Endometrios påverkade alla aspekter av kvinnornas liv. Att få en diagnos var inte enbart positivt och kvinnorna saknade stöd och kunskap om sin sjukdom. Sjukvården behöver mer kunskap om endometrios och dess sjukdomsbild för att förhindra att kvinnornas symtom blir trivialiserade som normala. Bristande kunskap om sjukdomen är en bidragande faktor till den fördröjda diagnos och det dåliga bemötande kvinnorna upplever. Dessa faktorer i samband med de symtom som kvinnorna genomlider leder till en försämrad livskvalité.

Bakgrund: Bröstcancer är den vanligaste cancerformen för kvinnor i hela världen. Att få information om en cancerdiagnos är en stressfylld händelse. I denna stressfyllda situation ges mycket avgörande information om sjukdom och behandling och det är viktigt att detta görs på ett optimalt sätt utifrån varje individs förutsättningar och behov. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att granska vetenskapliga artiklar för att undersöka vilka aspekter som är viktiga för att kvinnliga bröstcancerpatienter får optimalt anpassad information i samband med diagnos och behandling. Metod: Litteraturstudie. Sökningen efter artiklar skedde genom tre olika databaser. Femton vetenskapliga artiklar inkluderades och granskades i studien. Resultat: Det finns många faktorer som är viktiga för att kunna ge optimal information till kvinnor med bröstcancer. Många kvinnliga bröstcancerpatienter är missnöjda med information de får vid diagnos och behandling. Det beror delvis på att de inte får den specifika informationen de söker men även att många anser att det inte ges tillräckligt bred information. Kvinnornas ålder har betydelse för hur nöjda kvinnorna är, äldre kvinnor är mer nöjda. Vårdpersonal och patienter prioriterar olika vilken information som är viktig. Det finns ett samband mellan information och psykisk hälsa vilket innebär att nöjda patienter har ett bättre psykiskt välmående jämfört med de som är missnöjda. Slutsats: Många aspekter påverkar om kvinnor med bröstcancer är nöjda respektive missnöjda med informationen de får i samband med diagnos och behandling. Då resultat visar att behoven hos patienter är väldigt olika har det stor betydelse hur vårdpersonal möter upp varje enskild individs önskemål. För att fler kvinnor ska bli nöjda med informationen som ges bör fler frågor ställas för att motsvara patientens behov.

<p>Syftet med studien har varit att undersöka om och i så fall hur det är något som ändras i lärarnas undervisning när elever får diagnosen ADHD. Jag ville veta om eleverna får några andra förutsättningar i och med det att de får en diagnos. Metoden som jag använt för denna studie var att genomföra kvalitativa intervjuer med lärare som haft elever både före och efter deras ADHD diagnos. Resultatet visade att de flesta förändringar var gjorda för eleven redan före det att diagnosen var ställd. Det ansågs viktigt för både föräldrar och för vissa lärare att de efter diagnosen kunde tolka barnets beteende på ett nytt sätt. Det var lättare att förstå att barnet inte var lat och elakt, utan att det handlade om en svårighet hos barnet. Det var även viktigt för barnet själv att veta sina styrkor och svagheter. Samtliga lärare ansåg också att det var av största vikt att eleven fick en assistent. En annan viktig aspekt som framkom var behovet av handledning hos lärarna. I handledningen kunde de få stöd i att känna att de gjorde rätt trots att det kändes svårt, samt i vissa fall hjälp att se vilka förändringar i bemötande eller struktur som behövde genomföras.</p>

<p>Syftet med föreliggande uppsats är att problematisera värdet av en diagnos beträffande autismspektrumsyndrom utifrån lärares uppfattningar och erfarenheter. Vidare riktar sig uppsatsen till att studera hur lärare ser på diagnosen autism och hur lärare och föräldrar till elever med autism samarbetar utifrån lärares perspektiv. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med sju stycken yrkesverksamma lärare i särskolan. Intervjuerna belyser tre stycken avdelningar: Lärarnas kompetens, Diagnosen autism i skolan och Lärarnas samarbete med föräldrar.</p><p>Resultat visar att majoriteten av deltagarna i studien inte ser diagnosen autismspektrumsyndrom som avgörande i deras pedagogiska arbete. Detta resultat ligger i linje med den forskning som finns kring diagnosen autism. Vidare visar studiens resultat att lärare anser sig ha ett tätt samarbete med föräldrar till elever med autism. Utöver det framkom det tydligt att individens behov sätts i fokus av lärare. Forskning inom det specialpedagogiska fältet betonar även de individers behov.</p>

