Unter dem Begriff des Poststrukturalismus wird eine disparate, auf den Axiomen des Strukturalismus aufbauende und diese zugleich überwindende Strömung verstanden, die sowohl innerhalb der Sozial- und Kulturwissenschaften als auch in interdisziplinär organisierten Feldern wie den Gender Studies von großer Tragweite ist. Geteilt wird die Auffassung, dass kulturelle Phänomene allgemein sprachlich strukturiert sind. Seine Tendenz, unter die Oberfläche vermeintlich stabiler, monolithischer Strukturen zu schauen, qualifiziert den Poststrukturalismus für eine Anwendung auf genderwissenschaftliche Kategorien wie Weiblichkeit und Männlichkeit, deren Bedeutung nicht aus sich selbst erwächst, sondern die als Signifikate innerhalb eines (phallokratischen) Systems zu denken sind.

Mit dem Begriff der Intersektionalität wird die Verschränkung verschiedener Ungleichheit generierender Strukturkategorien, wie Geschlecht, Ethnizität, Klasse, Nationalität, Sexualität, Alter etc. erfasst. Er soll aufzeigen, dass keine dieser Kategorien alleine steht, sondern sowohl für sich als auch im Zusammenspiel mit den anderen einen die gesellschaftlichen Machtverhältnisse mitkonstituierenden Effekt hat. Die historischen Wurzeln liegen im 19. Jahrhundert und gehen auf die Erfahrungen Schwarzer Frauen und Lesben zurück, die sich im Feminismus westlicher weißer Mittelschichtsfrauen nicht wiederfanden. Leslie McCall unterscheidet drei methodologische Zugänge: den anti-kategorialen Ansatz, den intra-kategorialen Ansatz und den inter-kategorialen Ansatz.

Feministische Filmtheorien erforschen Kino als kulturelle Institution und untersuchen vor allem seine geschlechtsspezifischen Repräsentationsstrategien, seine Subjektivitätskonzepte und seine geschlechterdifferenten Produktions- und Rezeptionsbedingungen. Ihre Anfänge nahmen sie während der zweiten Frauenbewegung der 1960er Jahre. Gesucht werden u. a. Gegenentwürfe zur männlichen Perspektive populärer Filme, in denen Frauen als passive Objekte fungieren.

Subjekt ist die folgenreiche Selbstbeschreibung des modernen Menschen, mit der sich dieser als Grundlage von Erkenntnis und als Ursache von Handlungen setzt. Die historischen Ursprünge dieses selbstreferenziellen Verständnisses gehen nicht zuletzt auf Descartes'' Verankerung der Selbstgewissheit des 'Ich' im eigenen Denken zurück und finden in Kants Verortung der Bedingungen der Möglichkeit von Erkenntnis im apriorischen Denkapparat eine paradigmatische Begründung. Seit der zweiten Hälfte des 20. Jahrhunderts erfährt der emphatische Subjektbegriff eine Kritik und wird dezentriert. Insbesondere feministische und postkoloniale Kritiken verweisen auf die inhärente Gewaltsamkeit von Subjektivierungsweisen und deren Begründungen in sexistischen und rassistischen Klassifikationen.

Feministische Mädchenarbeit fungiert als selbstkritisches, pädagogisch-politisches Angebot, das der Jugendarbeit zugeordnet wird und aus historischer Perspektive einen starken Bezug zur Frauenbewegung aufweist. Ursprünglich als geschlechtshomogener Schutzraum gedacht, hat sich feministische Mädchenarbeit seit ihrer Entstehung Ende der 1970er Jahr durch die Rezeption (queer-)feministischer und rassismuskritischer Theorien bzw. Konzepte weiterentwickelt: entstanden sind Trans*-Räume und Empowermenträume sowie das Konzept der heteronormativitätskritischen Mädchen_arbeit.

Posthumanistischer Feminismus ist ein transdisziplinäres Wissenschaftsgebiet, das dem kritischen Posthumanismus zugeordnet werden kann. In diesem rückt die Frage nach der vergeschlechtlichten Dimension des Humanismus-Diskurses in den Fokus, der u. a. auf der androzentrischen Gleichsetzung von Mensch und Mann sowie der rassistischen Gleichsetzung von Mensch und Weiß-Sein beruht. Für eine feministisch-posthumanistische Forschungsprogrammatik gelten folgende Perspektiven als zentral: Der feministische Posthumanismus gesteht allen Lebewesen, Artefakten, Hybridwesen und weiteren belebten und unbelebten Konfigurationen Handlungsfähigkeit (agency) und Aktivität zu und kritisiert die Differenzierung zwischen Natur und Kultur und daran anknüpfende Grenzziehungen zwischen männlich/weiblich sowie Weiß-Sein/Schwarz-Sein. Zudem wird die Frage nach Körperfigurationen und -grenzen sowie nach deren sozialem Konstruktionscharakter und ihrer Kontextabhängigkeit aufgeworfen.

