Asylsökande som kommer till Sverige för att söka uppehållstillstånd hamnar oundvikligen i ett beroendeförhållande gentemot ansvariga myndigheter. De är helt utlämnade att förlita sig på att ärendet utreds på ett rättssäkert och effektivt sätt i enlighet med gällande rätt. I sin utsatta position skall den asylsökande psykiskt hantera sin flykt, samtidigt som denne har att bevaka sina rättigheter för att få stanna kvar i landet. Det ställs stora krav på utlänningslagstiftningen och på de myndigheter som har att tillämpa den i sin verksamhet. De höga kraven är viktiga i hanteringen av utlänningsärenden, vilket både handlar om att iaktta grundläggande mänskliga rättigheter och att samtidigt kunna arbeta effektivt. Med anledning av hur situationen ser ut för närvarande inom asylrätten; långa handläggningstider i asylärenden, avskräckande exempel som visar att etiken inte har förankrats tillräckligt i Migrationsverkets verksamhet, och med tanke på det utrymme asylrätten får för debatt i media, anar man otillräckligheter i Sveriges utlänningslagstiftning. Härtill kommer att lagstiftningen har ändrats åtskilliga gånger under en inte alltför lång tid, vilket försvårar för de människor som dagligen har att tillämpa den. På grund härav väcks misstankar om att viss tillämpning av utlänningslagstiftningen inte är rättssäker i realiteten. Syftet med uppsatsen är att konstatera vilka regler och principer inom utlänningsrätten som inte uppfyller kraven på rättssäkerhet i handläggningen av ett asylärende. Med anledning av dessa motsättningar och brister är huvudsyftet att framarbeta förslag till åtgärder eller nya regler som förstärker den enskildes rättssäkerhet i asylärendet.

Syftet med denna uppsats är att klarlägga begreppet synnerligen ömmande omständigheter i den svenska utlänningslagen. Uttrycket ”synnerligen” visar att tillämpningsområdet är snävt och att den ska användas väldigt restriktivt. Detta visas tydligt i 5 kap. 6 § UtlL där det anges att ett bifall endast kan komma ifråga om uppehållstillstånd inte kan ges på någon annan grund. Det har varit viktigt för lagstiftaren att åstadkomma en tydlig skiljelinje mellan olika tillståndsgrunder, bl.a. för att bestämmelser av mer undantagskaraktär inte skall bli huvudregler. För att beviljas uppehållstillstånd krävs således att en sammantagen bedömning görs av de personliga förhållandena. Vid en sådan bedömning ska alla omständigheter vägas samman. Det kan vara så att de enskilda omständigheterna inte är tillräckliga för ett uppehållstillstånd, men tillsammans kan de utgöra en grund för att beviljas uppehållstillstånd. Vid bedömning om det föreligger synnerligen ömmande omständigheter ska det som lagtexten anger ”särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet”. I förarbetena står det klart att ohälsa kan ensamt anses vara tillräckligt för att bevilja uppehållstillstånd. I hälsotillstånd ingår hela hälsoskalan, graden av friskhet eller sjukdom samt funktionsförmåga. Det beaktas om det är skäligt att vården ges i Sverige och därtill leda till goda resultat genom en påtaglig och varaktig förbättring av hälsotillståndet, alternativt vara livsnödvändig. För att det ska vara rimligt att utlänningen erhåller vård från Sverige måste hänsyn tas till om utlänningen kan få adekvat vård i hemlandet eller i ett annat land där han eller hon ska sändas till. Även om Sverige skulle kunna erbjuda bättre vård än vad som kan erbjudas i hemlandet måste man ta hänsyn till Sveriges ekonomiska konsekvenser vid den samlade bedömningen. Migrationsöverdomstolen har fastställt i två parallella mål att det inte är möjligt att bevilja allvarligt sjuka utlänningar uppehållstillstånd pga. synnerligen ömmande omständigheter när det finns både vård och medicin i hemlandet. Att de sjuka måste själva bekosta den nödvändiga behandlingen förändrar inte heller saken. Förhållanden som medför en särskild anknytning till Sverige kan leda till uppehållstillstånd. Detta gäller speciellt i ärenden som rör barn där anknytningen har uppkommit t.ex. genom att barnet har gått i en svensk skola och därmed anpassat sig till det svenska samhället. Migrationsöverdomstolen uttalade sig att ”utrymmet för att bevilja uppehållstillstånd till vuxna personer som inte har medsökande barn enbart på grund av lång tillgodoräkningsbar vistelsetid, med hänsyn till lagtextens restriktiva utformning, närmast är obefintligt.”. Förutom utlänningens anpassning till Sverige måste man ta hänsyn till hemlandet t.ex. familjemedlemmar som finns kvar och den tid utlänningen har levt i hemlandet. Detta gäller även andra länder som kan bli aktuella vid ett avslag. När det gäller barn får uppehållstillstånd beviljas även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.

