<p>The aim of this study was to examine how individuals with disability pension reason about a return to work. Action theory, as presented by Berglind, was used as theoretical approach. Qualitative interviews were conducted with five individuals who have disability pension due to mental illness. The respondents describe how they weigh benefits and disadvantages against each other. The main reason for a return to work is economical. The greatest disadvan-tage is the risk of losing their right to disability pension, which seems to limit their motivation to return to work. All respondents stress benefits associated with work but they do not all wish to return to work. Work is not described as equal to paid work but as an essential part of life. All respondents’ express a belief in their ability to work but are doubtful concerning their chances of getting employment, which seems to have a negative impact on their motivation as well. Furthermore, the respondents criticize the public authorities in the field of rehabilitation for not contributing to a return to work process. However, they give an example of how a non-governmental organisation has been important for increasing their possibilities of a return to work.</p>

The primary aim of this investigation was to evaluate a seven-week multidisciplinary rehabilitation programme, with emphasis on musculoskeletal disorders, for working-age people, by assessments at the start and end of the rehabilitation programme, and at follow-up examinations 6, 12 and 24 months after completion of the programme. A further aim was to explore the experiences of people not returning to work during a period of six years after participation in an extensive multidisciplinary rehabilitation programme. Sixty participants, 40 women and 20 men (mean age 46.8 ± SD 7.9), with musculoskeletal disorders, mainly neck and back pain, participated in a 7- week rehabilitation programme which was based on a combination of theoretical and practical education, physical activities, relaxation and individual guidance. Before and after the programme and at the follow-up occasions all participants were evaluated with the Global Self-Efficacy Index (GSI), Hospital Anxiety and Depression Scale (HAD), and Stress test (Study I). A group of participants who were still full-time sick-listed (Group I) at the end of the study period were compared with participants who were part-time or not sick-listed (Group II) at the end of the study period (II, III, IV). They were evaluated with the Disability Rating Index (DRI), with the Pain Intensity Rating Index on a visual analogue scale (VAS) (II, III)), mobility tests (III), GSI (III), HAD, and a stress test (IV). Seven women (median age 48 years) and three men (53 years) (Group I) were interviewed and the interviews were analysed by manifest content analysis (V). At the 2-year follow-up full-time sick leave, anxiety, depression and selfexperienced stress had decreased in both sexes. They also showed increased quality of life (QoL) (I). In participants with full-time sick leave (Group I), self-experienced physical disability and pain ratings were high and showed no decrease up until the 2-year follow-up. In participants with part-time or no sick leave (Group II), physical disability and pain ratings decreased gradually throughout the 2-year follow-up period (II). Cervical and thoracolumbar spine range of motion (ROM) was lower in Group I than in Group II from the start of rehabilitation to a 2-year follow-up. Only Group II showed a temporal improvement in ROM. No changes in DRI, VAS or GSI were found in parallel with corresponding temporal changes in any of the ROM (III). Group I experienced no change in anxiety or depression during the study period, in contrast to Group II, in which this decreased. Decreased stress was found in both groups (IV). Group I described perceived barriers to and possibilities of returning to work, and also gave information on what strategies they used, to cope with everyday life (V). The majority of the participants improved and they continued to be physically active, their QoL improved, and most participants returned to work. Ten of the participants, however, were on full-time sick leave throughout the whole study period, with high self-experienced physical disability, high pain rating and no improvement in anxiety and depression. They experienced barriers to re-entering the labour market as consequences of physical symptoms and fatigue. But they also believed in possibilities of returning to work if they could get a modified job adapted to their own capacity. Thus, persons with severe disability and pain did not improve by rehabilitation in this project. New methods of treatment have to be developed for improvement of symptoms resulting in reduction of functional impairment and a consequent need for sick leave. / Huvudsyftet med undersökningen var att utvärdera ett 7-veckors multidisciplinärt rehabiliteringsprogram inriktat på muskuloskeletala besvär, för arbetsföra kvinnor och män, vid start och efter rehabiliteringsprogrammets slut samt vid 6, 12 och 24 månader. Vidare var syftet att undersöka deltagares upplevelse av att inte återgå i någon form av arbete sex år efter deltagande i rehabiliteringsprogrammet. Sextio deltagare, 40 kvinnor och 20 män (medelålder 46.8 ±7.9), med muskuloskeletala besvär, framför allt nack- och ryggbesvär, deltog i ett 7- veckors rehabiliteringsprogram som innehöll en kombination av teoretisk och praktisk undervisning, fysisk aktivitet, avslappning och individuell vägledning. Deltagarna testades före och efter rehabiliteringsprogrammet samt vid uppföljningstillfällena med Globalt Självskattnings Index (GSI), Hospital Anxitey and Depression Scale (HAD) och stress test (Studie I). En grupp deltagare som fortfarande var helt sjukskriven (Grupp I) i slutet av studieperioden, jämfördes med deltagare som var delvis eller inte alls sjukskriven (Grupp II) vid studieperiodens slut (II, III, IV). De utvärderades med Disability Rating Index (DRI), smärtskattning med visuell analog skala (VAS) (II,III), rörlighetsmätning (III), GSI (III), HAD, och stress test (IV). Sju kvinnor (median ålder 48 år) och tre män (53 år) (Grupp I) intervjuades och intervjuerna analyserades med manifest innehållsanalys (V). Vid två års uppföljning hade heltidssjukskrivning, ångest/oro, depression och självupplevd stress minskat hos båda könen. De visade också ökad livskvalitet (I). Deltagarna som var helt sjukskrivna (Grupp I) hade hög självskattad funktionsnedsättning samt smärtskattning och visade ingen förändring vid två års uppföljning. Deltagarna som var delvis eller inte alls sjukskrivna (Grupp II) visade en gradvis förbättring av fysisk funktion och smärtskattning under studieperioden (II). Cervical och thoracolumbar rörlighet var mindre i Grupp I jämfört med i Grupp II från start till två års uppföljning. Endast Grupp II visade en temporär förbättring av den aktiva rörligheten. DRI, VAS och GSI förändrades inte parallellt med förändringarna i den aktiva rörligheten (III). Grupp I upplevde ingen förändring i ångest/oro eller depression under studie perioden jämfört med Grupp II, som minskade ångest/oro och depression. Båda grupperna skattade mindre stress (IV). I studie V beskrevs deltagarnas upplevelser av hinder och möjligheter för att återgå i arbete. De beskrev vidare vilka strategier som användes för att hantera vardagslivet. Majoriteten av deltagarna förbättrades och de fortsatte att vara fysiskt aktiva, livskvaliteten förbättrades och de flesta deltagarna återgick i arbete. Tio av deltagarna var helt sjukskrivna under hela studieperioden, med hög självskattad fysisk funktionsnedsättning, hög smärtskattning och ingen förbättring i ångest/oro eller depression. De upplevde hinder för återgång i arbete, en konsekvens av de fysiska symtomen och trötthet. De trodde också på möjlighet till återgång i arbete om de kunde få ett arbete anpassat till deras egen arbetsförmåga. Alltså, personer med stor funktionsnedsättning och hög smärta förbättrades inte av rehabilitering i det här projektet. Nya metoder av behandling behöver utvecklas för att förbättra symtomen och därmed minska funktionell försämring och behovet av sjukskrivning.

The aim of this study was to examine how individuals with disability pension reason about a return to work. Action theory, as presented by Berglind, was used as theoretical approach. Qualitative interviews were conducted with five individuals who have disability pension due to mental illness. The respondents describe how they weigh benefits and disadvantages against each other. The main reason for a return to work is economical. The greatest disadvan-tage is the risk of losing their right to disability pension, which seems to limit their motivation to return to work. All respondents stress benefits associated with work but they do not all wish to return to work. Work is not described as equal to paid work but as an essential part of life. All respondents’ express a belief in their ability to work but are doubtful concerning their chances of getting employment, which seems to have a negative impact on their motivation as well. Furthermore, the respondents criticize the public authorities in the field of rehabilitation for not contributing to a return to work process. However, they give an example of how a non-governmental organisation has been important for increasing their possibilities of a return to work.

Studiens övergripande syfte är att belysa och gestalta det sociala stöd respektive sociala tryck personer sjukskrivna för utmattningsdepression anser sig uppleva från omgivningen, vad gäller både att vara sjukskriven och att återgå till arbete. Undersökningen genomfördes med hjälp av kvalitativ metod, och sex personer som var sjukskrivna för utmattningsdepression intervjuades individuellt. Resultatet visar att de sjukskrivna upplever en komplex blandning av både press och stöd i processen att ta sig tillbaka till arbetslivet. Stödet, oftast i form av förståelse och undvikande av press, upplevs främst från personer i individens nära omgivning, medan pressen att återgå till arbete oftast relateras till personer och grupper på längre avstånd. Störst press att återgå till arbetet upplevdes från den "samhälleliga" normen "att göra rätt för sig", men även omgivningens okunskap och brist på förståelse upplevdes som en press. / The overall aim in this essay is to highlight and describe the social support and social pressure, people on sick leave for burnout feel they experience by their environment, both in terms of being on sick leave and in terms of return to work. The survey was conducted using qualitative methodology, and six people being sick for burnout were interviexed individually. The result shows that people on sick leave for burnout are experiencing a complex mixture of both social pressure and social support in the process of returning to work. Social support, often in the form of understanding for the disease and avoidance of pressure, are mostly experienced by people in the individual's near environment, while the pressure usually is related to individuals and groups at longer distances. The strongest pressure to return to work was experienced from the "societal" norm "to do the right thing", but also lack of krowledge and lack of understanding were experienced as a pressure to return to work.