Världen är oupplösligt sammankopplad i sina relationer och förhållanden, ändå finner människan sätt att separera och låta skillnader hindra henne från att leva och samexistera i sin mångfald. Friedrich Nietzsche skriver ”Kanske uttrycker vårt ord ’människa’ (manas) ännu något av denna självkänsla: människan betecknade sig själv som det väsen som mäter värden, som värderar och mäter, som det ’värderande djuret i sig’.” I den här uppsatsen börjar jag i Nietzsches genealogi och filosofi som utgångspunkt för att förstå hur och när den europeiska filosofin började plocka isär sig själv inifrån och titta närmare på människans subjekt och hennes värden. Jag vill genom det se på den moderna filosofins sätt att skildra och förstå människan i världen. Vidare anser jag att filosofin måste öppna sig för en bredare kanon för att i det moderna samhället kunna vara en praktik som inkluderar alla levda erfarenheter. Min uppsats har även syftet att utforska en sådan möjlig brygga för var filosofin kan få en materiell och aktivistisk mening. Vägen jag tar för att föreslå en sådan brygga är som nämnt från Nietzsches genealogi. Sedan fortsätter analysen framåt genom Frantz Fanons avkolonialiserande tänkande som tar utgångspunkt i levd erfarenhet. Av särskild vikt är något jag här kallar för en teori om skillnad som ovärderlig, som utarbetas i närhet till Édouard Glissant framför allt, och som vilar på ett fokus på detaljen och hur den måste förstås på ett icke-hierarkiserande sätt för att ingå i Glissants tanke och term Relation. Skillnaden som ovärderlig öppnar i det dekoloniala tänkandet upp för kunskapen utanför den traditionellt överlägsna diskursen och leder oss in i Glissants filosofi och relationens tänkande. / In this paper I am asking the question about the European human values and their effect on philosophy and thought through three different philosophers. What I want to examine is how we can get past thinking human subjects as constituted by the hierarchical and often oppositional differences that were installed by means of a normalizing universal with colonial roots. The essay begins with Nietzsche’s geneological account of how and when European philosophy began to disassemble itself from within, focusing on his idea of the need for a new man. Then I turn to Frantz Fanon and the decolonization of European thought and power, as one based on violence and hiererachy. Édouard Glissants poetics of Relation is then essential for thinking man today in the entangled, constantly changing world that we live in.