<p>De teoretiska utgångspunkterna i denna studie baseras på det sociokulturella perspektivet, variationsteoretiska perspektivet och det kognitiva perspektivet. Syftet med studien är att ta reda på hur pedagoger på olika förskolor går tillväga då de upptäcker någon form av avvikelse hos ett barn, samt hur pedagogerna hade gått tillväga om de misstänker att barnet har autism. Studien tar avstamp från en familjs berättelse om vägen till deras sons diagnos autism. Enligt Lpfö98 (Utbildningsdepartementet, 2006) ska den pedagogiska verksamheten ha förståelse, gott samspel med och skapa förtroende för varje enskilt barn och deras föräldrar, detta för att skapa ett positivt stöd för barn med svårigheter<strong>. Studien använder sig utav en kvalitativ metod där sex av sju förskolor i en kommun i södra Sverige, där två pedagoger från varje förskola, medverkar i intervjuerna. Studien visar vad pedagogerna anser om det kan bli försent eller inte om att upptäcka diagnosen autism och få hjälp/åtgärder. Resultatet visar att pedagogerna har likadant tillvägagångssätt vid misstänksamhet mot barn som visar drag av autism, men det finns inte något entydigt svar om en upptäckt av diagnos autism kan bli försent eller inte för barnets fortsatta utveckling. För barnets vidare utveckling visar resultatet att alla förskolorna har i stort sätt liknande tillvägagångssätt.</strong></p>

Syftet med föreliggande uppsats är att problematisera värdet av en diagnos beträffande autismspektrumsyndrom utifrån lärares uppfattningar och erfarenheter. Vidare riktar sig uppsatsen till att studera hur lärare ser på diagnosen autism och hur lärare och föräldrar till elever med autism samarbetar utifrån lärares perspektiv. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med sju stycken yrkesverksamma lärare i särskolan. Intervjuerna belyser tre stycken avdelningar: Lärarnas kompetens, Diagnosen autism i skolan och Lärarnas samarbete med föräldrar. Resultat visar att majoriteten av deltagarna i studien inte ser diagnosen autismspektrumsyndrom som avgörande i deras pedagogiska arbete. Detta resultat ligger i linje med den forskning som finns kring diagnosen autism. Vidare visar studiens resultat att lärare anser sig ha ett tätt samarbete med föräldrar till elever med autism. Utöver det framkom det tydligt att individens behov sätts i fokus av lärare. Forskning inom det specialpedagogiska fältet betonar även de individers behov.

Syftet med studien har varit att undersöka om och i så fall hur det är något som ändras i lärarnas undervisning när elever får diagnosen ADHD. Jag ville veta om eleverna får några andra förutsättningar i och med det att de får en diagnos. Metoden som jag använt för denna studie var att genomföra kvalitativa intervjuer med lärare som haft elever både före och efter deras ADHD diagnos. Resultatet visade att de flesta förändringar var gjorda för eleven redan före det att diagnosen var ställd. Det ansågs viktigt för både föräldrar och för vissa lärare att de efter diagnosen kunde tolka barnets beteende på ett nytt sätt. Det var lättare att förstå att barnet inte var lat och elakt, utan att det handlade om en svårighet hos barnet. Det var även viktigt för barnet själv att veta sina styrkor och svagheter. Samtliga lärare ansåg också att det var av största vikt att eleven fick en assistent. En annan viktig aspekt som framkom var behovet av handledning hos lärarna. I handledningen kunde de få stöd i att känna att de gjorde rätt trots att det kändes svårt, samt i vissa fall hjälp att se vilka förändringar i bemötande eller struktur som behövde genomföras.

De teoretiska utgångspunkterna i denna studie baseras på det sociokulturella perspektivet, variationsteoretiska perspektivet och det kognitiva perspektivet. Syftet med studien är att ta reda på hur pedagoger på olika förskolor går tillväga då de upptäcker någon form av avvikelse hos ett barn, samt hur pedagogerna hade gått tillväga om de misstänker att barnet har autism. Studien tar avstamp från en familjs berättelse om vägen till deras sons diagnos autism. Enligt Lpfö98 (Utbildningsdepartementet, 2006) ska den pedagogiska verksamheten ha förståelse, gott samspel med och skapa förtroende för varje enskilt barn och deras föräldrar, detta för att skapa ett positivt stöd för barn med svårigheter. Studien använder sig utav en kvalitativ metod där sex av sju förskolor i en kommun i södra Sverige, där två pedagoger från varje förskola, medverkar i intervjuerna. Studien visar vad pedagogerna anser om det kan bli försent eller inte om att upptäcka diagnosen autism och få hjälp/åtgärder. Resultatet visar att pedagogerna har likadant tillvägagångssätt vid misstänksamhet mot barn som visar drag av autism, men det finns inte något entydigt svar om en upptäckt av diagnos autism kan bli försent eller inte för barnets fortsatta utveckling. För barnets vidare utveckling visar resultatet att alla förskolorna har i stort sätt liknande tillvägagångssätt.

