Sammanfattning Bakgrund Stråldosen vid en datortomografiundersökning (CT-undersökning) kan vara 100 gånger större än vid en konventionell röntgenundersökning [1]. På 10 år har antalet CT-undersökningar nästan fördubblats [2], vilket också innebär att stråldosen till patienterna ökar [1]. Bröstkörtlarna är ett av de mest strålkänsliga organen och är därför viktiga att skydda [3, 4]. Material som dämpar röntgenstrålning kraftigt och som lämpar sig för strålskydd är t.ex. bly och vismut [5]. Vismutskydd är ett tungt, metalliskt grundämne som absorberar röntgenstrålning och därmed reducerar stråldosen till vävnaderna under skyddet [6, 7]. Syfte Syftet med studien är att genom en litteraturstudie undersöka vismuts strålskyddande effekt för bröstvävnad och eventuell påverkan på bildkvalitén. Metod Artikelsökningarna gjordes i databasen PubMed med sökorden Radiation protection, Reduced radiation dosage, Radiography, Bismuth, Breasts, Bismuth shielding och image quality i olika kombinationer. Totalt valdes åtta artiklar ut. Resultat Samtliga studier har kommit fram till att vismutskyddet ensamt [8, 9, 10, 11] eller tillsammans med automatisk exponeringskontroll (AEC) reducerar stråldosen till brösten [7, 8, 12, 13, 14]. Fem studier hävdar också att bildkvalitén inte påverkas nämnvärt [7, 10, 12, 13, 14] medan två av studierna visar på en brusökning [8, 9]. Slutsats Vismutskyddet har en stråldosreducerande effekt men det bidrar även till sämre bildkvalité. Studien visar att skyddet ska användas med försiktighet och om inte tekniken utvecklas så att mAs-värdet (milliAmperesekund) lokalt över brösten kan reduceras, rekommenderas användandet av AEC istället. Nyckelord: Vismut, datortomografi, bröst, bildkvalité och stråldosreducering.

Syftet med detta arbete var att utreda felkällor som förekommer vid användning av olika tekniker/modaliteter vid bäckenmätning. Då det finns risker med röntgenstrålning önskar man reducera stråldosen vid undersökningarna samtidigt som man vill använda sig av en enkel metod. De olika modaliteterna som jämförs är i) direktdigital detektor och bildplatta, ii) bildförstärkarteknikteknik, iii) CT. Den modalitet man använder sig av idag är direktdigital detektor och bildplatta. För att korrigera för förstoring som uppkommer vid röntgenundersökningen placeras en mätsticka i bildfältet. Om mätstickan vinklas mot sagittalplanet blir korrigeringen fel och detta visas i teori och praktiska försök. Bildförstärkare kan användas för att ta sidobilden. Bildförstärkarens geometriska egenskaper ger dessvärre en måttdistorsion så att objekt i det perifera bildfältet blir förstorade mer än objekt centralt belägna. Det har inte framkommit något bra sätt att korrigera för distorsionen. CT har inte använts vid bäckenmätningar på Helsingborgs lasarett tidigare. Att använda topogrammet vid CT- undersökning kan även det vara behäftat med längddistorsion och förslag ges hur man kan korrigera för felet. I CT-snittbilder fås ingen längddistorsion.

