SAMMANFATTNING Bakgrund – Vårdande kommunikation är komplext och viktigt att studera eftersom den kan påverka vårdens kvalitet och patientens upplevelse av kvalitet. Syfte - Syftet med denna studie är att beskriva anestesisjuksköterskors vårdande kommunikation med patienter i preanestesifasen Metod – Metoden var kvalitativ, induktiv och beskrivande fokuserad etnografi. Fem fokuserade deltagandeobservationer med fältanteckningar och skisser av vårdandetgenomfördes. Analysen utfördes enligt kvalitativ konventionell innehållsanalys. Resultat –Anestesisjuksköterskors vårdande kommunikation sker genom att; Skapa förtroende och agera medmänskligt genom att använda ett situationsspecifikt och lämpligt kommunikationsmönster. Skapa förståelse för procedurerna i förloppet genom information och instruktioner. Skapa försäkran tillsammans med patienten genom att fokusera på säkerhet i miljön. Slutsats - Anestesisjuksköterskor bedömer patientens kliniska behov och vårdar genom att skapa förtroende, skapa förståelse, skapa försäkran. Vårdande kommunikation har sin särskilda betydelse i den här kliniska kontexten och är förankrad i anestesisjuksköterskans mycket praktiska arbete och dennes förutsättningar för vårdande. Nyckelord: Vårdande relation, Vårdande kommunikation, Personcentrerad vård, Anestesisjuksköterska, Etnografi ABSTRACT Background – Caring communication is an important object of study since the care provided may have impact on quality of care and the perceived quality of care. Aim - The purpose of this study is to describe anaesthetic nurses' caring communication with patients in the pre-anaesthetic phase Method - The method was qualitative, inductive, and descriptive focused ethnography. To describe situation-specific patterns of Caring communication, data collection was performed with sampling of field notes and hand-drawn sketches. Data analysis was performed with conventional qualitative content analysis. Results – Anaesthetic nurses caring communication was provided through; Create trust and act compassionately by communicating with care and good judgement. Create comprehension of important procedures with information and instruction. Create assurance in cooperation with the patient by focusing on safety in the environment.  Conclusion – Anaesthetic nurses assess patient´s needs and work to provide a caring communication. Create trust, create comprehension, create assurance are contextual and unique caring communication. Further interpretative research can enlighten a deeper understanding of important perspectives from patient and nurses in the preanesthetic context. Keywords: Caring Relationship, Caring Communication, Person-Centred Care, Anaesthesia Nurse, Ethnography

Bakgrund: Anestesi skapar oro hos patienter oavsett tillvägagångssätt. Patienter upplever att anestesisjuksköterskor är avgörande för hur deras upplevelse kommer bli. Dock känner patienter sig inte alltid sedda i en tidspressad miljö. Problem: Anestesisjuksköterskor har ett ansvar att stödja patienter utifrån individuella behov och skapa trygghet under en begränsad tidsram.  Syfte: Att beskriva anestesisjuksköterskors strategier för ett gott möte med patienter i det perioperativa vårdandet. Metod: En systematisk litteraturstudie med beskrivande syntes där 20 vårdvetenskapliga artiklar analyserats i resultatet. Resultat: Två teman kunde urskiljas. Dessa benämndes att axla ansvar för säkerhet och trygghet och att värna om den unika patienten. Utifrån dessa skapades 5 subteman vilka benämndes; Att ha ett professionellt förhållningssätt, att vårda i dialogen, att lotsa i en komplex miljö, att individanpassa vårdandet och att värna om patientens integritet och värdighet. Resultatet visade att anestesisjuksköterskor använder olika strategier i mötet med patienter som är komplext med flera aspekter att beakta. Utmaningen för mötet med patienter i den perioperativa vården ligger i det korta vårdmötet inför operationen. Slutsats: Anestesisjuksköterskor försöker anpassa vården efter individen men organisatoriska faktorer kan hindra det.

