<p>För att en revisor skall kunna ge intressenter en tillförlitlig kvalitetssäkring av företags ekonomiska situation krävs det att revisorn följer de lagar och regler som finns samt fullgör ansvaret att vara opartisk, självständig samt ha tystnads- och upplysningsplikt. Syftet med denna uppsats är att lyfta fram det ansvar som en revisor har gentemot företag och andra intressenter i ett aktiebolag samt hur detta ansvar hanteras i praktiken. Studien baseras på de lagar och normer som finns angående revisorns ansvar samt sammanställning av intervjuer med tre revisorsrespondenter och Revisorsnämnden.</p><p> </p><p>Efter genomförd studie framkommer det att revisorerna hanterar kraven och dess medföljande ansvar genom att lägga stort vikt vid kontrollerande dokumentation, interna system och utbildningar. Även rådfrågning med kollegor, experter och branschorganisationer är till stor nytta för revisorn.</p>

Ansvarsfördelningen vid den abstrakta feltypen konkreta fel, har sedan länge skett med utgångspunkt i köparens undersökningsplikt. Praxis har dock i och med NJA 2007 s 86 gått ifrån denna huvudregel, när HD valde att ålägga säljaren en upplysningsplikt, i strid med de uttalanden som gjordes i förarbetena vid 1990 års lagändring av jordabalken. Rättsfallet har mot bakgrund av detta, blivit starkt kritiserat från flera håll. Vi har i vårt arbete valt att pröva de systematiska argument som HD lägger fram i sina domskäl, för att se huruvida den upplysningsplikt som HD införde i nyss nämnda avgörande, skulle gå att tillämpa på andra feltyper än de som var föremål för prövning i målet. Således har vi i vår uppsats även prövat prejudikatets räckvidd, och huruvida den kritik som riktats mot avgörandet, kan anses vara korrekt. Den systematiska prövning som vi har genomfört, har grundat sig i att försöka utreda tillämpligheten av säljarens upplysningsplikt på dels rådighetsfel enligt 4 kap 18 § JB, och dels på fel enligt 11 kap 64 § PBL. Vi har därefter fört ett resonemang avseende lämpligheten av att ålägga säljaren en upplysningsplikt för nyss nämnda feltyper. Vi har funnit flertalet argument som talar för att ålägga en säljare upplysningsplikt, men i slutändan har det blivit en diskussion grundat på rättsosäkerheten. Denna diskussion har framförallt speglat det moment av osäkerhet som uppstår, när man frångår ansvarsfördelningen om köparens undersökningsplikt, som så länge varit vedertagen i svensk rätt.

No description available.

No description available.

Denna uppsats syftar till att undersöka det rättsliga läget gällande riskkonstruktioner som fel i fastigheter och analysera hur mäklare förhåller sig till information om kända riskkonstruktioner vid förmedling av fastigheter.  De metoder som har använts i denna uppsats är den rättsdogmatiska och kvalitativa metod. I uppsatsen har vi använt en rättsdogmatisk metod för att undersöka tillämplig lag och kvalitativa metoder för att undersöka, med den rättsliga situationen som grund i en teoretisk ram, hur mäklare hanterar förmedlingen av fastigheter med känd riskkonstruktion. Fokus i uppsatsen är på byggnader med riskkonstruktioner som är uppförda enligt den gällande byggnormen vid uppförandet. Urvalet av rättsfall har gjorts beroende på det år de togs upp i domstol, eftersom detta ger en bred inblick i ämnet över en längre tidsperiod. Detta görs för att få möjlighet att studera rättsfall där olika riskkonstruktioner och byggnadsstandarder behandlas, men också för att få möjlighet att studera rättsfall där samma riskkonstruktion behandlas med olika utfall. De lagar som granskas är 4 kap. 19 § Jordabalken (1970:994) och enskilda paragrafer från Fastighetsmäklarlagen (2021:516).  Uppsatsen baseras på den rättsdogmatiska delen på  riskkonstruktioner såsom fel i fastighet. Vissa bestämmelser om mäklarrätt presenteras dock mer omfattande som en del av ramverket för den kvalitativa delen av uppsatsen. Avslutningsvis påpekas att det finns möjlighet till förbättringar och tydligare regler inom processen för fastighetsköp för att skydda både säljare och köpare. En balans behövs mellan säljarens skyldighet att lämna information och köparens skyldighet att undersöka för att skapa en säker och transparent miljö för fastighetstransaktioner. / The purpose of the essay is to investigate the legal situation regarding risk constructions as defects in real estate and to examine how brokers handle information regarding risk constructions when marketing real estate. The methods that have been used in this essay are legal dogmatic method and qualitative method. We have used a legal dogmatic method to investigate the applicable law. Further on  a qualitative method is used to examine the legal situation based on a theoretical framework, how brokers handle the brokerage of properties with known risk construction. The focus will be on buildings with risk constructions erected according to the building code in force at the time. The selection of legal cases have been chosen depending on the year in which they have been brought up in court as this gives a broad insight into the subject over a longer period. This is done to get the opportunity to study legal cases where different risk constructions and building standards are addressed, but also to get the opportunity to study legal cases where the same risk construction is addressed, however with different outcomes. The sections of law that are  reviewed are, 4 kap. 19 § Jordabalken (1970:994)  and individual sections from the Fastighetsmäklarlagen (2021:516). The essay is based primarily on the legal dogmatic part on risk constructions such as faults in the property. However, certain brokerage law provisions are also presented more comprehensively as part of the framework for the qualitative part of the essay. Finally, it is indicated that there is room for improvements and clearer regulations in the property purchase process to protect both sellers and buyers. A balance is required between the seller's obligation to provide information and the buyer's obligation to investigate in order to create a safe and transparent environment for real estate transactions.

