Detta arbete har undersökt pedagogisk dokumentation och har fokuserat på reflektion, då det är en del av vad som gör att dokumentationen blir pedagogisk. Syftet var att undersöka hur reflektion kunde gå till. Arbetet har utgått från ett posthumanistiskt perspektiv, vilket innebar att det inte enbart fokuserade på vad barnen gjorde och sa, utan även tingen omkring barnen. Tingen sågs som medkonstruktörer av kunskap, som barnen samhandlade med. Som metod användes videoobservationer, som användes för att samla material vid fem olika tillfällen. Det första tillfället var en skapande aktivitet, där barnen arbetade med lera. De fyra andra tillfällena var alla reflektionstillfällen, där reflektion skedde kring den skapande aktiviteten. Vid dessa fem videoobservationstillfällen deltog jag själv, fem barn, en pedagog och en student. Resultatet delades in i olika typer av situationer; uppgiftsstyrda, fritt skapande och utmanande situationer. Deltagarna tittade på och reflekterade kring materialet. Utifrån reflektionerna behandlar arbetet vad det var som verkade vara meningsfullt och meningsskapande för barnen.

Syftet med studien är att undersöka hur flickor och pojkar framträder i förskolans pedagogiska dokumentation samt hur dessa könspositioner kan framträda på andra sätt när bilderna samläses med posthumanistiska teorier och begrepp. Diskursiva och diffraktiva analyser har genomförts på några förskolors pedagogiska dokumentationer utifrån frågeställningar om vilka diskurser om kön som materialiseras i bildmaterialet samt hur posthumanistiska begrepp kan bidra till en annan förståelse för barnens könspositionering. I linje med tidigare forskning på området visar studien att aktivitet och lärande ges en mer framträdande roll i den pedagogiska dokumentationen än omsorg och lek. Posthumanistiska teoribildningar möjliggör dock läsningar där fokus skiftar från flickors och pojkars olika sätt att positionera sig/positioneras som exempelvis maskulint aktiva eller feminint omsorgsfulla till att handla om de intra-aktioner som uppstår mellan barn, material och diskurser. Sådana läsningar öppnar för tillblivelser där individer omfattar både manliga och kvinnliga positioner, där kön följaktligen blir ointressant som kategoriseringsprincip.

Video meetings are a regular part of work at Swedish television’s editorial for programming in Swedish Sign Language (SVT Teckenspråk). In the process of creating television programming in Swedish Sign Language, SVT employees communicate with and through technologies. This ethnographic exploration of video meetings at SVT Teckenspråk presents how deafness is reconfigured between hearing, interpreters, and video meeting technology within the context of a public service organisation. Concepts such as technology, meetings, organisations, and visuality are re-formulated from within the context of SVT Teckenspråk and interpreted using feminist and queer theory frameworks. These re-examined concepts are embedded in the history of SVT Teckenspråk and presented as part of the everyday way of holding video meetings. Technologies and people become intertwined and co-constitutive as moments of video meetings are subsequently understood not as human-technology ‘interactions’ but as intra-actions. Using empirical examples of video meetings collected during fieldwork, this thesis evinces how the materialities of video meeting technology relate to the ways in which deafness is or is not enacted, embodied, and co-constituted. Deafness is accordingly framed not as disability, but as a way of being - one that is founded on a different language, culture, and way of seeing. This emically-derived notion of being deaf impacts understandings and acts of video meetings at SVT Teckenspråk. Yet it is through people’s material intra-actions with technologies that notions of deafness emerge which run counter to ways of being deaf which SVT Teckenspråk employees’ (hearing and deaf alike) work hard to establish. Once technologies and the meanings co-created through people’s intra-actions with them are made visible, these same technologies disable rather than enable; making difference rather than making a difference. / Videomöten är en del av vardagsarbetet på SVT Teckenspråk där anställda kommunicerar via och med hjälp av teknologier i skapandet av television på teckenspråk. Denna etnografiska utforskning omkring videomöten på SVT Teckenspråk presenterar hur dövhet omkonfigureras i en sammanvävning mellan hörande, tolkar, samt videomötesteknik inom en public service organisation. Begrepp som teknologi, möten, organisationer, samt visualitet omformuleras med SVT Teckenspråk som sammanhang och tolkas sedan med hjälp av feministiska och queer teoretiska ramverk. Dessa begrepp analyseras ur ett historiskt perspektiv inom SVT Teckenspråk samt omanalyseras som en vardaglig del av videomöten. Teknologi och människa sammanvävs och omformar varandra i videomöteshändelser vilka därefter uppfattas som intra-aktioner snarare än människa-dator interaktioner. Genom empiriska uppslag på videomöten uppsamlade under fältarbete påvisar denna avhandling hur videomötesteknik och dess materialitet relaterar till de sätt som dövhet kan utövas, uttryckas, samt uppformas. Dövhet uppfattas som ett sätt att vara istället för som ett funktionshinder. Ett sätt som bygger på ett unikt språk, kultur, samt världssyn. Detta är SVT Teckenspråk anställdas sätt att förstå och vara i världen och kallas för ‘emic’. Utifrån ett emic perspektiv uppstår ett annat synsätt på dövhet och en ny förståelse av videomöten på SVT Teckenspråk. Trots detta uppstår genom materiella intra-aktioner med videomötesteknik uppfattningar omkring dövhet som strävar mot den syn som SVTs anställda (döva såsom hörande) medvetet etablerat. Istället för att införa jämställdhet och tillgänglighet framställer intra-aktioner med videomötesteknik olikheter mellan döva och hörande. De skapar skillnad istället för att göra skillnad. / <p>QC 20161209</p> / Drivers and Barriers for Mediated Meetings / Disabling Technology? Access and Inclusion in the Deaf/Hearing Workplace

