Bakgrund: Tidig mobilisering inom intensivvården har visat sig förebygga komplikationer och minska antalet vårddygn för patienterna. Genom att identifiera svårigheter och möjligheter med den tidiga mobiliseringen kan intensivvårdssjuksköterskor förbättra sitt arbete kring detta.Syfte: Syftet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av svårigheter och möjligheter i samband med tidig mobilisering av intensivvårdspatienter.Metod: Studien genomfördes med en beskrivande design och kvalitativ ansats. Tio informanter intervjuades från två sjukhus i Mellansverige med hjälp av semistrukturerade intervjuer under våren 2022. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys.Huvudresultat: Det framkom fyra huvudkategorier: Upplevelsen av patientrelaterade förutsättningar för tidig mobilisering, Upplevelsen av vårdteamets betydelse för tidig mobilisering, Upplevelsen av omvårdnadsåtgärderna för tidig mobilisering, Upplevelsen av strukturella förutsättningar för tidig mobilisering. Samarbetet i vårdteamet, rutiner, protokoll, tid, kunskap, erfarenhet och bemanning ansågs påverka den tidiga mobiliseringen. Även patientens hälsotillstånd, den medicintekniska utrustningen samt vårdsalarna hade inverkan på mobiliseringen.Slutsats: Tidig mobilisering anses vara en viktig del i omvårdnaden av intensivvårdspatienter. Kommunikationen och samarbetet i vårdteamet har betydelse för den tidiga mobiliseringen. Att skapa tydliga rutiner samt att fysioterapeuterna är tillgängliga även på kvällar och helger anses leda till bättre förutsättningar för tidig mobilisering. Utbildning och att få ta del av ny forskning kan ge mer förståelse och en positiv förändring av inställningen till tidig mobilisering. En interventionsstudie kan vara intressant att genomföra för att se om patienterna mobiliseras i en större utsträckning.

Sammanfattning Bakgrund Medelåldern för befolkningen i Sverige blir högre. Det kommer leda till att antalet höft- och knäoperationer ökar. Således krävs det mer forskning för att optimera omhändertagandet av patienterna i denna patientgrupp. Syfte Primärt var syftet är att undersöka effekten av tidig mobilisering vid knä- och höftledsoperation relaterat till vårdtid (Length of Stay). Sekundärt var målet att undersöka effekten av sagd operation på patientrapporterad livskvalitet (Quality of Life). Metod För att besvara frågeställningarna genomfördes en allmän litteraturstudie av artiklar med kvantitativ metod. Resultat Patienter som genomförde höft-och knäledsoperation skattade sin postoperativa livskvalitet EuroQol 5-dimensions (EQ-5D) högre än innan operation, värdet närmar sig det för populationen i stort normala. Ökningen är mest påtaglig under de tre första månaderna efter operation och kvarstår i upp till två år. Att påbörja mobilisering av patienten under samma dag som operationen kan ge stor utdelning relaterat till förkortad vårdtid, i vissa fall en minskning med 6,45 dagar. Slutsats Tidig mobilisering förkortar vårdtiden. Höft- och knäledsoperation leder i de flesta fall till förbättrad livskvalité. Nyckelord: Tidig mobilisering, Artroplastik, Vårdtid Livskvalitet, Patienthälsa

Tidig mobilisering av patienter som vårdas på intensivvårdsavdelning (IVA) har visat sig minska risken för komplikationer under och efter vårdtiden samt förkorta tiden i respirator. Trots påvisad god effekt har det visat sig vara svårt att få genomslag för denna behandlingsåtgärd. Syftet med denna litteraturstudie var att studera vilka hinder/barriärer som finns mot införandet av tidig mobilisering och vad som gjorts för att implementera denna förändring av IVA-vården på andra kliniker. Studien är en litteraturstudie baserad på artiklar utvalda enligt förutbestämda kriterier ur databaserna Cinahl och Medline. Resultaten summerades i två huvudteman ”Hinder för tidig mobilisering” respektive ”Implementering av tidig mobilisering”. Resultaten visade att hinder för tidig mobiliseringen ofta berodde på en kombination av följande faktorer: okunskap, kulturen på avdelningen, bristande samarbete, resursbrist och patientrelaterade faktorer. Okunskap gäller både brist på kunskap om varför tidig mobilisering är bra, men även om hur och när mobilisering kan genomföras. Om det inte fanns någon kultur för tvärprofessionellt samarbete så upplevdes detta som ett stort hinder på vägen. Implementering av tidig mobilisering gick mycket ut på att överbrygga de barriärer som definierats. Utbildning för att möta bristen på kunskap, organisatoriska förändringar såsom prioriterade samarbete mellan olika yrkesgrupper och tydliggörande av var och ens roll i processen samt ett väl genomarbetat protokoll för hur tidig mobilisering skulle genomföras, utgjorde grundstenarna för en lyckad implementering. För att öka tillämpningen av tidig mobilisering inom svensk intensivvård föreslår författarna en strukturerad plan enligt ovan.

