No description available.

Syftet med föreliggande uppsats var att undersöka relationen mellan olika typer av föreställningsförmåga (visuell, olfaktorisk, auditiv samt visuell bildkontroll) och kreativitet hos vuxna. Ett bekvämlighetsurval genomfördes med 86 deltagare. Instrument för självskattning av mental föreställningsförmåga i de olika sinnesmodaliteterna samt för visuell bildkontroll och kreativitet användes. En multipel regression genomfördes och en närmare granskning visade att endast visuell föreställningsförmåga signifikant predicerade poängen på kreativitetsskalan. Visuell bildkontroll låg precis över gränsen för att vara signifikant. Slutsatsen drogs att personer med god visuell föreställningsförmåga är kreativare än personer med lägre grad av visuell föreställningsförmåga. Även förmågan att kontrollera, vända och vrida spatialt på sina mentala bilder avslöjade en tendens att predicera kreativa aktiviteter. Kreativitet mätt med förkortade CBI verkar vara specifikt beroende av visuell föreställningsförmåga oavsett det är handarbete, målning, eller skrivande.

Syftet med studien är att undersöka och åskådliggöra förskollärares uppfattningar om fantasi och föreställningsförmåga som fenomen, samt hur de anser att fenomenen kan stimuleras och utvecklas i förskolans verksamhet. Studien ämnar även att undersöka hur barns fantasi och föreställningsförmåga framkommer för förskollärarna. Genom fenomenologisk teori och metod utformades semistrukturerade intervjuer med sex förskollärare. En fenomenologisk femstegsanalys har genomförts och analyserat den insamlade empirin. Resultatet från analysen visade att fenomenet fantasi uppfattades genom tre enskilda teman, redskap, kreativitet och lek och ett fjärde tillsammans med föreställningsförmågan, nämligen verklighet. Föreställningsförmågan uppfattades genom tre teman, verklighet, förståelse och att föreställa sig. Från informanternas uppfattningar om fantasi framkom att fantasi kan ses som ett redskap att använda i varierande aktiviteter, med varierande förmågor tillsammans med kreativitet och att fantasi ses som grund till leken. I uppfattningar om föreställningsförmåga framkom att förmågan innebär att ha förståelse för andra människor, att kunna föreställa sig saker som inte finns samt att verkligheten inte kan frånkopplas från varken fantasi eller föreställningsförmågan.

This survey is a theoretical analysis concerning didactics of literature, in which I problematize what Martha C. Nussbaum describes as ”narrative imagination”. By using postcolonial theory, more specific: Gayatri Spivaks essay ”Can the Subaltern Speak?” and her theoretical formula ”a leap into the other’s sea”, I try to answer the following question: Can ”narrative imagination” be understood as a manifistation or concretisation of ”a leap into the other’s sea”? The answer that is given concerning my general question is simply: No. Nussbaums’ reader is far to active, whereas Spivak strongly argues that hearing and/or listening to the subaltern requires a state of self-suspendedness. Nussbaum also shows a great belief in literature as a representation of something truly real, but also as a representation of the Other. Drawing on Spivaks critique of Deleuze and Foucault, I have suggested that representation of this kind should, from a poststructuralistic and Marxist point of view, be seen as a theoretical misstake, for: representation postulates objectiveness or/and transparentness. Finally Nussbaums goals, in terms of cultivating the humanity, has been problematized. Her cosmopolitan and democratic approach is based upon – a form of – universalism and an ambition towards consensus, which – again: from a poststructuralistic perspective – is highly debatable. With this background I have concluded two implications concerning didactics of literature: Firstly, there are plenty of voices not represented by literature, a fact that needs to be considered. Thus, to base a world citizenship, a democracy or an understanding of the Other on works of literature is to restrict ”the world” or ”the Other” to the fictional, literary characters that has been written. Secondly Spivak urges us to reflect on the reader as an interpreter. A total suspension of the self is a naive statement – but she is right to point to the occidental subject as a member and reproducer of postcolonial discourse.