Denna empiriska studie syftar till att studera samhandlingar mellan barn och tillgängligt material i förskolans innemiljö. Förskolans pedagogiska verksamhet präglas av ett humanistiskt synsätt som förbigår eller underskattar det icke-mänskliga materialets aktiva roll i leken. Härav ser inte alltid verksam personal att leken formas i ett ömsesidigt samspel där material och barn påverkar varandra. Studien har utgått från ett posthumanistiskt perspektiv med inriktning mot agentisk realism där ett intra-aktivt analysverktyg har tillämpats för att analysera fram ett resultat. Ett posthumanistiskt perspektiv kan bidra till kunskap som inte kan nås av tidigare forskning som domineras av främst sociokulturellt perspektiv till följd av en alltför människocentrerad föreställning om samspel. Genom ett posthumanistiskt perspektiv kan denna studie bidra till att verksam personal inom förskola ska få fördjupad förståelse och kompetensutveckling om materialets roll och intra-aktioner för att skapa mening i leken. Studien har en kvalitativ ansats och empiri har samlats in via videoobservationer på en Reggio Emilia-inspirerad förskola. Studiens resultat och slutsats visar att icke-mänskligt material är betydelsefullt för att skapa mening i leken. Leken blir meningsfull genom att material har agens och är föränderligt i samhandlingar med barnen i en ömsesidig process.

Vi vill med det här kandidatarbetet inleda en konversation med havet. Tillsammans med Karen Barads posthumanistiska performativitet, agentiell realism, vill vi utmana och ifrågasätta den antropocentriska designerrollen där materialiteten ses som passiv och designern som ensam härskare över meningsskapandet i designprocessen. Med Barads onto-epistemologiska utgångspunkt undersöker vi hur design-processen uppstår i arrangemang av både mänskliga och icke-mänskliga aktörer, där mening framförhandlas genom relationer inom fenomen. Genom att tillämpa detta posthumanistiska förhållningssätt i lekfulla experiment tillsammans-med-havet kan vi se hur mening är situerad och skapas inom de materiell-diskursiva fenomen och apparater som utgör designprocessen.  Vi förstår designprocessen som ett ingripande i världens tillblivelse. Ett ingripande där ett kollektiv av aktörer står som medskapare, där mening, kroppar, subjekt och objekt uppförs och samformas genom intra-aktion. Detta förhållningssätt föder en medvetenhet om vårt ansvar i att ingripa i världens tillblivelse och vårt ansvar för de kroppar som skapas, en etik i handling. / In this Bachelor thesis we aim to establish a conversation with the sea. With Karen Barads posthumanist performativity, agential realism, as our companion we aim to challenge the anthropocentric role of the designer. In doing this we question the view of materiality as passive and the designer as the sole creator of meaning in the design process.  With Barads onto-epistemological standpoint we explore how the process of design is enacted in a performance of human and non-human actors, where meaning is negotiated through relations within phenomena. By putting this posthumanist notion into practice through playful experiments together-with-the-sea, we can understand how meaning is situated and shaped within the material-discursive phenomenas and apparatuses that is, and is part of, the design process.  We understand the design process as an intervening in the world’s becoming. An intervening where an assemblage of actors stands as co-creators and where meaning, bodies, subject and object is enacted and co-shaped through intra-action. This perspective gives us an awareness of our responsibility to intervene in the world’s becoming and our accountability for the bodies produced, an ethics in action.

Utifrån ett posthumanistiskt synsätt, och tillsammans med Karen Barads teori kring agentiell realism och performativitet, vill vi i det här kandidatarbetet bjuda in vår omvärlds fysiska fenomen som medskapare i vår designprocess. Med hjälp av dessa fenomen vill vi utmana och ifrågasätta den antropocentriska designerrollen genom att belysa materialitetens performativa förmåga till kunskapsproduktion och meningsskapande i designprocessen. Vi undersöker hur designprocessen och dess involverade val och handlingar uppstår genom mötet av både mänskliga och icke-mänskliga aktörer; vi beviljas ett inifrånperspektiv som placerar oss mitt i vår världs trassel av intra-aktioner och blir därmed en del i dess tillblivelse. Genom att tillämpa detta förhållningssätt i experiment som utforskar relationen mellan den analoga världen och den digitala, undersöker vi hur dessa möten kan bidra till utformandet av en gestaltande ljudinstallation. / With a posthumanist approach and based on the theory of agential realism and performativity by Karen Barad, we want, in this Bachelor Thesis, to invite the physical phenomena of our surrounding world as co-creators of our design process. With help from these phenomena we would like to challenge and question the anthropocentric designer role by illustrating the performative ability of materiality for producing knowledge and creating meaning in the design process. We explore how the design process and its involved choices and actions emerge through the concurrence of both human and non-human actors; we are granted a from-within perspective that places us in the midst of the entanglement of our world’s intra-actions and therefore become a part of its genesis. By applying this approach to experiments which delve into the relationship between the analog world and the digital, we explore how these concurrences can contribute to the designing of a sound installation.