Introduction: There are high demands on ambulance staff in relation to emergency assessments and treatment measures. In addition to this, staff are constantly exposed to potentially traumatic events. The experience of traumatic events is varied and depends on individual conditions. Aim: The aim of this literature study is to describe the ambulance staff's experiences of traumatic events in their profession. The purpose is also to review how the included articles have been selected. Method: A compilation has been made of ten scientific articles with qualitative, quantitative and mixed method. Systematic searches for articles were made in two different databases as well as manual searches. Result: Ambulance personnel’s experiences of traumatic events are based on mental and practical preparations. Feelings are described depending on the patient's condition, there are emotional differences in caring for children and adults regardless of whether the actions succeed or fail. The relatives' presence can be experienced both as suitable and unsuitable. Internal and external factors affect the experience of caring for the patient depending on circumstances. The need for processing occurs after traumatic events and is practiced in different ways. Care and guilt after an emergency situation is described in terms of different reactions. The need for necessary support is found to manifest itself after a traumatic event. Conclusion: The result shows that there is uncertainty regarding copingstrategies before, during and after traumatic events. Therefore, there is a need to improve working conditions for ambulance staff through future research.

Bakgrund: Återkoppling har visat sig vara viktigt för ambulanspersonal speciellt för de som är nyanställda i yrket. Återkoppling kan ske från kollegor, patienter, vid praktiska övningar och kan vara både verbalt och skriftligt. Om återkoppling inte sker kan misstag upprepas. Syfte: Syftet med studien är att kartlägga återkoppling till ambulanspersonal och dess betydelse för kompetensutveckling. Metod: Som metod användes en kvantitativ tvärsnittsstudie med ett bekvämlighetsurval. Som datainsamlingsmetod valdes en enkät som var webbaserad och som importerades som en Excel-fil och analyserades i SPSS 25. Resultat: Resultatet visade att majoriteten av ambulanspersonalen ansåg att återkopplingen var viktig för deras kompetensutveckling. Vissa skillnader fanns om ambulanspersonal ansåg att de fick tillräckligt med återkoppling. Majoriteten av respondenterna fick återkoppling från varje vecka till varje månad, men det var även många respondenter som aldrig fick återkoppling. Slutsats: Olika studier skulle kunna ge svar på vilken typ av återkoppling som ambulanspersonal har behov av för deras kompetensutveckling och varför, både kvalitativa och kvantitativa studier skulle kunna genomföras. En liknande studie skulle även kunna genomföras men eftersträva en högre svarsfrekvens. Forskning skulle behövas genomföras nationellt för att se om det finns skillnader mellan olika län i Sverige. Den nationella forskningen skulle kunna bidra till utformning av standardiserade rutiner för hur återkoppling ska ske till ambulanspersonal nationellt. / Background: Feedback has proven to be important for ambulance personnel especially for those who are newly employed in the profession. Feedback can come from colleagues, patients, practical exercises and it may be both verbal and written. Absents of feedback may cause mistakes to be repeated. Aim: The aim of the study was to describe systematically feedback to ambulance personnel and its importance for competence development. Method: As a method for the study a quantitative cross-sectional study with a convenience sampling was chosen. As data collection a servery was selected which was web-based and then imported as an Excel-file and analysed in SPSS 25. Result: The result showed that the majority of the ambulance personnel felt that feedback was important for their competence development. Some differences were found among the ambulance personnel about if the feedback was sufficient. The majority of respondents received feedback weekly to monthly, but there were also many who never received feedback. Conclusion: Different studies would be needed to investigate what type of feedback ambulance personnel need for their competence development and why, both qualitative and quantitative studied could be conducted. The research would need to be carried out nationally to explore if there are differences between different counties in Sweden. A national study could lead to design of standardized procedure for how feedback should be presented to ambulance personnel nationally.