The introduction of Magnetic Resonance (MR) Imaging in treatment planning for radiotherapy of prostate cancer give rise to new challenges in defining the treatment volume, or the target. Imaging with MR have several advantages, especially better soft-tissue contrast, compared with the standard image modality, Computed Tomography (CT). The purpose of this project was to determine how the target definition varies with the choice of image modality and the systematic differences between them. The purpose was also to determine how the inter- and intra physician variability influences the delineation, depending on which image modality that is used. In the project, five physicians delineated the prostate gland on CT and MR images for nine patients. The physicians had no information of which image series that was connected, and were thus delineating independent. After the delineation, the CT and MR image series was set in the same geometrical coordinate system in the treatment planning system Oncentra. The target delineations were analysed by comparing the radial distances from the centre of mass in different directions, such as anterior, posterior, etc. The radial distances were later used to evaluate the variability of the delineations and to determine the inter and intra physician variability in different directions of the targets. ANOVA was also preformed to determine if there is a significant difference between the parameters, as the image modality and the image modalities influence on the physicians delineations. A model was made to investigate how the MR delineations differ from a CT defined volume that 95% of the delineations cover, called the ideal CT delineation. From this, the median deviation in different directions  was analysed and it was found that the median value of the MR delineations in different directions was between -0.10-2.27 mm larger than the ideal CT delineation. The fluctuations between the delineations was, however, large. The target volume was larger for CT defined volumes in 87% of the cases, compared with MR targets. The inter physician variability was found to be between 0.54-2.17 mm for the CT based delineations and 0.68-2.08 mm for the MR based target delineations. The intra physician variability was larger than the inter physician variability, between 0.74-2.51 mm for CT based delineations and 0.85-1.45 mm for MR based delineations. The median variability of the delineations were not uniform around the target volume but were larger for example in the superior and inferior directions and had its minimum in the posterior direction. The ANOVA tests showed a significant difference between MR and CT based target delineations, it also shows a relation between the delineating physician and the image modality, meaning that the physicians are delineating different on CT and MR images. Target volumes defined on MR images are in general smaller than the CT defined targets. The soft tissue contrast in MR images makes the delineating process easier, however, the analysis of the variability in this project indicates that the variations of MR based target delineations are larger than the CT based. The large variation of the delineations implies that clinical tests should be made to ensure a proper dose coverage before MR could be used as the only image modality in radiotherapy treatment planning of prostate cancer.

Introduktion: CT-angiografi med kontrastinjektion kan ge en god visualisering av kroppens blodkärl. Även om CT har många fördelar i samband med avbildning, har det några nackdelar som bör uppmärksammas. Det finns forskning som visar hur optimering av kontrastmedelsanvändning kan minska stråldosen och samtidigt förbättra bildkvaliteten. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka hur kontrastmedelsanvändningen vid CT-angiografi kan optimeras utifrån faktorerna cardiac output, arm- och kroppspositionering samt val av injektionsplats. Material och metod: En systematisk litteraturöversikt genomfördes. Studierna som använts i litteraturstudien hämtades från tre olika databaser. Totalt valdes 16 studier ut för att besvara syftet. De inkluderade artiklarna publicerades på engelska mellan 2010–2019. Resultat: Resultatet visade att blodflödet beror på cardiac output och påverkar kontrastförstärkningen i kärlen. Den ventrala armpositionen bidrar till minst artefakter och förbättrad kontrastförstärkning. Den optimala kroppspositioneringen är den som följer blod- och kontrastflödet för att undvika artefakter. Resultatet visade även att injektion i höger arm gav bättre attenuering, mindre artefakter samt lägre stråldos. Slutsats: Resultatet från studien visade att de olika faktorerna hos patienten kan påverka kontrastförstärkningen i blodkärlen samtidigt som bildkvalitet förbättras och stråldosen reduceras.

