No description available.

Fokus inom hälso-sjukvård ligger idag på patienten. Anhöriga som grupp är av stor betydelse både för patientens välmående samt med sin kännedom om patienten bidrar de till att underlätta arbetet för verksam hälso-sjukvårdspersonal. Ser de sig som vårdare/anhörig eller både och? Upplever de en förändrad livssituation och vad innebär det för deras välbefinnande? Syftet är att beskriva anhörigas upplevelser av att vara anhöriga till personer med demenssjukdom. Urval: Tre män, tre kvinnor i åldern 55-75 som deltog i studien. Resultat: Utav intervjuerna har det lett till 4 huvudkategorier: Maktlöshet, Livslidande, Ansvar att vårda och Ökat välbefinnande och 11 underkategorier: förlora kraft genom att vara ständigt tillgänglig, känna sig otillräcklig och emotionellt utmattad, kontrollförlust, känna sig obekräftad, känna sorg uppleva bristande tillit, känna sin plikt och göra sitt bästa, ha dubbla roller, prioritera egna behov känna trygghet och frihet vid avlösning, vilja leva tillsammans. Diskussion belyser framförallt det centrala i resultatdelen, känslan av maktlöshet och livslidande bland anhöriga.

No description available.

Bakgrund: Den palliativa vården inkluderar en väldigt stor patientgrupp. Palliativ vård ges både på institutioner men också i allt större utsträckning i patientens hem. Anhöriga blir i hemmen mer delaktiga i vården och de behöver stöd av sjukvården. Kvalitén på den palliativa sjukvården som erbjuds av sjukvården har många brister och därför behöver anhörigas upplevelser av det palliativa skedet tas del av och öka kunskapen hos sjukvårdspersonal. Syfte: Syftet med studien var att beskriva anhörigas upplevelser av att ha en familjemedlem som vårdats i det palliativa skedet.Metod: En litteraturstudie baserad på åtta vetenskapliga artiklar med en kvalitativ ansats. Studien analyserades utifrån en kvalitativ manifest innehållsanalys.Resultat: Utifrån analysen framkom det fyra kategorier och nio underkategorier som beskriver upplevelser om hur det är att vara närstående till en patient som vårdas palliativt. Resultatet visar att anhöriga kan få känslan av maktlöshet och att de krav som ställs kan leda till försummelse av dem själva. En tröst hittade de anhöriga i sin egen familj. Delaktighet var något som kunde få anhöriga att se ett sammanhang i den palliativa sjukvården och att hjälpa dem att hitta en plats i vårdandet. Även tankar om livet efter döden blev tydligare hos de som hade en anhörig som vårdades palliativt.Slutsats: Resultatet visar vikten av att sjuksköterskan ska använda sig av ett holistiskt perspektiv som inte bara innefattar den sjuke utan även de anhörigas livsvärld. Genom en kontinuerlig kommunikation och en god vårdrelation kan sjuksköterskan lindra lidande och förebygga hälsa.

Bakgrund: Alzheimers sjukdom som är en demenssjukdom kallas också de anhörigas sjukdom. Ansvaret för en närstående med Alzheimers sjukdom som behöver mycket hjälp och stöd, påverkar de anhörigas livsvärld i många avseenden. Syfte: Syftet var att belysa hur det är att vara anhörig till en närstående med Alzheimers sjukdom.                                                                                Metod: Studien genomfördes som en litteraturstudie där fem självbiografier analyserades med manifest innehållsanalys. Studien hade kvalitativ design med induktiv ansats.                                                                                    Resultat: Sjukdomen gör att livet förändras och att de anhöriga ställs inför olika etiska dilemman, de upplever hur det är att få och inte få hjälp samt hur relationerna påverkas. Under sjukdomens gång finns det stunder av lycka och nya insikter mognar fram.                                                                            Slutsats: Resultatet visar att anhöriga inte bara upplever lidande utan även välbefinnande under den närståendes sjukdomsförlopp. Livet som anhörig är påfrestande men det finns ljusa stunder, stödet av familjen kan upplevs som en resurs. Allmänsjuksköterskan bör ha ett familjefokuserat perspektiv för att kunna stödja även anhöriga i olika vårdsituationer.

Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna i Sverige. Personer som begått självmord lämnar efter sig närstående med en stor sorg. Syftet med studien var att undersöka huruvida närstående till personer som begått självmord får det stöd som de önskar. Studien är baserad på en kvantitativ metod genom ett webb-baserat frågeformulär med 66 deltagare. Urvalet utgår ifrån en kontakt med en ansvarig för anhörigorganisationen SPES (Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd). Resultatet analyserades sedan med en kvantitativ deskriptiv statistik och kvalitativ innehållsanalys. Studiens resultat visade att 30% av deltagarna var det mer än sex år sedan självmordet skett. Nästan alla av deltagarna söktes upp eller blev erbjudna, på ett eller annat sätt, minst ett slags stöd. Majoriteten av deltagarna sökte i första hand stöd hos sin familj, släkt, vänner eller arbetskamrater. Av de närstående svarade 33% att de var nöjda med det stödet. Hälften av de närstående som fått något slags professionellt stöd upplevde att stödet var bra. Behov av att få stöd i vardagen påtalades av 29%. Studien visade sammanfattningsvis att många av deltagarna är missnöjda med det professionella stöd de erhållit. Deltagarna har ett stort behov av att uttrycka sina tankar och känslor trots att det gått lång tid sedan självmordet skett.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Personer med demenssjukdom vårdas vanligtvis av sina anhöriga i hemmet. Det långa vårdförloppet samt den ökande belastningen kan påverka anhörigas upplevelser och även livssituation. Studien vänder sig främst mot sjuksköterskor samt anhöriga som vårdar individer med demenssjukdom. Syfte: Att belysa anhörigas upplevelser av att vårda en familjemedlem med demenssjukdom i hemmet. Metod: En systematisk litteraturstudie där sökningar genomfördes i databaserna PubMed och Cinahl. Sammanlagt elva kvalitativa artiklar utgjorde grunden för resultatet. De analyserades med innehållsanalys. Resultat: Resultatet indelades i sex kategorier: Den nya rollen som vårdare; Personlig utveckling; Förändrad relation till personen med demenssjukdom; Känslomässiga reaktioner; Vikten av goda relationer; Brist på stöd. Resultatet visade att känslor och tankar skiljde sig åt bland de anhöriga. Förändringarna som följde med sjukdomens förlopp påverkade anhörigas självkänsla samt relation till personen med demenssjukdom. Att kunna dela med sig ansvaret och bördan med en medmänniska upplevdes som underlättande. Slutsats: Vårdpersonalen behöver hjälpa anhöriga bearbeta sina blandade upplevelser via olika former av samtal. Det bör även ges ökad kunskap till anhöriga för att de skall kunna hantera vardagliga situationer med sin familjemedlem med demenssjukdom.

Bakgrund: Enligt internationella riktlinjer, bör anhöriga erbjudas möjlighet att närvara under återupplivning. Rekommendationen är att sjuksköterskor skall finnas till för att ge information till de anhöriga under pågående återupplivning. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur vanligt det är sjuksköterskan erbjuder anhöriga att närvara vid återupplivning, samt vilka faktorer som kan inverka på sjuksköterskans beslutstagande. Metod: Studien är en deskriptiv tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats. Från Länssjukhuset i Kalmar rekryterades 240 kliniska sjuksköterskor som deltog i enkätstudie. Data bearbetades genom bivariatanalysmetod, där deskriptiv data redovisas genom frekvenser, procent, spridning och medelvärde. Samband mellan variabler undersöktes genom korrelationsanalys. Resultat: Antal sjuksköterskorna som varit med om en återupplivning var 82,9 % (n=199). Antalet sjuksköterskor som angav att det fanns anhöriga på avdelningen i samband med återupplivning var 45,2 % (n=90), varav 38,9 % (n=35) av de sjuksköterskorna erbjöd anhöriga att närvara. Det fanns ett statistiskt signifikant samband mellan sjuksköterskors erbjudande till anhöriga att närvara vid återupplivning och sjuksköterskors ålder, år i yrket samt antal hjärtstopp sjuksköterskan har varit med om i sin yrkesroll. De flesta sjuksköterskor tror att de skulle erbjuda anhöriga att närvara om det finns personal som tar hand om den anhörige. Enligt 50,4 % (n=121) av sjuksköterskorna var skälet till att anhöriga inte var närvarande vid återupplivning, att de inte var på plats på sjukhuset vid återupplivningstillfället. Slutsats: Baserat på aktuellt underlag, dras slutsatsen att ju mer erfarenhet sjuksköterskor har av återupplivning desto mer tenderar de att erbjuda anhöriga att närvara under förutsättning att de anhöriga finns på plats på sjukhuset.

