No description available.

Blodlaktatkurvan används inom uthållighetsidrotten för att styra träningen samt för att utvärdera och förutsäga prestation. För att ytterligare beskriva denna kurva används ett flertal laktattröskelkoncept. Det starka sambandet mellan prestation och olika laktattröskelkoncept har gjort att det finns ett stort intresse för så kallad tröskelträning. Begreppet är dock omdiskuterat och uppfattningen att träning på tröskelintensitet skulle vara optimal är ifrågasatt. Samtidigt har tidigare studier gjort det svårt att dra tydliga slutsatser pga. brist i metoder, stor variation i använda tröskelkoncept och att träningen styrts på annat sätt än utifrån uppmätta blodlaktattrösklar. Många studier är dessutom baserade på mindre tränade deltagare vilket gör att resultaten inte nödvändigtvis är överförbara på mer vältränade individer. Syftet var därför att genom en litteraturstudie undersöka tröskelträning för mer vältränade individer där träningen helt eller delvis styrts utifrån ett laktattröskelkoncept. Frågeställningarna var (1) vad är tröskelintensitet och (2) vilka effekter har sådan träning. I resultatet inkluderades totalt åtta studier, tre observationsstudier och fem experimentella studier. Dessa studier använde ett flertal olika tröskelkoncept och således även flera olika sätt att kategorisera och ange intensitet. De inkluderade studierna varierade också stort i utformning, rapportering av genomförd träning och vilka parametrar som mättes. Utryckt i förhållande till procent av maximalt syreupptag (VO2max) var det ingen studie som visade på en förbättring av den anaeroba tröskeln. För övriga här rapporterade parametrar var resultaten motstridiga. Uppsatsen visade att det inte tycks finnas någon enskild intensitet som är optimal, varken med avseende på att förbättra laktattröskeln, testlopp, VO2max, arbetsekonomi, critical power eller hastigheten på VO2max. Vidare framkom ingen tydlig definition av tröskelintensitet. För att bättre förstå effekterna av och samspelet mellan intensitet, volym och frekvens behövs det fler studier som är väl kontrollerade utifrån en individuellt uppmätt laktattröskel. / The blood lactate curve is used in endurance sports for analysis and prediction of performance as well as to prescribe exercise. To further describe this curve, multiple lactate threshold concepts are being used. A strong correlation between these concepts and performance has led to a large interest in how to train to improve the lactate threshold. Training at threshold intensity has been suggested to be optimal but this statement has been questioned. At the same time, previous research makes it hard to draw firm conclusion because of the methods being used. Thus, the aim of this paper was to review the scientific literature to find out (1) what is threshold intensity and (2) what are the effects of this training. A total number of eight studies were included, three observational studies and five experimental studies. Since these studies varied in the threshold concepts being used, the categorization and prescription of intensity varied as well. The studies also varied in prescribed training, reporting of conducted training and measures being used. Expressed as percentage of maximal oxygen consumption (VO2max), no study reported an improvement of the anaerobic lactate threshold.    There seems to be no optimal intensity to improve the lactate threshold, time trial performance, VO2max, work efficiency, critical power nor the speed at VO2max. Also, no clear definition of threshold intensity was found in the literature. To further understand the effects of and interplay between intensity, volume and frequency more studies using the individual lactate threshold need to be conducted.

Bakgrund: Stora händelser som i regel innebär någonting positivt för personen i fråga kan komma med en negativ eftersläng av post symtom, som innefattar negativa effekter på det emetionella måendet. Det populärvetenskapliga fenomenet post race blues definieras som ett psykiskt tillstånd som kan likställas med mild depression och tomhetskänslor efter att ha genomfört någon form av uthållighetslopp. Motivationen ses som en drivkraft för människor att utvecklas framåt, men även denna kan påverkas antingen positivt eller negativt efter uthållighetslopp. Detta innebär att psykologiska faktorer kan påverkas negativt efter ett genomfört uthållighetskopp. Syfte: Syftet med studien var att beskriva hur motionärer upplever tiden efter genomfört uthållighetslopp och om dessa upplevelser kan vara kopplade till post race blues. Metod: I denna studie användes en kvalitativ studiedesign där datainsamlingen genomfördes med semistrukturerade intervjuer. 16 deltagare som inom 12 månader hade genomfört ett uthållighetslopp av kardiovaskulär karaktär som pågick i minst 180 minuter rekryterades till studien. Intervjuerna analyserades med en konventionella kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet visade att deltagarnas upplevelser tiden efter loppet var ementionellt varierande. Somliga beskrev tydligt förstärkt positivt mående medan andra uppvisade symptom på post race blues. Motivationen var förstärkt hos vissa deltagare och minskad hos andra. Konklusion: De deltagare som lagt mycket tid på träning inför det aktuella loppet i denna studie, som heller inte satt upp nya mål för sin kommande träningsperiod, visade större tendenser att drabbas av symtom som svarar mot kriterierna för post race blues. Att forma nya målsättningar kan där med vara ett verktyg att minska risken för post race blues.

