No description available.

Bakgrund: Förmaksflimmer är den vanligaste behandlingskrävande hjärtrytmstörningen ochden ökar i prevalens när befolkningen åldras. Många äldre i Sverige har förmaksflimmer uta natt veta om det, att förmaksflimmer upptäcks är ofta en ren slump när personen genomgår en läkarundersökning av annan orsak. Förmaksflimmer ger i många fall diffusa symtom, vilka varierar mellan ålder och kön, och kan resultera till minskad livskvalité. Det finns ett tydligt samband mellan nedsatt hälsorelaterad livskvalité och förmaksflimmer hos äldre personer och sjuksköterskan kan genom personcentrerad vård uppmärksamma dessa personers behov och skapa en förutsättning för att främja hälsa. Syfte: Att jämföra hälsorelaterad livskvalité hos äldre personer (60+) i Blekinge som är omedvetna respektive medvetna om sitt förmaksflimmer. Metod: Studien är en kvantitativ tvärsnittsstudie baserat på data ifrån SNAC Blekinge (The Swedish National study on Aging and Care), syftet besvarades med hjälp av deskriptiv och analytisk statistik. För att undersöka om studien har en signifikans har Mann-Whitney U använts. Resultat: I resultatet framkom att det ej förekommer någon statistisk signifikans mellan desom var omedvetna respektive medvetna om sitt förmaksflimmer, relaterat till både fysisk och mental hälsorelaterad livskvalité. Slutsats: Resultatet visade ingen statistisk signifikant skillnad i jämförelse av de tvågrupperna, relaterat till både fysisk och mental hälsorelaterad livskvalité. Dock visade studienatt den grupp som var omedveten om sitt förmaksflimmer var större än den som varmedveten, vilket kan vara av ett stort intresse för sjuksköterskan i det kliniska arbetet för att identifiera dessa personer, främja hälsa och förebygga ohälsa i den personcentrerade vården.

Förmaksflimmer är en sjukdom som innebär uppenbara risker och behöver förebyggas och behandlas enligt riktlinjer. Vissa personer har inga symtom alls medan andra upplever symtom som kan påverka det dagliga livet. Sjukvårdspersonal behöver ha god kännedom om sjukdomen och hur den kan påverka hjärtats funktion. Personer som får diagnosen förmaksflimmer behöver få information som ger en fördjupad kunskap om sjukdomen och de behandlingsalternativ som finns. I sjuksköterskans dagliga omvårdnadsarbete ingår, att i samråd med läkare, ge en individuell, återkommande information utifrån patientens individuella förutsättningar. En bättre förståelse om sjukdomen kan ge ökad delaktighet i vård och behandling som i sin tur kan leda till en ökad förmåga för en bättre egenvård hos personer med förmaksflimmer. Syftet var att belysa information som ges till personer med förmaksflimmer-utifrån patient och sjukvårdspersonals perspektiv. Metod som valdes var litteraturöversikt. Denna metod kan skapa möjligheter och ge bred översikt av olika artiklar som finns inom området. Till arbetet genomfördes sökning via PubMed och Samsök. Fjorton artiklar valdes ut som svarade på syftet. Resultatet visade att informationsinnehållet i vissa fall var lika. Hur informationen skulle ges visade det sig vara väldigt individuellt. Om en individualiserad, återkommande, muntlig och skriftlig information gavs och att det fanns tid till frågor under informationstillfället kunde en ökad förståelse uppnås hos patienten. Användandet av utbildningsprogram, elektroniska eller icke elektroniska, påverkade kunskapsnivån om sjukdomen och vilken risk det innebär att ha förmaksflimmer. Programmen ökade följsamheten när det gällde den rekommenderade behandlingen och ökade delaktigheten i den egna vården. Slutsatsen visade att, genom att utforma ett arbetssätt där patienter gavs information vid upprepade tillfällen, både muntligt och skriftligt upplevde patienten en ökad förståelse av sin sjukdom. En del sjukvårdspersonal, främst sjuksköterskor men även en del läkare, använde sig av olika strukturerade hjälpmedel vid informationstillfället som ett komplement och resulterade till en mycket positiv effekt. Patienterna upplevde att de gav dem en bättre förståelse av både sjukdomen och den behandling som rekommenderades. Det skapade förutsättningar för patienten till en ökad delaktighet i den vård och behandling som krävdes. Då en fördjupad kunskap infann sig hos patienten ökade benägenheten för egenvård hos patienten.

