Bakgrund Utvecklingen av digitala vårdtjänster går snabbt framåt och ses som ett kostnads- och tidseffektivt medel för ökad tillgänglighet. Vård via videomöten erbjuds inom primär-,sluten-, och specialistvård, både av privata och statliga aktörer. Den visuella möjligheten gör att videomöten är den vårdtjänst som mest liknar det fysiska vårdbesöket och används idag kontinuerligt. Vårdgivare som erbjuder vård på distans omfattas av samma lagar och regelverk som övrig hälso- och sjukvård. De är därmed skyldiga att bedriva jämlik vård som utgår från patienten, med hög kvalitet och på ett sätt som tillgodoser patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet. Syfte Syftet med studien var att belysa patientens upplevelse av digitala videomöten med hälso- och sjukvården. Metod En icke-systematisk litteraturöversikt utfördes och baserades på 16 vetenskapliga artiklar, av både kvalitativ och kvantitativ ansats. Databaserna Public Medline [PubMed] och Cumulative Index to Nursing and Allied Health Literature [CINAHL] användes för att söka efter de inkluderade artiklarna, med hjälp av sökord i olika kombinationer. Kvalitet granskades med Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. Innehåll analyserades med en integrerad analys för att sedan sammanställas i huvud och underkategorier. Resultat Sammanställningen resulterade i huvudkategorierna: Upplevelser av vårdens kvalitet och upplevelser av tillgänglighet. Inom huvudkategorierna framkom en delad bild av patientens tankar om videomöten utifrån individuella preferenser. En stor påverkansfaktor var hur relation och dialog upplevdes samt om trygghet kunde förmedlas genom dessa möten. Upplevelsen påverkades även av tillgänglighet och ökad flexibilitet. En del tyckte att det var en bekväm lösning medan andra hade tekniska svårigheter och upplevde videomöten negativt. Slutsats En sedan tidigare etablerad vårdkontakt med kunskap om sjukdomshistoria upplevdes viktigare än på vilket sätt vårdbesöket utfördes. Resultatet visade även att samverkan, stöd och trygghet kunde främjas via videomöten. Inför operation utgjorde videomöten en möjlighet att samtala direkt med kirurgen och få tydlig information om ingrepp och risker vilket upplevdes lugnande. / Background Digital health services are rapidly developing into a cost and time effective way to increase accessibility for patients. Healthcare by video is offered for primary and specialist care, both by private and public actors. The visual aspect of video conferencing makes it the health care service most resembling that of a physical meeting. Caregivers who offer the service follow the same rules and regulations as all other health care services. They are therefore regulated to offer equal, high-quality healthcare based on individual needs and in a way that meets the patient needs of safety and continuity. Aim The aim of this study was to describe patient experiences and preferences of video appointments in a health care setting. Method A non-systematic literature review was conducted based on 16 scientific articles of both qualitative and quantitative design. The database searches were performed in PublicMedline [PubMed] and Cumulative Index to Nursing and Allied Health Literature [CINAHL], using appropriate keywords. A quality assessment of the 16 articles was made using Sophiahemmet’s quality matrix for scientific classification and quality assurance. The chosen articles were analyzed using an integrated analysis and subsequently grouped into two main categories. Results The compilation resulted in the following main categories: experience of quality of care and experiences of availability. The acceptance of video conferences was based on individual preferences. A major influencing factor was how dialogue and relationships were experienced and whether rapport could be conveyed through these appointments or not. The experience was also influenced by availability and increased flexibility. Some found it a convenient solution, while others had difficulty with the technology and experienced video appointments in a negative way. Conclusions A previously established relationship to health care professionals with knowledge of medical history was considered more important than the way in which the appointment was carried out. Collaboration, rapport, and security could be promoted through video. Before surgery, it provided an opportunity to talk with the surgeon and receive clear information about procedures and risks, which was perceived as reassuring.