Inledning: Patienter med covid-19 har en ökad risk att drabbas av lungemboli. Symtomen som patienter med covid-19 har liknar många gånger symtom på lungemboli. Förhöjda D-dimer-värden ökar misstanken om lungemboli. Detta är dock svårt att tolka eftersom patienter med covid-19 kan ha förhöjda D-dimervärden på grund av infektionen. För att misstänka lungemboli behövs ett positivt utslag på D-dimer och beaktande av symtom och för att påvisa lungemboli behöver patienter genomgå en undersökning med datortomografi (DT). Syfte: Beskriva symtom och kliniska tecken hos patienter med covid-19 som genomgår en datortomografiundersökning med frågeställningen lungemboli. Genom syftet utformades frågeställningen: Ses någon skillnad i symtom och kliniska tecken hos patienter med covid-19 som får diagnosen lungemboli och de som inte får diagnosen lungemboli? Metod: Studien har genomförts som en allmän litteraturöversikt och innefattar elva vetenskapliga artiklar med kvantitativ metod. Resultat: Ingen signifikant skillnad kunde ses i symtom, fysiska mätvärden, ålder och kön hos patienter med covid-19 som diagnostiserades med lungemboli jämfört med de som inte diagnostiserades med lungemboli, men däremot sågs en signifikant skillnad i D-dimernivåerna. Alla patienter med covid-19 hade förhöjda D-dimernivåer, och de patienterna med lungemboli hade högre värden. Slutsats: Det gick inte att urskilja något D-dimergränsvärde som med säkerhet kan utesluta lungemboli hos patienter med covid-19. Symtom och fysiska mätvärden hos patienter med covid-19 som drabbats eller inte drabbats av lungemboli är lika varandra. Förhöjda D-dimer- nivåer hos patienter med covid-19 är vanligt. Detta gör att många patienter med covid-19 remitteras till DT med frågeställningen lungemboli. Röntgensjuksköterskan ska kunna avgöra om en undersökning är berättigad för att en patient inte ska bli utsatt av en onödig stråldos, vilket är komplicerat i detta fall.

Bakgrund: Trauma är den sjätte vanligaste dödsorsaken i världen. Röntgen är en viktig del av traumavården för att snabbt och effektivt kunna diagnostisera skador. Speciell CT-undersökning, kallat whole-body computed tomography (WBCT) har utifrån detta designats och benämns i Sverige som trauma CT, och specificeras utifrån traumanivåerna 1 och 2. Röntgensjuksköterskan blir en del av traumateamet vid ett trauma nivå 1 och är delaktig i att utföra CT-undersökningen.  Syfte: Syftet med studien är att studera hur röntgensjuksköterskan upplever sin roll vid en nivå 1 trauma CT-undersökning och vilka utmaningar som finns vid denna typ av undersökning. Metod: Studien genomfördes som en kvalitativ intervjustudie med semi-strukturerade intervjufrågor. Nio röntgensjuksköterskor intervjuades på plats i ett avskilt rum. Intervjuerna spelades in, materialet transkriberades och analyserades med en kvalitativ manifest innehållsanalys.  Resultat: Röntgensjuksköterskans roll upplevs tydlig och röntgensjuksköterskan har ett ansvar innan, efter och under pågående undersökning att samarbeta med övrig traumapersonal för att kunna utföra CT-undersökningen effektivt. Det finns stressfaktorer och hinder i arbetsflödet som påverkar röntgensjuksköterskans arbete. Slutsats: Röntgensjuksköterskans roll följer kompetensbeskrivningen även vid trauma CT nivå 1. Ett samarbete med andra professioner och egna kollegor är avgörande för att utföra trauma CT-undersökningen optimalt. Förbättrade rutiner i förberedelser på traumarummet, inkluderande av röntgen i traumaövningar och placering av CT-kamera på traumarummet kan vara lösningar på de utmaningar röntgensjuksköterskan möter.

