No description available.

Idrottsjuridiken är ett underutvecklat rättsområde i Sverige och inom ämnesområdet finns mängder av frågor som behöver analyseras ytterligare. En sådan fråga är omfattningen av fotbollsspelarens arbetsrättsliga rättigheter och skyldigheter gentemot sin klubb. Fotbollsspelare utgör en speciell grupp på arbetsmarknaden som i många avseenden skiljer sig från normen av ”vanliga” anställda. Någon svensk rättspraxis för huruvida fotbollsspelare ska ses som arbetstagare finns ej. För att fastställa förhållandet måste en bedömning göras från fall till fall där flera avgörande omständigheter ska vägas in, exempelvis arbetets omfattning, ersättning och den personliga arbetsskyldigheten. Även om amatörspelare oftast inte uppfyller kriterierna torde majoriteten av de professionella fotbollsspelarna i Sverige göra det. Professionella herrfotbollsspelare i de högsta serierna i Sverige omfattas av herrfotbollens kollektivavtal med tillhörande spelaravtal. Kollektivavtalet ger spelarna rätt till kompetensutveckling och försäkringsskydd medan klubbarna erhåller fredsplikt under avtalstiden. Spelaravtalet reglerar bland annat spelarens åtaganden och ersättning. Svensk fotbolls egna avtal har bidragit till att skapa en större harmoni på arbetsmarknaden för fotbollsspelare i landet. Drygt femton år har gått sedan EG-domstolen genom Bosmandomen för första gången inkräktade på fotbollens domäner. Domstolen förkunnade att den fria rörligheten för arbetstagare enligt artikel 39 i EG-fördraget kan gälla även fotbollsspelare. Sedan dess har spelarna fått allt mer att säga till om gentemot sina klubbar. Det internationella fotbollsförbundet (FIFA) stod under hård press från EU när de skapade de övergångsregler för internationella övergångar som trädde i kraft år 2001. Övergångsreglerna ger spelare rätt att ensidigt bryta sitt spelaravtal efter en skyddad period om två eller tre år (beroende på spelarens ålder) mot erläggande av skadestånd. Den nyligen förkunnade Websterdomen från idrottens högsta skiljedomstol, CAS, bekräftar och förtydligar övergångsreglerna. Enligt CAS ska skadeståndet beräknas såsom den sammanlagda återstoden av spelarens kommande löneutbetalningar enligt bilagan till spelaravtalet, om inte något annat tidigare blivit överenskommet mellan spelaren och klubben. Domen har skapat viss oro bland svenska fotbollsklubbar som nu undersöker möjligheterna att begränsa domens slagkraft. Ett sätt att lyckas med det, som även uppmärksammats av CAS, är att införa utköpsklausuler i spelaravtalen.

In today’s society, employees are the businesses face toward the public. By establishing dress codes, companies can control the customers’ impression. The purpose of this thesis is to investigate and analyze the existing regulations regarding dress codes in companies. By doing this, this thesis will clarify the existing legal regulations regarding dress codes, employers’ possible demands towards their employees' appearance during work, possible sanctions from the employer and to investigate how far an employer can control the employees’ appearance in cases were the dress code interferes with religious views. Few regulations exist and unfortunately there is a lack of case law regarding dress codes. Protective clothing is regulated by law. Clothing required for reasons of health is governed by regulations issued by authorized authorities. Dress codes can be established by either agreements or unilateral employer regulations under the employers right to manage and distribute work in the work place. This within the limita­tion of generally accepted principles, meaning the management cannot be practiced in an arbitrary or unduly manner. Refusal to follow the dress code may be grounds for sanctions against the employee and may result in termination in case of continued negligence. The requirements for clothing during work must be proportional to the purpose. This means that when a conflict of interest arises, an assessment between the employer’s interest to keep the dress code and the employee’s reasons for refusing it shall be done. Employers need the dress code issued to account for religious views. A need to protect the people from illness, should necessitate the dress code to be orientated toward practical and hygienic reasons, rather than being orientated toward religious beliefs contrary to medical considerations. / I dagens samhälle drivs företag i vinstsyfte och arbetstagarna är deras ansikte utåt. Genom att upprätta klädkoder kan företag styra det intryck som kunderna möts av. Syftet med denna uppsats är att utreda och analysera gällande rätt rörande klädkoder på företag. Uppsatsen ska klargöra förekommande juridiska regleringar, vilka krav en arbetsgivare kan ställa på sina arbetstagare beträffande utseende, vilka möjligheter till sanktioner arbets­giva­ren har och utreda hur långt en arbetsgivare kan kontrollera de anställdas utseende i de fall då klädkoden kolliderar med religionsfriheten. Med klädkod avses i denna uppsats alla former av krav en arbetsgivare ställer på sina arbetstagare rörande klädval och utseende på arbetstid genom skriftligen fastslagna regler. Få juridiska regleringar finns och det förekommer en brist på praxis gällande kläd­koder. Skyddskläder regleras genom AML och kläder motiverade av hälsoskäl regleras genom föreskrifter från behöriga myndigheter. Klädkoder kan upprättas antingen genom avtal eller genom ensidig arbetsgivarreglering med stöd i arbetsledningsrätten. Arbets­lednings­­rätten ger arbetsgivare rätt att leda och fördela arbetet på arbetsplatsen med begränsning av god sed innebärande att arbetsledningen inte får utövas på ett godtyckligt eller otillbörligt sätt. Vägran att följa uppsatt klädkod kan utgöra grund för sanktioner mot arbets­tagaren och kan leda till uppsägning vid fortsatt misskötsamhet. Kraven på kläder ska vara proportionerliga mot syftet. Detta innebär att vid intresse­kon­flik­­ter ska en bedömning göras mellan arbetsgivarens skäl för klädkoden och arbets­ta­ga­­rens skäl till att vägra den. Arbetsgivare behöver i utfärdad klädkod ta hänsyn till reli­gions­frihet. Beho­vet att skydda människor från ohälsa kan motivera både att en klädkod måste tilläm­pas striktare och inskränkningar i bärandet av kläder av religiösa skäl.