Video meetings are a regular part of work at Swedish television’s editorial for programming in Swedish Sign Language (SVT Teckenspråk). In the process of creating television programming in Swedish Sign Language, SVT employees communicate with and through technologies. This ethnographic exploration of video meetings at SVT Teckenspråk presents how deafness is reconfigured between hearing, interpreters, and video meeting technology within the context of a public service organisation. Concepts such as technology, meetings, organisations, and visuality are re-formulated from within the context of SVT Teckenspråk and interpreted using feminist and queer theory frameworks. These re-examined concepts are embedded in the history of SVT Teckenspråk and presented as part of the everyday way of holding video meetings. Technologies and people become intertwined and co-constitutive as moments of video meetings are subsequently understood not as human-technology ‘interactions’ but as intra-actions. Using empirical examples of video meetings collected during fieldwork, this thesis evinces how the materialities of video meeting technology relate to the ways in which deafness is or is not enacted, embodied, and co-constituted. Deafness is accordingly framed not as disability, but as a way of being - one that is founded on a different language, culture, and way of seeing. This emically-derived notion of being deaf impacts understandings and acts of video meetings at SVT Teckenspråk. Yet it is through people’s material intra-actions with technologies that notions of deafness emerge which run counter to ways of being deaf which SVT Teckenspråk employees’ (hearing and deaf alike) work hard to establish. Once technologies and the meanings co-created through people’s intra-actions with them are made visible, these same technologies disable rather than enable; making difference rather than making a difference. / Videomöten är en del av vardagsarbetet på SVT Teckenspråk där anställda kommunicerar via och med hjälp av teknologier i skapandet av television på teckenspråk. Denna etnografiska utforskning omkring videomöten på SVT Teckenspråk presenterar hur dövhet omkonfigureras i en sammanvävning mellan hörande, tolkar, samt videomötesteknik inom en public service organisation. Begrepp som teknologi, möten, organisationer, samt visualitet omformuleras med SVT Teckenspråk som sammanhang och tolkas sedan med hjälp av feministiska och queer teoretiska ramverk. Dessa begrepp analyseras ur ett historiskt perspektiv inom SVT Teckenspråk samt omanalyseras som en vardaglig del av videomöten. Teknologi och människa sammanvävs och omformar varandra i videomöteshändelser vilka därefter uppfattas som intra-aktioner snarare än människa-dator interaktioner. Genom empiriska uppslag på videomöten uppsamlade under fältarbete påvisar denna avhandling hur videomötesteknik och dess materialitet relaterar till de sätt som dövhet kan utövas, uttryckas, samt uppformas. Dövhet uppfattas som ett sätt att vara istället för som ett funktionshinder. Ett sätt som bygger på ett unikt språk, kultur, samt världssyn. Detta är SVT Teckenspråk anställdas sätt att förstå och vara i världen och kallas för ‘emic’. Utifrån ett emic perspektiv uppstår ett annat synsätt på dövhet och en ny förståelse av videomöten på SVT Teckenspråk. Trots detta uppstår genom materiella intra-aktioner med videomötesteknik uppfattningar omkring dövhet som strävar mot den syn som SVTs anställda (döva såsom hörande) medvetet etablerat. Istället för att införa jämställdhet och tillgänglighet framställer intra-aktioner med videomötesteknik olikheter mellan döva och hörande. De skapar skillnad istället för att göra skillnad. / <p>QC 20161209</p> / Drivers and Barriers for Mediated Meetings / Disabling Technology? Access and Inclusion in the Deaf/Hearing Workplace

I samband med Covid-19 pandemin har användningen av digitala videomöten ökat drastiskt. Till följd av detta har effekter såsom trötthet och utmattning uppstått. Den här studien syftade därmed till att studera zoomtrötthet hos studenter vid Umeå Universitet. Frågeställningarna var vilka faktorer som påverkar zoomtrötthet hos studenter samt om zoomtrötthet hos studenter är vanligare bland kvinnor än män. Urvalet bestod av 60 studenter varav 34 kvinnor och 26 män mellan 21–35 år. Studien genomfördes med en kvantitativ metod där data samlades in via en webbaserad enkät, som huvudsakligen bestod av instrumentet Zoom Exhaustion &amp; Fatigue Scale (ZEF Scale). Analys av data gjordes i JASP med hjälp av olika statistiska analyser. Resultatet visade inga statistiskt signifikanta skillnader mellan kvinnor och män, däremot framkom medelvärdesskillnader i nivån av zoomtrötthet. Beträffande faktorn kameraanvändning fann vi en signifikant skillnad, där en kamera