Bakgrund Ambulanspersonalen riskerar vid varje arbetspass att bli utkallade på ambulansuppdrag som kan vara svåra händelser. Svåra händelser beskrivs som händelser som påverkar ambulanspersonalen emotionellt. Att inte hantera och bearbeta svåra upplevelser de möter i arbetet kan leda till fysisk, men även psykisk ohälsa. Fysiskt påverkas ambulanspersonalen genom att drabbas av sömnsvårigheter. Den psykiska ohälsan kan innebära att ambulanspersonalen även drabbas av utbrändhet, compassion fatigue samt posttraumatisk stress. Syfte Syftet var att beskriva hur ambulanspersonal hanterar svåra upplevelser i arbetet. Metod En litteraturstudie med en systematisk metod utfördes med ett resultat från 16 vetenskapliga artiklar. Databassökningen genomfördes i databaserna PubMed samt CINAHL. De funna artiklarna kvalitetsgranskades och bedömdes enligt Sophiahemmet Högskolas bedömningsmall. Resultat Resultatet baseras på̊ kvalitativa intervjustudier samt på kvantitativa enkätstudier.Två huvudteman framkom under analysarbetets gång; Självhantering; och Gemensamhantering. Följande underkategorier ingår i huvudtemat självhantering: stänga av, hjälpmedel till egenhantering, timeout och galghumor. Inom huvudkategorin gemensamhantering ingår: kollegialt stöd, mentorskap, stöd från nära anhöriga och vänner, samt arbetsgivarens support. Tillvägagångssättet som ambulanspersonalen hanterar sina svåra upplevelser på varierar. Slutsats Resultatet pekar på att arbetsgivare inom ambulanssjukvården i varierande grad erbjuder ambulanspersonalen stöd efter svåra händelser i arbetet. Mer kunskap behövs över hur ambulanspersonalen hanterar svåra händelser i arbetet. Därutöver finns behov av mer forskning kring mer optimala stöd. / Background At each work shift, the ambulance staff risks being called out on ambulance assignments which can be severe traumatic events. Traumatic events are described as events that affect the ambulance staff emotionally. Not dealing with and processing traumatic experiences they encounter at work can lead to physical, but also mental illness. Physically, ambulance personnel are affected by suffering from sleep difficulties. The mental illness can mean that the ambulance staff also suffer from burnout, compassion fatigue and post-traumatic stress. Objective The purpose was to describe how ambulance personnel manage difficult experiences at work. Method A non-systematic literature study was performed with a result from 16 scientific articles. The database search was performed in the databases PubMed and CINAHL. The articles found were quality reviewed and assessed according to Sophiahemmet University's assessment template. Results The results are based on qualitative interview studies and on quantitative questionnaire studies. Two main themes emerged during the analysis; Self-handling; and Joint Management. The following subcategories are included in the main theme of self-handling: switch-off, aids for self-handling, timeout and gallows humor. The main category of joint management includes peer support, mentorship, support from close relatives and friends, and employer support. The approach that the ambulance staff handles their experiences varies. Conclusion The results indicate that employers in ambulance care to varying degrees offer ambulance staff support after severe traumatic events at work. More knowledge is needed about how ambulance personnel handle difficult incidents at work. In addition, there is a need for more research on more optimal support.

Bakgrund: Ambulanspersonal är ofta de första som träffar en sjuk patient. De huvudsakliga uppgifterna är att bedöma, behandla och transportera patientsäkert. När barn är akut sjuka vittnar tidigare studier om att ambulanspersonal känner mer stress än om patienten var vuxen. Det finns ett oklart kunskapsläge gällande vad ambulanspersonal har för erfarenheter av att vårda barn. Syfte: Syftet är att utforska ambulanspersonalens erfarenheter av att vårda barn. Metod: En systematisk litteraturstudie genomfördes eftersom metoden ansågs relevant för att belysa erfarenheter av problemområdet utifrån ett kvalitativt synsätt. Genom en systematisk sökning i tre databaser påträffades tolv artiklar som kunde besvara syftet. Meningsenheter kodades och tematiserades med en tematisk analys. Resultat: Det skapas en osäkerhet hos ambulanspersonalen till följd av bristande interaktion med barn och bristande praktisk träning. Kommunikation med barn och närstående upplevs även obekvämt till följd av bristande interaktion. Osäkerheten genomsyrar ambulanspersonalens arbetsuppgifter, särskilt vid läkemedelsdosering då oron att orsaka vårdskada är stor. Ambulanspersonal har nytta av sin förförståelse eftersom det bidrar det till ökad riskmedvetenhet, dock kan den även orsaka oro för komplikationer. Slutsats: Oavsett vilken sjukdom som barnet drabbas av finns det en oro hos ambulanspersonal. Oron grundas i det upplevda emotionella värdet barn har, men om barnet är kritiskt sjukt ökar oron. Enligt ambulanspersonal grundas de negativa erfarenheterna av bristande träning och interaktion med barn. / Background: Ambulance personnel are often the first one to meet a sick patient. The main tasks are to assess, treat and transport the patient safely. When children are acutely ill, previous studies show that ambulance personnel feel more stress than if the patient was an adult. There is a vague state of knowledge regarding previous knowledge of interaction with children between ambulance personnel.  