjuer användes för att göra det möjligt att ställa följdfrågor till lärarna och specialpedagogerna/speciallärarna för att på så vis få en mer fördjupad förståelse och kunskap kring deras synsätt och uppfattningar kring studiens frågeställningar. Av resultatet framkommer att det finns både svårigheter och möjligheter kopplade till arbetet med övergångar. Svårigheterna handlar framförallt om att anpassa i den fysiska miljön och lärmiljön för att möta deras behov. Det fanns brister i rutiner vid informationsöverlämningen. Det framkom att undervisande lärare har en förståelse för eleverna som mottages men samtidigt kan känna en frustration över att klara mottagandet på ett bra sätt. Möjligheterna handlade om att det kan bli en nystart för eleven vid en övergång och studiens resultat pekar också på hur viktigt betydelsen av samarbete är och att man behöver bygga upp förtroendefulla relationer mellan alla inblandade parter så som elever, lärare, föräldrar och resurspersonal.

No description available.

<p>Syftet med denna rapport är att visa hur man på en förskola kan organisera verksamheten kring ett barn med diagnosen ADHD.</p><p>Denna rapport är en fallstudie som är gjord på en förskola. Barnet med diagnosen är snart 4 år. I undersökningen gjordes kvalitativa intervjuer med tre pedagoger som arbetar på förskolan. För att resultatet skulle bli så tillförlitigt som möjligt användes även observation som metod.</p><p>Resultatet visar att ett samarbete med andra enheter såsom habilitering och resursteam och även med föräldrar är av stor betydelse. Det krävs samverkan och samsyn såväl externt som internt mellan pedagogerna på skolan men även mellan pedagogerna och förskolans ledning.</p><p>Fokus i den pedagogiska verksamheten läggs på social träning där pojkens styrkor lyfts fram. Pedagogerna anser detta vara av stor vikt för pojkens utveckling. Impulskontroll och koncentrationsträning sker enskilt med en pedagog. Denna träning sker med handledning från habiliteringen.</p>

<p>Undersöknings syfte är att ge en inblick i hur specialpedagogiken har utvecklats, samt att få ta del av kunskaper som en speciallärare, Stig, har samlat på sig under sin tid i yrket. Vi får möta barn i behov av särskilt stöd och hur de har gått ifrån att under 1800-talet vara ”idioter”, undangömda på ”idiotanstalter” till att idag uppfattas som egna individer med rätt att gå på en kommunal skola mitt i samhället.</p><p>Undersökningen har genomförts med livsberättelsemetoden, en metod där Stigs berättelse om sitt liv och hur det har avspeglat sig i hans yrkesroll står i centrum.</p><p>I Stigs berättelse möter vi läsklasser, Änglagård och skällande hundar. Vi stöter även på Obsklinikerna som, enligt Stig, hade som syfte att förvara elever som glömt penna eller inte kunde sitta stil i sin bänk. Vi får ta del av Stigs engagemang och hans glädje över att få arbeta med barn i behov av extra stöd. För fyra år sedan började han att arbetar inom särskolan och gör nu sitt sista läsår innan han går i pension.</p><p>Genom detta arbete kan jag, genom Stigs berättelse dra den slutsatsen att specialpedagogiken har haft en positiv utveckling, men Stig berättar att vi idag förstår dessa barn bra, men påpekar att handla förstårligt, är en helt annan sak.</p>

No description available.

Undersöknings syfte är att ge en inblick i hur specialpedagogiken har utvecklats, samt att få ta del av kunskaper som en speciallärare, Stig, har samlat på sig under sin tid i yrket. Vi får möta barn i behov av särskilt stöd och hur de har gått ifrån att under 1800-talet vara ”idioter”, undangömda på ”idiotanstalter” till att idag uppfattas som egna individer med rätt att gå på en kommunal skola mitt i samhället. Undersökningen har genomförts med livsberättelsemetoden, en metod där Stigs berättelse om sitt liv och hur det har avspeglat sig i hans yrkesroll står i centrum. I Stigs berättelse möter vi läsklasser, Änglagård och skällande hundar. Vi stöter även på Obsklinikerna som, enligt Stig, hade som syfte att förvara elever som glömt penna eller inte kunde sitta stil i sin bänk. Vi får ta del av Stigs engagemang och hans glädje över att få arbeta med barn i behov av extra stöd. För fyra år sedan började han att arbetar inom särskolan och gör nu sitt sista läsår innan han går i pension. Genom detta arbete kan jag, genom Stigs berättelse dra den slutsatsen att specialpedagogiken har haft en positiv utveckling, men Stig berättar att vi idag förstår dessa barn bra, men påpekar att handla förstårligt, är en helt annan sak.