Alla människor har rätt till en lika vård men studier visar att personer med substansbrukssyndrom befinner sig i en utsatt position i mötet med vården. Substansbruk definieras enligt världsorganisationen WHO som ett sjukdomstillstånd. 275 miljoner människor beskrivs ha ett substansbruk, varav 36 miljoner av dessa människor har ett substansbrukssyndrom. Syftet med denna studie var att sammanställa kunskap om hur personer med substansbrukssyndrom upplever bemötandet och stigmatisering i vården. Metoden som valdes var en systematisk litteraturöversikt av studier med kvalitativ metod med metasyntes som analysmetod. Databaserna PubMed och PsycInfo användes. Efter kvalitetsgranskning inkluderades 16 artiklar. Resultatet av metasyntesen resulterade i tre slutteman:  Att bli särbehandlad och dömd. Att bli ignorerad och misstrodd. Att bli behandlad som en människa och uppleva att man får den vård man är i behov av. Resultatet visade att personer med substansbrukssyndrom upplever både ett negativt och ett positivt bemötande av vården. I resultatet framkom det en upplevd stigmatisering och en känsla av att bli misstrodd av vården, medan andra delar av resultatet visade att patientgruppen erhöll ett tillitsfullt bemötande och blev sedd som en människa bakom sin diagnos. Slutsatserna tyder på vikten av en personcentrerad vård och att ett individuellt bemötande kan vara grunden för att skapa en god vårdrelation för att förbättra vården för patienter med substansbrukssyndrom. Denna studie kan bidra till en ökad förståelse och kunskap om hur personer med substansbrukssyndrom upplever att de blir bemötta av vården. Studien kan få en betydelse för vårdpersonal, men också för patienter och anhöriga, genom att vården kan uppnå ett förbättrat förhållningssätt till denna patientgrupp.

Bakgrund: Fysisk aktivitet har identifierats som en möjlig komponent i tillfrisknande för personer med beroendeproblematik. Studier visar en positiv inverkan av fysisk aktivitet på abstinenssymtom och återfall. Trots detta finns det begränsad forskning om vardaglig fysisk aktivitetsnivå hos individer med beroendeproblematik. Ett ökat fokus på detta område kan leda till utveckling av effektiva interventioner och bättre resursallokering inom beroendevården. Syfte: Studien syftade till att undersöka aktivitetsnivåerna hos personer med beroendeproblematik  Metod: En tvärsnittsstudie genomfördes där data samlades in genom en enkätundersökning bland deltagare inom öppenvården för beroendeproblematik. En analys av aktivitetsnivåer, kön, ålder och boendeform genomfördes för att undersöka möjliga samband. Resultat: Studien hade 27 deltagare varav majoriteten var män (82%), med 63% som uppnådde lägsta rekommenderade aktivitetsnivå, vilket är lägra än samhället i stort. Trots få deltagare indikerar studiens resultat tendenser till att boendeform och stigande ålder påverkade aktivitetsnivåer negativt, där egen bostad associerades med lägre aktivitet än gruppboende. Konklusion: Baserat på studiens resultat krävs riktade insatser mot att förbättra aktivitetsnivåer hos individer med beroendeproblematik, särskilt de som bor i eget boende. Integration av fysioterapeutiska insatser i behandlingsplaner och ökat samarbete mellan socialtjänst och sjukvård rekommenderas för att förbättra vårdkvaliteten. Denna studie, vars resultat kan jämställas med en pilotstudie understryker behovet av fler och större studier för att bekräfta och utveckla studiens resultat. / Background: Physical activity has been identified as a potential component in the recovery process for individuals with substance use disorders. Studies show a positive impact of physical activity on withdrawal symptoms and relapse rates. Despite this, there is limited research on the daily physical activity levels of individuals with substance use disorders. Increased focus on this area could lead to the development of effective interventions and better resource allocation within addiction treatment services. Purpose: The study aimed to examine the activity levels of individuals with addiction issues.  Method: A cross-sectional study was conducted where data was collected through a survey among participants in outpatient care for addiction issues. An analysis of activity levels, gender, age, and housing form was conducted to examine possible correlations.  Results: The study had 27 participants, the majority of whom were men (82%), with 63% achieving recommended physical activity levels, which is lower than the general population. Despite few participants, the study's results indicate trends where housing form and increasing age negatively affected activity levels, with own housing associated with lower activity than group housing.  Conclusion: Based on the study's results, targeted efforts are needed to improve activity levels among individuals with addiction issues, especially those living in their own homes. Integration of physiotherapeutic interventions into treatment plans and increased collaboration between social services and healthcare are recommended to improve the quality of care. This study, which can be seen as a pilot study, underscores the need for more and larger studies to confirm and develop the study's results.