Stroke is a major health problem in all developed countries. These studies, performed in a stroke unit at a medical department, were designed to characterize essential clinical features of the different cerebrovascular disorders on admission to hospital, to evaluate the efficacy of admitting unselected stroke patients to a stroke unit and, to evaluate hemodilution as a therapeutical regime in patients with cerebral infarction. A prospective registry included 409 patients admitted to the stroke unit over a five-year period. Modern diagnostic equipment (CT scan and CSF analyses) and strict diagnostic criteria revealed a diagnostic distribution of 11% hemorrhagic, 76% ischemic cerebrovascular lesions and 13% TIAs. Mean age varied between 65.8 and 77.5 years in the various diagnostic groups with the highest in patients with embolic cerebral infarctions. Concomitant disorders affecting the cardiovascular system were highly prevalent and only 14% was free of such diseases prior to the stroke. In a comparative prospective study, over 16 months, no differences were found between patients treated in the stroke unit (n = 110) and the general medical wards (n = 183) regarding prognostic indicators on admission such as age, concomitant disorders and neurological symptoms. The stroke patients treated in the stroke unit had a statistically significant better prognosis regarding functional outcome and the need for long-term hospitalization was reduced up to one year after the stroke when compared to patients treated in general medical wards. All stroke patients seemed to benefit with the possible exception of patients in coma on admission. These results were achieved within the same or shorter length of initial hospital stay for patients in the stroke unit. Neither overall mortality, nor mortality in subgroups of prognostic importance was significantly affected by the stroke unit regime. Rapid hemodilution in the early phase of cerebral infarction by the combination of venesection and administration of dextran 40 was evaluated in a prospective controlled trial. After randomization 52 hemodi- luted and 50 control patients were comparable in prognostic variables. Signs of blood-brain-barrier breakdown and hemorrhagic admixture to the cerebrospinal fluid in the acute phase were less frequent in hemodiluted subjects. The hemodi luted patients showed a significantly higher degree of early improvement and fewer progressions. Neurological and functional disability in survivors and need for long-term hospitalization was significantly reduced at 3 months and at one year after the stroke compared to controls. Mortality was not affected. / digitalisering@umu

Familial amyloidosis with polyneuropathy (FAP) was first reported from Portugal in 1952, but since then this syndrome has been recognized in many countries including Sweden. In this investigation cardiac and pulmonary functions in the Swedish variety of FAP were studied. A retrospective survey of the ECG findings in 71 patients showed a high prevalence of atrioventricular (38%) and intraventricular (41%) conduction defects, and also a high prevalence of atrial fibrillation (14%). In several patients a progression in the conduction defects to advanced disturbances could be observed and 10 out of 71 patients (14%) in the present series required pacemaker treatment. A histopathological study of the atrioventricular part of the conduction system showed marked amyloid infiltration in each case, which may explain the high prevalence of conduction defects. In an échocardiographie study which emcompassed 22 consecutive patients, all but those two patients with the shortest duration of symptomatic disease showed abnormal features. The most frequent and characteristic findings were hypertrophy of the interventricular septum (86%) and a hyperrefractile appearance of the iryocardium (68%). This unusual association of échocardiographie features is considered almost diagnostic of cardiac amyloidosis. A hemodynamic study showed an essentially normal systolic heart function, but in several patients there were signs of impaired diastolic function with increased myocardial rigidity. Several patients showed signs of obstruction of the ventricular outflow tracts. This finding, as well as the échocardiographie features, is in accordance with altered anatomical and functional properties of the interventricular septum. The major pulmonary function abnormalities were decreased maximum respiratory pressure which indicate that the neuropathy in FAP involves the respiratory musculature, and impaired diffusing capacity consistent with an alveo-capillary block caused by amyloid deposits. / digitalisering@umu

