Arbetet bygger på ett intresse för förhållandet mellan staden Stockholm och den omgivande landsbygden och vildmarken, det vill säga de resurser som staden förbrukar, och hur det förhållandet tar sig uttryck i stadens rekreationslandskap. Det kan delas in i tre delar: en researchdel med fokus på en vald “zon” i Stockholm, en designdel med ett gestaltningsförslag till en byggnad samt en performativ del: genomförandet av ett löpevenemang genom landskapet, Romantic Run 2020. Vid spetsen på en av Stockholms ”gröna kilar”, Tyrestakilen, där Nackareservatet möter staden, finns en plats som jag ser som särskilt romantisk. Vi stadsbor springer, cyklar och tränar oss igenomett landskap som vi samtidigt formar till en dröm om ett lantligt förflutet, ofta klädda i avancerade sportkläder och utrustning. Det är ett fantastiskt vackert landskap. Där finns kolonilotter som antyder att det finns ideal om självförsörjning. Viss skog har sparats sen generationer, annan mark brukas som förr för att bärga hö. Där finns en konstgjord alptopp som är en win-win-lösning när olika delar av staden rivits för att bebyggas på nytt (Globenområdet, Hammarby sjöstad). Inom zonen finns både ett naturreservat och ett byggvaruhus. I det senare handlar vi trävaror som genom sin närhet ser ut att ha en koppling till den närliggande skogen, men så enkelt är det inte om man tänker några steg längre. Sammantaget flödar zonen över av exempel och bilder av vår tids mest centrala motsägelse: den urbana konsumtionen av resurser som utvinns utom synhåll, medan miljön allra närmast förblir (eller görs) orörd och perfekt. Det är psykologins förnekelse men på systemnivå som blir extra synlig här. Ett sätt att ändra utvecklingen kan vara att främja nya “läsningar” av det närliggande landskapet.

Det här är mitt kandidatexamensprojekt i Inredningsarkitektur och möbeldesign, framlagt under vårterminen 2020 på Konstfack. Projektet är en undersökning av hur en omgestaltning  av ett rum (Tärnsjö Folkets Hus), skulle kunna göras med hjälp av upplevelseanalys. Målet är ett förändrat rumsligt tempo med hjälp av nya element utifrån beskriven funktion. Inredningsarkitektur kan vara ett instrument format utifrån miljöpsykologiska reflektioner. Likaså är det rimligt att  betrakta arkitektur som rumslig kommunikation, något som hjälper till att förklara användandet av rummet. Det är alltså möjligt att tala om relationen mellan den fysiska platsen och människan, där rummet blir en aktör som påverkar mänskligt beteende och känsloläge. Ur ett sådant synsätt har arkitekten  möjlighet att regissera upplevelser. Folkets Hus är projektets sociala kontext och Folkets Hus Tärnsjö den rumsliga kontexten. Min gestaltning består av ritningar, som en pedagogisk visualisering över projektets metoder och process. Mitt projekt kan kanske närmast beskrivas som en skissmetodik för att holistiskt se på rum.

In this project, I speculate about a parallel world where a parliament chair for more-than-humans to ‘speak up’ exists within a human fabricated democratic construct. Along the narrative, we are to notice the grammar of other beings and to relearn the ethic of respect and interdependency by ‘deep listening’ to our often ‘quiet’ neighbors on this planet. The intention is to take a closer look at the actant nature of other-than-human beings, at the political of them through exploring the tension between power and empathy. The project adopts voting cards as a probing tool for humans’ involvement in the scenario. It explores the balance between chairs’ power connotation and the materiality of paper as well as the emotional character of sounds. It is an invitation of entering an alternative reality where imagination and affection towards a more inclusive and attentive relation with other-than-humans could be envisioned and questioned.

Under min tid på Konstfack fick jag utrymmet att påbörja en animerade kortfilmsserie om manlighet och mansrollen med målet att nå ut till unga killar. Och när jag säger påbörjat så syftar jag till att jag har, under denna period på ett och ett halvt år, tagit fram två animerade kortfilmer i en serie som började i 6 delar. Som sen kan bli hur lång och hur kort som helst.  Utöver filmerna finns ett format, ett koncept och material som bara fick en kort stund i rampljuset under utställningen. Detta kommer jag djupdyka i bland annat under denna uppsats.

Landscapes have been exploited and polluted by humans in order to obtain metals. Materials are treated as commodities: extracted, used inside our devices and appliances, then discarded as useless matter. The timespan of efficiency is shortened more and more due to obsolescence, material desire and constant innovation. That’s a paradoxical perspective compared to the deep time those metals embody, born in the outer space from star collision and arriving to Earth as meteors, 4 billion years ago. Rocks in vogue is an exploration on the material flows within the electronic devices production and their disposal. Very often the connection between consumers and source is invisible and well-masked behind the slick surfaces of our laptops and smartphones. Through the disassembling of old broken devices, the metals found inside represent values, stories and resistance. The material’s agency is expressed through low-power ceramic batteries; the elementary reaction moving from copper to iron represents a narrative of slow processes, material exhaustion and care. The batteries move from being something that supports our technological desires to statement objects that make things speak.

No description available.

No description available.

In this thesis, I have explored the possibilities of what furniture can look like on a moon base. How they will be made and what resources to use. What will the living conditions be like and why producing on a faraway place is important for future interstellar missions. By combining art and design, I will present a realistic concept that fits the need of the astronauts stationed on the moon and know what one might need when on a moon station.

No description available.

Abstract. In the worldview of a traditionally Eastern cultural context, consciousness and matter are intertwined.  In that context  negative and positive spaces relate to each other. With that in mind, the vessel is an interesting object to work with. In my master work I explore "Thinking- through- making", a process where making and thinking alternate back and forth, in iterations. The making or designing can be taking place intuitively.  Scaling down the vessel, to the point where it has no contemporary practical function,  as a way of talking about the exercise of sensitivity, in a fast, loud and insatiable present. Questioning the prevailing value system. By re:learning to become more sensitive, empathy for different types of existence becomes possible, and togetherness between human beings and their companion species opens up. By making (diminutive) stoneware vessels, I enter a long tradition of the time-consuming, hand-building technique of Yixing clay. And hence, contrasts with the technology and scale of contemporary mass production.  Perhaps my vessels are pots to plant seeds for the hope of a future human existence? Or, maybe they are vessels for tears, over human existence? At least they are parts of bedrock coming back together from dissolution, for union.