With a major share of the negative environmental impacts deriving from construction and its waste, ways to reduce the material and energy use in this sector have been the focus of studies for decades. Reuse of building elements and materials is gaining traction with researchers, architects, developers and real estate owners. However, it is rarely used in practice in Sweden. Barriers include fear of fluctuating supply, quality warranties, logistics, lack of experience in the design process and unknown availability. While many research projects are underway, a process of how to locate materials is still missing. Additionally, there is currently little connection between research and practice, and a lack of investigation into the long-term consequences that reuse will have on the design process and the role of the architect. Therefore, the aim of this study is to discover what heavy structural elements will be available for reuse in the Stockholm region and to explore which implications reuse will on the design process and the role of the architect. The study evaluated a new method for short-term mapping of available elements using demolition permits. It also intended to map available elements medium- term through detailed development plans, and long-term using comprehensive plans.  The results showed that the medium-term span mapping was not plausible as there are too many detailed development plans and no feasible way to review them due to how they are accessible to the public. The long-term mapping showed potential in identifying characteristics of different areas and indicating where demolitions or transformations might occur. Given there might be a paradigm shift in the way the industry manages resource, as policy and industry goals indicate, the areas where demolition is planned today might be transformed tomorrow. The short-term mapping was the most promising method developed. It showed that significant amounts of heavy structural elements will be available within two years. The buildings with heavy structural elements that are now up for demolition are mostly from the 1960-1980s and are principally all non-residential. 16 different structural typologies were identified and evaluated for reuse potential. Four typologies were highlighted as especially valuable for reuse: 1) cast in-situ reinforced concrete structure 2) prefabricated reinforced concrete elements structure 3) brick structure from before 1960 and 4) steel structure. The dominant structural material was concrete, which was the core material in 93% of the total area found. To test the method’s usefulness and reveal implications on the design process, it was used for an ongoing residential project by developer NREP and architects Tengbom and Lendager Group. The case study showed that suitable structural elements could be sourced for the project with the short-term mapping. A new design proposal for the structure was made with elements from the mapping, which was estimated to avoid significant environmental impact compared to a new structure. According to international studies on this type of reuse, over 90% of CO2-equiv. emissions for new buildings can be saved reusing prefabricated concrete panels. For the design process, the implication of reuse is often an elongated introductory phase. The case study showed that studying grids and proportions of the existing system was essential to transform it into a new one, allowing the process to be more material-driven. Considerations on how to use the elements to minimise waste and environmental impact from preparing the elements for reuse are imperative when designing the system.  It could be argued that waste is a design error, highlighting the need to educate new cohorts of architects and designers in designing for reuse. Potentials for reuse lie in maintaining the value of the structural elements, instead of paying to get rid of them, and to avoid large negative environmental impacts for raw material extraction and production. Projects realised today have shown large savings in CO2-equivalent and costs alike. Nevertheless, it requires innovative and non- conventional organisation and roles. Cooperation and trust amongst stakeholders is key. The design process needs to become more collaborative and iterative with higher frequency of information exchange. This requires designers, architects and engineers to look both backward, to understand the existing buildings and materials that we can use, and forward, in how to use them going forward with innovative strategies for project plausibility, the environment and great (longstanding) architecture. / Byggande och avfall står för en stor del av all negativ miljöpåverkan i världen. Sätt att minska material- och energianvändningen inom byggsektorn har därför varit i fokus för studier i årtionden. Återbruk av byggnadselement och material har ökat i intresse hos forskare, arkitekter, utvecklare och fastighetsägare senaste åren. Trots det implementeras det sällan i praktiken i Sverige. Barriärer för återbruk inkluderar rädsla för fluktuerande utbud, kvalitetsgarantier, logistik, bristande erfarenhet i designprocessen och brist på tillgänglighet. Många forskningsprojekt pågår men det saknas en process för hur man identifierar och lokaliserar material. Dessutom finns det för närvarande lite samband mellan forskning och praktik, och liten insikt i de långsiktiga konsekvenserna som återbruk kommer att ha på designprocessen och arkitektens roll. Därför är syftet med denna studie att ta reda på vilka tunga stomelement som kommer att finnas tillgängliga för återbruk i Stockholmsregionen och att undersöka konsekvenser för hur återbruk kommer att påverka designprocessen och arkitektens roll. Studien utvärderade en ny metod för kortsiktig kartläggning av tillgängliga stomelement med hjälp av rivningslov, samt utforskade kartläggning av tillgängliga stomelement på medellång sikt genom detaljplaner och på lång sikt med översiktsplaner.  Resultaten visade att kartläggningen på medellång sikt inte var möjlig eftersom det finns för många detaljplaner och inget genomförbart sätt att granska dem på grund av hur de är tillgängliga för allmänheten. Den långsiktiga kartläggningen visade potential för att identifiera egenskaper hos olika områden i Stockholm och indikera var rivningar eller omvandlingar kan inträffa. Med tanke på att det kan komma ett paradigmskifte i hur industrin hanterar resurser, som policy och branschmål indikerar, kan de områden där rivning planeras idag komma att transformeras i morgon. Den kortsiktiga kartläggningen var den mest lovande metoden som utvecklats. Den visade att betydande mängder tunga stomelement kommer att finnas tillgängliga inom två år. De byggnader med tunga stomelement som nu ska rivas är till största delen från 1960-1980-talet och är generellt kontor och industribyggnader. 16 olika stomtypologier identifierades och utvärderades för återbrukspotential. Fyra typologier lyftes fram som särskilt värdefulla för återanvändning 1) platsgjuten armerad betongkonstruktion 2) prefabricerad armerad betongelementkonstruktion 3) Tegelkonstruktion från före 1960 och 4) stålkonstruktion. Det dominerande konstruktionsmaterialet var betong som var kärnmaterialet i 93 % av den totala ytan som hittades. För att testa användbarheten av metoden och identifiera implikationer på designprocessen användes den i ett pågående bostadsprojekt av utvecklaren NREP och arkitekterna Tengbom och Lendager Group. Fallstudien visade att lämpliga stomelement kunde identifieras för projektet med den kortsiktiga kartläggningen. Ett nytt förslag för stommen gjordes med element från kartläggningen, vilket bedömdes undvika betydande miljöpåverkan jämfört med en ny stomme. Enligt en tysk studie kan denna typ av återbruk undvika 90 % av CO2-ekv. utsläpp under produktion och byggande genom att återanvända prefabricerade betongpaneler. Implikationen av återbruk på designprocessen är ofta en utdragen introduktionsfas. Fallstudien visade att det var viktigt att studera måttkedjor och proportioner i det befintliga systemet för att omvandla det till ett nytt, vilket gör att processen kan bli mer materialdriven. Överväganden om hur man använder elementen för att minimera avfall och miljöpåverkan från att förbereda elementen för återanvändning är absolut nödvändiga vid utformningen av systemet.  Avfall skulle kunna hävdas vara ett designfel, vilket understryker behovet av att utbilda nya arkitekter och designers i att designa för återbruk. Potential för återanvändning ligger i att bibehålla värdet på stomelementen, istället för att betala för att bli av med dem, och att undvika stora negativa miljöpåverkan för råvaruutvinning och produktion. Projekt som genomförs idag har visat på stora besparingar i både CO2-ekvivalenter och kostnader. Men det kräver et innovativ och icke-konventionell organisation och roller. Samarbete och förtroende mellan intressenter är centralt. Designprocessen måste bli mer kollaborativ och iterativ med högre frekvens av informationsutbyte. Detta kräver att konsulter ser både bakåt, förstår de befintliga byggnaderna och materialen som vi kan använda, och framåt, i hur man kan använda dem framåt med innovativa strategier för både genomförbarhet, miljö, bestående arkitektur.

