Background: A trauma is a potential life threatening state which demands special resources and optimal care. Trauma doesn't just mean physical violence against the body, it can also put the patient in a psychological crisis. The trauma care in the emergency department is a short and intensive assessment between the patient and the emergency staff, where there is a risk that the patient may feel exposed and uncomfortable. For the nurse to be able to provide security and meet the patients' needs of well-being during the trauma care, the nurse has to try to understand the patients' needs and experiences. Aim: The aim of this study was to illuminate the patient's experiences during trauma care in the emergency department. Method: The study is implemented as a literature review where nine earlier studies were analyzed for the purpose to investigate knowledge which is available in this area. The results of the patient's experiences were divided in to themes and subthemes. Result: Three themes emerged from the result. Communication with subthemes I receive no information and I relieve information. Relatives' with the subtheme my relatives are present. I got taken care of with subtheme they touch me, they see me, the room is full of people and I am being examined. Conclusion: There were similarities and differences in the patients' experiences. Patients found it important to receive information and they felt secure when the trauma team were with them and showed them compassion. Experiences of family presence during trauma care showed differences between men and female patients. The experiences that have emerged in this study still show patterns that can give nurses more understanding and awareness for the patient experiences. It's hard to draw any reliable conclusions about the results. This is because of the lack of research in this area.

Abstract Introduktion: Traumaomhändertagande är förenat med stress och vårdpersonal jobbar under tidspress vilket kan leda till att information mellan professionerna går förlorad. Bristande och otillräcklig kommunikation i samband med överrapportering utgör en risk för patientsäkerheten. Ett välfungerande teamarbete med en god kommunikation är en viktig aspekt för att optimera ett traumaomhändertagande. Forskning inom detta område har tidigare inriktat sig på teamarbetet i stort och forskning gällande traumadeltagares individuella upplevelser i samband med traumaövning är bristande. Syfte: Att belysa hur traumadeltagares upplever kommunikationen i samband med traumaövning. Metod: En kvalitativ intervjustudie med ett induktivt synsätt som baseras på tio ostruktrurerade intervjuer med en öppen fråga. Strategiskt urval användes. Intervjumaterialet analyserades med en latent innehållsanalys av Graneheim och Lundman (2004). Resultat: Resultatet visade att upplevelsen av kommunikation kan ses ur ett övergripande tema, kedjan är inte starkare än dess svagaste länk. Detta kategoriseras in i tre olika kategorier; samarbete, tydlighet och informationsöverföring med åtta olika underkategorier. Slutsats: Resultatet visar att det finns ett stort behov av att belysa alla delar som ingår i ett traumaomhändertagande. Delarna är beroende av varandra vilket belyser vikten av att se till alla delarna för att uppnå ett så bra traumaomhändertagande som möjligt. Teamets styrkor och svagheter bör beaktas där teamarbetet ses ur såväl ett individ som grupperspektiv för att kunna möjliggöra en patientsäker vård. Kommunikationen är genomsyrande och en nyckellänk för att få systemet att fungera. / Abstract   Introduction: Traumacare is associated with stress and the professionals are working under a lot of time pressure, which may lead to information vanishing between the different professions. Insufficient and inadequate communication imposes a risk for patient safety because a well-functioning teamwork with good communication is a key aspect to optimize traumacare. Previous studies whitin this area have focused on the overall teamwork and research regarding the participants' individual experiences throughout trauma exercises are inadequate. Purpose: The purpose of this study is to to illustrate how participants perceive the communication during a traumacare exercise. Methods: A qualitative study with an inductive approach based on ten interviews with one open question. Strategic selection was used. The interview material was analyzed with a latent content analysis of Granheim and Lundman (2004). Results: The results showed that the experience of communication can be seen from an overall theme, the chain is not stronger than the weakest link. This is categorized into three different categories; cooperation, clarity and transfer of information with eight different subcategories. Conclusion: The result shows that it exist a need to enlighten all elements included in a  trauma care. All elements are interdependent, which further enhance the importance to highlight all elements included in a trauma care in order to reach the best possible outcome. Strengths and weaknesses of the team should be reviewed on both an individual- and team perspective in order to enable safe care for all patients.  Communication is crucial and a viewed as a factor of the utmost importance for a successful system.