Förmaksflimmer är den vanligaste takyarytmin hos vuxna och ökar kraftigt i prevalens med stigande ålder. Förmaksflimmer är förenat med ökad dödlighet, minskad livskvalitet, ökad risk för stroke, demensutveckling, depression och hjärtsvikt. Vid debut av paroxysmalt förmaksflimmer och efter hjälp att återgå i sinus, kan risken att återfalla i förmaksflimmer och dess samsjuklighet minska, genom att hantera sina riskfaktorer. Undersökningar har visat att patienter är minst nöjda med information, kunskap och delaktighet inom slutenvården. Patienten har rätt att få information om sitt hälsotillstånd, sitt förväntade vård- och behandlingsförlopp samt om möjligheten att välja behandlingsalternativ. Kommunikation inom vården är livsnödvändig och kan stöta på flertalet kommunikationshinder både från patient och vårdares sida. Personcentrerad vård är fördelaktigt vid vård av patienter med förmaksflimmer. Det främjar delaktighet i beslutsfattande och ökar också följsamheten till långvarig behandling och sjukdomsinsikt.       Syftet med denna studie var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att göra patienter med diagnosen paroxysmalt förmaksflimmer, delaktiga i sin vård och behandling.   Åtta fokusgruppintervjuer har genomförts med 34 sjuksköterskor. Den insamlade datan analyserades via en kvalitativ innehållsanalys.   Resultatet visade två teman; Personcentrerad vård främjar delaktighet samt sjuksköterskans medicinska fokus påverkar delaktigheten, samt följande fem kategorier; information, kommunikation, bemötande, samverkan i team samt organisation och struktur. Under temat personcentrerad vård främjar delaktighet ingick kategorierna information, kommunikation och bemötande. Det genomsyrande budskapet i intervjuerna och det uppfattande latenta budskapet är det goda etiska förhållningssättet och den i grunden goda människosynen som föreligger hos de intervjuade sjuksköterskorna.  De arbetar personcentrerat, även fast det inte talas uttryckligen om personcentrering. Under temat sjuksköterskans medicinska fokus påverkar delaktigheten, återfanns två kategorier; samverkan i team samt organisation och struktur. I detta tema framkom att sjuksköterskornas fokus huvudsakligen var medicinskt istället för omvårdnadsinriktat.   Studiens slutsats är att det inom slutenvården inte kommuniceras så mycket med patienter med paroxysmalt förmaksflimmer om deras kroniska diagnos och de får ofta stå tillbaka för patienter med mer akuta tillstånd. Trots att så mycket forskning visat på att personcentrerad vård är det som främjar en god följsamhet och delaktighet för alla patienter prioriteras detta bort. Sjuksköterskorna prioriterar bort omvårdnadsfokuset till förmån för att främja vårdprocessen utifrån det medicinska fokuset och prioriterar enbart den medicinska processen. Sjuksköterskan förväntas många gånger vara patientens representant, vilket kan detta leda till en känsla av otillräcklighet hos sjuksköterskor.

En viktig del av omvårdnadsarbetet för sjuksköterskor bestod av att informera patienter i all behandling och vård vid förmaksflimmer. Kunskaper om, och förståelser av patienternas upplevelser, var nödvändigt för att förbättra patientsäkerheten och öka patientens delasktighet. Syftet med studien var att belysa patienters upplevelser av och kunskap om förmaksflimmer. Metoden för denna studie var en forskningsöversikt. Artikelsökningen genomfördes under oktober-december 2011 i databaserna SveMed,PubMed,Cinahl samt genom manuell sökning. Totalt inkluderades 15 artiklar i resultatet. Resultatet visade att patienters kunskap om förmaksflimmer och behandlingsåtgärder var bristfällig. Slutsatsen var att patienter med diagnosen förmaksflimmer hade bristfälliga kunskaper om tillståndet och dess behandlingsåtgärder. Omhändertagandet av patienter med tydliga rekommendationer, kompletterande skriftlig information skulle kunna förbättras.