på medför en högre zoomtrötthet. Då denna studies resultat uppmätte en relativt låg nivå av zoomtrötthet, föreslås framtida forskning undersöka fler faktorer som kan påverka zoomtrötthet. / During the Covid-19 pandemic, the use of digital videoconferencing increased dramatically. As a result, effects such as fatigue and exhaustion have occurred. This study aimed to examine zoom fatigue in students at Umeå University. The questions of interest were, which factors affect zoom fatigue in students and whether zoom fatigue in students is more common among women than men. The sample consisted of 60 students, of which 34 were women and 26 were men between the ages of 21 and 35. The study was conducted using a quantitative method where data were collected via a web-based survey, which mainly consisted of the instrument Zoom Exhaustion &amp; Fatigue Scale (ZEF Scale). Analysis of data was done in JASP using various statistical analyzes. The results showed no statistically significant differences between women and men, however, mean differences in the level of zoom fatigue emerged. Regarding the factor camera use, we found a significant difference, where a camera on causes a higher zoom fatigue. As the results of this study measured a relatively low level of zoom fatigue, future research is proposed to investigate more factors that may affect zoom fatigue.

BAKGRUND: Världens ökande befolkning i kombination med vårdens tillgänglighetsbrist skapar behov av omstrukturering av vårdens resurser. Vårdens digitalisering kan erbjuda patienter större egenkontroll, bättre tillgänglighet samt större valfrihet. Att använda sig av videomöten som komplement till fysiska besök inom primärvården är en del av digitaliseringen. Distriktssköterskan har med sin kompetens en huvudroll gällande implementering och förbättringsarbete av vårdens digitalisering. Distriktssköterskans erfarenheter av videomöten i primärvården är dåligt undersökt. SYFTE: Syftet var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av videomöten i primärvården. METOD: Kvalitativ intervjustudie med induktiv design. Semistrukturerade intervjuer genomfördes vilka analyserades med manifest innehållsanalys. RESULTAT: Studien resulterade i tre kategorier: Bidrar till bättre vårdkvalitet, Behov av implementering och Möjliga brister. Videomöten upplevdes som mindre tidskrävande än fysiska besök samt de kunde bidra till en ökad tillgänglighet. Det fanns ambivalens kring användandet av videomöten och resursbristen i vården bidrog till att det var svårt att få tid att lära in nya arbetssätt. Det framkom förhoppningar om att videomöten ska kunna underlätta vårdarbetet och ge patienterna ökade valmöjligheter. Trots en generellt positiv inställning till videomöten upplevdes det inte passa alla. Teknikproblem och risken för utanförskap sågs som möjliga brister. SLUTSATS: Videomöten skapar förutsättningar för att göra vården mer effektiv och personcentrerad. Ett digitalt utanförskap har dock identifierats, likaså att videomöten inte används av distriktsköterskorna i den grad som varit möjligt. Tydligare riktlinjer samt utbildning krävs för vidare utveckling. / BACKGROUND: The world's increasing population combined with the lack of access to care creates a need for restructuring of care resources. The digitization of care can offer patients greater self-control, better accessibility and greater freedom of choice. The district nurse, with her skills, has a main role in the implementation and improvement of the digitization of care. The district nurse's experiences of video meetings in primary care are poorly researched. AIM: The aim was to describe district nurses' experiences of video meetings in primary care. METHOD: Qualitative interview study with inductive design. Semi structured interviews, analyzed by manifest content analysis. RESULTS: The study resulted in three categories: Contributes to better quality of care, Need for implementation and Possible shortcomings. Video meetings were perceived as less time-consuming than physical visits and they could contribute to increased accessibility. There was ambivalence about the use of video meetings and the lack of resources in healthcare contributed to the fact that it was difficult to find time to learn new ways of working. The participants hoped that video meetings would facilitate care work and give patients greater freedom of choice. Technology problems and the risk of exclusion were seen as possible shortcomings. CONCLUSION: Video meetings create the conditions for making care more efficient and person-centred. However, a digital exclusion has been identified, as well as the fact that video meetings are not used by the district nurses to the extent that was possible. Clearer guidelines and training are required for further development.