Ett avtalsservitut innebär, enligt 14 kap. 1 § JB, att en inskränkning görs i en fastighet (den tjänande fastigheten) till förmån för ägaren av en annan fastighet (den härskande fastigheten). Servitutets tillhörande befogenheter kan vara såväl positiva som negativa. Bakgrunden till att upplåta ett avtalsservitut är att två parter, exempelvis två grannar, på dispositiv grund, helt utan inblandning av en myndighet kommer överens om att A ska ges rätten av B att nyttja dennes fastighet för ett visst angivet ändamål. Nyttjandet kan exempelvis bestå i rätten att ta en viss väg över grannens fastighet eller begagna en vattenbrunn. Den främsta anledningen till att servitut uppstår är för att förbättra den härskande fastigheten med funktioner som inte kan skapas inom fastighetens egna gränser. Ett avtalsservitut gäller som huvudregel utan begränsning i tiden, enligt 7 kap. 6 § JB. Trots detta stadgande riskerar en rättighet att inte längre kunna göras gällande av rättighetshavaren gentemot förvärvaren av den tjänande fastigheten. Om den fastigheten frivilligt säljs, uppkommer därmed frågan hur det kan påverka rättighetens rättsliga ställning. Gäller rättigheten som tidigare eller vinner den nya köparens intresse av att överta fastigheten utan belastningar? Denna uppsats har skrivits mot bakgrund av att det inte finns någon tydlig bild över hur äldre avtalsservitut kan påverkas av en framtida försäljning av den tjänande fastigheten. Syftet med denna uppsats har varit att belysa hur äldre avtalsservitut kan påverkas vid en framtida försäljning. Det har därmed varit av intresse att undersöka om en rättighet i form av ett avtalsservitut kommer att bestå ograverad eller om den kommer att försvinna i enlighet med köparens intresse av att överta fastigheten utan belastningar. Ett underliggande syfte har varit att klargöra om det finns skyldigheter för de som berörs av en fastighetsöverlåtelse att undersöka och upplysa om belastande rättigheter. Detta för att bringa klarhet i vad som gäller eller bör gälla. Av analysen framgår det att de tre servitutsrekvisiten är av grundläggande förutsättning för rättighetens bestående. Ett avtalsservituts materiella rättsförhållande kommer alltid att bestå i den tjänande fastigheten efter en frivillig fastighetsöverlåtelse. Rättighetshavaren kan dock enbart ges rätt att fortsätta använda rättigheten förutsatt att den erhållit sakrättsligt skydd före själva fastighetsöverlåtelsen. I analysen finner jag att det finns en sakrättslig skyldighet för säljaren att upplysa köparen om belastande rättigheter utifrån kravet på förbehåll i 7 kap. 11 § JB. Denna skyldighet kan i sin tur omvandlas till att bli en undersökningsplikt för köparen beroende på vad köparen ägt eller bort äga kännedom om, dvs. om köparen varit i god eller ond tro. Rättsfallet, mål T 3004-02, pekar på att bestämmelsen i 7 kap. 14 § JB talar för att det finns en långtgående sakrättslig undersökningsplikt för köparen. Att det skulle finnas en sakrättslig undersökningsplikt för köparen bekräftas även av doktrin. Undersökningsplikten får anses innebära att köparen åtminstone måste fråga säljaren för att få klarhet i om det finns några äldre avtalsservitut för att vara säker på att fastigheten säljs ograverad.   Min slutsats är att en rättighet i form av ett avtalsservitut alltid bör gälla i den överlåtna fastigheten, samt att det bör införas ett krav på att servitut måste registreras i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Inskrivningsdelen bör i sin tur spegla giltiga materiella rättsförhållanden och vilka parter som äger rätten att använda servitut. Om en rättighet inte finns inskriven i registret bör den inte vara att se som giltig. Jag anser även att det bör införas en regel som tydliggör vem som ska bära en skyldighet att upplysa och undersöka om inskrivna och oinskrivna rättigheter. Genom att tydliggöra plikterna i lag tror jag att framtida tvister och rättsförluster skulle kunna undvikas, om de berörda parterna på förhand vet vad som gäller vid fastighetsöverlåtelser. En lagstadgad plikt skulle säkerligen ibland kringgås och säljaren försöka friskriva sig från eventuella felaktigheter genom garantier, men genom att införa en tydlig lag skulle åtminstone de situationer där det råder oklarhet kunna undvikas. Det blir på så sätt tydligt vilka rättigheter som belastar en fastighet.