<p>Syftet med denna studie var att beskriva hur intensivvårds- och akutmottagningssjuksköterskor upplevde samarbetet i traumateamet vid det akuta traumaomhändertagandet. Författaren till studien har valt att göra en intervjustudie medkvalitativ ansats. Fyra intensivvårdssjuksköterskor och sex akutmottagningssjuksköterskor vid ett medelstort sjukhus i östra Sverige deltog i studien. Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer. Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Åtta kategorier framkom under analysarbetet: ’ledarskap’, ’organisation’, ’att inte hitta på akutrummet’, ’kompetens’, ’kommunikation inom traumateamet’, ’samarbete inom traumateamet’, ’stress och negativa känslor’ samt ’att känna omsorg’. Resultatet i föreliggande studie visade på betydelsen av ett gott ledarskap. Sjuksköterskorna uttryckte en önskan om att kirurgjour/traumaledare skulle ’ta kommandot’ och leda traumaomhändertagandet. Det visade också på vikten av att ha en bra organisation, som i det här fallet var ATLS-konceptet. Att inte hitta på akutrummet upplevdes som ett problem av sjuksköterskorna. Att ha erfarenhet och ha övat på traumaomhändertagande ansågs som viktigt av sjuksköterskorna. En god kommunikation inom traumateamet främjade enligt sjuksköterskorna samarbetet vid traumaomhändertagandet. Sjuksköterskorna upplevde att ett gott samarbete vid traumaomhändertagandet skapade teamkänsla. Stress upplevdes både som något negativt och något positivt av sjuksköterskorna. I studien lyfts både problem och positiva saker i traumaarbetet fram av sjuksköterskorna. Sjuksköterskorna var positivt inställda till samövningar, som de tror skulle förbättra samarbetet. Det framkom i studien att kommunikation, ledarskap, erfarenhet och en bra organisation kan förbättra samarbetet i det akuta traumaomhändertagandet. Stress, dålig kommunikation och otydliga roller kan försämra samarbetet. Till viss del anser författaren att detta skulle kunna förbättras genom ytterligare övningar, detta i likhet med föreliggande studies resultat.</p>

Syftet med denna studie var att beskriva hur intensivvårds- och akutmottagningssjuksköterskor upplevde samarbetet i traumateamet vid det akuta traumaomhändertagandet. Författaren till studien har valt att göra en intervjustudie medkvalitativ ansats. Fyra intensivvårdssjuksköterskor och sex akutmottagningssjuksköterskor vid ett medelstort sjukhus i östra Sverige deltog i studien. Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer. Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Åtta kategorier framkom under analysarbetet: ’ledarskap’, ’organisation’, ’att inte hitta på akutrummet’, ’kompetens’, ’kommunikation inom traumateamet’, ’samarbete inom traumateamet’, ’stress och negativa känslor’ samt ’att känna omsorg’. Resultatet i föreliggande studie visade på betydelsen av ett gott ledarskap. Sjuksköterskorna uttryckte en önskan om att kirurgjour/traumaledare skulle ’ta kommandot’ och leda traumaomhändertagandet. Det visade också på vikten av att ha en bra organisation, som i det här fallet var ATLS-konceptet. Att inte hitta på akutrummet upplevdes som ett problem av sjuksköterskorna. Att ha erfarenhet och ha övat på traumaomhändertagande ansågs som viktigt av sjuksköterskorna. En god kommunikation inom traumateamet främjade enligt sjuksköterskorna samarbetet vid traumaomhändertagandet. Sjuksköterskorna upplevde att ett gott samarbete vid traumaomhändertagandet skapade teamkänsla. Stress upplevdes både som något negativt och något positivt av sjuksköterskorna. I studien lyfts både problem och positiva saker i traumaarbetet fram av sjuksköterskorna. Sjuksköterskorna var positivt inställda till samövningar, som de tror skulle förbättra samarbetet. Det framkom i studien att kommunikation, ledarskap, erfarenhet och en bra organisation kan förbättra samarbetet i det akuta traumaomhändertagandet. Stress, dålig kommunikation och otydliga roller kan försämra samarbetet. Till viss del anser författaren att detta skulle kunna förbättras genom ytterligare övningar, detta i likhet med föreliggande studies resultat.