No description available.

No description available.

In 2020, the Convention on the Rights of the Child was incorporated into Swedish law, with the aim that the child perspective and the best interests of the child would be reinforced in areas such as refugee law. At the same time, the temporary law (2016:752) was introduced in 2016, which limits the child's possibility of obtaining a Swedish residence permit. Using the legal dogmatic method, this study answers the purpose and aim of this thesis that is; what factors determines whether a child is allowed to stay in Sweden or not, how the best interest of the child and child-specific grounds for residence permit are interpreted in applicable law and in cases where children's asylum cases are tried in the Court of Migration, and lastly what conclusions can be drawn from these findings. The thesis achieves this by analyzing and comparing four different judgments from the Court of Migration to examine how the Convention on the Rights of the Child, the Aliens Act and the best interest of the child is applied in the different cases as well as the varying factors that makes them differ. The results in the thesis goes through the applicable law in the field and present child-specific provisions in applicable law such as in the Convention on the Rights of the Child, the Aliens Act and the Temporary law from 2016, combined with the preparatory work of the laws that contributes to how these provisions are interpreted and understood, and praxis in the form of 4 different judgements. The analysis concludes the differences in the judgements and that there are certain aspects and factors in the judgments that seem to have been crucial in the Migration Court's assessment and decision. Finally, the thesis presents the conclusions that can be drawn from these outcomes, as well as an investigation on the limitations of the principle of the best interest of the child in asylum law, which ultimately results in the child's best interests being, in principle, complex and requiring interpretation.

The aim of this study is to analyze and derive a more profound understanding on how the Swedish Migration Agency and the Swedish Migration Court of Stockholm determine the credibility of LGBTQI-persons applying for asylum in Sweden. Through a qualitative content analysis of nine cases where decisions from both the Swedish Migration Agency and the Swedish Migration Court of Stockholm are used, this study aims to determine what is required from LGBTQI asylum seekers to prove their reliability and credibility. Furthermore a theoretical perspective on queer theory written by Fanny Ambjörnsson is applied to the assessment methodologies of both government departments, this as a way of assessing the credibility. The study shows that the Migration Agency and the Migration Court of Stockholm have a number of recurring reasons for rejecting LGBTQI persons residence; the applicant cannot account for an inner emotional process, the applicant lacks deep thoughts regarding his/hers sexual orientation, the applicant mainly describes sexual experiences rather than feelings, the applicant gives contradictory information and lastly the applicant has not considered the risks of their actions. In accordance with Ambjörnssons theory these reasons presented by both the Agency and Court are shown in the study to be based on stereotypical assumptions and heteronormative social structures.