Bakgrund: Iatrogent läkemedelsmissbruk innebär ett skadligt bruk av läkemedel som har orsakats av vården. Tidigare forskning har visat att missbruk av beroendeframkallande läkemedel har ökat under de senaste åren, detta är något som skulle kunna skapa ett större folkhälsoproblem. Som sjuksköterska är det därför viktigt att arbeta för att förebygga och minska risker som kan komma att innebära ett lidande för patienten. Idag saknas det även aktuell forskning som rör detta område ur ett sjuksköterskeperspektiv.Syfte: Studiens syfte är att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av att bemöta individer med en risk för att utveckla ett iatrogent läkemedelsmissbruk.Metod: Kvalitativ semistrukturerad intervjustudie med totalt åtta legitimerade sjuksköterskor som arbetade på olika enheter inom hälso- och sjukvården. Materialet analyserades med hjälp av en manifest innehållsanalys.Resultat: Sjuksköterskornas erfarenheter sammanställdes i fyra huvudkategorier samt nio underkategorier. De fyra huvudkategorierna var; Sjuksköterskans professionella roll, Vårdteamets inverkan och Kvalitetsarbetets inverkan.Slutsats: Som sjuksköterska är en vårdande relation med ett personcentrerat förhållningssätt särskilt betydelsefullt och viktigt för att minska lidande vid ett iatrogent läkemedelsberoende. Avsaknaden av regionala och nationella riktlinjer samt tidsbrist är andra väsentliga faktorer som kan påverka det förebyggande arbetet negativt. Idag saknas det även kunskap om beroendeproblematik ur ett sjuksköterskeperspektiv. Det identifierades en kunskapslucka och författarna ser möjligheter i att förbättra det förebyggande arbetet med hjälp bland annat av en mer omfattande utbildning kring ämnet.

Bakgrund: Inom rättspsykiatrin finns det öppen och sluten vård där det i den slutna rättspsykiatrin får förekomma tvångsåtgärder. För att rättspsykiatrisk vård och tvångsvård ska få ges måste stöd i lagen om rättspsykiatrisk vård och lagen om psykiatrisk tvångsvård finnas. Inom den rättspsykiatriska vården har patienterna en begränsad autonomi och det krävs att sjuksköterskan skapar förtroendefulla relationer och utför tvångsåtgärder så långt som möjligt i samråd med patienterna. Syfte: Var att beskriva allmänsjuksköterskans upplevelse av att skapa en vårdande relation till patienter med tvångsvård på rättspsykiatrisk vårdenhet. Metod: Kvalitativ intervjustudie där sex sjuksköterskor inom rättspsykiatrin intervjuades. En manifest innehållsanalys genomfördes efter att materialet hade transkriberats.    Resultat: Relationen byggs upp med tiden och det är av stor vikt att sjuksköterskan inkluderar patienten i sin vård genom att patientens delaktighet sätts i fokus. Att förklara och prata med patienten samt att använda sig av ett gott bemötande med visad respekt är viktiga komponenter för att lyckas skapa en vårdande relation. Det är viktigt att sjuksköterskan visar intresse samt lyssnar på patienten och visar att denne är tillgänglig. Slutsats: Ett gott bemötande, vara hjälpsam, intresserad, lyssna samt att ha respekt för att inte kränka patienten visar att sjuksköterskan ser patienten och främjar den vårdande relationen samt patientens delaktighet.