Problem finns inom hälso- och sjukvårdens hantering av sjukskrivningsärenden och har visat sig vara extra stora inom primärvården. Många sjukskrivningar löper risk att bli långvariga, rehabiliteringsärenden drar ut på tiden och missförstånd uppstår mellan patienter och myndigheter samt myndigheter emellan. Mellan 1 september 2009 och 31 maj 2011 har man på Gotland bedrivit ett projekt med syfte att effektivisera sjukskrivningsprocessen med hjälp av Rehabkoordinator i primärvården. Denna studie utgör den kvalitativa utvärderingen utav projektet. Syftet med denna studie var att utvärdera om sjukskrivningsprocessen har underlättats för de samverkande aktörerna och för patienter efter inrättandet av Rehabkoordinator. Detta har genomförts genom en explorativ metod genom intervjuer och enkät.   I studien beskrivs och analyseras införandet av Rehabkoordinator som ett förbindelseorgan mellan primärvården, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och socialtjänsten för bättre samordning kring patienter. Resultatet av studien visar att merparten av aktörerna upplever arbetsformen som positiv och gynnar samarbete och samordning vid arbetslivsinriktad rehabilitering. Aktörerna upplever att processen, effektiviteten och kvalitén i arbetet runt patienten har förbättrats. Kommunikationen och samordningen mellan berörda aktörer har underlättats och den psykosociala arbetsmiljön har förbättrats även om det framgår att det är för lite resurser för rehabiliteringssamverkan.   Patienterna upplever det positivt med Rehabkoordinatorns stödjande, förmedlande och koordinerande insatser vilket ses vara en framgångsfaktor för patienten. Majoriteten känner att de blivit respektfullt bemötta, känt sig delaktiga i sin rehabilitering samt fått det stöd och den information som de behövde av Rehabkoordinatorn.   Studien visar också att merparten av aktörerna har funnit fungerande rutiner för sin arbetsform och samverkan. Kvarstående hinder tycks bero på framförallt organisatoriska faktorer som till exempel förankring av verksamheten i de samverkande organisationerna, kunskap och kommunikation om och mellan olika professioner och organisationer, samt incitament och legitimitet för deltagande i rehabiliteringssamverkan. / The identified problems within the health care management concerning cases of sickness have proven to be particularly severe in the area of primary care. A large number of sick leaves are at risk of being long term, cases of rehabilitation drags on, and misunderstandings occur both between authorities and patients, and authorities. Between 1 September 2009 and 31 May 2011 Gotland has pursued a project with the intention to streamline the process of sick leave with the help of a Rehab coordinator in primary care. This study is the qualitative evaluation of the project. The aim of this study was to evaluate whether the process of sick leave have been facilitated both for the interacting actors and for the patients, after the establishment of the Rehab coordinator. This has been implemented through an exploratory approach through interviews and questionnaires.   This study describes and analyzes the introduction of a Rehab coordinator as a liaison body between primary care, social insurance, employment service and social services for a better coordination concerning the patients. The results of this study show that the majority of actors experience that the method is positive and benefits cooperation and coordination of vocational rehabilitation. The actors feel that the process, the efficiency and the quality of work around the patient has improved. The communication and coordination between actors have been facilitated and the psychosocial work environment has improved, although it is clear the there are not enough resources for the rehabilitation agreement.   The patients finds the support, the mediating and coordinating actions of the rehab coordinator positive, which is considered a factor of success to the patient. The majority feel they have been met with respect, felt involved in their rehabilitation and received the support and information they needed by the Rehab coordinator.    The study also shows that majority of the actors have found successful routines to support their method of work and collaboration. The remaining obstacle appeared to be particular organizational factors for example the anchoring of activities for the collaborating organizations, knowledge and communication about and between different professions and organizations, as well as incentives and legitimacy for participation in the rehabilitation agreement.