Der Beitrag beschreibt die Vorlesungen von Büchern und Autoren von Borges’ Vorliebe, mit denen er einen antikanonischen Korpus, einen Kanon der Leser, einen Kanon als Ergebnis des Wunsches des Lesens (A. López) im Gegensatz zum Konzept des Kanons von H. Bloom (The Western Canon 1994) aufbaut, und er zeigt, dass Bloom mehrere grundlegende Begriffe von Borges über Literatur und Kanon verwendet wie „Fremdheit“ (oder „spcriptible“ nach R. Barthes), „Bewusstsein“ oder „Transtextualität“, „Macht der Kontamination“, d.h. die Fähigkeit der Absorption der Literatur der Vergangenheit und die Verfügbarkeit dieser Literatur, um neu kodifiziert zu werden und auf diese Weise Teil des Kanons zu werden. Es geht um die Strahlkraft von Borges insofern, als Bloom ihn für den Autor hält, der „offenkundig die gesamte kanonische Tradition absorbiert und dann absichtlich reflektiert“. Borges ist der Meister der Absorption in der abendländischen Welt des 20. Jahrhunderts und wird als „der literarische Metaphysiker des Zeitalters“ bezeichnet. Jahrhunderts und wird als „literarischer Metaphysiker des Zeitalters“ bezeichnet. Der Essay zeigt, wie Bloom ein nomadisches Konzept des Kanons entwickelt, das über seine eigene Ideologie hinausgeht, und dass Borges im Zentrum seines Kanonsystems steht. / El trabajo describe las lecturas predilectas de Borges que forman un corpus anticanónico, un canon de lectores, un canon del „deseo” (A. López) por el contrario al concepto de canon de H. Bloom (The Western Canon 1994). Pretendemos demostrar que Bloom recurre a una serie de conceptos fundamentales de Borges sobre la literatura y canon, tales como „strangeness” (o „spcriptible” según R. Barthes) „awareness” o „transtextualidad” , „power of contamination”, esto es, la capacidad de absorción de la literatura del pasado, la disponibilidad de ésta de dejarse recodificar y pasar así a ser canon. Se trata de la fuerza de irradiación de Borges en cuanto éste, también según Bloom, es quien „overtly absorbs and then deliberately reflects the entire canonical tradition”. Borges es el maestro de la absorción y subversión de occidente en el siglo XX por excelencia definiéndolo como „the literary metaphysian of the age”. El trabajo muestra como Bloom al fin aboga por un canon abierto y como Borges se encuentra realmente en el centro de su concepto de canon. / The essay describes the lectures of books and authors of Borges’ predilection with which he builds an anticanonical corpus, a canon of readers, a canon as result of the of desire of readings (A. López) contrary to the concept of canon by H. Bloom (The Western Canon 1994), and it shows that Bloom uses several fundamental terms from Borges about literature and canon like „strangeness” (or „spcriptible” according to R. Barthes), „awareness” or „transtextuality”, „power of contamination”, that is, the capacity of absorption of the literature of the past and the disposability of this literature to be recodified and to form, in that way, part of the canon. It concerns the power of irradiation of Borges in so far as Bloom considers him to be the author who „overtly absorbs and then deliberately reflects the entire canonical tradition”. Borges is the master of absorption in the occidental world of the 20th century and is defined as „the literary metaphysian of the age”. The essay shows how Bloom is developing a nomadic concept of canon that goes beyond his own ideology and that Borges is situated in the centre of his canon system.