Filosofie Magisterprogram i Vårdvetenskap   När en nära anhörig drabbas av demenssjukdom – fokusgruppintervjuer med anhöriga   Ann-Christin Palmqvist     SAMMANFATTNING Bakgrund: i Sverige finns idag ca 140 000 personer med demenssjukdom och många av dem lever tillsammans med en anhörig. Forskning visar att det är viktigt att sätta diagnos i ett tidigt skede av demenssjukdomen.  För att kunna ge ett demensbesked på ett bra sätt behöver kunskapen om hur anhöriga upplever diagnosbeskedet öka. Syfte: Belysa anhörigas upplevelser i samband med beskedet att en familjemedlem drabbats av en demenssjukdom. Metod: Kvalitativ ansats med fokusgruppintervjuer som insamlingsmetod har använts. Urvalet bestod av fem anhöriggrupper med sammanlagt 20 deltagare, som alla hade erfarenhet av att leva med en person med demenssjukdom. Data från de transkriberade intervjuerna analyserades med innehållsanalys och fyra kategorier och två teman framträdde. Resultat: Resultaten visade att många anhöriga inte kunde ange en speciell tidpunkt när de fått besked om diagnos och de la inte så stor vikt vid själva beskedet. De upplevde beskedet som en bekräftelse eller som en överraskning beroende på hur förberedda de varit på ett besked om demensdiagnos. Att uppfatta och förstå informationen om att en familjemedlem drabbats av demenssjukdom tar tid och det kräver fortlöpande stöd. Det var framträdande i samtliga fokusgrupper att demensdiagnosen innebar förändringar i vardagen. Roller och ansvar förändrades och anhöriga möts av ständigt nya utmaningar. Slutsats: Besked om att en anhörig drabbats av demenssjukdom och anpassning till den nya situationen visade sig vara en pågående process innefattande fortlöpande stöd under hela sjukdomsprocessen. Nyckelord: demenssjukdom, anhörig, diagnos, förändring, innehållsanalys

ADHD var ett intresseväckande fenomen i den pedagogiska och specialpedagogiska debatten genom att det som företeelse ökade i den svenska grundskolan. Studiens syfte var att genom en kritisk diskursanalys problematisera samt analysera, om och hur låg- och mellanstadielärare bidrog till konstruktionen av fenomenet ADHD vid en grundskola. Uppsatsen tog sin vetenskapsfilosofiska utgångspunkt i kritisk realism och använde begrepp samt tillämpliga delar från Bourdieus och Foucaults teoribildningar. Genom en kvalitativ studie i form av semistrukturerade intervjuer, gavs en möjlig ansats till förståelse för fenomenet. På fältet etablerade fenomenet förhållanden vilka konstituerade och uppehöll en efterfrågan på diagnostisering, medicinering tillika kategoriska pedagogiska- och specialpedagogiska modeller. Detta ägde särskilt rum när behovet av struktur och ordning uppstod i klassrummet samt när lärare upplevde stress och otillräcklighet i sin yrkesutövning. Hos gruppen av informanter var denna efterfrågan på diagnoser uttalad och utbredd samtidigt som den tonades ned i betydelse. I denna studie framfördes synpunkten på att en hegemonisk diskursordning uppehållen av bland annat normaliserande makt fann sin tillämpning inom olika sociala nivåer av organisationen. Normalitetsdiskursen var bland annat iklädd medicinska, psykiatriska, psykologiska men även pedagogiska och specialpedagogiska attribut beroende på vilket ärende som fanns på agendan och vilka agenter som närvarade. Genom ett ingrepp i elevens identitet förflyttades vederbörande in i en abnormitet vilken verkställdes genom medlemskapet i den exkluderade gruppen kallad de här barnen. Det pedagogiska samtalet hos grundskollärarna angående eleverna uppehöll sig ofta kring fenomenet vilket i sig tjänade som normbildare och stabilisator av hierarkiska maktstrukturer på fältet. De krafter som gjorde att detta förhållande uppstod i organisationen gick att studera diskursivt. Studien gav en möjlig tolkning vilken kunde vara fruktsam i lärares strävan efter förståelse för och därmed möjlighet att omkonstruera sin pedagogiska och specialpedagogiska yrkesroll.