Syftet med studien var att undersöka behandlares upplevelse av terapeutisk allians vid sessionvia digitalt format. En kvalitativ metod har tillämpats och datainsamlingen har gjorts via semistrukturerade intervjuer. I studien deltog sju respondenter varav fem var kvinnor och två var män. Studiens insamlade material har analyserats utifrån Braun och Clarkes (2006) Tematiska analys. Den Tematiska analysen genererade tre teman: Första temat: Osäkerheten i vad som sker, och vad man inte ser eller hör, vilket beskriver respondenternas upplevelse av hinder i kommunikationen via det digitala mötet. Andra temat: Begränsat handlingsutrymme,beskriver respondenternas känsla av att det digitala formatet minskar deras verktygslåda som behandlare. Det tredje temat: Avsaknad av fysisk närhet, beskriver hur respondenterna saknar den fysiska närheten i det digitala formatet men upplever det digitala formatet vara ett gott komplement till det fysiska rummet, dock ingen fullgod ersättning. / The purpose of the study was to investigate therapists' experience of therapeutic alliance in therapy through digital format. A qualitative method has been applied and data collection has been done through semi-structured interviews. The study involved seven participants, five of whom were women and two were men. The study's collected material has been analyzed based on Braun and Clarke's (2006) Thematic analysis. The Thematic Analysis generated three themes: The first theme: The uncertainty in what happens, and what one does not see or hear, which describes the participants' experience of obstacles in communication through the digital meeting. Second theme: Limited room for maneuver, describes the participants' feeling that the digital format reduces their toolbox as a therapist. The last theme: Lack of physical proximity, describes how the participants lack the physical proximity in the digital format but experience the digital format as a good complement to the physical space, however, no adequate replacement.

I takt med digitalisering och IKTs (informations- och kommunikationsteknik) framväxt skapas nya vårdlösningar för både patienter och vårdgivare. Under Covid-19 pandemin har behovet för alternativa vårdlösningar lett till en ökad användning av digitala vårdtjänster som MinDoktor, Kry och 1177s vårdapp. Dessa digitala vårdtjänster har erbjudit patienter vård på distans då fysiska vårdcentraler inte varit ett lättillgängligt alternativ. Syftet med studien är att undersöka vad som krävs för att patienter ska uppleva digitala vårdtjänster som förtroendeskapande och -stärkande. En studie med elva medverkande respondenter som använt sig av digitala vårdtjänster genomfördes. Empiri från intervjuerna analyserades och utvärderades för att möjliggöra en representation av de medverkande respondenternas åsikter. Studien bidrar med insikter till hur förtroende för digitala vårdtjänster kan skapas och stärkas för patienter genom tillgång till personlig kontakt, videomöten och företagsrykten. / With the continued growth of digitalization and ICT (Information and communicationtechnology) new healthcare solutions for both patients and healthcare providers have been made readily available. During the recent outbreak of the Covid-19 virus the necessity for digital healthcare options have been made apparent. Services such as MinDoktor, Kry and 1177’s healthcare app have all seen an increase in use. In this study we have conducted research on what patients on digital healthcare apps thought was necessary for them to create and strengthen trust for these applications. The study was conducted with eleven participating respondents who had previously used a digital healthcare app. The empirical data was then analyzed to enable a representation of the participants opinions and thoughts. This study contributes with insights on how trust for digital healthcare can be created and strengthenedfor patients through access to personal contact, video consultations and company reputation.