No description available.

Latinet i tiden är en festskrift till Hans Aili, profesor i latin vid Stockholms universitet 1999-2013. För sina många och betydelsefulla insatser rörande forskning och undervisning i latin hyllas han här av sina kollegor med en samling artiklar. De tjugonio artiklarna i Latinet i tiden ger tillsammans en bild av dagsaktuell forskning inom klassisk filologi. Bidragen behandlar en mängd skiftande ämnen och spänner över latinets tre huvudperioder – den klassiska, den medeltida och den nylatinska – som samtliga varit föremål för Hans Ailis forskning. Även studier rörande antik grekiska och och den klassiska traditionen ingår. Författarna anlägger olika metodologiska perspektiv och vi möter här textkritik, lingvistik, litteraturvetenskap, historia, receptionshistoria och pedagogik. Artiklarnas ämnen speglar dessutom en universitetsprofessors tre uppfgifter: forskning, undervisning och den så kallade tredje uppgiften, vilket innebär förmedling av forskningsresultat till världen utanför akademin.

<p>I den här uppsatsen undersöks eddadikten Vôluspá så som den citeras i en handskrift av Snorre Sturlassons Edda, nämligen Codex Upsaliensis eller Uppsalaeddan. Dock diskuteras inte dvärgnamnen i stroferna 10, 11–13 samt 15–16. Uppsatsen utgår från ett nyfilologiskt perspektiv, där den enskilda handskriften tillmäts ett egenvärde utan att bedömas i förhållande till ett tänkt originalverk. Fokus ligger på de skrivningar där Uppsalaeddan och inte fler än hälften av samtliga diskuterade handskrifter avviker från de övriga. De aktuella handskrifterna är, förutom Uppsalaeddan, Codex Regius av eddadikterna, Hauksbók, Codex Regius av Edda, Codex Wormianus samt Codex Trajectinus. Analysen har som utgångspunkt att de avvikelser som möter är avsiktliga från skrivarens sida. Där detta inte tycks sannolikt undersöks huruvida en samtida läsare kunnat uppfatta skrivningen som meningsfull, och först när detta uteslutits talas om felskrivningar. Majoriteten av avvikelserna i Uppsalaeddan bör förstås som medvetna; ett något mindre antal är svårbedömda, men har förmodligen lästs som begripliga om än möjligen något märkliga i sammanhanget; och slutligen är de definitiva felskrivningarna åtminstone två stycken, men inte många fler. Uppsalaeddan är oftast ensam om sina avvikelser, men där den inte är det beror det vanligen på gemensam tradering med Hauksbók och Codex Regius av eddadikterna.</p>

I den här uppsatsen undersöks eddadikten Vôluspá så som den citeras i en handskrift av Snorre Sturlassons Edda, nämligen Codex Upsaliensis eller Uppsalaeddan. Dock diskuteras inte dvärgnamnen i stroferna 10, 11–13 samt 15–16. Uppsatsen utgår från ett nyfilologiskt perspektiv, där den enskilda handskriften tillmäts ett egenvärde utan att bedömas i förhållande till ett tänkt originalverk. Fokus ligger på de skrivningar där Uppsalaeddan och inte fler än hälften av samtliga diskuterade handskrifter avviker från de övriga. De aktuella handskrifterna är, förutom Uppsalaeddan, Codex Regius av eddadikterna, Hauksbók, Codex Regius av Edda, Codex Wormianus samt Codex Trajectinus. Analysen har som utgångspunkt att de avvikelser som möter är avsiktliga från skrivarens sida. Där detta inte tycks sannolikt undersöks huruvida en samtida läsare kunnat uppfatta skrivningen som meningsfull, och först när detta uteslutits talas om felskrivningar. Majoriteten av avvikelserna i Uppsalaeddan bör förstås som medvetna; ett något mindre antal är svårbedömda, men har förmodligen lästs som begripliga om än möjligen något märkliga i sammanhanget; och slutligen är de definitiva felskrivningarna åtminstone två stycken, men inte många fler. Uppsalaeddan är oftast ensam om sina avvikelser, men där den inte är det beror det vanligen på gemensam tradering med Hauksbók och Codex Regius av eddadikterna.

No description available.

No description available.

