Studien analyserar ett samarbete där frågan om kulturmiljöers värde behandlas och där olika aktörer är involverade. Den teoretiska utgångspunkten är att det kan uppstå konflikter mellan samhällsutveckling och vård av kulturmiljö samt att dessa kan synliggöras med hjälp av en aktörsanalys. För att undersöka detta närmare genomförs en kvalitativ studie med en fallstudie som innefattar projekt Citybanan och en av de kulturmiljöer som påverkas av bygget, Gustaf Vasa kyrka. Genom att intervjua personer från de aktörer som har en koppling till fallstudien, Länsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Stockholms stadsmuseum, Svenska kyrkan och Trafikverket, erhålls åsikter och uppfattningar angående kulturmiljöns värde. Studien visar att det finns konflikter, men inte i samma utsträckning som tidigare forskning indikerar samt att aktörerna tillskriver Gustaf Vasa kyrka olika värden.

Miljonprogramsförorten omtalas ständigt som en problematisk miljö. Under de senaste åren har den däremot börjat uppmärksammas som ett kulturarv och olika aktörer har börjat bedriva kulturmiljövård. Men att behandla miljonprogramsförorten som ett kulturarv förväntas ha konsekvenser. Kulturmiljövården tillskrivs makten att förändra den syn och den diskurs som pågår kring miljonprogramsförorten, men vilken kraft har egentligen kulturmiljövården när det gäller att förändra perspektiv och sociala strukturer i miljonprogramsförorten? Jag har identifierat tre olika perspektiv angående vilken påverkan kulturmiljövården har för miljonprogramsförortens utveckling och framtid. Med dessa olika perspektiv ger kulturmiljövård i miljonprogramsförorten tre helt skilda konsekvenser. Studien har genomförts med en hermeneutisk ansats, dels genom en studie av litteratur och forskning om miljonprogramsförorten och kulturarvsutnämningar, dels i form av fallstudier av praktiserad kulturmiljövård. Syftet med studien är att granska kulturmiljövårdens utvecklande ändamål i miljonprogramsförorten samt att analysera hur kulturmiljövården omnämns som verktyg för social hållbarhet och förändring av sociala strukturer i miljonprogramsförorten.

Många av Sveriges städer växer både till ytan och invånarantal. På grund av denna tillväxt utvecklas många av dessa städer utåt och tar mycket jungfru- och lantbruksmark i anspråk för att möjliggöra utvecklingen av nya bostadskvarter. Boverket skriver i vision för Sverige 2025 att förtätning blir allt mer relevant i och med utglesning och de ökade persontransportbehoven. Ett möjligt förtätningsalternativ är påbyggnation av redan befintliga bostadshus. Detta innebär att existerande hus byggs ut vertikalt genom en addering av våningsplan. Denna metod kan medföra funktionsbeblandning, bättre nyttjande av befintlig samhällsservice och tekniska försörjningssystem. Adderingen av våningsplan till befintliga bostäder har även nyttjats av fastighetsägare för att finansiera renovationer av den befintliga fastigheten och där med bevara den befintliga byggnaden och förlänga dess livstid. Hur denna typ av bebyggelse ska adderas, gestaltas och höja befintliga stads- och gaturum är en ständig diskussion mellan privata och allmänna aktörer. Boverket menar att förtätning kan ske på ett lyckat sätt om både staden och regionen utformar tydliga stadsbyggnadsidéer, dessa idéer presenteras ofta i form av översiktsplanstillägg. Syftet med denna rapport är att få en bättre förståelse över hur och när gestaltningen av påbyggnader påverkas av kommunalt inflytande samt hur kommunerna beaktar kulturmiljövård och riksintressen inom påbyggnadsprojekt.  Denna studie är upplagd som en kvalitativ intervjustudie där ett antal kommunala handläggare och antikvarier intervjuas för att få en djupare insikt i hur de arbetar kring gestaltningsfrågor, kulturmiljö och riksintressen inom påbyggnadsprojekt. Intervjuerna transkriberades och en tematisk analys användes för att hitta relevanta teman som intervjupersonerna talade om under intervjuerna. Genom att identifiera dessa teman kan de analyseras och jämföras mellan de olika intervjupersonerna och de städer där de är verksamma. Intervjuerna skedde ansikte mot ansikte på samtliga intervjupersonernas arbetsplats.  Under plan- och bygglovsprocessen har handläggare och antikvarier stort inflytande över gestaltningen av påbyggnadsprojekt. Genom möten och diskussion med stadsbyggnadskontoren stäms gestaltningsarbetet, projektets utveckling av samt kommenteras av involverade parter under processen gång. Anpassningen av en påbyggnad till en redan befintlig byggnad är inte alltid helt enkel och det finns ingen generell metod som kan appliceras då alla projekt är unika och platsspecifika. Däremot finns det en del verktyg som kan vara lämpliga för arkitekter att använda sig av vid utformningen av påbyggnader. Genom att använda sig av antingen material, form, färg, fönstersättning, horisontella och vertikala axlar som någon typ av anknytning till värdbyggnaden eller områdets gestaltningsuttryck, kan påbyggnader berika den befintliga miljön och värdbyggnaden. Under intervjuerna nämnde samtliga intervjupersoner att det skall finnas en tydlig skiljelinje mellan vad som är nytt och vad som en gång varit. Detta innebär att det ska vara enkelt att urskilja var värdbyggnadens takfot en gång varit. Vid projekt som berör kulturhistoriskt känsliga miljöer och riksintressen bör alltid en KUL-certifierad person framföra en antikvariskutredning av byggnaden eller området samt vara delaktig under processen och senare nämnas i kontrollplanen för att verifiera att dessa värden bevarats. Ett råd till arkitekter är att nyttja denna kompetens och samarbeta med byggnadsantikvarier vid denna typ av projekt.