<p>Syftet med uppsatsen är att beskriva och utreda en säljares upplysningsplikt vid försäljning av fast egendom. Frågeställningen aktualiseras därför att i rättsfallet NJA 2007 s. 86 har en säljare ålagts en upplysningsplikt trots att huvudregeln enligt gällande rätt är att säljaren inte har någon upplysningsplikt. I uppsatsen utreds även om utgången i målet kan anses förenlig med lagstiftning och rättspraxis på området. I syftet ingår också att besvara hur omfattande säljarens upplysningsplikt anses vara samt vilket prejudikatvärde NJA 2007 s. 86 bör ges.</p><p>Upplysningsplikt för en säljare finns inte upptagen i lagtext utan framgår av att denne enligt rättspraxis kan bli ansvarig för fel om säljaren vid köpet förfarit svikligt eller handlat i strid mot tro och heder enligt 30 § eller 33 § avtalslagen (1915:218). I proposition 1989/90:77 s. 41 påpekas att en säljare inte skall anses ha någon generell upplysningsplikt.</p><p>I NJA 2007 s. 86 ålades en säljare av fastighet en upplysningsplikt. Fallet rörde frågan om en köpare haft rätt att häva köp av fastighet på grund av fel utgörandes av buller från en motocrossbana oavsett att köparen inte iakttagit sin undersökningsplikt. Trots att banan var belägen på ansenligt avstånd från fastigheten, kunde buller höras på fastigheten i sådan utsträckning att bullervallar tvingades uppföras vid banan. Säljaren hade upplevt bullret som påfrestande och domstolen konstaterade att säljaren bland annat borde ha insett att banans existens skulle kunna vara av väsentlig vetskap för köparen. Säljaren borde därför ha upplyst köparen om banan. Köpet hävdes. Sedan rättsfallets tillkomst har domen debatterats flitigt. Anledningen till den uppmärksamhet som domen har fått är att säljaren ålades en upplysningsplikt som inte grundades på de ovan nämnda paragraferna i avtalslagen. Domen motiverades istället med att säljaren borde kunna bli felansvarig för sitt handlande utan att agerandet inordnas under avtalslagens bestämmelser samt på lagstiftarens vilja att anpassa felreglerna i jordabalken till köplagens regler om fel...</p>

<p>Bakgrund: När ett bolag ska göra en vinstutdelning efter ett avslutat verksamhetsår, måste styrelsen enligt nya bestämmelser motivera vinstutdelningen. Vid motivering av vinstutdelning skall styrelsen ta hänsyn till bolagets ekonomiska ställning och göra en prövning enligt försiktighetsregeln. Vinstutdelningen får endast genomföras om den uppfyller kravet på försvarlighet.</p><p>Syfte: Syftet med denna uppsats är att undersöka hur icke börsnoterade koncerners moderbolag motiverar sin vinstutdelning enligt den nya ABL. Vi kommer även att granska hur revisorer upplever att icke börsnoterade koncerner följer de nya lagregleringarna.</p><p>Nyckelord: Beloppsspärr, försiktighetsregeln, motivering av vinstutdelning, upplysningsplikt, utdelning, vinstutdelning och värdeöverföring.</p><p>Metod: För att besvara problemformuleringarna valde vi att använda en både kvantitativ och kvalitativ metod. Årsredovisningar i elektronisk form granskades samt så genomfördes det intervjuer med revisorer.</p><p>Teori: I uppsatsen har vi använt oss utav intressentmodellen och agentteorin.</p><p>Slutsatser: Efter genomförd undersökning kom vi fram till att den vanligaste motiveringen av vinstutdelningen är nyckeltal. Alla revisorer anser att bolagen motiverar sin vinstutdelning, då det är tvingande enligt lag. I vissa fall kan det förekomma standardiserade motiveringar av vinstutdelningar, p.g.a. brist på kunskap eller tid hos styrelsen. Den nya lagändringen har bl.a. medfört att tydligheten inom tolkning av vinstutdelning har ökat.</p>