Small Intestinal Neuroendocrine Tumors (SI-NETs) are indolent neoplasms with an increasing annual incidence of approximately 1/100 000 people. They are often diagnosed at a late stage, restricting treatment efficacy. The aim of this thesis was to investigate clinical aspects of patients with advanced and/or disseminated disease with regard to clinical signs and management of abdominal fibrosis, the role of locoregional surgery and liver transplantation, as well as the ex vivo sensitivity of tumor samples to cytotoxic and targeted agents. Additionally, novel serum biomarkers for the diagnosis and prognosis of SI-NETs were investigated. In Paper I, abdominal fibrosis induced by serotonin and other cytokines from tumor cells, was associated with clinically significant symptoms of intestinal ischemia and/or obstructive uropathy, and was linked to advanced disease. Prompt recognition and minimally invasive intervention with superior mesenteric vein stenting and/or percutaneous nephrostomy and J stent treatment were effective in disease palliation. Paper II challenged the role of prophylactic, upfront locoregional surgery in Stage IV, which conferred no survival advantage in asymptomatic SI-NET patients. The option of delayed surgery as needed seemed to be comparable in all the outcomes examined, whilst also offering the advantage of fewer re-operations for intestinal obstruction in patients with already disseminated disease. Paper III confirmed that most young patients (<65 years) with SI-NET and liver metastases had a favorable survival with standardized multimodality treatment and that survival figures reported after liver transplantation for NETs do not surpass these figures. In Paper IV, 145 biomarkers were analyzed in blood serum using two different multiplex proximity assays. Subsequent ELISA and immunohistochemical analyses identified DcR3, TFF3 and midkine as novel serum biomarkers for SI-NETs. In Paper V, SI-NET samples were profiled with respect to sensitivity ex vivo to a panel of standard chemotherapeutics and targeted agents using a short-term total cell kill assay. SI-NETs exhibited variable but generally intermediate sensitivity ex vivo compared with other cancer diagnoses, calling for individualized selection of therapy.

How is it that we feel that we own our body? And how does the brain create this feeling? By manipulating the integration of multisensory signals, researchers have recently begun to probe this question. By creating the illusory experience of owning external body-parts and entire bodies, researchers have investigated the neurofunctional correlates of body ownership. Recent attempts to quantitatively synthesize the neuroimaging literature of body ownership have shown inconsistent results. A large proportion of functional magnetic resonance imaging (fMRI) findings on body ownership includes region of interest (ROI) analysis. This analysis approach produces inflated findings when results are synthesized in meta-analyses. We conducted a systematic search of the fMRI literature of ownership of body-parts and entire bodies. Two activation likelihood estimation (ALE) meta-analyses were conducted, testing the impact of including ROI-based findings. When ROI-based results were included, frontal and posterior parietal multisensory areas were associated with body ownership. However, a whole-brain meta-analysis, excluding ROI-based results, found no significant convergence of activation across the brain. These findings highlight the difficulty of quantitatively synthesizing a neuroimaging field where a large part of the literature is based on findings from ROI analysis. We discuss the difficulty of quantitatively synthesizing results based on ROI analysis and suggest future directions for the study of body ownership within the field of cognitive neuroscience.

Duplexultraljud är förstahandsvalet när det gäller bedömning av kärlförändringar och sjukdomar i arteria carotis communis (CCA) och arteria carotis interna (ICA). Den kombinerar 2D gråskala bilder med Dopplerteknik för att visualisera kärlväggen samt flöde och hastigheter. Det finns olika ultraljudparametrar för att bedöma stenoser i arteria carotis.  Syftet med detta arbete var att fastställa hastighetskvoten mellan den maximala hastigheten i arteria carotis interna och den maximala hastigheten i arteria carotis communis hos kvinnor och män. Det var 39 individer som undersöktes bilateralt. Undersökningarna utfördes med EPIQ7 (Philips) ultraljudmaskin. Ett auskultaltorisk blodtryck togs inför varje undersökning. Insamlade data analyserades med Mann-Whitney test. Pearson korrelationtest utfördes mellan ålder och hastighetskvot samt mellan hastigheter i CCA och ICA bilateralt. Resultatet visade inga signifikanta skillnader i hastighetskvot mellan könen. Studien visade en positiv korrelation mellan hastighetskvot i högersida (p= 0,046) till ålder men inte på vänster. Det fanns även en negativ korrelation mellan höger CCA hastighet till vänster hastighetskvot (p= 0,001).