Patienter som läggs in på intensivvårdsavdelningar blir ofta sängliggande en längre period. Invasivt ventilatorbehandlade patienter blir inte alltid mobiliserade som de borde. Immobiliseringen hos patienterna har en rad negativa effekter på kroppen, men att låta mobiliseringen bli en prioriterad åtgärd kan vara utmanande för intensivvårdssjuksköterskan och teamet kring patienten. Syftet med denna studie är att beskriva effekter av tidig mobilisering för invasivt ventilatorbehandlade intensivvårdspatienter. Metoden som valts för att genomföra studien är litteraturstudie. Det visade sig att tidig mobilisering kan genomföras på ett bra och säkert sätt. Tidig mobilisering hade goda effekter på respiration och ventilation som förbättrad lungkapacitet och förbättrad saturation när patienten mobiliserades på sängkanten eller ur sängen. Den tidiga mobiliseringen hade också goda effekter på cirkulationen. Hos de patienter som mobiliserades tidigt förbättrades bland annat medelartärtrycket. De patienter som mobiliserades tidigt hade färre dagar i ventilator behandling och tiden för den totala sjukhusvistelsen blev också kortare för de patienterna som mobiliserades tidigt. De patienter som genomförde lättare fysiskt aktivitet tidigt hade fler positiva effekter än de patienter som utsattes för lite hårdare aktivitet. Kanske beror detta på att patienterna som deltog i studierna hade allvarliga grund sjukdomar sedan tidigare som gjorde det svårare att utföra den hårdare fysiska aktiviteten.

Inledning: Intensivvårdsförvärvade muskelsvagheter är en av de vanligaste komplikationer inom intensivvården som kan uppstå efter bara några timmar av mekanisk ventilation och orsakar kort- och långsiktiga komplikationer i form av nedsatt fysisk funktion. Syfte: Att undersöka hur tidig mobilisering och tidig nutrition under vårdvistelse inom intensivvården påverkar intensivvårdsrelaterade muskelsvagheter. Metod: Beskrivande design har använts med litteraturstudie som metod. Det valdes ut 16 artiklar för att besvara studiens syfte som analyserades med integrerad analys. Resultat: Viss otillräcklig näringstillförsel kan gynna patienter i första skeden av sjukdomens förlopp, då det verkar förebyggande för muskelförvärvade svagheter. Tidig och intensiv enteral och parenteral nutrition kan öka risken för mortalitet med 5,67 gånger, men tidig enteral nutrition har vid andra tillstånd visat sig kunna förhindra muskelnedbrytning. Mobilisering av olika slag kan bidra till att motverka och minska intensivvårds förvärvade svagheter genom att öka muskelstyrka och bibehålla muskelmassa.  Elektrisk muskelstimulation (EMS) visade sig vara en effektiv mobilisering metod för att bevara och öka muskelstyrka. Slutsats: Tidig nutrition påverkar muskelförvärvade svagheter både positivt och negativt och påverkan varierar beroende på nutritionsval. Tidig mobilisering däremot visade sig bara ha positiva effekter på muskelförvärvade svagheter, men olika stark effekt av insatser beroende på mobiliseringsform.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskan inom intensivvård ansvarar för att tillgodose god och säker evidensbaserad omvårdnad för olika patientkategorier. Men kontextuella faktorer, organisatoriska- sociala-, eller professionella, kan medföra utmaningar att implementera evidensbaserade arbetssätt såsom tidig mobilisering inom intensivvård.Syfte: Med utgångspunkt i tidig mobilisering av intensivvårdspatienter beskriva specialistsjuksköterskans erfarenheter av evidensbaserad vård. Metod: En intervjustudie med kvalitativ induktiv ansats genomfördes på en intensivvårdsavdelning i Mellansverige. Sju semistrukturerade intervjuer genomfördes med specialistsjuksköterskor inom intensivvård och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultat: Resultatet utgjordes av två kategorier; “erfarenheter av evidensbaserad kunskap och