Bakgrund: Cirka 75 000 barn vårdades i slutenvården år 2020, vilket innebär att sjuksköterskan kommer träffa på sjuka barn. Att möta barnet och anhörigas förväntningar på vården är en utmaning som ställer stora krav på sjuksköterskan. Ökad medvetenhet och förståelse av sjuksköterskans upplevelse av att bemöta sjuka barn i slutenvården kan stärka sjuksköterskans professionella roll i omvårdnadsarbetet och i bemötandet. Syfte: Syftet är att belysa sjuksköterskans upplevelse av att bemöta sjuka barn i slutenvården. Metod: Denna studie bygger på sju semistrukturerade intervjustudier från fyra sjukhus där sju intervjuer genomfördes runt om i Sverige. En manifest innehållsanalys med induktiv ansats användes för att bearbeta materialet. Resultat: Analysen av sjuksköterskornas upplevelse resulterade i tio underkategorier och fem kategorier: (1) Upplevelsen av känslosamma möten, (2) Att skapa en trygg miljö som stärker kommunikationen i mötet, (3) Att skapa förtroendefulla relationer, (4) Att stärka sjuksköterskans professionella roll samt (5) Att stärka omvårdnadsarbetet. Slutsats: Den vårdande relationen är viktig i bemötandet av barn och deras familjer, kommunikationen är en central del. Det kollegiala stödet är en annan viktig del vid bearbetningen av svåra situationer. För att stärka den vårdande relation ytterligare krävs mer utbildning och forskning som rör relationen mellan sjuksköterskan och barnet.

No description available.

Kognitiv sjukdom kommer att öka i samband med en växande population, vilket i sin tur skapar ett större ansvar för samhället med ett ökat vårdbehov samt ansvar för att bidra med vård av god kvalitet. Eftersom tidigare forskning visat att patienter med kognitiv sjukdom som vårdats på sjukhus fått sämre utfall än andra patienter krävs det att sjuksköterskan har kunskap om patienter med kognitiv sjukdom och vilken vård varje enskild patient har rätt till. För att främja denna utveckling behövs ytterligare kunskaper kring sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med kognitiv sjukdom. Syftet med denna litteraturöversikt var att utforska hur sjuksköterskor på somatisk vårdavdelning erfar att vårda patienter med kognitiv sjukdom. Efter granskning av identifierade studier inkluderades slutligen åtta vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats. Resultatet strukturerades i totalt två teman med tillhörande fem subteman. Av resultatet framkom att sjuksköterskor upplevde vårdandet av patienter med kognitiv sjukdom som utmanande på grund av deras svårigheter att förstå patientens behov. Resultatet visade därmed vikten av en anpassad vårdavdelning, goda arbetsförhållanden, vårdande relation till patienten där individuella behov tillgodoses samt sjuksköterskans kunskap och erfarenheter. I diskussionen diskuterades sjuksköterskornas vårdande relation till patienten, kunskapsbrist samt upplevda tidsbrist. Slutsatsen visar att det krävs förbättring av sjuksköterskans kunskap och kompentens samt arbetsförhållanden för att vården ska ske utifrån patientens perspektiv.

Demenssjukdomen är en globalt ökande sjukdom med betydande påverkan på individer. I Sverige drabbas 130.000–150.000 personer med 20.000–25.000 nya insjuknanden varje år. Demenssjukdom börjar med försämring av kognitiva förmågor som gradvis på verkarminnet, intellektuella färdigheter som språk, tidsuppfattning och omdöme. Demens har ingen bot, vård fokuserar på livskvalitet, och beteendemässiga och psykiska symtom vid demenssjukdom (BPSD) kan hanteras med personcentrerad omvårdnad. Studiens syfte är att beskriva distriktsköterskors erfarenheter av personcentrerad demensvård inom kommunal hälso- och sjukvård. Metod valdes kvalitativ induktiv insats. Studien är baserad på semistrukturerade intervjuer där deltog tio distriktssköterskor och två av dem genomgått fördjupade utbildningar i demensvård. Analysarbetet har utförts med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom de tre huvudkategorierna; Strategier för att träda in i personens livsvärld, Att skapa partnerskap och trygghet och Möjligheter och hinder i strävan att ge en personcentrerad vård. Distriktssköterskorna och demensspecialister beskriver hur viktig det är att jobba patientcentrerad inom demensvård och att lära känna personen. De beskriver vikten att ha kunskaper om patientens tidigare liv och erfarenheter, skapa trygga relationer med patienter och närstående samt hur vårdmiljö har stor påverkan. Det visar också i resultatet att ge en individ anpassad vård ökar välbefinnande för patienter med demenssjukdom. Bristande kunskap, tid och brist på personal kan påverka vården att erbjuda en personcentrerad vård. Vidare ses distriktssköterskor och specialistsjuksköterskor roll att kunna påverka vården och främja ett personcentrerat förhållningssätt.