Borges ist einer der herausragenden Persönlichkeiten des 20. Jahrhunderts nicht nur als Schriftsteller, sondern als der Gründer und Wegbereiter von zentralen Theorien im Bereich der Literatur-, Kultur-, Übersetzungswissenschaften (kultureller Translation/translatio), und der Geschichtswissenschaften, und der Philosophie. Bahnbrechende und höchst innovative Denkfiguren und Verfahren wie jene der Postmodernität und der Postkolonialitat, der Dekonstruktion, des Rhizoms, der trace und der différance. Borges kündigt die Mimesis und ersetzt dies durch die Simulation und damit verbunden, die Fantastik (und ersetzt diese durch eine Anti-Fantastik oder durch digitale Welten) sowie die Intertextualität (und ersetzt diese durch eine Anti-Intertextualität oder Transtexualität). Vor dem Leser ent¬wickelt sich eine ¬‚Aben¬teuer¬rei¬se‘ durch ver¬schie¬de¬ne Zeichensysteme, die aufgrund ihrer jahrhundertelan¬gen Wieder¬ho¬¬lung ihre deno¬ta¬tive Kraft verloren haben, die nur noch die Möglichkeit einer Suche und keine an¬de-ren Sinn¬stift¬ungs¬¬möglichkeiten zulassen, sondern ledig¬lich Sinn streuen: Bei dieser Suche wer¬den die Sig¬ni¬fikanten - häufig mit einer ‘Lockmittel’-Funktion an Signifikate gekop¬pelt - dann als se¬man¬tisch leer bloßgelegt. / Borges is one of the outstanding personalities of the 20th century not only as a writer, but as the founder and pioneer of central theories in the field of literary, cultural, translation (cultural translation/translatio), and historical sciences, and philosophy. Groundbreaking and highly innovative figures of thought and procedures such as those of Postmodernity and Postcoloniality, deconstruction, rhizome, trace, and différance. Borges cancels mimesis and replaces it with simulation and, related to it, replaces Fantastic by Anti-Fantastic (or with digital worlds) and replaces with intertextuality by anti-intertextuality (or transtexuality). The reader is confronted with an ‘adventure journey’ through different sign systems, which have lost their denotive power due to their centuries of repetition, which only allow the possibility of a search and no other possibilities of creating meaning, but only scatter meaning: In this search, the signifiers - often coupled to signifieds with a 'lure' function - are then exposed as being semantically empty. / Borges es una de las personalidades más destacadas del siglo XX no sólo como escritor, sino como fundador y pionero de teorías centrales en el campo de las ciencias literarias, culturales, de la traducción (translación cultural/translatio), e históricas, y de la filosofía. Figuras de pensamiento y procedimientos revolucionarios y altamente innovadores como los de la postmodernidad y la postcolonialidad, la deconstrucción, el rizoma, la huella y la différance. Borges anula la mimesis y la sustituye por el simulacro y, relacionado con éste, sustituye lo Fantástico por lo anti-fantástico (o por los mundos digitales) y sustituye la intertextualidad por la anti-intertextualidad (o la transtexualidad). El lector se enfrenta a un “viaje de aventura” a través de diferentes sistemas de signos, que han perdido su poder denotativo debido a sus siglos de repetición, que sólo permiten la posibilidad de una búsqueda y ninguna otra posibilidad de crear significado, sino que sólo dispersan el significado: En esta búsqueda, los significantes -a menudo acoplados a los significados con una función de “anzuelo”- quedan entonces expuestos como semánticamente vacíos.