Aim: The aim is to explore the ambulance personnel experiences of caring for children. Method: A systematic literature study was conducted because the method was considered relevant to illuminate the experiences of the problem area from a qualitative point of view. Through a systematic search in three databases, twelve articles were found that could answer the purpose of this study. Sentence units were coded and thematized with a thematic analysis. Results: An uncertainty is created among the ambulance personnel as a result of lack of interaction with children and lack of practical training. Communication with children and relatives is also experienced as inconvenient due to lack of interaction. The uncertainty permeates the ambulance personnels tasks, especially with drug dosage as there is a great concern about causing healthcare injuries. Ambulance personnel benefit from their pre-understanding because it contributes to increased risk awareness as well as a subsequent worry of complications. Conclusion: Regardless of the disease that the child suffers from there will be a concern among ambulance personnel. The anxiety is based on the perceived emotional value of the child, but if it's critically ill the anxiety increases. According to ambulance staff, the negative experiences are based on a lack of pediatric training and interaction with children.

Bakgrund: Hot och våld är något som blir mer vanligt i samhället och så även i ambulanssjukvården. Arbetsrelaterat våld innefattar att utsättas för ohövligheter, mobbning, verbala och fysiska aggressioner, hotfulla ord eller aktioner, sexuella trakasserier och fysisk misshandel under sin arbetstid. Ambulanspersonalen har i tidigare forskning visat sig vara en utsatt personalkategori då de väldigt ofta arbetar ensamma i främmande miljöer med patienter med stor variation av sjukdomstillstånd. Syfte: Studiens syfte var att beskriva ambulanspersonalens utsatthet för arbetsrelaterat våld och hur omvårdnaden kan påverkas. Metod: Studien utfördes som en litteraturstudie genom systematisk ansats och med en integrerad analys av 14 artiklar med kvalitativ, kvantitativ och mixad metod. Resultat: Mellan 66 och 75 procent av ambulanspersonalen hade utsatts för någon typ av hot eller våld i sin yrkesutövning. Verbala hotfulla yttranden var vanligast. Att utsättas för hot eller våld i sitt arbete ger psykiska och fysiska konsekvenser inte bara i mötet med patienter och i yrkesutövningen, på kort eller längre sikt, utan även på privatlivet och i integrationen med andra människor. Rädsla, uppgivenhet, frustration och ilska är vanligt förekommande hos ambulanspersonalen som blivit utsatt. Detta kan påverka vårdandet av patienten då ambulanspersonalen blir mer vaksam för att skydda sig själv och sin kollega men även en minskad empati och tålamod. Slutsats: Arbetsrelaterat våld inom akutsjukvården är vanligt förekommande och ambulanssjukvården är inget undantag. Det arbetsrelaterade våldet påverkar inte bara personalens hälsa och välbefinnande utan även omvårdnaden av patienten genom att vårdrelationen riskerar att försämras. Då studier tyder på att det arbetsrelaterade våldet har en tendens att öka så behövs förebyggande arbete, utbildning och uppföljande samtal för att på så sätt bibehålla en god omvårdnad och ambulanspersonalens välbefinnande. / Background: Threats and violence are something that is becoming more common in society and so also in ambulance care. Ambulance personnel are a vulnerable category of personnel as they very often work alone in foreign environments. Increased resources are needed to protect staff and also the patient. Aim: The aim of the study was to describe the ambulance staff's exposure to work-related violence and how nursing can be affected. Method: The study was conducted as a literature study through a systematic approach and with an integrated analysis of 14 articles with qualitative, quantitative and mixed method. Results: Between 66 and 75 percent of the ambulance staff had been exposed to some type of threat or violence in their professional practice. Verbal threatening statements were most common. Being exposed to threats or violence in their work has psychological and physical consequences not only in the meeting with patients and in the professional practice, in the short or long term, but also in private life and in the integration with other people. Fear, despair, frustration and anger are common among ambulance personnel who have been exposed. This can affect the care of the patient as the ambulance staff becomes more vigilant to protect themselves and their colleague but also a reduced empathy and patience. Conclusion: Work-related violence in emergency care is common and ambulance care is no exception. Work-related violence affects not only the health and well-being of staff but also the care of the patient as the care relationship risks deteriorating. As studies indicate that work-related violence has a tendency to increase, preventive work, education and follow-up conversations are needed in order to maintain good nursing and the well-being of ambulance staff.