Bakgrund: Vårdskador är ett allvarligt problem inom svensk hälso- och sjukvård, vilket leder till onödigt lidande hos patient, ökad vårdtider, onödig användning av resurser och ökade kostnader. Vårdrelaterade infektioner står för det flesta fall av vårdskador, varav perifer venkateter (PVK) står för de flesta fall av kärlrelaterad komplikation, tromboflebit. Syfte: Att undersöka hantering av perifera venkatetrar avseende skötsel, dokumentation och förekomst av tromboflebit. Metod: Studien var en kvantitativ tvärsnittsstudie. Data inhämtades på medicinavdelningar med hjälp av strukturerade observationer genom bedömningsinstrument PVC-ASSESS, där 80 PVK ingick i studien. Resultat: Endast en PVK var fullständigt märkt med "perifer venkateter", datum, tid och signatur på fixeringsförbandet. Fixeringsförbandet fäste väl vid huden hos hälften av samtliga PVK, likaså hade hälften av samtliga förband blod under insticksstället. Vanligaste PVK storlek som användes var storleken 1.1 millimeter (rosa). Enbart en PVK var överförd mellan patientens samtliga journaler: ambulansjournal, akutjournal och datajournal. PVK som placerades på ambulans och akuten använde större PVK nål jämfört med på avdelning. Av 80 PVK hade 51 PVK tecken på tromboflebit. Palpationssmärta upplevdes av 25 patienter. Högst frekvens av tromboflebit kunde ses i åldersgruppen 61-80 år. Lägst frekvens av tromboflebit fanns när PVK placerades på handryggen, medan högst frekvens fanns när PVK placerades på underarmen och armvecket. Slutsats: För en minskning av tromboflebitfrekvens behöver hantering av PVK avseende skötsel och dokumentation förbättras. Ytterligare studier behövs för kunskap om orsakssamband till tromboflebit. Ett standardiserat bedömningsinstrument till exempel PVC ASSESS behöver enhetligt användas på klinik och tydlig definition av tromboflebit behöver utvecklas.

Bakgrunden visar på att crowding är ett växande problem på akutmottagningar. Studier visar en koppling mellan crowding och förhöjd mortalitet hos patienterna. Crowding leder till att sjuksköterskorna arbetar under en mycket hög belastning samt ansvarar över alltför många patienter. Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att arbeta under “crowding” på akutmottagning. Metoden som användes var en litteraturöversikt av kvalitativ design med utgångspunkt ur France m.fl. (2019) metaetnografiska genomförande. Resultatet mynnade ut i fem teman som kom att kallas “Bristande förutsättningar för att bedriva god vård”, “En utmanande arbetsmiljö”, “Att tvingas kompromissa om säkerheten”, “Påverkad hälsa” och “Kollegors betydelse”, vilka slutligen syntetiserades samman under nyckelmetaforen “Att balansera på bristningsgränsen”. Slutsats Den eskalerande arbetsbördan på akutmottagningar runt om i världen har medfört att sjuksköterskorna i allt större utsträckning blivit utarbetade. Att ständigt behöva kämpa för att patienter ska få vård i tid och känna oro över att de riskerar att försämras på grund av en patientmängd som överstiger sjuksköterskornas kapacitet att bedriva god vård har visat sig leda till en etisk stress och förekomst av utbrändhet. / The Background indicates that crowding is a growing problem in emergency departments. Studies show a link between crowding and a raised mortality rate for the patients. Nurses are also under added pressure when they are responsible for too many patients at one time. The aim of the study was to describe the experience of the nurse working during crowding. The method used was a literary review with a qualitative design. The analysis was performed with a starting point out of France et al. (2019) methodological systematic review of meta-ethnography. The results were divided into five main themes: “Lacking conditions to give good care”, “Challenging work environment”, “Compromise on safety”, “Value of a colleague” and “Affected health” which conclude under the key metaphor “To balance on the breaking point”. The conclusion is that the escalating workload in emergency departments have led to nurses becoming “worn out”. The ratio of nurses to patient exceeds the nurses capacity when they are constantly fighting to give patients the care they need and worrying about them deteriorating. This leads to nurses feeling ethically stressed and run-down.