Arbetsmarknaden i Sverige har de senaste åren genomgått en markant flexibilisering i form av förändrade arbets- och organisationsformer. I takt med olika omvärldsförändringar har intresset för alternativa arbetsformer av diverse slag ökat. Bemanningsbranschen tillgodoser kravet på flexibla arbetsformer och är en bransch som har genomgått en kraftig tillväxt de senaste åren. I oktober 2008 antog EU ett bemanningsdirektiv vars syfte är att förena flexibla arbetsformer med en social trygghet för personal som hyrs ut av bemanningsföretag. Det antagna direktivet innehåller en likabehandlingsprincip som innebär att inhyrda arbetstagare ska ha minst samma grundläggande arbets- och anställningsvillkor som dem som anställts direkt av kundföretaget för samma tjänst.   Syftet med uppsatsen är undersöka hur den svenska bemanningsbranschen påverkas av det nya direktivet. De inledande frågeställningarna utreder vad direktivet reglerar samt hur denna reglering skiljer sig från nu gällande svensk reglering. Utifrån jämförelsen diskuteras slutligen vilken övergripande påverkan direktivet kan komma att ha på bemanningsbranschen i Sverige. Bemanningsbranschen har haft en ledande roll i den flexibilisering som har skett på den svenska arbetsmarknaden de senaste åren och den har skapat långsiktiga förändringar när det gäller arbetsmarknaden organisation. De aspekter som kan komma att påverka bemanningsbranschen tas upp i den avslutande delen och gäller huruvida flexibiliteten ökar eller minskar samt om den svenska arbetsmarknadsmodellen kan komma att hotas i och med implementeringen av direktivet. Direktivet diskuteras även utifrån ett internationellt perspektiv samt ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv.