Bakgrund: Hot och våld är vanligt förekommande inom sjukvården, där ambulanspersonalen är en särskilt utsatt grupp. Hot och våld förekommer främst vid vård av patienter som har hjärnskador, psykisk sjukdom eller är påverkade av droger och ambulanspersonal träffar på alla dessa patienter. Arbetsmiljö samt omvårdnaden påverkas negativt av hot och våld.  Syfte: Syftet var att beskriva ambulanspersonalens erfarenheter av hot och våld i en prehospital vårdmiljö och hur det påverkar dem.  Metod: En litteraturöversikt med systematisk ansats har gjorts.  Resultat: Studiens resultat visar att majoriteten av ambulanspersonal har utsatts för verbala hot och/eller fysiskt våld. Vanliga patientkategorier där hot och våld ofta förekom var alkohol- och/eller drogpåverkade patienter. Ambulanspersonalen har kunskapsbrist i hantering av de här situationerna och saknar adekvat utbildning. Hot eller våld kan leda till att ambulanspersonalen mår psykiskt dåligt samt får fysiska skador. Det kan också göra att ambulanspersonalen inte vill jobba kvar prehospitalt och familjesituationen kan påverkas.  Slutsats: Det finns ett mörkertal då ambulanspersonal inte anmäler allt hot och våld. Vi vet vid vilka patientkategorier hot och våld ökar, därmed har vi förutsättningar för att förebygga dessa situationer. Genom ökad kunskap om hot och våld kan det gå att säkerställa att omvårdnaden till patienter och närstående inte påverkas negativt.  Nyckelord: Ambulanspersonal, Prehospital, Erfarenhet, Hot och Våld. / Background: Threats and violence is common in healthcare service, where the ambulance staff is a particularly vulnerable group. Threats and violence occur especially in care of patients with brain injury, mental illness or persons under the influence of drugs, and the ambulance staff will take care of all these patients. Work environment and the care effects negative by threats and violence.  Aim: The aim was to describe ambulance staff experience of threats and violence situations in the prehospital health facility and how it affects them.  Method: A literature review with a systematic approach.  Results: The results of the study show that almost all ambulance staff have been subjected to verbal threats and / or physical violence. Common patient categories where threats and violence often occurred were patients under the influence of alcohol and / or drugs. The ambulance staff has a lack of knowledge in handling these situations and no adequate training. Threats or violence can lead to ambulance staff feeling mentally ill but also suffering of physical injuries and affect the family situation. It can also mean that the ambulance staff do not want to continue working in the service.  Summary: The ambulance staff do not report all threats and violence. We know in which patient categories threats and violence increase, so we have the conditions to prevent these situations. Based on the results of this study we have the opportunity to develop education about threats and violence. and to ensure nursing to patient and relatives do not affects negative. Keywords: Ambulance personnel, Experience, Prehospital, Threats and Violence.