arbetssätt utifrån mobilisering på IVA” och “faktorer som kan hindra eller underlätta evidensbaserade arbetssätt och mobilisering på IVA”.Olika uppfattningar avseende innebörden av evidens framkom, men majoriteten var samstämmiga i definitionen av evidens som forskningsbaserat och att evidensbaserade arbetssätt är viktiga för att tillgodose omvårdnad av god kvalitet. Arbetet på intensivvårdsavdelning sker i möjligaste mån evidensbaserat och vårdrutiner, vårdhandboken och vetenskapliga artiklar ansågs vara källor till evidens. Specialistsjuksköterskor hade olika åsikter angående ansvarig för mobilisering samt när det skulle utföras. Trots att mobilisering ansågs viktigt, utfördes det inte alltid. Slutsats: De hinder och underlättande faktorer till tidig mobilisering och evidensbaserad vård som framkom var relaterade till organisation, vårdpersonal och patient. Resultatet i denna studie kan öka kunskapen om hinder och underlättande faktorer för tidig mobilisering samt bidra till utveckling av systematiska arbetssätt för evidensbaserad vård inom intensivvård.

Bakgrund: Höftfrakturer hos äldre är ett vanligt hälsoproblem i Sverige och runt om i världen, vilket i många fall kan resultera i svåra komplikationer som i sin tur innebär längre sjukhusvistelser. Tidig mobilisering efter höftfrakturkirurgi är viktigt för en förbättrad återhämtning samt för att förebygga komplikationer. Rehabilitering syftar till att återställa den tidigare rörelseförmågan, men många patienter uppnår inte samma fullständiga aktivitetsnivå som de hade innan frakturen. Tidig mobilisering är en nyckelfaktor för att förbättra rehabiliteringen hos äldre patienter med höftfrakturer. Syfte: Syftet var att belysa faktorer som påverkar tidig mobilisering efter en höftfraktur hos äldre patienter. Metod: Studien genomfördes som en allmän litteraturstudie, baserad på nio vetenskapliga artiklar som valdes ut och granskades. Resultat: Tre kategorier identifierades, Begränsningar hos patienten, Drivkraft och rädslor samt Personalrelaterade faktorer. De främsta faktorerna som hindrar den tidiga mobiliseringen är kognitiv funktionsnedsättning, samtidiga ohälsotillstånd, rädslor och personalens förutfattade meningar. Patientdrivkrafter såsom motivation samt stöd och uppmuntran från personalen är fynd som bidrar till en framgångsrik mobilisering. Konklusion: Personal inom vården behöver tydliga riktlinjer och kunskap om tidig mobilisering efter höftfraktur, mer forskning kring sjuksköterskans roll vid tidig mobilisering behövs. / Background: Hip fractures in the elderly are a common health problem in Sweden and around the world, which in many cases can result in severe complications, which mean more extended hospital stays. Early mobilization after hip fracture surgery is essential for improving recovery and preventing complications. Rehabilitation aims to restore the patient’s previous mobility, but many patients do not achieve their whole pre-fracture activity level. Mobilization is crucial to improving rehabilitation for elderly patients with hip fractures. Aim: The aim was to investigate factors that influencing early mobilization after a hip fracture in elderly patients. Method: The study was conducted as a general literature study and nine articles were selected and reviewed. Results: Three categories were identified, Patient limitations, Drive and fears and Staff-related factors. The main factors preventing early mobilization are cognitive impairment, co-existing health conditions, fears and staff preconceptions. Patients’ drive such as motivation and support and encouragement from staff, are findings that contribute to successful mobilization. Conclusion: Healthcare professionals need clear guidelines and knowledge about early mobilization after hip fracture, and more research on the role of nurses in early mobilization is needed.