<p><strong><p>Sammanfattning</p><p>Likabehandlingsprincipen är en mänsklig rättighet av stor vikt. För att tillför-säkra likabehandling finns det uppställda förbud mot diskriminering. Ibland räcker det inte med diskrimineringsförbud, utan aktiva åtgärder måste vidtas för att främja jämlikheten i samhället. De undantag från diskrimineringsförbu-den som finns i såväl EU-rätten som i den svenska rätten öppnar upp för möj-ligheten att tillämpa positiv särbehandling i syfte att skapa ett mer jämlikt sam-hälle. Det primära syftet med denna uppsats är att utreda var gränsen går mel-lan positiv särbehandling och olaglig diskriminering.</p><p>Användandet av positiv särbehandling är omdebatterat och frågan om möjlig-heten ska tillämpas är kontroversiell. Motståndarna hävdar att den diskrimine-ring som lagstiftaren initialt ville bli av med kommer tillbaka i samband med att särbehandlingen tillämpas. De anser inte att det är möjligt att skapa jämlik-het genom att någon blir bortvald på bekostnad av någon annan. Förespråkarna däremot anser att den positiva särbehandlingen är nödvändig för att uppnå jäm-likhet och att åtgärder i likhet med positiv särbehandling måste finnas. De häv-dar att fördelarna med positiv särbehandling är så stora att de uppväger de nackdelar som de bortvalda drabbas av.</p><p>Formuleringen av såväl diskrimineringsförbuden som av undantagsreglerna till dessa förbud är svepande och deras tillämpningsområde går inte att utläsa ur lagstadgandena. När klarhet inte ges i lagtexten har det istället varit upp till EU-domstolen och de svenska domstolarna att avgöra var gränsen går mellan positiv särbehandling och olaglig diskriminering. Det som framkommit vid domstolsprövningarna är att den starka formen av positiv särbehandling, även kallad kvotering, inte är tillåten enligt varken EU-rätten eller svensk rätt. Kvo-tering som metod är för ingripande genom att den ger automatiskt och ovillkor-ligt företräde, utan möjlighet att välja någon annan än de som utsetts som efter-satta eller underrepresenterade.</p><p>Tillåtligheten av så kallad vanlig positiv särbehandling måste bedömas från fall till fall. EU-domstolen har uppställt ett antal kriterier som måste vara uppfyllda för att särbehandlingen ska omfattas av undantagen till diskrimineringsförbu-den. Åtgärderna som vidtas ska bland annat stå i proportion till ändamålet och när en jämförelse görs mellan de med likvärdiga eller nästan likvärdiga meriter måste det finnas utrymme att beakta personernas samtliga personliga förhål-landen. Det ska med andra ord inte handla om att ge någon automatiskt företrä-ii</p><p>de, utan om mer talar för att en sökande som inte är underrepresenterad eller eftersatt ska väljas så ska den möjligheten finnas. Tillåtligheten är beroende av vilka omständigheter som råder i varje enskilt fall, vilket gör att något generellt svar inte kan ges på frågan om när positiv särbehandling får tillämpas.</p><p>Slutsatsen är att den starka formen av positiv särbehandling, kvotering, alltid utgör olaglig diskriminering när metoden används. Den vanliga formen av po-sitiv särbehandling däremot utgör inte olaglig diskriminering under förutsätt-ning att de villkor som uppställts av EU-domstolen är uppfyllda i varje enskilt fall. En individuell bedömning måste alltid genomföras för att få ett svar på frågan om den positiva särbehandlingen är tillåten eller som den utgör olaglig diskriminering.</p><p>Slutligen är min åsikt att den positiva särbehandlingen inte kan ses på det sätt som den gör idag. Det är inte svart eller vitt utan mycket beror på hur särbe-handlingen tillämpas. Den positiva särbehandlingen, tillsammans med andra åtgärder, kan utgöra ett fungerande instrument för att främja jämlikheten. Det viktigaste är enligt min mening att den positiva särbehandlingen inte är det enda redskap som används samt att särbehandlingen tillämpas i de situationer där den kan få störst resultat.</p></strong></p>

<p>Idrottsjuridiken är ett underutvecklat rättsområde i Sverige och inom ämnesområdet finns mängder av frågor som behöver analyseras ytterligare. En sådan fråga är omfattningen av fotbollsspelarens arbetsrättsliga rättigheter och skyldigheter gentemot sin klubb. Fotbollsspelare utgör en speciell grupp på arbetsmarknaden som i många avseenden skiljer sig från normen av ”vanliga” anställda. Någon svensk rättspraxis för huruvida fotbollsspelare ska ses som arbetstagare finns ej. För att fastställa förhållandet måste en bedömning göras från fall till fall där flera avgörande omständigheter ska vägas in, exempelvis arbetets omfattning, ersättning och den personliga arbetsskyldigheten. Även om amatörspelare oftast inte uppfyller kriterierna torde majoriteten av de professionella fotbollsspelarna i Sverige göra det.</p><p>Professionella herrfotbollsspelare i de högsta serierna i Sverige omfattas av herrfotbollens kollektivavtal med tillhörande spelaravtal. Kollektivavtalet ger spelarna rätt till kompetensutveckling och försäkringsskydd medan klubbarna erhåller fredsplikt under avtalstiden. Spelaravtalet reglerar bland annat spelarens åtaganden och ersättning. Svensk fotbolls egna avtal har bidragit till att skapa en större harmoni på arbetsmarknaden för fotbollsspelare i landet.</p><p>Drygt femton år har gått sedan EG-domstolen genom Bosmandomen för första gången inkräktade på fotbollens domäner. Domstolen förkunnade att den fria rörligheten för arbetstagare enligt artikel 39 i EG-fördraget kan gälla även fotbollsspelare. Sedan dess har spelarna fått allt mer att säga till om gentemot sina klubbar. Det internationella fotbollsförbundet (FIFA) stod under hård press från EU när de skapade de övergångsregler för internationella övergångar som trädde i kraft år 2001. Övergångsreglerna ger spelare rätt att ensidigt bryta sitt spelaravtal efter en skyddad period om två eller tre år (beroende på spelarens ålder) mot erläggande av skadestånd.</p><p>Den nyligen förkunnade Websterdomen från idrottens högsta skiljedomstol, CAS, bekräftar och förtydligar övergångsreglerna. Enligt CAS ska skadeståndet beräknas såsom den sammanlagda återstoden av spelarens kommande löneutbetalningar enligt bilagan till spelaravtalet, om inte något annat tidigare blivit överenskommet mellan spelaren och klubben. Domen har skapat viss oro bland svenska fotbollsklubbar som nu undersöker möjligheterna att begränsa domens slagkraft. Ett sätt att lyckas med det, som även uppmärksammats av CAS, är att införa utköpsklausuler i spelaravtalen.</p>