Bakgrund: När ett bolag ska göra en vinstutdelning efter ett avslutat verksamhetsår, måste styrelsen enligt nya bestämmelser motivera vinstutdelningen. Vid motivering av vinstutdelning skall styrelsen ta hänsyn till bolagets ekonomiska ställning och göra en prövning enligt försiktighetsregeln. Vinstutdelningen får endast genomföras om den uppfyller kravet på försvarlighet. Syfte: Syftet med denna uppsats är att undersöka hur icke börsnoterade koncerners moderbolag motiverar sin vinstutdelning enligt den nya ABL. Vi kommer även att granska hur revisorer upplever att icke börsnoterade koncerner följer de nya lagregleringarna. Nyckelord: Beloppsspärr, försiktighetsregeln, motivering av vinstutdelning, upplysningsplikt, utdelning, vinstutdelning och värdeöverföring. Metod: För att besvara problemformuleringarna valde vi att använda en både kvantitativ och kvalitativ metod. Årsredovisningar i elektronisk form granskades samt så genomfördes det intervjuer med revisorer. Teori: I uppsatsen har vi använt oss utav intressentmodellen och agentteorin. Slutsatser: Efter genomförd undersökning kom vi fram till att den vanligaste motiveringen av vinstutdelningen är nyckeltal. Alla revisorer anser att bolagen motiverar sin vinstutdelning, då det är tvingande enligt lag. I vissa fall kan det förekomma standardiserade motiveringar av vinstutdelningar, p.g.a. brist på kunskap eller tid hos styrelsen. Den nya lagändringen har bl.a. medfört att tydligheten inom tolkning av vinstutdelning har ökat.

Syftet med uppsatsen är att beskriva och utreda en säljares upplysningsplikt vid försäljning av fast egendom. Frågeställningen aktualiseras därför att i rättsfallet NJA 2007 s. 86 har en säljare ålagts en upplysningsplikt trots att huvudregeln enligt gällande rätt är att säljaren inte har någon upplysningsplikt. I uppsatsen utreds även om utgången i målet kan anses förenlig med lagstiftning och rättspraxis på området. I syftet ingår också att besvara hur omfattande säljarens upplysningsplikt anses vara samt vilket prejudikatvärde NJA 2007 s. 86 bör ges. Upplysningsplikt för en säljare finns inte upptagen i lagtext utan framgår av att denne enligt rättspraxis kan bli ansvarig för fel om säljaren vid köpet förfarit svikligt eller handlat i strid mot tro och heder enligt 30 § eller 33 § avtalslagen (1915:218). I proposition 1989/90:77 s. 41 påpekas att en säljare inte skall anses ha någon generell upplysningsplikt. I NJA 2007 s. 86 ålades en säljare av fastighet en upplysningsplikt. Fallet rörde frågan om en köpare haft rätt att häva köp av fastighet på grund av fel utgörandes av buller från en motocrossbana oavsett att köparen inte iakttagit sin undersökningsplikt. Trots att banan var belägen på ansenligt avstånd från fastigheten, kunde buller höras på fastigheten i sådan utsträckning att bullervallar tvingades uppföras vid banan. Säljaren hade upplevt bullret som påfrestande och domstolen konstaterade att säljaren bland annat borde ha insett att banans existens skulle kunna vara av väsentlig vetskap för köparen. Säljaren borde därför ha upplyst köparen om banan. Köpet hävdes. Sedan rättsfallets tillkomst har domen debatterats flitigt. Anledningen till den uppmärksamhet som domen har fått är att säljaren ålades en upplysningsplikt som inte grundades på de ovan nämnda paragraferna i avtalslagen. Domen motiverades istället med att säljaren borde kunna bli felansvarig för sitt handlande utan att agerandet inordnas under avtalslagens bestämmelser samt på lagstiftarens vilja att anpassa felreglerna i jordabalken till köplagens regler om fel...