Detta examensarbetes primära tanke är att bidra till kunskapsmassa inom fastighetsaffärer. Eftersom denna affär för de allra flesta är den största och kanske viktigaste investeringen man gör rent ekonomiskt under sitt liv, är det av en betydande vikt att ha en god kunskap kring ämnet. Mer specifikt kommer arbetet att handla om friskrivningsklausuler, dess påverkan på köpet och fastighetsmäklarens syn på det juridiska verktyget. För att ta reda på detta har separata intervjuer gjorts med aktiva fastighetsmäklare. Uppsatsen är en kombination av en kvalitativ studie och en rättsdogmatisk då man inte kommer ifrån att fastighetsaffären, och likaså fastighetsmäklarens profession, är strängt reglerad av juridiken. Uppsatsen består av en teoridel där det redogörs för det rättsliga läget medan empirin tar upp intervjuerna. Studien tyder på att det finns en skillnad i hur starkt det rättsliga skyddet är när man väljer att använda sig av en friskrivningsklausul alternativt en dolda-felförsäkring. Studien indikerar även att de intervjuade fastighetsmäklarnas inarbetade sätt är att hellre peka mot dolda-fel försäkringar  snarare än att utnyttja friskrivningen, med reservation för när det är frågan om dödsbo. / The main aim of this Bachelor thesis is to increase the knowledge in real estate business. Since this investment is, for most people, likely the largest and the most important one they make in a lifetime, it is of great value to have a good understanding of the subject. The thesis will go into and focus extra on disclaimer clauses, their impact on the purchase and the real estate agents perspective on this legal tool. To find out about this, separate interviews have been conducted with   active real estate agents. The work is a combination of a qualitative study and jurisprudence as you can´t ignore that both the real estate transaction and the real estate agent's profession are strictly regulated by the law. This means that the empirical part will include the analyzed interviews, while the theoretical part will consist of the legal framework. The study indicates that there is a difference in the strength of legal protection when choosing to use a disclaimer clause versus a hidden-defect insurance. The study also indicates that additionally, it is observed that interviewed real estate agents are inclined to point towards the insurance  option rather than utilizing disclaimers, with a specific exception which is the deceased's estate.

No description available.

No description available.

En fastighetsaffär är en av de allra största och viktigaste investeringarna som kan ske i en människas liv. Det är därför viktigt att aktuell lagstiftning följs när dessa affärer genomförs. Efter att en fastighet har sålts är det inte ovanligt att det uppstår tvister och oklarheter kring vem som ansvarar för så kallade dolda fel i fastigheten. Dolda fel är något som kan uppmärksammas efter köpet. Enligt jordabalken gäller i normalfallet att säljaren ansvarar för dessa fel i 10 år från det att köpet gjordes. Säljaren kan undvika detta ansvar genom att friskriva sig från fel i fastigheten. Enligt jordabalken är sådana friskrivningar ogiltiga i de fall då en näringsidkare säljer en fastighet till en konsument. Enligt vår tolkning av lagen och dess förarbeten gäller detta även när kommuner säljer fastigheter till privatpersoner. I denna studie ska det undersökas hur väl kommunerna är medvetna om att denna begränsning i lagen finns och hur de såväl i praktiken som i teorin förhåller sig till den, vid fastighetsförsäljningar till privatpersoner. För att söka svar på frågorna ska en kombination av en juridisk och en kvalitativ metod använts. Totalt ska det under studiens gång granskas 46 stycken kontrakt från 10 olika kommuner. Studien baseras på en granskning av 46 stycken kontrakt, varav 52 % visade sig vara ogiltiga enligt JB 4 kap. 19 d. Vidare visade granskningen att majoriteten av dessa är utformade på ett av tre alternativa sätt, där samtliga innehöll minst en friskrivning från fel och brister i fastigheten. Studien visar även att stor okunskap råder i kommunerna angående hur regeln ska tolkas och hur denna typ av friskrivning därför bör hanteras i de kommunala kontrakten. Dessutom visar studien på att de ansvariga i kommunerna inte heller verkar vara medvetna om att samma syfte som de vill uppnå genom en friskrivning kan åstadkommas genom en grundlig förklarande beskrivning av köpeobjektet. / Buying a property is one of the biggest and most important investments in a person´s life. When this kind of purchase is being performed it´s important that the Swedish legislation is being considered and followed correctly by both parties when writing the contract. After a property is sold it's not unusual that some disputes and uncertainties rises about who´s responsible for the so called "hidden defects" on the property, which can be found after the purchase has become final. According to Swedish law the seller is responsible for these defects for the following 10 years after the purchase is completed. However there is one way for the seller to avoid this kind of responsibility - by using a disclaimer from these hidden defects. When a trader is selling a property to a consumer, this kind of disclaimers, according to jordabalken (JB) 4 cap. 19 d §, is invalid. According to what the writers can interpret by reading the text of law and the legislative history, JB 4 cap. 19 d § also should be applied in those cases where a municipality is selling a property to a private individual. The purpose of this study is to map the municipalities awareness of the existence of the law and how they consider that the law should be handled when selling a property to a private individual. To seek the answers to these questions a combination of a juridical and a qualitative method have been used. During the study a total of 46 contracts from 10 different municipalities have been examined. The study came across a total of 46 disclaimers, which a percantage of 52 % according to JB 4 cap 19 d § considers as invalid. The majority of these disclaimers was proved to be designed as one of three alternative ways, where every one of them contained some kind of disclaimer from hidden defects and flaws in the property. The study proves that there is big ignorance and lack of knowledge at the municipalities about how the law in JB 4 cap. 19 d § should be interpreted and how this kind of disclaimer therefore should be treated in the contracts. Also, the study shows that the municipalities doesn't seem to be aware that the same purpose that they want to achieve by using the disclaimer, can be accomplished by a detailed description of the property.