Förmaksflimmer är en sjukdom som kan drabba en person när som helst under livet. Sjukdomen är klassad som en folksjukdom i sverige eftersom man beräknar att 1-2% av befolkningen lider av den. Personer som drabbas av förmaksflimmer går ofta länge, även efter en diagnos, utan att ha svar på de vanligaste frågorna kring sjukdomen, då de olika vårdenheterna i sverige inte har och därför inte kan ge adekvat och tillfredställande information. Syftet med denna studie var att ta reda på vilka frågor en nyligen diagnostiserad person hade, men också att ge en bild av hur en typisk person som kan drabbas av förmaksflimmer ser ut, samt undersöka om sociala medier kan ge stöd åt patienter som nyligen blivit diagnostiserade. Studien antar en kvalitativ ansats genom en beskrivande fallstudie och kommer fram till vilka de vanligaste och mest förekommande frågorna och funderingarna är, beskriver en stereotypisk person med förmaksflimmer och hur det gick till när sjukdomen först uppkom, och ger förslag på hur sociala medier kan ge stöd åt patienten i begynnelsen av sjukdomen. Resultaten presenteras med en persona, vad en patient tycker är viktigt att veta samt ett förslag på hur sociala medier kan användas till patientens fördel.

Patienter med förmaksflimmer finns inom alla områden i hälso- och sjukvården och allmänsjuksköterskan kommer troligen att träffa på dessa i sitt yrke. Syftet med litteraturstudien var att studera vilka faktorer som påverkar livskvaliteten hos patienter med förmaksflimmer samt vilket kunskapsbehov de har angående sin sjukdom. Metoden är en litteraturstudie enligt Goodmans (1993) sju steg. Resultatet baseras på elva vetenskapliga artiklar. Carnevalis omvårdnadsmodell rörande dagligt liv – funktionellt hälsotillstånd används som teoretisk referensram. Resultatet visade att optimism, hög fysisk aktivitet samt lättare och mindre frekvent förekommande symtom gav bättre livskvalitet. Ångest, depression och somatisering gav sämre livskvalitet. Bristande kunskap sågs gällande sjukdom, symtom, behandling och risker. Information sågs öka kunskapen hos dessa patienter. Resultatet indikerar vikten av förståelse för dessa patienters livssituation samt betydelsen av allmänsjuksköterskans undervisande roll. / Patients with atrial fibrillation exist within all areas of the health care system and general practice nurses are likely there for likely meet these patients in their daily work. The purpose of this literature review was to study which factors affect the quality of life in patients with atrial fibrillation and what need of knowledge these patients have. The method is a literature review in accordance with Goodman´s (1993) seven steps. The result is based on eleven scientific articles. Carnevali’s model of diagnostic nursing for daily living-functional health status is used as theoretical frame of reference. Results showed that optimism, high levels of physical activity and gentler and less frequent symptoms gave a higher quality of life. Anxiety, depression and somatization resulted in a lower quality of life. Results also indicated a lack of knowledge concerning disease, symptoms, treatment and risks. Information increased these patients´ knowledge. The result indicates the meaning of understanding these patients´ daily life circumstances alongside the importance of general practice nurses´ educational role.

Bakgrund: Förmaksflimmer är den vanligaste formen av hjärtarytmier och leder till försämrad pumpförmåga och risk för att drabbas av stroke. Personer med förmaksflimmer lever med andra ord med ett långvarigt tillstånd som potentiellt kan leda till allvarlig sjukdom. Syfte: Att beskriva personers upplevelse av att leva med förmaksflimmer. Metod: Systematisk litteraturstudie som inkluderade 15 artiklar som analyserades genom kvalitativ manifest innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Analysen resulterade i fem kategorier som beskriver personers upplevelser av att leva med FF; Att ha svårt att förstå vad som händer, att känna oro på grund av oförutsägbarheten och att det är en hjärtsjukdom, att behöva stöd och information samt känna förtroende till sjukvården, att känna sig hindrad från att vara aktiv och delta i sociala sammanhang som förut och att successivt acceptera och anpassa sitt liv. Slutsats: För att på bästa sätt tillgodose behov hos personer med FF krävs att sjuksköterskor tillämpar en personcentrerad vård. Detta innebär att ge adekvat och individanpassad information, möta personers emotionella reaktioner samt inkludera närstående i vården.