Smärta är ett vanligt förekommande symtom inom prehospital akutsjukvård och ambulanspersonal möter dagligen patienter som är påverkade av smärta och ångest. Det visarpå att behovet av smärtlindring är centralt inom prehospital akutsjukvård. Obehandlad smärta kan påverka patienten negativt både på kort och lång sikt och kan orsaka onödigt lidande för patienten. Den farmakologiska smärtlindringen i ambulanssjukvården är begränsad till ett fåtal preparat och då kan icke-farmakologiska åtgärder vara aktuella att använda för att lindra patientens smärta.Syftet var att beskriva omvårdnadsåtgärder inom prehospital akutsjukvård som kan lindra patientens upplevelse av smärta. Metoden i denna studie var litteraturöversikt med systematisk ansats,15 vetenskapliga artiklarinkluderades. De inkluderade artiklarna hämtades från databaserna PubMed och CINAHL. Integrerad analys användes för att sammanställa och presentera resultatet.Resultatet visade att direkta åtgärder som att invänta effekt av läkemedel, beröring, värme, musik samt förflyttning och immobilisering gav smärtlindrande effekt. Kommunikation som omvårdnadsåtgärd i form av lugnande samtal, icke-verbal kommunikation samt att ge information till patienten kunde minska smärtupplevelsen. Ambulanspersonalens vårdande hållning genom att skapa tillit och förtroende i vårdmötet samt ett professionellt förhållningssätt kunde också lindra smärtupplevelsen.Slutsatsen är att icke-farmakologiska omvårdnadsåtgärder kan vara användbara åtgärder för att lindra patientens upplevelse av smärta. Det ställer krav på ambulanspersonalen att identifiera behovet av smärtlindring hos patienten samt välja en lämplig omvårdnadsåtgärd för att lindra smärtan. / Being diagnosed with a cognitive disorder was described as coming as a shock and was experienced as a threat to human dignity, but also as the beginning of a process towards acceptance. The people described things like memory deterioration, difficulty with orientation and coping with everyday tasks, but also that they used strategies to deal with it. For some people, the present and the future became chaotic, where the shame of not remembering or functioning as before together with other people's stigmatized view of the disease made life difficult to manage. Others expressed that they were satisfied with life and experienced health, despite illness. People with cognitive disease experience that everyone goes through their own disease course and no two people and illnesses are the same. Despite life-changing conditions, there were people who experienced health and well-being despite illness. The sense of coherens affected the person's ability to deal with the existential, psychological, physical and social stresses the person encountered. Therefore, a specifically designed support is needed that is based on knowledge and understanding of what it means to live with a cognitive disorder.

Att vårda barn beskrivs som en utmaning bland ambulanspersonal. Utmaningen består bland annat i barns anatomi och fysiologi vilken skiljer sig från vuxnas samt avsaknad av utrustning anpassad för barn. Barn är beroende av sina föräldrar vilket innebär att både barnet och föräldrarna måste tas om hand samtidigt, vilket också är en utmaning för ambulanspersonalen. Syftet var att belysa ambulanspersonalens erfarenheter av faktorer som påverkar omhändertagandet av barn upp till 12 år inom ambulanssjukvård. Metoden som användes var en allmän litteraturstudie innehållande kvalitativa vetenskapliga artiklar från databaserna PubMed och Cinahl. Totalt har 14 vetenskapliga artiklar inkluderats och analyserats utifrån en integrerad analys. I resultatet framkom en huvudkategori vilken benämndes främjande och hindrande faktorer för vård av barn, samt fyra subkategorier vilka benämndes känslomässiga reaktioner, kommunikation och föräldrarnas närvaro, brist på erfarenhet och utbildning samt stöd från andra aktörer och kollegor. Ambulanspersonalen uttryckte oro, ångest samt stress i samband med uppdrag som berör barn och att brist på erfarenhet och utbildning kundeförknippas med dessa känslor av osäkerhet av att vårda barn. Kommunikation med barn var en utmaning på grund av att små barn inte kan uttrycka sig verbalt. Med stöd av föräldrarna kunde ambulanspersonalen få anamnes om barnet och dess tillstånd. Föräldrarna ansågs även vara en viktig informationskälla. Ambulanspersonalen uttryckte även vikten av att jobba med en kollega de hade förtroende för vilket kunde minska deras oro, till skillnad mot om de jobbade med en kollega de inte kände så väl, vilket kunde resultera i ökad oro och stress. Slutsatsen var att de vanligaste känslorna bland ambulanspersonalen var ångest, oro och stress. Mer erfarenhet och utbildning i omhändertagandet av barn kan minska dessa känslor och öka ambulanspersonalens kompetens och trygghet / The caring of children was described as a challenge to the ambulance personnel. The challenges may include the fact that children's anatomy and physiology differ from adults and lack of equipment that is adapted to children. But also because children are dependent on their parents, which sometimes means you have to take care of both the child and the parents at the same time. The aim was to shed light on ambulance personnel's experience of factors that affect the care of children up to 