BAKGRUND: Betydelsen av tidig mobilisering har genom åren blivit allt mer uppmärksammat, då det visat sig ha positiva effekter både för patienten och samhället. Trots de många fördelarna med tidig mobilisering mobiliseras inte intensivvårdspatienter i den utsträckning de har möjlighet till. SYFTE: Att studera intensivvårdspersonalens upplevelser av faktorer som påverkar tidig mobilisering av intensivvårdspatienter. METOD: Denna studie är gjord med en kvalitativ ansats. Fokusgruppsintervjuer med en semistrukturerad intervjuguide har använts. Fokusgruppsintervjuerna har skett på ett sjukhus i Sverige vid två olika tillfällen och involverat totalt två läkare, fyra sjuksköterskor och fyra undersköterskor. Datainsamlingen har analyserats enligt kvalitativ innehållsanalys beskriven av Bengtsson (2016). RESULTAT: Data resulterade i fem kategorier som innefattade; Definiera och initiera tidig mobilisering, Organisatoriska förutsättningar, Rädsla för komplikationer, Patientrelaterade förutsättningar och Teamsamverkan och ansvarsfördelningar. Resultatet visar på en progression av medvetenheten kring tidig mobilisering hos studiedeltagarna vilket belyser vikten av reflektion. SLUTSATS: Tidig mobilisering av intensivvårdspatienter är i dagsläget inte prioriterat i det dagliga omvårdnadsarbetet men ses ändå som en självklar del av omvårdnaden. Teamarbetet är bristande vilket delvis förklaras av otydlig ansvarsfördelning. Detta ansvar bör tas av specialistsjuksköterskan. Mer forskning behövs på området där definitionen av tidig mobilisering bör prioriteras för att få överförbara resultat och validerade hjälpmedel.

En intensivvårdsavdelning är en miljö med mycket teknologi där fokus ofta ligger på livräddande behandling av mycket svårt sjuka patienter. Intensivvårdssjuksköterskan har inte endast ansvar om den medicinska behandling som ordineras utan förväntas även vara den som inleder och ser till att patienten mobiliseras. Tidigare forskning visar att tidig mobilisering många gånger prioriteras bort. Syftet med denna magisteruppsats var att undersöka Intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av barriärer och möjligheter för tidig mobilisering av en patient inom intensivvården. Metoden som valts är en integrativ litteraturöversikt. Efter analys framkom totalt åtta faktorer som påverkar tidig mobilisering. Fyra faktorer relaterade till barriärer till tidig mobilisering: kunskapsbrist, resurs- och tidsbrist, kultur/teamarbete och patientrelaterade omständigheter samt fyra faktorer som beskrev möjligheter för tidig mobilisering: utbildning, multidisciplinärt samarbete, riktlinjer och motiverande faktorer. För möjliggörande av tidig mobilisering behövs mer utbildning för personalen, högre personaltäthet samt samarbete mellan olika yrkeskategorier. Forskning pekar på att tidig mobilisering är gynnsamt för patienten på många olika sätt. Att ge intensivvårdssjuksköterskan den kunskap som behövs för att mobilisering skall kunna genomföras på ett säkert sätt för både patienter och personal kan leda till mindre motstånd till tidig mobilisering, vilket skulle kunna bidra till att tidig mobilisering utförs i större utsträckning. / An intensive care unit is an environment with a lot of technology, the focus is often on life-saving treatment of very seriously ill patients. As an intensive care nurse, you are not only responsible for the medical treatment that is prescribed, but also to be the one who initiates and ensures that the patient is mobilised. Previous research shows that early mobilisation is often de-prioritised. The purpose of this master's thesis was to investigate the nurse's experience of barriers and opportunities for early mobilisation of an adult intensive care patient. The method chosen is a systematic literature review. After the analysis, a total of eight factors that influence early mobilisation emerged. Four factors for barriers to early mobilisation: lack of knowledge, lack of resources and time, culture/teamwork and patient-related circumstances and four factors for opportunities for early mobilisation: education, multidisciplinary collaboration, guidelines and motivating factors. In order to enable early mobilisation, it isnecessary to have more training for staff, higher staff density and collaboration between different professional categories. The research indicates that early mobilisation is beneficial for the patient in many ways. Giving the intensive care nurse the knowledge needed for mobilisation to be carried out safely for both patients and staff can lead to less resistance to early mobilisation, which could contribute to early mobilisation being carried out to a greater extent.