Bakgrund: Palliativ vård är riktad mot patient och anhöriga genom att bemöta bådas behov. Att vara anhörig till en person i livets slutskede kan innebära både psykisk och fysisk påfrestning. Anhöriga uttrycker en vilja behålla någon form av kontroll i den annars kaotiska och osäkra vardagen. Syfte: Syftet var att belysa upplevelserna av att vara anhörig till en person i livets slutskede. Metod: En kvalitativ litteraturstudie baserad på tolv vetenskapliga artiklar granskades, analyserades och sammanställdes. Resultat: I resultatet framkom tre kategorier; En förändrad livssituation, att vara i en utsatt situation och att få personliga behov tillgodosedda. Anhöriga anpassade vardagslivet efter den döende personen. Maktlöshet, otillräcklighet, skuld, skam, ensamhet, ångest, trötthet och utmattning var centrala känslor i anhörigas liv. För att klara av den komplexa situationen var det viktigt med stöd och information från vårdpersonal. Konklusion: Familjefokuserad omvårdnad är viktigt för att främja både patienten och anhörigas hälsa. Det är viktigt som sjuksköterska att uppmärksamma de anhörigas behov, stödja dem i deras roll och stärka deras känsla av sammanhang. Nyckelord: Palliativ vård, anhöriga, upplevelser, stöd. / Background: Palliative care is directed to both the patient and next of kin by responding to both their needs. Being a relative of a person in the end of life can mean both mental and physical stress. Relatives express a desire to maintain some form of control in the otherwise chaotic and uncertain everyday life. Aim: The aim of this study was to illuminate the experiences of being a relative of a person in the end of life. Method: A qualitative literature review based on twelve scientific articles were reviewed, analyzed and compiled. Results: The study resulted in three main categories; A changed life situation, to be in a vulnerable position and getting personal needs met. Relatives custom everyday life for the dying person. Powerlessness, inadequacy, guilt, shame, loneliness, anxiety, fatigue and exhaustion were central emotions in relatives' lives. To cope with the complex situation it was important to receive support and information from health care professionals. Conclusion: Family-focused care is important to encourage both patients and relatives health. It is important as a nurse to pay attention to relatives' needs, support them in their role and strengthening their sense of coherence. Keywords: Palliative care, next of kin, experiences, support.

Bakgrund: Humant immunbristvirus (HIV) är ett virus som försvagar immunförsvaret och bland annat sprids via oskyddat samlag. Idag finns inget botemedel mot HIV och utan dagens bromsmediciner mot viruset utvecklar alla med sjukdomen till slut AIDS. Sjukdomen finns över hela världen men skiljer sig markant i hur utbredd den är. Erfarenhet är en väsentlig del i livsvärlden och genom att förstå livsvärlden går det att förstå, beskriva samt förklara bland annat patientens vardag, lidande, vårdande och hälsa. Syfte: Syftet var att belysa patienter med HIV och deras erfarenhet kring anhörigas delaktighet i vårdandet. Metod: En systematisk litteraturstudie som utgörs av åtta vetenskapliga artiklar från databaserna Cinahl, PubMed och PsycINFO. Artiklarna analyserades genom en manifest innehållsanalys. Resultat: Resultatet består av två kategorier med tillhörande underkategorier. Kategorierna är Rädsla med underkategorier Stigmatisering och Ökad belastning samt Socialt stöd med underkategorier Praktisk delaktighet och Känslomässig delaktighet. Resultatet visade att anhöriga kan ha både positiva och negativa effekter för patienten med HIV. De kan vara viktigaste källan till socialt stöd samt att ha positiv påverkan på bland annat relationer och livskvalité. Slutsats: Författarna har i denna litteraturstudie kunnat från resultatet utläsa ett samband mellan anhörigas delaktighet på behandlingen hos patienter med HIV och en förbättring i vårdandet. Förbättringen innefattar bland annat ökad följsamhet i vårdandet, ökad känsla av delaktighet i vårdandet hos patienten och ett ökat emotionellt stöd i sjukdomen för patienten. Författarna har också från resultatet sett ett samband mellan delaktighet från anhöriga och känslan av att bli satta i beroendeställning och rädsla för stigmatisering.