<p><p>Arbetsmarknaden i Sverige har de senaste åren genomgått en markant flexibilisering i form av förändrade arbets- och organisationsformer. I takt med olika omvärldsförändringar har intresset för alternativa arbetsformer av diverse slag ökat. Bemanningsbranschen tillgodoser kravet på flexibla arbetsformer och är en bransch som har genomgått en kraftig tillväxt de senaste åren. I oktober 2008 antog EU ett bemanningsdirektiv vars syfte är att förena flexibla arbetsformer med en social trygghet för personal som hyrs ut av bemanningsföretag. Det antagna direktivet innehåller en likabehandlingsprincip som innebär att inhyrda arbetstagare ska ha minst samma grundläggande arbets- och anställningsvillkor som dem som anställts direkt av kundföretaget för samma tjänst.</p><p> </p><p>Syftet med uppsatsen är undersöka hur den svenska bemanningsbranschen påverkas av det nya direktivet. De inledande frågeställningarna utreder vad direktivet reglerar samt hur denna reglering skiljer sig från nu gällande svensk reglering. Utifrån jämförelsen diskuteras slutligen vilken övergripande påverkan direktivet kan komma att ha på bemanningsbranschen i Sverige. Bemanningsbranschen har haft en ledande roll i den flexibilisering som har skett på den svenska arbetsmarknaden de senaste åren och den har skapat långsiktiga förändringar när det gäller arbetsmarknaden organisation. De aspekter som kan komma att påverka bemanningsbranschen tas upp i den avslutande delen och gäller huruvida flexibiliteten ökar eller minskar samt om den svenska arbetsmarknadsmodellen kan komma att hotas i och med implementeringen av direktivet. Direktivet diskuteras även utifrån ett internationellt perspektiv samt ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv.</p><p> </p><p> </p><p> </p></p><p> </p>

Lavallagen trädde i kraft den 15:e april 2010 med anledning av Lavaldomen. Lavaldomen grundar sig i de stridsåtgärder som det Svenska Byggnadsarbetarförbundet vidtog mot lettiska arbetstagare som var utstationerade i Sverige 2004. Avsikten med stridsåtgärderna var att det lettiska bolaget skulle ingå svenskt kollektivavtal och tillämpa samma lönenivå som den svenska arbetstagarorganisationen, vilket innebar lika lön för lika arbete. En rädsla från svenskt håll fanns för låglönekonkurrens. Det lettiska bolaget var dock redan bundet av kollektivavtal i hemlandet. Stridsåtgärderna ansågs inte lovliga enligt förhandsavgörandet från EU-domstolen. Reglering i MBL och Sveriges sätt att implementera utstationeringsdirektivet stred mot EU-rätten om fri rörlighet av tjänster. Syftet med uppsatsen är att analysera förändringarna i svensk rätt efter Lavaldomen, dels om de överensstämmer med EU och dels, genom komparation, vilka skillnader och likheter som finns i dansk rätt efter Lavaldomen. Utstationeringsdirektivet har implementerats genom kollektivavtal. EUs krav om lika behandling kan med metoden inte garanteras. Ett svenskt kollektivavtal kan för utstationerad inte tillämpas fullt ut. Svensk rätt har inte reglerat minimilön, vilket är ett krav som direktivet uppställer. MBL är efter Lavaldomen i harmoni med EUs bestämmelser och utstationeringslagen är huvudsakligen i harmoni med EU-rätten. Arbetsmiljöverkets roll, att förse utstationerad arbetskraft med information om vilka arbetsvillkor som ska tillämpas vid utstationering, bör utvecklas ytterligare och ett kontrollsystem för att arbetsvillkor efterlevs, likt det i Danmark, bör övervägas. Utstationeringslagen borde hänvisa direkt till en bestämmelse i centralt kollektivavtal där minimilön klart och tydligt ska framgå, även vad som berättigar lönetillägg och vilken lönenivå detta ger bör framgå för att inkluderas i begreppet minimilön.