12 years in the ambulance service. The method used was a general literature study containing qualitative scientific articles from the databases PubMed and Cinahl. A total of 14 scientific articles have been included and analysed based on an integrated analysis. In the result it appeared a main category called promoting and obstruction factors for the care of children, and four subcategories called emotional reactions, communication and parental presence, lack of experience and education as well as support from other actors and colleagues. The ambulance personnel expressed concern, anxiety and stress associated with assignments involving children and that lack of experience and education could be associated with these feelings of uncertainty of caring for children. Communication with children was a challenge because young children can not express themselves verbally. With the support of the parents, ambulance personnel could get a history of the children's condition. The parents were also considered an important source of information. The ambulance personnel also expressed the importance of working with a colleague you trust which could reduce their concerns, unlike working with a colleague who you do not know well which could result in increased anxiety and stress. The conclusion was that the most common feelings among the ambulance personnel were concern, anxiety and stress. More experience and training in the care of children could reduce these feelings and increase the ambulance personnel´s skills and security

Inom ambulanssjukvården ingår det i den vardagliga arbetsmiljön att utsättas för stressiga situationer. Det krävs att ambulanspersonalen är alert, förberedd och flexibel för att hantera det oväntade. Regelbunden exponering för trauman kan bidra till känslomässiga svårigheter. Vilket kräver stöd och hjälp för att hantera de stressreaktioner som kan uppstå till följd av en allvarlig händelse. Syftet var att belysa ambulanspersonals copingstrategier och upplevelse av krisstöd i samband med en allvarlig händelse. Som metod användes en allmän litteraturöversikt där 15 artiklar inkluderades i resultatet. Artikelsökningen gjordes i databaserna PubMed, CINAHL och PsykInfo, resultatet analyserades med hjälp av Forsberg och Wengströms analysprocess. Analysen genererade fem kategorier. I resultatet framkom fem kategorier; Före händelse - förberedande copingstrategier, under händelsen - copingstrategier för omhändertagande, efter händelsen - copingstrategier för bearbetning och upplevelsen av krisstöd, ledning och organisation samt kulturella skillnader. Där framkom det att emotionellt fokuserad coping var den mest förekommande metoden för att hantera stress i samband med en allvarlig händelse. Det mest uppskattade stödet erhölls av en nära kollega, familj eller vänner. Ambulanspersonalen uppgav att det fanns ett missnöje med ledningens stöd och omhändertagande efter en allvarlig händelse. Som slutsats var det huvudsakliga fyndet att ambulanspersonal främst använde sig av emotionellt fokuserad coping och en erfaren kollega var ett viktigt stöd för att hantera stress då de bidrog till en känsla av trygghet, säkerhet samt stärkte kompetensen. Studiens resultat påvisade vikten av tid för återhämtning och reflektion. Litteraturöversikten identifierat en rad olika förbättringsåtgärder såsom ett förbättrat krisstöd samt ett ökat behov av utbildning och kunskap i stresshantering. / In ambulance care, it is part of the everyday work environment to be exposed to stressfulsituations. The ambulance staff is required to be alert, prepared, and flexible to manage theunexpected. Regular exposure to trauma can contribute to emotional difficulties, whichrequires support and help to deal with the stress reactions that can occur because of a seriousincident. The aim was to highlight the ambulance personnel coping strategies and experience of crisissupport in the event of a serious incident. As a method, a general literature review was used where 15 articles were included in theresult. The article search was performed in the databases PubMed, CINAHL and PsykInfo,the results were analyzed with the help of Forsberg and Wengström's analysis process. The analysis generated in five categories. The results revealed five categories; Before the event - preparatory coping strategies, duringthe event - coping strategies for caretaking, after the event - coping strategies for processingand the experience of crisis support, management and organization as well as culturaldifferences. Emotionally focused coping was the most common method when dealing withstress after a serious incident. The most appreciated support was received by a closecolleague, family, or friends. The ambulance staff stated that there was dissatisfaction in themanagement's support and care after a serious incident. In conclusion, the main finding was that ambulance mainly used the emotionally focusedcoping and an experienced colleague as support for managing stress as they contributed to asense of security, safety, and strengthens competence. The results of the study demonstratedthe importance of the need for recovery and reflection. The literature review identified anumber of different improvement measures such as improved crisis support and an increasedneed for training and knowledge in stress management.

