No description available.

Introduktion: Sportrelaterade hjärnskakningar drabbar minst 1.6 till 3.8 miljoner idrottare varje år i USA. Idrottare aktiva inom olika kontaktidrotter har en relativ ökad risk att drabbas av hjärnskakningar. Ungdomar är särskilt känsliga för hjärnskakningar på grund av strukturella och anatomiska skillnader i hjärn- och kroppsutvecklingen, vilket kan leda till allvarligare skador. Låg nackstyrka har visat sig vara en bidragande faktor hos idrottare som drabbats av hjärnskakning. Syfte: Att undersöka vilka typer av nackträningsinterventioner som används och om de ökar nackstyrkan hos ungdomar inom kontaktidrotter. Metod: En strukturerad sökning gjordes i Pubmed, Web of Science, SportDiscus och Medline med hjälp av en PICO. P = Idrottande ungdomar inom kontaktidrotter, 12–19 år. I = Träning av nackmuskulaturen och dess effekt. C = Studier som jämför nackträning med kontrollgrupp utan nackträning. O = Ökad nackstyrka. Resultat: Databassökningen genererade 520 studier. Efter kontroll av titel, abstrakt och full genomgång av studier inkluderades fyra studier. Vid referenssökning hämtades två andra studier in som genomgick samma procedur. Samtliga inkluderade studier fann en ökning av nackstyrka efter intervention. Störst ökning i nackstyrka sågs där nackträningen implementerades i ett befintligt skadeförebyggande program. I fem av sex interventioner användes isometrisk träning för att öka nackstyrkan. Konklusion: Nackstyrka går att öka på relativ kort tid med få eller inga redskap. Det går inte att dra en slutsats kring vilken metod som är effektivast då metoderna varierar. Framtida forskning bör fokusera på fler deltagare och idrotter då befintlig forskning är begränsad. / Introduction: Sports-related concussions affect at least 1.6 to 3.8 million athletes each year in the United States. Athletes active in various contact sports have a relatively increased risk of concussion. Adolescents are particularly susceptible to concussions due to structural and anatomical differences in brain and body development, which can lead to more serious injuries. Low neck strength has been shown to be a contributing factor in athletes suffering from concussions. Aim: To investigate what types of neck training interventions are used and whether they increase neck strength among adolescents involved in contact sports. Method: A structured literature search was done in Pubmed, Web of Science, SportDiscus and Medline using a PICO. P = Adolescent athletes in contact sports, 12-19 years old. I = Training of the neck muscles and their effect. C = Studies that compare neck training with control group without neck training. O = Increased neck strength. Results: The database search generated 520 studies. After checking titles, abstract and full screening of studies, four was included. During reference search, two other studies were found and underwent the same procedure. All included studies found an increase in neck strength after intervention. The largest increase in neck strength was seen where neck training was implemented in an already existing injury prevention program. In five of the six interventions, isometric training was used to increase neck strength. Conclusion: Neck strength can be increased in a relatively short time with few or no tools. It is not possible to draw a conclusion about which method is the most effective one, as the methods vary. Future research should focus on more participants and sports as existing research is limited.

<p><strong>Syfte och frågeställningar </strong></p><p>Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna?</p><p><strong>Metod </strong></p><p>Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”.</p><p><strong>Resultat </strong></p><p>Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar<strong> </strong>att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder.</p><p><strong>Slutsats</strong></p><p>Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.</p>

Syfte och frågeställningar Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna? Metod Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”. Resultat Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder. Slutsats Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.