Bakgrund Allt fler kvinnor i Sverige överlever bröstcancer, på grund av utökade mammografiundersökningar samt medicinsk och kirurgisk forskning. Dessa kvinnor befinner sig ofta mitt i arbets- och familjelivet och kommer därför att återgå till sitt arbete efter sin cancerdiagnos. Syftet med denna studie är att få en djupare insikt i hur åtta bröstcancerdrabbade kvinnor upplever återgången i arbete efter operation, behandlingar och sjukskrivning. Metod Vi har använt oss av en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer. Vi har intervjuat åtta bröstcancerdrabbade kvinnor i åldrarna 43 till 57 år digitalt. Vi spelade in och transkriberade våra intervjuer. Samtliga kvinnor vi intervjuat har återgått till arbetet efter att ha haft bröstcancer. Resultat Vårt resultat visar att det upplevda stödet från arbetsgivare är viktigt gällande återgång i arbete. Detta gäller även det upplevda stödet från vården och Försäkringskassan. Cytostatikabehandling kan fördröja återgång i arbete. Även övriga behandlingar påverkar hur återgången i arbete ser ut, samt sjukskrivningens längd. De personer som genomgått operation före sin cytostatikabehandling upplever främst att det är medicinen/behandlingen som bidrog till försämrat mående och att sjukskrivningen förlängdes. Känslan av sammanhang är också betydelsefull gällande återgång i arbete efter bröstcancer. Diskussion Det upplevda sociala stödet från arbetsgivare, kollegor, vänner och familj tycks vara viktig för huruvida återgången i arbetet upplevs som positiv eller negativ. Även det upplevda stödet från vården och Försäkringskassan kan påverka återgången i arbetet, och här pekar resultatet på att det kan finnas en del förbättringsområden. Detta gäller särskilt rehabiliteringsplaner för bröstcancerdrabbade, som de intervjuade har saknat. En del av våra respondenter har fått rehabkoordinatorer tilldelade från Närhälsan, dock med blandat resultat i fråga om upplevt stöd under rehabiliteringen.

Denna uppsats syftar till att öka kunskapen kring det närmaste ledarskapets betydelse vid återgång i arbete efter sjukskrivning vid arbetsrelaterad stress. Tidigare forskning tyder på att otydliga eller motstridiga krav från närmaste chef är en av de vanligaste orsakerna till arbetsrelaterad sjukskrivning. Vi ville undersöka hur man som första linjes chef genom sitt ledarskap kan förbättra den psykosociala arbetsmiljön och därmed stödja en mer hållbar återgång i arbete efter arbetsrelaterad sjukskrivning. Studien bygger på kvalitativ metod där 17 semistrukturerade intervjuer genomfördes digitalt med legitimerade sjuksköterskor som vi kontaktat i ett yrkesforum på internet. Samtliga hade varit sjukskrivna för arbetsrelaterad stress under en period på minst tre månader. Vissa av respondenterna är numera åter i tjänst på den arbetsplats de sjukskrevs ifrån, medan andra har bytt arbetsgivare. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultatet mynnande ut i två kategorier: resurser och krav, med tre underkategorier vardera. Underkategorier för resurser var Självledarskap, Kollegialt stöd och mentorskap samt Stöttande ledarskap. Underkategorier för krav var Arbetsbelastning och stress, Bristande ledarskap och Bristande psykosocial arbetsmiljö. Utifrån krav i arbetet såg vi att motstridiga och/eller otydliga krav från både chefer och kollegor bidrog till bristande psykosocial arbetsmiljö. Hög arbetsbelastning och stress över tid bidrog till etisk stress och risk för arbetsrelaterad stress med sjukskrivning som följd. Utifrån resurser i arbetet fann vi att positiv feedback och tillgänglighet från närmaste chef var exempel på ett stöttande ledarskap som i sin tur gynnade återgång i arbete. Andra skyddande faktorer var kollegialt stöd och mentorskap samt självledarskap. Något som särskilt stack ut i våra resultat var självledarskapets påverkan på återgång i arbete efter arbetsrelaterad ohälsa. / This essay aims to increase knowledge about the importance of immediate leadership when returning to work after sick leave in case of work-related stress. Previous research suggests that unclear or conflicting demands from immediate supervisors are one of the most common reasons for work-related sick leave. We wanted to investigate how unit managers, through their leadership, can improve the psychosocial work environment and thereby support a more sustainable return to work after work-related sick leave. The study is based on a qualitative method where 17 semi-structured interviews were conducted digitally with registered nurses whom we contacted in a professional forum on the internet. All had been on sick leave for work-related stress for a period of at least three months. Some of the participants are now back in service at the workplace they were on sick leave from, while others have changed employers. The interviews were analysed through qualitative content analysis. The results fall into two categories: resources and requirements, with three subcategories each. Subcategories for resources were Self-Leadership, Collegial Support and mentoring, and Supportive Leadership. Subcategories for requirements were Workload and stress, Lack of leadership and Lack of psychosocial work environment. Based on work demands, we saw that conflicting and/or unclear demands from both managers and colleagues contributed to a lack of psychosocial work environment. High workload and stress over time contributed to ethical stress and risk of work-related stress with sick leave as a result. Based on resources at work, we found that positive feedback and availability from the immediate manager were examples of supportive leadership, which in turn favoured a return to work. Other protective factors were peer support and mentoring as well as self-leadership. Something that particularly stood out in our results was the influence of self-leadership on returning to work after work-related illness.