Bakgrund: Stroke är ett tidskritiskt tillstånd som kan medföra kommunikationssvårigheter. Stroke delas generellt in i två kategorier; blödning eller tromb. En blödning kan uppstå efter trauma eller att ett kärl spruckit av annan orsak. En tromb bildas någonstans i kroppen som sedan färdats med blodbanan för att slutligen fastna i ett av hjärnans blodkärl. Beroende på var i hjärnan blödningen eller tromben sitter uppvisas olika symptom. Kommunikationen med strokepatienter kan påverkas negativt av flertalet variabler. Vid stroke kan symptom som afasi, dysfasi och dysartri framträda och leda till svårigheter för ambulanspersonalen att förstå vad patienten vill förmedla. Förutom dessa faktorer påverkar även ambulanspersonalens kompetens, engagemang, den fysiska miljön och språkförbristningar kommunikationen med strokepatienter. Således är kunskap om dessa faktorer viktiga i arbetet för att kunna finna vägar för en god kommunikation. Syfte: Att belysa framgångsfaktorer och hinder för kommunikation mellan ambulanspersonal, sjukhuspersonal och strokepatienter. Metod: En strukturerad litteraturöversikt med en systematisk metod och en integrerad analys genomfördes. Resultat: Resultatet visade att faktorer såsom personcentrerad kommunikation främjade kommunikationen mellan ambulanspersonal och strokepatienter. Digitalisering samt samarbete mellan ambulans och akutsjukhus främjade kommunikationen mellan ambulanspersonalen och sjukhuspersonalen. Tillika visade resultatet att digitalisering, akuta situationer och språkförbristningar kan inverka negativt på kommunikationen mellan ambulanspersonal, sjukhuspersonal och strokepatienter. Slutsats: Faktorerna som främjar kommunikationen mellan ambulanspersonal och strokepatienter är personcentrerad kommunikation, omvårdnad och säker vård. Digitaliserade kommunikationshjälpmedel, samarbete samt standardiserad och strukturerad kommunikation var framgångsfaktorer för kommunikation mellan ambulanspersonal och sjukhuspersonal. Dock kan digitalisering hindra omvårdnaden inom ambulanssjukvården och hindra kommunikationen mellan ambulanspersonal och sjukhuspersonal. När den tekniska utrustningen inte fungerat har det lett till längre behandlingstider och en längre tid till intervention. / Background: Stroke is a time-critical condition that can cause communication difficulties. Stroke is generally divided into two categories; bleeding or thrombus. Bleeding can occur after trauma or when a vessel has ruptured for another reason. A thrombus forms somewhere in the body which then travels with the bloodstream to finally get stuck in one of the brain's blood vessels. Depending on where in the brain the bleeding or thrombus is located, different symptoms are displayed. Communication with stroke patients can be negatively affected by several variables. In stroke, symptoms such as aphasia, dysphasia and dysarthria can appear and lead to difficulties for the ambulance personell to understand what the patient wants to convey. In addition to these factors, the competence of the ambulance personnel, commitment, the physical environment and language deficiencies also affect communication with stroke patients. Thus, knowledge of these factors is important in the work to be able to find ways for good communication. Purpose: The aim was to highlight factors that promote or hinder communication between ambulance personnel, hospital personnel and stroke patients. Method: A structured literature review with a systematic method and integrated analysis was conducted. Result: The results showed that factors such as person-centred communication promoted communication between ambulance personnel and stroke patients. Digitization and cooperation between ambulances and emergency hospitals promoted communication between the ambulance staff and the hospital staff. At the same time, the results showed that digitalisation, emergency situations and language deficiencies can have a negative impact on communication between ambulance personnel, hospital staff and stroke patients. Conclusion: The factors that promote communication between ambulance personnel and stroke patients are person-centred communication, nursing and safe care. Digitized communication aids, collaboration and standardized and structured communication were success factors for communication between ambulance personnel and hospital staff. However, digitization can hinder nursing in ambulance healthcare and hinder communication between ambulance- and hospital personnel. When the technical equipment did not work, it led to longer treatment times and a longer time to intervention.