Proton radiation therapy is an alternative to conventional photon radiation therapy, which accounts for the majority of radiation treatments today. The rationale for using protons in radiation therapy lies in their dose deposition properties; photons deposit a radiation dose inversely proportional to the energy, and therefore tissue depth, while protons exhibit a sharp Bragg peak when traversing matter. This property could increase the precision of dose delivery to the target region, and spare healthy tissue in distal and proximal regions. As part of the proton therapy treatment planning, a computed tomography (CT) scan of the patient is performed and the stopping power ratios (SPR) relative to water of the tissues are derived from the CT numbers. Estimates of SPR values are known to be a significant source of uncertainty, leading to increased margins and radiation to healthy tissue. Photon-counting detectors within CT have demonstrated many advantages over their energy-integrating counterparts, such as improved spectral imaging, higher resolution and filtering of electronic noise. In this study, the potential of photon-counting computed tomography for improving proton therapy planning was assessed by training a deep neural network on a domain transform from photon-counting CT images to SPR maps. Since one of the main types of cancer treated with proton therapy are tumours in the brain and head area, head phantoms were constructed and used to simulate photon-counting CT images, as well as to calculate the ground truth SPR value in each image point. The CT images and SPR maps were then used as input and labels to a neural network. Prediction of SPR with this method yielded relative errors of 0.52 - 0.96 %, and RMSE of 0.54 - 1.25 %, which is comparable to methods based on dual energy CT (DECT) using energy-integrating detectors. / Protonterapi är ett alternativ till konventionell strålbehandling med fotoner, som idag utgör majoriteten av strålbehandlingar. Partiklarnas respektive dosegenskaper utgör det främsta skälet till att strålbehandla med protoner istället för fotoner. Fotoners deponerade dosnivå avtar med energi, och därmed vävnadsdjup. Protoner deponerar förhållandevis låg dos fram till en dostopp ('Bragg peak'), efter vilken stråldosen snabbt avtar. Detta ökar dosprecisionen och kan göra behandlingen mer skonsam för den friska vävnad som omger tumören. Inför strålterapibehandling med protoner utförs en datortomografi av patienten, där vävnadernas bromsförmåga (stopping power ratio, SPR) relativt vatten beräknas från CT-talen. De skattade SPR-värdena utgör en källa till osäkerhet, vilket leder till tilltagna marginaler under behandlingen och ökad stråldos till frisk vävnad. Fotonräknande detektorer inom datortomografi har uppvisat många fördelar gentemot konventionella energiintegrerande detektorer, som exempelvis förbättrade spektrala mätningar, högre bildupplösning samt filtrering av elektroniskt brus. Studien syftar till att undersöka huruvida fotonräknande detektorteknik kan förbättra protonterapiplanering, genom att träna ett neuralt nätverk på en domäntransform från fotonräknande datortomografbilder till SPR-kartor. Då en av de främsta typerna av cancer som behandlas med protonterapi är tumörer i huvudet och hjärnan, konstruerades huvudfantom som dels användes för att simulera bilder från den fotonräknande datortomografen, och dels för att beräkna det sanna SPR-värdet i varje punkt. Dessa utgjorde in- och utdata till ett neuralt nätverk. Beräkning av SPR med denna metod gav relativa fel mellan 0.52 - 0.96 % och RMSE mellan 0.54 - 1.25 %, vilket är jämförbart med metoder baserade på datortomografi med dubbelenergi (dual energy CT, DECT) för energiintegrerande detektorer.

Introduktion: Computed Tomography (CT) är en effektiv och snabb undersökningsmetod. Den visar detaljrika bilder men har en relativt hög stråldos som kan orsaka skador på grund av upprepade undersökningar, till exempel leda till lungcancer. Därför är reducering av stråldos prioriterat inom radiologin. I dagsläget pågår forskning gällande stråldosreduktion med hjälp av Artificiell Intelligens (AI) till exempel med så kallade Ultra Low Dose Computed Tomography (ULD-CT). Syfte: Syftet med studien var att beskriva faktorer av betydelse för ultralågdosprotokolls tillförlitlighet vid detektion av lungnoduli. Metod: Studiens metod var en allmän litteraturöversikt. Efter en litteratursökning i Pubmed och Cinahl valdes åtta artiklar. Artiklarnas kvalitet granskades och analyserades. Resultat: Resultatet baseras på analys av åtta vetenskapliga artiklar som visade att användning av ULD-CT är tillförlitligt samt bidrar till reducerad stråldos. AI och Iterativa Rekonstruktion (IR) kan reducera bildbrus samt ge ökad tillförlitlighet i bildkvalitet. Storlekar och nodulityp är av betydelse för detektion av lungnoduli med ULD-CT. Slutsatser: ULD-CT som är nytt inom radiologi är tillförlitligt för att detektera och diagnostisera lungnoduli under vissa omständigheter beroende av rekonstruktion, effektiv dos och storlek samt typ av lungnoduli. I dagsläget finns ett begränsat antal studier utförda inom området vilket indikerar behovet av fler studier.