Elektrokardiografi är en medicinsk teknik som används för att registrera hjärtats elektriska aktivitet. QRS-tiden avspeglar hur snabbt kammarmuskulaturen depolariseras. QRS-tiden mäts från början av Q-vågen till slutet av S-vågen och har ett normalt värde som ligger på <120 millisekunder (ms) hos vuxna. Ett breddökat QRS-komplex (>120 ms) kan uppstå på grund av defekta retledningsbanor som vänstersidigt skänkelblock/högersidigt skänkelblock då kammarnas depolarisation sker långsammare. QRS-tiden kan även förlängas vid användning av vissa antiarytmiska läkemedel som Tambocor. Många studier har visat att Tambocor kan medföra en viss QRS-breddökning vid fysisk ansträngning. QRS-breddökning är en avgörande prognostisk markör för Tambocor-utsättning eller dosjustering då en förlängd QRS-tid kan leda till livshotande arytmier såsom ventrikelflimmer. I studien utfördes QRS-mätningar på friska patienter, patienter med Tambocor-behandling och patienter med vänstersidigt/högersidigt skänkelblock. Syftet med studien var att undersöka om QRS-tiden i vila och maxbelastning vid arbetsprov skiljer sig statistiskt och kliniskt åt när mätning sker med två olika metoder. QRS-mätning med båda metoderna utfördes digitalt via ECView program. Metod 1 baserade på att välja ett QRS-komplex som ser bredast ut och har bra teknisk kvalitet för att kunna mäta på. Metod 2 baserade på att mäta på avledningen som har tidigast Q och på avledningen som har senast S. Resultatet visade en stark positiv korrelation mellan metoderna både i vila och vid maxbelastning. One sample T test visade att metod 2 ger signifikant högre värde än metod 1. Bland-Altman diagram visade en god överenstämmelse mellan metoderna. Resultatet visade även att det kliniska beslutet för medicinutsättning/dosjustering hade påverkats hos två patienter med Tambocor-behandling beroende på vilken metod som används. Slutsatsen är att metoderna skiljer sig signifikant åt och fler studier behövs för att bekräfta om skillnaden är klinisk signifikant

Bakgrund: Förmaksflimmer (FF) är den vanligaste kroniska hjärtarytmin för människor i världen och den främsta riskfaktorn för att drabbas av sjukdomen är hög ålder. Runt 35 000 personer i Sverige drabbas årligen av FF och dagliga begränsningar orsakade av sjukdomen kan leda till nedsatt livskvalitet. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva personers erfarenheter av att leva med förmaksflimmer. Metod: Sju kvalitativa artiklar och en mixed methods studie har granskats, analyserats och därefter sammanställts till denna litteraturstudie. Resultat: Tre huvudkategorier framgick i analysens resultat vilka var: ”Att uppleva fysiska och psykiska besvär”, ”Att uppleva stöd från vården som viktigt”och ”Att hantera och acceptera sin sjukdom”. Konklusion: Litteraturstudiens resultat visade att personerna med FF upplevde hur fysiska symtom påverkade deras vardagsliv negativt, att de upplevde negativa känslor av oro, rädsla, ångest och dödsångest, att de upplevde hur fysiska symtom nonchalerades av vården, att de utvecklade hanteringsstrategier och de accepterade sjukdomen. / Background: Atrial fibrillation (AF) is the most common cardiac arrhythmia in adults with advanced age being the most significant risk factor. Around 35 000 individuals in Sweden are afflicted by AF annually and daily limitations caused by the disease can lead to decreased quality of life. Aim: The aim of this study was to describe the experience among people living with atrial fibrillation.  Methods: Seven qualitative and one mixed methods study have been reviewed, analyzed,and then compiled for this literature study. Results: Three main categories were discovered in the result from the analysis. These three main categories were “To experience physical and psychological difficulties”, “To experience the importance of support from the healthcare” and “To cope and accept the disease”. Conclusion: In conclusion, the people with AF described experiences with physical difficulties and how they affected daily living, that they experienced negative emotions such as worry, fear, anxiety, and death anxiety, that they experienced how physical symptoms were disregarded from the healthcare, that they developed coping strategies and accepting the disease