Bakgrund: I det akuta skedet kräver svårt skadade traumapatienter omhändertagande av ett interprofessionellt team med flera specialiteter. Anestesi är en av dessa och utgörs av anestesiläkare och anestesisjuksköterska vars primära uppgift är att upprätthålla fri luftväg. För att kunna göra ett gott arbete för patienten krävs att anestesisjuksköterskan är flexibel, stresstålig och har lätt för att samarbeta i nya arbetskonstellationer. Syfte: Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse av att medverka i ett traumateam. Metod: En kvalitativ metod valdes och data samlades in genom semistrukturerade intervjuer. Åtta intervjuer hölls med anestesisjuksköterskor från ett mindre och ett medelstort sjukhus i västra Sverige. Datamaterialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre teman Att kunna arbeta i ett team, Att vara närvarande i mötet med patienten och Att invänta- genomföra- och avsluta vårdandet. Dessa delades in i ytterligare nio subteman. Konklusion: För att kunna bedriva effektiv och patientsäker vård krävs ett gott samarbete inom traumateamet. Samarbete främjas av tydligt ledarskap och god kommunikation. ATLS och tydlig arbetsfördelning är nödvändigt för att göra rätt bedömningar och sätta in relevanta åtgärder i det akuta läget. Det upplevs värdefullt att skapa en vårdande relation med patienten. När en vårdande relation etableras upplevs patientens oro och ångest minska.

Bakgrund: Trauma är den vanligaste dödsorsaken bland personer under 45 år i Sverige. Ett traumaomhändertagande på akutrummet innebär att det är många olika professioner som systematiskt arbetar kring patienten. Detta kan för patienten medföra att arbetet är alltför inriktat på att följa vissa rutiner, istället för att fokusera på patientens individuella behov, vilket sin tur kan leda till att patienten bemöts som ett objekt och delaktigheten kan bli hotad Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva patienters upplevelse av delaktighet på ett akutrum i samband med trauma. Metod: En kvalitativ studie baserad på sex semistrukturerade intervjuer. Materialet analyserades enligt en modell för kvalitativ manifest innehållsanalys. Resultat: Resultatet visar att patienter upplevt att de får information under hela traumaomhändertagandet. Detta ledde till att patienterna kände sig sedda, mindre rädda och tryggare. Dock framkom brist i information om omfattningen av skadorna samt eventuell kommande vård. Hinder för att patienten skulle göras delaktig beskrevs som; att vara fastspänd på en spineboard, att inte få tillräckligt med information och att personalen arbetar systematiskt samt genomför undersökningar som måste göras. Trots detta visade det sig att patienter ändå upplever ett gott omhändertagande på akutrummet i samband med trauma. Slutsats: Ömsesidig kommunikation, tillräcklig information och ett bra bemötande visade sig vara en förutsättning för att delaktighet ska kunna uppstå.

Bakgrund: Den svårt skadade traumapatienten kräver ett multidisciplinärt och tvärprofessionellt omhändertagande vid ankomst till akutmottagningen. En av anestesisjuksköterskans arbetsuppgifter är att delta i omhändertagandet av traumapatienter. Detta kräver att anestesisjuksköterskan kan arbeta i ett anpassat arbetstempo samt kunna arbeta tvärprofessionellt i en stressad miljö. Rött traumalarm ökar kraven på anestesisjuksköterskan som skall inneha fördjupade medicinska- och omvårdnadskunskaper vid omhändertagandet av traumapatienter. Syfte: Studiens syfte var att belysa hur anestesisjuksköterskor upplevde deltagandet vid rött traumalarm. Metod: En kvalitativ design användes och besvarades med semistrukturerade intervjuer. Studien innefattade tio anestesisjuksköterskor från två mellanstora sjukhus i södra Sverige. Intervjuernas datamaterial analyserades med hjälp av en kvalitativ latent innehållsanalys. Resultat: Anestesisjuksköterskor i studien beskrev ett engagemang till det akuta omhändertagandet samt en vilja till att leverera en kvalitativ vård. Traumaomhändertagandet upplevdes ibland som utmanande, framförallt om det var flertalet skadade eller om patienten var svårt skadad. Samtidigt beskrevs ett ansvar över att vara en resurs för teamet och en länk för patienten under omhändertagandet. Struktur och trygghet var viktiga faktorer till ett lyckat teamsamarbete. För att arbetet kring patienten skulle ske på ett systematiskt och patientsäkert sätt, betonade anestesisjuksköterskorna vikten av utbildning inom