Denna uppsats syftar till att undersöka hur två av barnkonventionens fyra grundläggande principer, nämligen barnets bästa och barnets rätt till delaktighet, tillämpas i asylärenden. Det ingår även i syftet att undersöka ifall det går att urskilja några mönster i bedömningen från före och efter barnkonventionens inkorporering i svensk nationell lagstiftning sedan år 2020. Materialet har omfattats av fem domstolsbeslut, relevanta delar från barnkonventionen och utlänningslagen, samt relevant tidigare forskning som kopplar an väl till uppsatsens syfte och frågeställningar. För att besvara syfte och frågeställningar har en rättsdogmatisk metod valts för att granska de fem domstolsbesluten från Migrationsöverdomstolen och Migrationsdomstolen utifrån gällande rätt. Studiens huvudsakliga resultat har visat på en diskrepans mellan lagstiftning och policydokument med avseende hur barnets bästa och barnets rätt att komma till tals tillämpas i praktiska sammanhang. En slutsats som dras är att genom att belysa frågan från ett MR-perspektiv med en rättsdogmatisk ansats, har detta bidragit till att belysa diskrepansen mellan mer abstrakta lagar och dess tillämpning inom asylärenden. / This paper aims to examine how two of the four fundamental principles of the Convention on the Rights of the Child, namely the best interests of the child and the child's right to participation, are applied in asylum cases. The objective also includes investigating whether patterns in assessment can be discerned before and after the incorporation of the Convention into Swedish national legislation since 2020. The material encompasses five court decisions, relevant sections from the Convention on the Rights of the Child and the Aliens Act, as well as pertinent previous research that aligns well with the purpose and questions of the paper. To address the objectives and questions, a legal dogmatic method has been chosen to scrutinize the five court decisions from the Migration Court of Appeal and the Migration Court based on prevailing law. The main results of the study have revealed a disparity between legislation and policy documents regarding how the best interests of the child and the child's right to participation are applied in practical contexts. A conclusion drawn is that by illuminating the issue from a human rights perspective with a legal dogmatic approach, this has contributed to highlighting the disparity between more abstract laws and their application in asylum cases.

Armed conflicts of our time tend to be prolonged, characterised by indiscriminate violence and the direct targeting of civilians. These conflicts cause situations where civilians are not only at risk of being exposed to threats of direct violence, but also unbearable humanitarian situations, a form of indirect harm resulting from armed violence. Current protection regimes only address direct harm to civilians, which leaves a significant protection gap. Previous research has identified a possibility for recognising severe humanitarian conditions as a basis for international protection in recent human rights law developments. This thesis explores if the right to a dignified life can further address this form of indirect harm to civilians and create assessment criteria for providing international protection to persons fleeing severe humanitarian conditions caused by armed conflict. The right to a dignified life is constructed from theories on human dignity as a basis for human rights, as well as case law from the Inter-American Court of Human Rights and the European Court of Human Rights. The results show that the right to a dignified life is able to provide criteria for assessing the severity of a humanitarian situation and establish a threshold for triggering international protection, but several legal difficulties remain for its practical application. / Dagens väpnade konflikter tenderar att vara utdragna och komplexa. De karaktäriseras ofta av urskillningslöst våld och våld riktat mot civila. Väpnade konflikter i vår tid har orsakat svåra humanitära situationer, som innebär att civila inte endast riskerar att utsättas för skada till följd direkt våld, utan även en form av indirekt skada till följd av våld. Nuvarande skydd för den som flyr väpnad konflikt omfattar endast den som riskerar skada som en direkt följd av väpnat våld. Detta innebär att det finns en lucka i existerande skydd som behöver adresseras. Tidigare forskning har identifierat en möjlighet att inkludera även personer som riskerar att utsättas för skyddsgrundande behandling på grund av humanitära situationer i den senaste utvecklingen i regionala människorättsdomstolar. Denna uppsats undersöker huruvida rätten till ett värdigt liv kan adressera allvarlig skada som en indirekt följd av väpnad konflikt och skapa kriterier för när en humanitär situation ska omfattas av internationellt skydd. Rätten till ett värdigt liv konstrueras med hjälp av teorier om mänsklig värdighet samt praxis från Inter-Amerikanska domstolen för mänskliga rättigheter och Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Resultatet visar att rätten till ett värdigt liv kan erbjuda kriterier för att bedöma allvaret hos en humanitär situation och aktivera internationella skyddsmekanismer, men finner att det kvarstår juridiska svårigheter för att applicera i verkliga fall.