No description available.

Bakgrund: Omhändertagande av traumapatienter är en vanligt förekommande situation för en röntgensjuksköterska. Flera studier har visat att vidareutbildning och återkommande traumaövningar bidrar till säkrare vård och färre dödsfall. Det är därför viktigt att ha handlingsberedskap och förmåga att genomföra undersökningar av svårt skadade patienter. Syfte: Syftet med studien var att kartlägga röntgensjuksköterskors, med maximalt två år i yrket, utbildningsgrad inom traumavård, samt deras upplevda känsla av handlingsberedskap inför omhändertagandet av traumapatienter. Metod: Denna studie genomfördes som en tvärsnittsstudie i form av en kvantitativ enkätundersökning, där enkäten utformades efter examensarbetets syfte och besvarades av deltagarna som en webbenkät. Inklusionskriterierna var legitimerade röntgensjuksköterskor med maximalt två år i yrket och som tog emot eller förväntades ta emot traumapatienter. Resultat: Totalt deltog 39 röntgensjuksköterskor som gått sin grundutbildning i Sverige. Majoriteten av de som deltagit vid traumalarm hade ingen specialinriktad vidareutbildning inom traumaomhändertagande. Även om deltagarnas känsla av trygghet i sin yrkesroll skattades hög vid mottagandet av traumapatienter gav mer vidareutbildning ytterligare ökad självsäkerhet. För bästa effekt av simuleringsövningar och teoretisk undervisning var det betydelsefullt med upprepade traumaövningar. Tydliga rutiner från arbetsgivaren ökade beredskapen hos röntgensjuksköterskan. Handledning av erfarna kollegor ansågs av deltagarna som en viktig del i kompetensutvecklingen. För att ytterligare öka tryggheten ansågs vidareutbildning inom omhändertagande ha stor betydelse. Variation i de utbildningar deltagarna erbjudits önskades, samt att delta vid traumaövningar tillsammans med andra professioner som medverkar i traumakedjan. Slutsats: En kartläggning av nyexaminerade röntgensjuksköterskors utbildning inom traumaomhändertagande kan ge en indikation på deras nuvarande utbildningsgrad och deras känsla av handlingsberedskap vid mötet med en traumapatient. Genom att sammanställa deltagarnas önskemål av kursinnehåll kan framtida utbildningar och övningar utvecklas för att skapa en förhöjd handlingsberedskap vid mötet med traumapatienter. Önskvärt hade varit mer forskning om hur röntgensjuksköterskans roll i traumateamet kan utvecklas genom vidareutbildningar i traumaomhändertagande.

Kontrast och brus är avgörande bildkvalitetsegenskaper i en magnetkamerabild. Valet av spole i samband med en magnetkameraundersökning påverkar hur bildkvaliteten kommer att bli och är av betydelse för den efterföljande radiologiska granskningen.I detta arbete har jag utforskat hur valet av spole för en knäundersökning påverkar bildkvaliteten i termer av signal-till-brusförhållande (eng. signal-to-noise-ratio, SNR) och kontrast. Två olika typer av spolar, vilka båda kan användas kliniskt, utforskades på fantom (in vitro) och 10 friska frivilliga (in vivo). Samtliga undersökningar genomfördes på en 1.5 Tesla magnetkamera och med en bildtagningssekvens som används i kliniska undersökningar. Spolalternativen utgjordes av en dedicerad knäspole och en flexibel ytspole.Resultaten visade att den dedicerade knäspolen hade en signifikant bättre SNR jämfört med flexibla ytspolen (p<0.0001) men det fanns inte någon signifikant skillnad i kontrast.Slutsatsen av studien är att den dedicerade knäspolen är att föredra framför den flexibla knäspolen vid knäundersökningar. Om flexibel ytspole används i stället så kommer inte bildkontrasten att ändras.