traumasjukvård. Slutsats: Anestesisjuksköterskans deltagande i rött traumalarm kräver god kunskap inom såväl traumasjukvård som förmågan till samarbete och kommunikation. Kommunikation och samarbete visade sig oftast fungera väl, men då brister uppstod påverkades traumaomhändertagandet negativt, vilket även innefattade patientsäkerheten. Studien visar att traumaledaren har en avgörande betydelse gällande teamets förmåga till ett lyckat traumaomhändertagande. / Background: The severely injured trauma patient requires a multidisciplinary and interdisciplinary medical care on arrival to the emergency department. One of the nurse anaesthetists tasks is to participate in the care of trauma patients. This requires that the nurse anaesthetists can work in an adapted pace of work and be able to work interdisciplinary in a stressed environment. Red-trauma emergency increases the demand for nurse anaesthetist who shall hold in-depth medical and nursing skills in the care of trauma patients. Objective: The aim of this study was to illustrate the nurse anaesthetist experiences of taking part in red-trauma alarm. Method: The study had a qualitative approach and was answered by semi-structured interviews. The study included ten nurse anaesthetists from two middle large hospitals in southern Sweden. The data from the interviews were analyzed by using a qualitative latent content analysis. Results: Nurse anaesthetists in the study described an attraction to the acute care and a desire to deliver quality care. Trauma care perceived sometimes as challenging, especially if it was the most damaged, or if the patient was seriously injured. At the same time the nurse anaesthetists described a responsibility as being a resource for the team and a link to the patient during care. Structure and security were important factors in a successful team collaboration. So, that the work around the patient would be done in a systematic and patient safely, the nurse anaesthetists emphasize the importance of education in trauma care. Conclusion: The nurse anaesthetist attending in red-trauma emergency requires good knowledge in both trauma care as the ability to co-operation and communication. Communication and co-operation shown to usually work well, but when the deficiencies arose impacted negatively trauma care, which also included patient safety. The study have shown that the trauma leaders expertise have an essential role for a successful trauma-care.

Teamarbete och kommunikation är en utmaning för anestesisjuksköterskan. Vid akuta tillstånd omhändertas patienten enligt ABCDE som är hämtat från konceptet Advanced Trauma Life Support (ATLS) som är standard på skadeplatser och akutmottagningar i Sverige. Luftväg, andning och cirkulation utgör en del av anestesisjuksköterskans spetskompetens och anestesisjuksköterskan ska kunna medverka vid olyckor och i vården av svårt skadade personer. Forskning har visat att patienter kan dö till följd av dålig kommunikation mellan vårdarna. I kompetensbeskrivningen för anestesisjuksköterskor och under området säkerhet och vårdmiljö beskrivs vikten av tydlig kommunikation i förhållande till vårdteamet. Forskning har visat att god kommunikation bidrar till lägre mortalitet. Genom att använda kommunikationsverktyget SBAR kan patientsäkerheten höjas, särskilt i akuta situationer. Syftet med vår studie var att undersöka anestesisjuksköterskors upplevelser och erfarenheter av kommunikation i larmsituationer under ett akut omhändertagande då anestesisjuksköterskan arbetar utanför ordinarie arbetsmiljö. En kvalitativ, analytisk och induktiv design användes. Intervjuerna, som genomfördes med anestesisjuksköterskor med olika lång yrkeserfarenhet, påvisade patientens utsatthet där olika former av kränkande behandling beskrevs. Genom anestesisjuksköterskans placering vid patientens huvudända ges goda möjligheter att företräda patienten men också till kommunikation med patienten och övriga teammedlemmar. Genom att göra patienten delaktig i vården kan oro och ångest minskas. Bevittnandet av patientens utsatthet diskuteras. Obehagliga undersökningar utförs och i situationer där patienten blottas. Gemensamma övningar efterfrågades när det gäller trauma-, akuta omhändertaganden där vikten av god kommunikation upplevs som central.