Sammanfattning Likabehandlingsprincipen är en mänsklig rättighet av stor vikt. För att tillför-säkra likabehandling finns det uppställda förbud mot diskriminering. Ibland räcker det inte med diskrimineringsförbud, utan aktiva åtgärder måste vidtas för att främja jämlikheten i samhället. De undantag från diskrimineringsförbu-den som finns i såväl EU-rätten som i den svenska rätten öppnar upp för möj-ligheten att tillämpa positiv särbehandling i syfte att skapa ett mer jämlikt sam-hälle. Det primära syftet med denna uppsats är att utreda var gränsen går mel-lan positiv särbehandling och olaglig diskriminering. Användandet av positiv särbehandling är omdebatterat och frågan om möjlig-heten ska tillämpas är kontroversiell. Motståndarna hävdar att den diskrimine-ring som lagstiftaren initialt ville bli av med kommer tillbaka i samband med att särbehandlingen tillämpas. De anser inte att det är möjligt att skapa jämlik-het genom att någon blir bortvald på bekostnad av någon annan. Förespråkarna däremot anser att den positiva särbehandlingen är nödvändig för att uppnå jäm-likhet och att åtgärder i likhet med positiv särbehandling måste finnas. De häv-dar att fördelarna med positiv särbehandling är så stora att de uppväger de nackdelar som de bortvalda drabbas av. Formuleringen av såväl diskrimineringsförbuden som av undantagsreglerna till dessa förbud är svepande och deras tillämpningsområde går inte att utläsa ur lagstadgandena. När klarhet inte ges i lagtexten har det istället varit upp till EU-domstolen och de svenska domstolarna att avgöra var gränsen går mellan positiv särbehandling och olaglig diskriminering. Det som framkommit vid domstolsprövningarna är att den starka formen av positiv särbehandling, även kallad kvotering, inte är tillåten enligt varken EU-rätten eller svensk rätt. Kvo-tering som metod är för ingripande genom att den ger automatiskt och ovillkor-ligt företräde, utan möjlighet att välja någon annan än de som utsetts som efter-satta eller underrepresenterade. Tillåtligheten av så kallad vanlig positiv särbehandling måste bedömas från fall till fall. EU-domstolen har uppställt ett antal kriterier som måste vara uppfyllda för att särbehandlingen ska omfattas av undantagen till diskrimineringsförbu-den. Åtgärderna som vidtas ska bland annat stå i proportion till ändamålet och när en jämförelse görs mellan de med likvärdiga eller nästan likvärdiga meriter måste det finnas utrymme att beakta personernas samtliga personliga förhål-landen. Det ska med andra ord inte handla om att ge någon automatiskt företrä-ii de, utan om mer talar för att en sökande som inte är underrepresenterad eller eftersatt ska väljas så ska den möjligheten finnas. Tillåtligheten är beroende av vilka omständigheter som råder i varje enskilt fall, vilket gör att något generellt svar inte kan ges på frågan om när positiv särbehandling får tillämpas. Slutsatsen är att den starka formen av positiv särbehandling, kvotering, alltid utgör olaglig diskriminering när metoden används. Den vanliga formen av po-sitiv särbehandling däremot utgör inte olaglig diskriminering under förutsätt-ning att de villkor som uppställts av EU-domstolen är uppfyllda i varje enskilt fall. En individuell bedömning måste alltid genomföras för att få ett svar på frågan om den positiva särbehandlingen är tillåten eller som den utgör olaglig diskriminering. Slutligen är min åsikt att den positiva särbehandlingen inte kan ses på det sätt som den gör idag. Det är inte svart eller vitt utan mycket beror på hur särbe-handlingen tillämpas. Den positiva särbehandlingen, tillsammans med andra åtgärder, kan utgöra ett fungerande instrument för att främja jämlikheten. Det viktigaste är enligt min mening att den positiva särbehandlingen inte är det enda redskap som används samt att särbehandlingen tillämpas i de situationer där den kan få störst resultat.

No description available.