Bakgrund: Intensivvård är den högsta vårdnivån inom svensk sjukvård och omhändertar kritiskt sjuka patienter. Intensivvård innebär stora påfrestningar på patienten och förutom sin primärdiagnos finns det stor risk att drabbas av sekundära komplikationer relaterat till intensivvården. En av flera negativa konsekvenser på grund av passiviteten är intensivvårdsförvärvad svaghet (ICU-AW). Interventionen tidig mobilisering är en av flera åtgärder för att förebygga intensivvårdsförvärvad svaghet. Syfte: Syftet med studien var att beskriva evidensen för och effekter av tidig mobilisering av respiratorbehandlade vuxna patienter på intensivvårdsavdelning. Metod: Studien utformades som en systematisk litteraturöversikt och metaanalyser. Sökningar gjordes i databaserna PubMed och CINAHL. Sökningarna bestod av sökblocken Intensivvård, Respiratorbehandling och Tidig mobilisering. Metaanalyser utfördes i Review Manager. Resultat: Denna studie innehåller totalt sju RCT-studier med fokus på tidig mobilisering av respiratorbehandlade vuxna patienter, totalt 976 patienter. Tre parametrar analyserades; Dagar i respirator, Dagar på IVA och Dödlighet på IVA. Dagar i respirator och Dödlighet på IVA visade ingen statistisk signifikans. Endast parametern Dagar på IVA hade statistisk signifikans (P=0,01). Slutsats: Denna systematiska översiktsstudie och metaanalys resulterade i evidens för förkortad vårdtid på intensivvårdsavdelning vid tidig mobilisering av respiratorbehandlade vuxna patienter jämfört med standardmobilisering. Kortare vårdtid på intensivvårdsavdelning minskar risken för intensivvårdsförvärvad svaghet. / Background: Intensive care is the highest level of care in Swedish healthcare and takes care of critically ill patients. Intensive care involves great strain on the patients and in addition to their primary diagnosis, there is a great risk of suffering from secondary complications related to intensive care. One of several negative consequences due to inactivity is intensive care acquired weakness (ICU-AW). The early mobilization intervention is one of several interventions to prevent intensive care-acquired muscle weakness. Aim: The aim of this study was to describe the evidence for and effects of early mobilization of mechanically ventilated adult patients in the intensive care unit. Method: The study was designed as a systematic literature review and meta-analysis. Searches were performed in the PubMed and CINAHL databases. The searches consisted of the search blocks Intensive Care, Respirator Treatment and Early Mobilization. Meta-analysis were performed in the Review Manager. Results: This study contains a total of seven RCT studies focusing on early mobilization of ventilator-treated adult patients, a total of 976 patients. Three parameters were analyzed; Days in ventilator (Dagar i respirator), Days in ICU (Dagar på IVA) and Mortality in ICU (and Dödlighet på IVA). Days in ventilator and Mortality in the ICU showed no statistical significance. Only the parameter Days in ICU had statistical significance (P = 0.01). Conclusion: This systematic review study and meta-analysis resulted in evidence of shortened care time in the intensive care unit due to early mobilization of ventilator-treated adult patients compared to standard mobilization. Shorter care time in the intensive care unit reduces the risk of intensive care acquired weakness.