Den del av transaktionsprocessen där köparen ska undersöka fastigheten är en viktig del i överlåtelsen. Detta eftersom det är då köparen får reda på mer om fastigheten denne står i befattning att köpa. Dock finns det ingen skyldighet för köparen att undersöka fastigheten, utan det handlar om en ansvarsfördelning, där köparen ansvarar för det den borde kunnat upptäcka. I och med att det på dagens fastighetsmarknad sker snabba affärer kan det innebära att undersökningsplikten faller mellan stolarna och köparen inte hinner med att undersöka fastigheten.  Syftet med arbetet var att studera ifall jordabalkens transaktionsprocess skilde sig från hur transaktionsprocessen går till i praktiken. Detta undersöktes med hjälp av två frågor gällande hur undersökningsplikten och felreglerna förhåller sig till dagens snabba affärer samt hur undersökningsplikten påverkas av detta. För att få ett svar på frågeställningarna användes en rättsdogmatisk metod och en rättsanalytisk metod. Där olika rättskällor studerades och andra källor som går utanför rättskälleläran.  Arbetet kom fram till att jordabalken inte föreskriver hur en transaktionsprocess ska gå till. På grund av köparens undersökningsplikt förutsätter lagen att köparen har tid att undersöka fastigheten. I och med att det sker snabba affärer på dagens fastighetsmarknad medför detta att det inte alltid finns tid att förhålla sig till undersökningsplikten. Ytterligare kom arbetet fram till att det används olika typer av metoder på dagens marknad, såsom besiktningar och förbesiktningar. Dessa påverkar köparens undersökningsplikt då den utökas. Därför kom arbetet fram till att transaktionsprocessen inte alltid går till på det sätt som lagen förutsätter, alltså att det finns en annan transaktionsprocess i praktiken. / The part of the transaction process where the buyer must examine the property is an important part of the transfer, as this is when the buyer finds out more about the property he seeks to purchase. However, there is no obligation for the buyer to investigate the property but rather a division of responsibilities. Therefore, he is responsible for what he should have been able to discover. Since today's real estate market is a fast business, this may mean that the duty to inspect is neglected.  The purpose of this paper was to study whether the Swedish Land and Cadastral Legislation transaction process differed from how the transaction process takes place in practice. To do this two questions were formulated regarding how the duty to investigate and the defect liability rules relate to today's quick business and how the duty to investigate is affected by this. To get an answer to the questions, a legal dogmatic method and a legal analytical method were used,where various sources of law were studied and other sources that go beyond the doctrine of legal sources. The work concluded that the Swedish Land Code does not prescribe how a transaction process should take place, but due to the buyer's duty to inspect, the law presupposes that the buyer has time to inspect the property. Therefore, the work concluded that the transaction process in practice differs from the law. This is because the market of today is based on fast transactions meaning that there is not always time to fulfill the duty to investigate in the same way as the law presupposes. In addition, the work concluded that different types of methods are used in today's market, such as inspections and pre-inspections that affect and extends the duty to inspect. Since there is fast business, it can not always be guaranteed that the transaction process takes place in the way required by law, with special reason due to both lack of time and perhaps even knowledge. Furthermore, the need for assistance from inspectors and other added services is perhaps driven by the fast paced market and the lack of knowledgement for the common buyer.