Bakgrund: Lungemboli är en av de vanligaste dödsorsakerna för gravida kvinnor och symtomen är ofta diffusa. Korrekt tillämpad bilddiagnostik är centralt vid lungemboliutredning för att undvika över- och underdiagnostisering, vilka båda kan leda till allvarliga konsekvenser. De vanligaste modaliteterna för att utreda lungemboli är datortomografisk lungangiografi (DTLA) och lungscintigrafi med planar eller tomografisk bildtagning, så kallad single photon emission tomography (SPECT). Idag saknas konsensus om vilken metod som är bäst lämpad för gravida kvinnor. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie är att jämföra de diagnostiska metoderna DTLA, planar lungscintigrafi och SPECT, vid diagnostik av lungemboli hos gravida kvinnor.  Metod: Denna studie är en systematisk litteraturstudie. Urvalet bestod av 20 vetenskapliga artiklar som valdes ut via databaserna PubMed och CINAHL för att kunna besvara syftet. Willmans protokoll för kvantitativa studier har använts vid granskning av de artiklar som samlades in till denna litteraturstudie.   Resultat: Lungscintigrafisk undersökning gav lägre stråldos till den gravida kvinnan jämfört med DTLA i samtliga av de granskade artiklarna. DTLA var den metod som gav lägre stråldos till fostret i första och andra trimestern, medan lungscintigrafi gav lägre stråldos i tredje trimestern. Det diagnostiska utfallet från DTLA, planar scintigrafi och SPECT var likvärdigt. Slutsats: Vid jämförelse av de diagnostiska metoderna var lungscintigrafi med SPECT den metod som gav lägst stråldos till gravida kvinnor och var därför att föredra framför DTLA. Fler studier behövs inom området för att kunna avgöra vilken bilddiagnostisk metod som bör användas då det finns fler aspekter att undersöka.

På Sachsska barn- och ungdomssjukhuset vid Södersjukhuset fanns det ett upplevt problem vid akut datortomografi av huvudet på barn mellan 0-1 år. Problemet var att barn ofta vaknar när de ska förflyttas till röntgenbordet. Barn i detta åldersspann placeras då på en specialanpassad Baby Mattress. Arbetets primära mål var därför att ta fram ett lösningsförslag i syfte att underlätta denna förflyttning så att risken för att barnet vaknar reduceras i största möjliga mån. Arbetet grundade sig på metoden tjänstedesign där det inledningsvis samlades in data med hjälp av intervjuer och observationer för att förstå det verkliga behovet. Utifrån detta togs fyra lösningsförslag fram som slutligen vägdes mot varandra. Två av dessa valdes ut då en kombination av dessa ansågs vara mest fördelaktigt. De slutgiltiga lösningsförslagen var produkterna Baby-cocoon 2 respektive Baby-wagon 2. Baby-cocoon 2 innebar optimal komfort för barnet och minimerar känslan av förflyttning till Baby Mattress. Baby-wagon 2 innebar att barnet kan somna i Baby Mattress redan på avdelningen för att sedan transporteras till röntgenavdelningen. Med hjälp av Baby-wagon 2 kan Baby Mattress smidigt lossas på röntgenbordet. På så sätt elimineras momentet med en direkt fysisk förflyttning av ett redan sovande barn. Det sekundära målet var att undersöka stråldosen som ett barn under ett år exponeras för vid datortomografi av huvudet. Detta gjordes med hjälp av insamlade data för 15 patienter. Resultatet var att barn exponeras för en effektiv stråldos på 2,1 mSv. Det har även konstaterats att denna stråldos kan vara skadlig vid upprepade bildtagningar eftersom barn är mycket strålningskänsliga. Detta är något de framtagna lösningsförslagen motverkar.