En av de mest politiskt omdebatterade frågorna i världen idag är hur ett land ska ställa sig till de migranter och människor på flykt som söker skydd inom landets gränser. Även inom juridiken finns olika uppfattningar av vad rätten till asyl verkligen innebär. Syftet med den här uppsatsen är att analysera rätten till asyl i internationell rätt. Är rätten till asyl en territoriell rätt för stater att bevilja asyl? Är det en rätt för flyktingar att söka asyl? Eller en rätt för flyktingar att erhålla asyl? Huruvida rätten har statusen sedvanerätt diskuteras också. I en del av uppsatsen diskuteras de etiska övervägandena bakom rätten till asyl och de tillämpas sedan i en juridisk kontext, närmare bestämt i sedvanebedömningen. Slutsatsen är att rätten till asyl i internationell rätt inkluderar en rätt för stater att bevilja asyl, en rätt för individer att söka asyl och sannolikt också en rätt för flyktingar att erhålla asyl. Mycket talar för att alla dessa aspekter också har utvecklats till sedvanerätt. / One of the most politically debated questions in the world today is how a country should respond to migrants and people who seek refugee within it’s borders. Also in the field of law there are different view about what the right of asylum really means. The purpose of this paper is to analyze the right of asylum in international law. Is the right of asylum a territorial right of states to grant asylum? Is it a right for refugees to seek asylum? Or a right for refugees to receive asylum? Wheater or not the right has the status of customary international law will also be discussed. In one part of the paper the ethical concerns behind the right of asylum will be examined and also applied in a legal context, in the determination of the customary status of the rigt. The conclusion is that the right of asylum in international law includes a territorial right for states to grant asylum, a right for individuals to seek asylum and probably also a right to obtain asylum. All these aspects of the right also seems to be part of customary international law.

I kölvattnet av den så kallade flyktingkrisen 2015 har allt fler röster höjts i Europa om att förändra asylrätten för skapa ett mer förutsebart och hållbart asylmottagande. Diskursen synliggör asylrättens centrala rättighetskonflikt där det allmännas intresse av reglerad invandring vägs mot den enskildes rätt till asyl. Denna uppsats utreder möjligheterna att ersätta EU:s nuvarande asylsystem med ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem. Utgångspunkten för uppsatsen är ett förslag som Moderaterna under oktober 2017 antog i sitt partiprogram vars innebörd är att EU ska övergå till ett gemensamt asylsystem med enbart kvotflyktingmottagande. Frågeställningen är vilka hinder som föreligger för en sådan förändring med hänsyn till gällande rätt och ändamålen bakom asylrätten. Moderaterna föreslår alltså en ordning som skulle inskränka rätten att söka asyl. Rättighetsinskränkningar ska vara proportionerliga. Uppsatsen besvarar därför huvudfrågeställningen utifrån fyra delfrågor som påminner om en proportionalitetsbedömning för att avgöra om förslaget är möjligt eller lämpligt. Först diskuteras om dagens asylsystem behöver förändras med hänsyn till den så kallade flyktingkrisen 2015, sedan utreds andra brister i dagens system. Slutsatsen nås att det finns brister med dagens system som motiverar en förändring som exempelvis de höga dödstalen för migranter som reser över Medelhavet för att söka asyl i EU. Därefter undersöks vilka möjligheter en förändring till enbart ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem skulle kunna medföra och det konstateras att förslagets största fördel är att vidarebosättning utgör en laglig och säker väg för asylsökande till EU. Kärnan i uppsatsen är utredningen av de praktiska och juridiska hinder som finns för en förändring till enbart ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem. Där finner jag att det största hindret är svårigheten att organisera systemet på ett sätt som är förenligt med principen om non-refoulement enligt såväl folkrätten som Europakonventionen. Jag identifierar även andra allvarliga praktiska och juridiska hinder för en sådan ordning. Slutligen undersöks om det finns alternativa lösningar att tillgå som är mindre ingripande än förslaget om enbart ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem. Jag finner att så är fallet. Till exempel kan medlemsstaterna öka sitt kvotflyktingmottagande, införa humanitära visum eller inrätta en EU-centraliserad asylprövning. Min slutsats är att rätten att söka asyl på plats i EU måste kvarstå och att de mindre ingripande lösningarna som tas upp i uppsatsen är att föredra framför ett asylsystem i EU med enbart kvotflyktingmottagande.