Längdskidåkning är en av de mest krävande uthållighetsidrotterna där tävlingstiderna kan variera mellan tre minuter till närmare fyra timmar. Om en idrottsutövare ska nå toppen av sin förmåga krävs det vanligtvis att denne avsätter 20 till 30 timmar per vecka åt träning och tävling under flera års tid. Inom skidskytte behöver utövarna, utöver att vara duktiga längdskidåkare, dessutom bära ett gevär på ryggen och skjuta på måltavlor under högintensiv belastning. Syftet med studien var att kartlägga utövares upplevelser av avgörande och betydelsefulla faktorer för långa framgångsrika idrottskarriärer inom längdskidåkning och skidskytte. I studien användes en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer, där totalt nio individer deltog. Deltagarna hade tävlat på nationell eller internationell nivå inom längdskidåkning eller skidskytte under minst en tio årsperiod som seniorer. Ett antal övergripande betydelsefulla och avgörande faktorer för framgångsrika idrottskarriärer inom längdskidåkning kunde identifieras. Dessa var: träning och organisation, socioekonomiska faktorer, talang och genetisk potential samt återhämtning. För att nå nationella och internationella framgångar och bedriva en elitsatsning krävs inte bara många års träning, utan även stöd från omgivning i form av familj, tillgång till rätt kompetens och ekonomiskt bidrag eller lön. / Cross country skiing is one of the most demanding endurance sports where the duration of physical effort during a competitive event usually lasts from three minutes up to four hours, or sometimes even longer. To reach national or international elite level, an athlete generally needs to invest 20 to 30 hours of training a week over many years. In biathlon, an athlete not only has to be a good skier, but also be able to carry a rifle and shoot on targets during high intense work load. The aim of this study was to identify athletes' own experiences of the crucial factors that allow for long and successful sport careers in cross country skiing. The study was qualitatively orientated, where semi-structured interviews were used to collect the athlete's perceptions. In total, nine individuals with at least 10 years of competitive cross country skiing or biathlon experience as adults at national or internationallevel participated. The interviews revealed several factors that athletes believe are crucial for achieving long and successful careers. These factors were: 1. Training and organization, 2. Socioeconomic factors, 3. Talent and genetic potential and 4. Recovery. To maintain long and successful careers in cross country skiing, athletes perceive that in addition to factors associated with the training process, support from family, their team and sponsors play important roles.

Syfte Syftet med undersökningen var att kartlägga hur uthållighetsidrottare med fysisk funktionsnedsättning upplever sina möjligheter att utöva idrott jämfört med en grupp konventionella idrottare inom motsvarande uthållighetsgrenar. Metod En kvantitativ enkätundersökning med nio stycken påståenden och en öppen fråga tillämpades. Urvalet bestod av 40 stycken paraidrottare (medelålder = 31,5, SD = 12,1) i interventionsgruppen och 57 stycken konventionella idrottare (medelålder = 34,6, SD = 11,6) i kontrollgruppen. Resultat Paraidrottare upplevde signifikant sämre möjligheter än konventionella idrottare gällande träningsgrupp i närheten (p = 0,002), känsla av tillhörighet (p = 0,001) och tillgång till utrustning (p = 0,009). Det totala medelvärdet på påståendena enligt likerskalan i enkäten var 3,76 (SD = 1,23) för paraidrottare och 3,97 (SD = 1,02) för konventionella idrottare. Slutsats Att paraidrottare både upplever avsaknad av träningsgrupp i närheten och lägre tillhörighetskänsla kan möjligen hänga ihop, dvs. att svårigheterna att få träningssällskap sänker tillhörighetskänslan. För framtida forskning efterfrågas en kvalitativ undersökning med ledare inom paraidrott för att öka förståelsen för träningsmiljö och tillgången till utrustning. / Aim The aim of the survey was to chart how endurance athletes with physical disabilities experience their opportunities to exercise sport compared to a group of conventional athletes within endurance sport. Method A quantitative survey with nine statements and an open question was applied. The sample consisted of 40 athletes with physical disability (mean age = 31.5, SD = 12.1) in the intervention group and 57 conventional athletes (mean age = 34.6, SD = 11.6) in the control group. Result The athletes with physical disabilities experienced significantly worse opportunities than conventional athletes regarding training group nearby (p = 0.002), sense of belonging (p = 0.001) and access to equipment (p = 0.009). The overall mean of the claims with likert scale in the survey was 3.76 (SD = 1.23) for athletes with physical disabilities and 3.97 (SD = 1.02) for conventional athletes. Conclusion Athletes with physical disabilities both experience the absence of a training group nearby and a lower sense of belonging may be possible, ie. the difficulty in getting a training company reduces sense of beloning. For future research, a qualitative survey with leaders in disability sports is required to increase understanding of the training environment and access to equipment.