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Trauma kan orsaka livshotande skador och drabbar människor i alla åldrar. Omhändertagande av traumapatienter är en komplex uppgift där tvärprofessionellt samarbete krävs. Röntgen är en viktig del av traumaomhändertagande då röntgenbilderna är centrala för fastställande av skadans omfattning. Studier visar att 33% av alla flödeshinder under traumaundersökningar sker i röntgenfasen. De vanligaste är misslyckad koordination, patientrelaterade faktorer, bristande kommunikation och problem med utrustningen.  Syfte: Syfte med denna intervjustudie är att identifiera faktorer som kan förbättra kvalitet på CT-traumaundersökningen och röntgensjuksköterskans roll i det hela. Metod: Studien genomfördes genom kvalitativa intervjuer med semistrukturerade intervjufrågor. Sex röntgensjuksköterskor vid ett medelstort sjukhus intervjuades. Intervjuerna gjordes genom fysiska möten eller per telefon och spelades in samt transkriberades ordagrant. Intervjusvaren analyserades genom kvalitativa innehållsanalysens olika delar. Resultat: Enligt röntgensjuksköterskorna skulle satsning på lagarbete, koordination, planering och kommunikation medföra förbättringar i arbetsflöde vid traumaomhändertagande. Tillgång till två CT-kameror skulle minska patientförflyttningar, förseningar och arbetsrelaterad stress. Röntgen glöms bort, i den dagliga dialogen kring patienten samt i de åtgärder som idag vidtas för att förbättra traumaomhändertagande. Slutsats: Det finns ett behov av förbättringar i kommunikation och lagarbete. Traumaövningarna kan användas för att åstadkomma en sådan förbättring. Dock saknas fokus på röntgen under traumaövningarna samt i den dagliga dialogen kring patienten. Genom att involvera röntgen mer kan antalet hinder i samband med traumaomhändertagande minskas. Det finns även ett behov av bättre tillgänglighet och rutiner vad det gäller viktig utrustning.

SAMMANFATTNING Det dödliga våldet i Sverige har ökat de senaste åren. Mellan åren 2006 och 2014 ökade antalet skottskador med 32 procent. Förekomsten av penetrerande våld som orsak till trauman där patienten är svårt skadad är stigande. Om patienten utsatts för en penetrerande skada mot huvud, hals, bål eller extremiteter ovan armbåge/knä aktiveras akutmottagningens traumalarm och traumateamet samlas för att påbörja omhändertagandet. Sjuksköterskan är en av flera professioner i traumateamet som deltar vid traumaomhändertagandet av patienten. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter kring traumaomhändertagandet av patienter med våldsrelaterade penetrerande skador. Metoden var en kvalitativ deskriptiv studie med induktiv ansats. Sju sjuksköterskor verksamma på en akutmottagning inkluderades och semistrukturerade intervjuer med dessa genomfördes. Intervjuerna transkriberades för att vidare analyseras utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet av sjuksköterskornas beskrivna erfarenheter presenteras i sju kategorier: förberedelser, kompetens, teamarbete, ledarskap, professionalism, otrygghet och rädsla samt reflektion. Ur sjuksköterskornas erfarenheter framkom vikten av ett välfungerande teamarbete med ett tydligt ledarskap för ett optimalt traumaomhändertagande av patienter med våldsrelaterade penetrerande skador. Med hjälp av utbildning och teamträning ansåg sjuksköterskorna att teamarbetet kunde främjas och den egna rollen stärkas. Den ofta beskrivna känslan av rädsla och otrygghet under möten med denna patientgrupp skulle kunna minskas genom närvaro av polis och annan säkerhetspersonal och var avgörande för att sjuksköterskorna skulle känna sig trygga på sin arbetsplats. Sjuksköterskorna uttryckte att möjligheten till reflektion när omhändertagandet avslutats saknades men hade varit önskvärd för att tillsammans med teamet kunna bearbeta händelsen. Sjuksköterskorna visade sig ha både positiva och negativa erfarenheter kring traumaomhändertagandet av patienter med våldsrelaterade penetrerande skador. Själva traumaomhändertagandet upplevdes inte vara annorlunda vid omhändertagandet av patienter med våldsrelaterade penetrerande skador jämfört med övriga traumapatienter men känslorna som uppstod skilde sig. Utifrån resultatet anser författarna att rutiner gällande polisens närvaro vid traumaomhändertagande av patienter med våldsrelaterade skador, fortlöpande teamträning och kompetenshöjande utbildning samt möjligheten till att efter avslutat omhändertagande gemensamt i teamet få reflektera skulle kunna var en tillgång för sjuksköterskan. Genom detta skulle omhändertagandet av patienterna kunna optimeras och sjuksköterskans trygghet på arbetsplatsen stärkas.