Ansvarsbegränsningsklausuler används i rådgivningsavtal för att begränsa rådgivarens riskexponering för det fall klienten åsamkas skada till följd av rådgivningen. I vilken mån kan då sådana ansvarsbegränsningar upprätthållas i avtalet? För utreda rättsläget har uppsatsen utgått från en analys av vilka särskilda omständigheter domstolar inrymmer i sin oskälighetsbedömning av sådana avtalsvillkor vid en prövning enligt 36 § AvtL. Svaret på frågan har visat sig vara beroende av att försöka upprätthålla en balans mellan principen om avtalsfrihet och pacta sunt servanda, och domstolarnas behov av att motverka oskälighet i avtalsförhållandena. Utgångspunkten för bedömningen enligt 36 § AvtL har varit om ansvarsbegränsningen ansetts utgöra en rimlig riskavvägning mellan parterna. Traditionellt har hanteringen av ansvarsbegränsningar skett på det sätt varigenom grov vårdslöshet ovillkorligen har ansetts leda till genombrott av avtalsvillkoret. Resultatet blir då binärt eftersom ansvarsbegränsningen endast kan bedömas som giltig eller ogiltig. Av den anledningen möjliggör 36 § AvtL för en mer flexibel bedömning som anpassats efter omständigheterna i det enskilda fallet. Vilka omständigheter som kan beaktas vid riskavvägningen har blivit offentligt sedan ett skiljedomsavgörande mellan Profilgruppen och KPMG klandrats. Skiljenämndens hantering av den avtalade ansvarsbegränsningen och hur prövningen enligt 36 § AvtL kan gå till återkom under föregående år i prejudikatet NJA 2022 s. 354. Utredningen i uppsatsen har visat att avtalade ansvarsbegränsningar i rådgivningsavtal kan upprätthållas i den mån villkoret inte utgör en orimlig riskavvägning mellan avtalsparterna. Vid en sådan riskavvägning är en rådgivares befogade intresse av skydd mot vårdslösa misstag och förbiseenden av betydelse. För att avgöra om rådgivaren haft ett sådant befogat intresse av skydd ska vidare ett antal omständigheter inverka på bedömningen. Främst ska beaktas med vilken grad av oaktsamhet som rådgivaren utfört sitt uppdrag, liksom vilka försäkringsmöjligheter som båda avtalsparterna haft och vilket centralt åtagande som rådgivaren åsidosatt. Även ansvarsbegränsningens förhållande till rådgivarens arvode har visat sig inverka på bedömningen för om riskavvägningen mellan parterna ska anses som rimlig. / Limitations of liability are common features in contracts used by professional advisors to restrict the advisor's risk exposure in the event the advisor would be liable for damages incurred by the client as a consequence of the service rendered under the contract. The purpose of this paper is to analyze to what extent such provisions may be upheld. In order to analyze the legal position, this paper mainly focus on section 36 of the Contracts Act, which provides that a contract term or condition may be modified or set aside if such term or condition is unconscionable, and case law addressing which circumstances that are of relevance when applying section 36 of the Contracts Act. The analysis in this paper shows that the key issue is the balance between the interest of upholding the principle of freedom of contract, including pacta sunt servanda, and the interest of taking actions against unfair contract terms. The starting point when applying section 36 of the Contract Acts is to assess whether or not the limitations of liability are deemed to constitute a reasonable allocation of risk between the parties. The prevailing view has previously been that the provisions regarding limitations of liability may only be set aside in the event of wilful misconduct or gross negligence. As a consequence, such provisions have either been set aside in its entirety or upheld. However, when applying section 36 of the Contracts Act, all circumstances of relevance are to be considered on a case-by-case basis. The legal position in this regard have become somewhat clearer since an arbitral award involving Profilgruppen and KPMG was challenged and thus became public. The preceding year, in a different case, the Swedish Supreme Court rendered a ruling in a case referred to as NJA 2022 s. 354 where the claimant challenged provisions regarding limitations of liability based on section 36 of the Contracts Act. A conclusion in this paper is that the Supreme Court's ruling is consistent with, and was influenced by, the reasoning of the arbitral tribunal. The main conclusion in this paper is that provisions regarding limitations of liability which are used by professional advisors may be upheld to the extent they are not deemed to constitute an unreasonable allocation of risk between the parties. The professional advisor's interest of limiting its liability for damages in the event of errors and oversights must be considered and taking into account. However, an overall assessment must be made and all circumstances of relevance are to be considered. In particular, the extent of the advisor's negligence must be taken into account and it must be considered whether or 4 not the advisor has failed to perform a fundamental undertaking. It is also relevant to consider the parties' ability to take out an insurance policy. In addition, the analysis in this paper indicates that the fees payable to the advisor in relation to the limitations of liability are relevant to consider when determining if the allocation of risk between the parties is reasonable.