Den föreliggande uppsatsen utgörs av en filologisk undersökning av den medeltida dikten Hertig Fredrik av Normandie i 1400-tals handskrifterna D3, också känd som fru Elins bok, och D4a, också kallad fru Märtas bok, samt en transkription i synoptisk form av Hertig Fredrik i dessa båda handskrifter. Målet med uppsatsen är att bidra till forskningsfrågan om handskrift D3 bör betraktas som oberoende av D4a, som Britta Olriks Frederiksens och Agnieszka Backmans aktuella undersökningar från 2006 respektive 2017 har visat. För att pröva deras resultat har en komparativ undersökning gjorts av Hertig Fredrik i D3 och D4a med avseende på att utreda, beskriva och analysera de textkritiska skillnaderna mellan texten i D3 och texten i D4a. Undersökningens resultat visar att Hertig Fredrik i D3 inte borde betraktas som en avskrift av D4a utan som oavhängig av denna. Därmed kan det konstateras att också texten Hertig Fredrik stöder Frederiksens och Backmans resultat som förespråkar D3:s oberoende från D4a. Studien visar dock att Hertig Fredrik i D3 är en förkortad version i jämförelse med D4a och D4.

Denna uppsats behandlar två medeltida diplom, utfärdade år 1449 respektive 1450 i Stockholm, varav det första är ett gåvobrev och det andra ett pantsättningsbrev. Syftena med uppsatsen är dels att göra filologiska utgåvor av de två diplomen med översättningar och kommentarer, dels att genom en morfologisk stickprovsundersökning få en bild av det svenska kasussystemets upplösning under mitten av 1400-talet. Materialet utgörs av två diplomtexter på 301 respektive 226 ord. Den morfologiska analysen utförs med hjälp av standardverk i ämnet och behandlar substantiv, pronomina och adjektiv, samt undersöker i vilken grad äldre fornsvensk grammatik upprätthålls. Dessutom görs också översiktliga paleografiska och ortografiska analyser av de båda diplomen. Slutsatsen är att det i dem finns tydliga spår av kasussystemets upplösning, dock i olika hög grad i diplomet skrivet 1449 och det skrivet 1450, och att särskilt dativ och äldre genitiv är på väg att försvinna, med undantag för genitiv-s och dativ pluralis.

I detta bibelvetenskapliga studium undersökes möjligheten att använda Mark 4:30-32, det vill säga Liknelsen om senapskornet, som en narrativ tolkningsnyckel för att söka förstå den enigmatiska och abrupt avslutade uppståndelseberättelsen i Mark 16:1-8. I syfte att undersöka denna möjlighet, begagnas en kombination av filologisk analys, narrativ metod, postkolonial teori och dekonstruktiv kritik. Studien intresserar sig i första hand för den markanske författarens narrativa intentioner med sitt kärva och abrupt avslutade evangelium. Med utgångspunkt i en underliggande, markansk gåtfullhet analyseras källmaterialet, inklusive de grekiska grundtexterna; varefter studien slutligen mynnar ut i dels ett möjligt svar på den inledande huvudfrågan, dels i ett antal teologiska implikationer. Tre viktiga begrepp härvidlag utgöres av extas, gudsrike och gudomliggörelse.

Esaias Tegnér (1782-1846) var en stor kulturpersonlighet i 1800-talets Sverige. I dikten ”Det Eviga” proklameras det att våldet inte förmår skapa något evigt, utan det som våldet skapar blir ”vanskligt och kort”. Den följande undersökningen tar avstamp ur detta, och vill sätta våldet hos Tegnér under närmare betraktelse. Detta gör den via att utgå från Helge Jordheims ”nya filologi”, som sätter språkets relation till historien i fokus, med specifik inriktning på Reinhart Kosellecks begreppshistoria – en teoretiker som Jordheim presenterar. Med denna teoretiska bakgrund antar undersökningen följande frågeställningar: Vad är det som Tegnér avser med våld? Hur behandlar han begreppet? Vad har begreppet för dimensioner – är det en nyanserad eller en platt förståelse? Sker det någon form av utveckling av begreppet med tiden? I sådana fall hur och vad är det som förändras? Undersökningen sätter två perioder av Tegnérs diktproduktion i huvudfokus: den tidiga diktningen 1799–1807, och den mogna periodens diktning 1808–1825. Ur detta kan uppsatsen visa på ett återkommande våldsbegrepp, som knyter an till Tegnérs idealistiska åskådning. I den första perioden är våldet är tillfälligt, negativt och känsloladdat, samtidigt som det finns en vilja att sätta begreppet under reflektion. När Tegnér mognar som diktare utvecklas begreppet. Den reflekterande hållningen byts ut mot en proklamerande. Våldet blir meningslöst, ondskefullt, krigiskt och ensamt.