Föreliggande studie har som syfte att undersöka hur barnen upplever och hanterar sina villkor för att få delaktighet och inflytande i förskolans arbete med pedagogisk dokumentation. Studien äger rum i en förskola som använder sig av en app som pedagogisk dokumentation. Studien tar stöd och inspiration från den kritiska realismen som teoretiskt ramverk, vari Bhaskars (2008) ontologiska ståndpunkt i en transcendental realism har blivit av vikt för att beskriva hur barnen i förskolan blir föremål för en villkorad delaktighet. Med hjälp av Archers (2007) begrepp reflexivt agentskap har uppsatsen kunnat sätta ljus på hur barn i förskolan uppfattar och hanterar sina villkor med appen. Studien har använt sig av fokusgruppsamtal som metod med syfte om att höra barnens egna röster. Med hjälp av tematisk analys belyser studien hur barnens villkor i relation till delaktighet och inflytande i appen utgörs av olika dimensioner, vilka behandlas genom tre huvudteman; ett villkorat agentskap, ett reproducerande agentskap och ett maktöverskridande agentskap. Resultatet visar på att barnen inte ges reella möjligheter till delaktighet samt inflytande i appen mer än när vuxna ger barnen tillträde till den, vilket då främst sker utifrån appen som ett digitalt närvaroverktyg. Några barn vittnar även om en delaktighet i appen som då tar sig i uttryck genom ett maktöverskridande agentskap där barnen på kreativa och strategiska sätt agerar emot rådande strukturer. Vidare visar resultatet på att appen framförallt används som en kommunikationskanal mellan lärare och vårdnadshavare för att marknadsföra den egna förskolan.

Med syfte att undersöka hur pedagoger i förskolan resonerar kring ett källkritiskt förhållningssätt med fokus på bokläsning i förskolan, har vi valt att göra en kvalitativ studie med socialkonstruktionism som teoretisk utgångspunkt. För att kunna besvara vår forskningsfråga som lyder: “Vilka tolkningsrepertoarer framträder i pedagogernas resonemang?” har vi använt oss av fokusgruppssamtal som metod. Totalt 14 pedagoger ingick i tre fokusgruppssamtal. De tolkningsrepertoarer som framträdde i pedagogernas resonemang påvisar att barn i förskolan anses vara för små för att utmanas i ett källkritiskt förhållningssätt eftersom de ännu inte kan läsa. Barnen anses även vara utsatta och ömtåliga och pedagogerna lägger därmed ansvaret på sig själva som de som borde vara källkritiska eftersom det är de som läser för barnen. Det påvisas även en ”sanning” som bör förmedlas till barnen men detta problematiseras genom en avsaknad av lämpliga strategier och redskap som pedagogerna kan använda sig av för att kunna erbjuda barnen detta källkritiska förhållningssätt. Resultatet belyser även att ett källkritiskt förhållningssätt är något som blir viktigt först senare i skolåldern.