Bakgrund: Alla människor har rätt till en bra sista tid i livet med ett gott människovärde och att avsluta sin sista tid i livet på ett fridfullt sätt och med en värdig död. Tidigare studier inom ämnet påvisar att det finns bristande kunskap hos sjuksköterskor som påverkar patientens smärtlindring negativt. Syftet: Sjuksköterskans upplevelse av smärtlindring för patienter livets slutskede. Metoden: Som metod valdes att göra en litteraturöversikt med kvalitativ data som grund med en systematisk sökning i databasen CINAHL. Totalt valdes 17 artiklar ut och kvalitetsgranskades. De utvalda artiklarna lästes igenom och därmed formades strukturerade huvudkategorier med underkategorier som var gemensamma för dessa artiklar.  Resultatet: Det framkom att sjuksköterskan ansåg att ett väl fungerande vårdlag krävdes för att genomföra en god omvårdnad samt mer tid för att kunna utföra en god omvårdnad i livets slutskede med ett positivt resultat. Ingen ska behöva dö ensam och med onödig smärta. Därför behövs mer forskning kring ämnet för att utveckla och kvalitetssäkra den palliativa omvårdnaden samt omvårdnaden i livets slutskede. Utbildning inom områden som kommunikation, smärta och smärtlindring bör ges till alla som arbetar med patienter i livets slutskede. Kurser i smärtlindring bör ingå i sjuksköterskans grundutbildning men även på arbetsplatserna för att kunna upprätthålla en god kunskapsnivå och som sjuksköterska vara uppdaterad i ämnet. Slutsats: Det är viktigt att sjuksköterskan har kompetens, kunskap samt engagemang för att kunna ge patienter i livets slutskede en god vård. Sjuksköterskorna lyfter hur viktigt det är med kompetens och kunskapsutveckling inom ämnet för att som sjuksköterska kunna bemöta behovet av smärtlindring för patienterna i livets slutskede.

Bakgrund: Irritabel tjocktarm (IBS) är en funktionell tarmsjukdom med okänd etiologi. De typiska symtomen är obehag och/eller smärta vid tarmtömning, obehagliga gaser eller ändrad avföringskonsistens. Diagnostiken utgår från diagnoskriterier (Rom IV-kriterier). Behandlingsmetoder innefattar förändringar i livsstils- och kostvanor, kognitiv beteendeterapi samt läkemedelsbehandling och egenvårdsstrategier. Allmänsjuksköterskans roll är att lyssna, stötta och bekräfta den drabbade patienten i sitt lidande. Syfte: Syftet var att undersöka patienters upplevelser av att leva med IBS. Metod: En systematisk litteraturöversikt med induktiv ansats. Studien bygger på tio stycken kvalitativa originalartiklar som analyserades genom metasyntes, inspirerad av Friberg. Resultat:  I resultatet identifierades tre teman med sex tillhörande subteman. Temat upplevelse av att möta vården beskriver patientens negativa och positiva upplevelser av att möta vården samt upplevelser av sin egenvårdsbehandling. Temat känslor kring IBS beskriver patienternas fysiska och psykiska smärtor samt deras stunder av lättnad. Temat IBS inverkan på sociala relationer beskriver sjukdomens påverkan på den intima relationen/familjen samt på arbetslivet/vänner. Slutsats: Patienter upplever frustration till följd av ett negativt bemötande från sjukvården. Det finns stunder av lättnad och välbefinnande när patienten upplever symtomfrihet. Ett stort lidande skapas till följd av IBS symtomen, vilket även har en inverkan på patientens sociala relationer. Allmänsjuksköterskan bör i sin yrkesroll skapa och upprätthålla en vårdande relation för att öka patientens hälsa och minska lidande.