Denna kvalitativa studie undersöker sinnena och synestesi som pedagogisk resurs inom det drama-och teaterpedagogiska fältet. Covid-19-restriktionerna under 2020/21 ledde till anpassningar i studien där empiri från fysiska träffar föll bort. Syftet är att lyfta fram sinnena och synestesis roll i drama- och teater-estetiska lärprocesser ur ett fördjupat teoretiskt och ett praktiskt empiriskt perspektiv. Framför allt ur ett multilitteracitetspedagogisk teoretiskt perspektiv och med stöd av L.S. Vygotskis tankar om föreställningsförmåga/fantasi, Augusto Boal´s begrepp om det estetiska rummet och M. Merleau-Ponty syn på synestesi blir viktiga. Metodansatsen som stödjer syftet består av olika fenomenologiskt inspirerade metoder som fokuserar på individens egen erfarenhet. Hela studien genomfördes på två enskilda faser; en fördjupad litteraturgenomgång som kan anses som en litteraturstudie, ett essäskrivande vars empiriska material är två väldokumenterade tidigare drama- och teater-estetiska lärprocesser. Allt insamlat empiriskt material analyserades och kontrasterades med de valda teorier och begrepp. Resultatet i studien visar på en stor inverkan av sinnena på hela barnens kognitiva och kreativa utveckling. I ett pedagogisk/konstnärlig sammanhang visar det sig att sinnena är avgörande bland annat för en optimal förståelse i utövandet av metaxis, en process där eleven/skådespelaren agerar i karaktär och i det indirekt upptäcker den egna individens erfarenheter. Studien identifierar synestesi som ett icke-neurologiskt tillstånd och som en förmåga som kan främjas i drama- och teater-pedagogik och som dessutom blir mer identifierbar inom strukturerade ritualer. Ur ett större pedagogiskt sammanhang belyser studien drama- och teater-estetiska lärprocessers multimodalitet med hjälp av multilitteracitetspedagogisk teori. Detta i sin tur bidrar till att nyansera den “mediepanik debatten” och vidgar diskussionen om den traditionella skolans begränsade syn på multimodalitet och bruket av det i relation till ny medieteknologi. / This qualitative study aims to explore the senses and Synaesthesia as a pedagogical resource in the field of Applied theatre and drama. The Covid-19 restrictions during 2020/21 led to adaptations in the study, where empirical data from physical meetings were not included. The purpose is to highlight the role of the Senses and Synaesthesia in Drama and theatre-aesthetic learning processes, from an in-depth theoretical and a practical empirical perspective. In the theoretical framework become relevant especially the Multiliteracy pedagogical theoretical perspective and with the support of L.S. Vygotsky’s Theory of Imagination, Augusto Boal's concept of The Aesthetic space and M. Merleau-Ponty's view on Synaesthesia. The methodological approach that supports the purpose, consists of various phenomenologically inspired methods that focus on the individual's own experience. The entire study was carried out in 2 individual phases; an in-depth literature review that can be considered as a literature study, an essay writing whose empirical material is two well-documented previous Drama and theatre aesthetic learning processes. All collected empirical material was analysed and contrasted with the chosen theories and concepts. The results of the study show a great impact of the Senses on the cognitive and creative development of the infant. In an educational/artistic context, it appears that the Senses are crucial, among other things, for an optimal understanding in the practice of Metaxis, a process in which the student/actor acts in character and in doing so indirectly discovers his/her own individual experience. The study identifies Synaesthesia as a non-neurological condition and as an ability that can be promoted in pedagogy and that, moreover, becomes more identifiable within structured rituals. In a wider pedagogical context, the study highlights the multimodality of Drama and theatre aesthetic learning processes using Multiliteracy pedagogical theory. This in turn helps to nuance the so-called debate “media panic” and broadens the discussion on the traditional school's limited view of Multimodality and its use in relation to new media technology.