<p>Denna uppsats fokuserar på människans subjektiva verklighetsuppfattning kring skogsmiljöer, utifrån ett fenomenologiskt perspektiv. Från olika aktörers livsvärldar har relationen till begrepp som natur, kultur, kulturmiljöer och kulturmiljövård studerats, liksom hur aktörernas förhållande till detta i sin tur påverkar vad som anses vara bevarandevärt. För att genomföra detta har intervjuer utförts med aktörer i anknytning med projektet Skog och Historia eller skogsbruk på såväl central, regional som lokal nivå. Utifrån detta har aktörernas begreppstolkningar interpreterats till att kulturen är den tolkning som var och en av aktörerna gör. Detta resulterar i att kulturbevarandet påverkas subjektivt, vilket i sin tur kan komma att påverka livsvärlden.</p>

The responsibility to identify, protect, look after and develop cultural and historical values in our surroundings - urban as well as rural - falls on the local authorities. This essay focus on local preserve programs for cultural landscapes in Sweden’s municipalities. Programs for preserving cultural landscapes are important tools in the aim to reach a sustainable development of these values. The object of the essay is to delineate how the municipalities handle cultural landscapes in terms of how cultural and historical values is identified, how the landscape is divided and assessed and how different aspects of intangible and tangible values are taken into consideration. The author has adopted an approach inspired by the academic ethnology where the individual and her identity are focused. In the initial study of relevant literature the essay refers to the ethnologic anthology “Moderna landskap” (Modern Landscapes), which discuss the individual and her mutual connection to the surrounding landscape where she lives. An archeological approach on the same subject is also referred to, as well as the pioneering work “Kulturvårdsprogram för Grangärdsbygden” (Cultural preserve program for Grangärdesbygden) and the Burra Charter. Based on the studied literature as a theoretical frame of reference, local cultural preserve programs for cultural landscapes from four Swedish municipalities are analyzed: Nacka, Vallentuna, Lund and Södertälje. The guiding principles for the outline of the programs were developed in the end of the 1970’s by the Swedish National Heritage Board and The National Board of Housing, Building and Planning. The aim was to make historical and cultural values a part of the physical planning of society, as4well as to contribute to a preservative attitude towards these values by the public at large. The analysis of the programs made in plain that all four municipalities have deviated from the ambitions of the National Heritage Board. The programs were supposed to consist partly of a fixed part with a historical analyze of the cultural landscape in the municipality in general as well as selected landscapes, and partly of a plan of action open for revise. Accordingly the preservation programs of cultural landscapes were meant to be an active program but have now turned into a passive document, consisting solely of selected and valued landscapes. And it does not address to the public but act only as an instrument of physical planning. Without plan of action and connection to the public, the municipalities fail to secure a long-term preservation of the landscapes as well as missthe chance to let the programs be a part of the development of the concerned areas. But the programs could work as a solid base in the engagement and responsibility of the public in this matter, concerning historical and cultural values in our cultivated and built environment. The individual is unfortunately missing as a collaborator in the preservation process. The outline of the four analyzed programs varies. The two programs of Nacka and Vallentuna represent opposite poles. Nacka has produced a traditional preservation program with landscapes delimited selected into narrow areas of high values. The concerned landscapes correspond to a character that is similar to that of cultural reserves. This leads to the risk of future fragmentize of the landscape as a whole, due to the fact that only a small part of the cultural landscape of the municipality is included in the local authorities’ ambition to preserve. The rest is “unexplored regions”. Vallentuna on the other hand has produced a program that characterizes the landscape at whole, at the expense of details such as close descriptions of physical structures. The tangible presuppose the intangible. A cultural landscape is an intangible fact as well as a tangible, and because of this, the intangible dimension must be regard to in the same way as we today assess tangible values. Public engagement in the preservation process and the consideration of intangible values becomes one and the same aim, because the engagement of the individual can be a method to identify intangible valuesin the cultural landscape. It is also an opportunity to handle the rich information of the landscape, a landscape that work as a vast and complex phenomenon. The responsibility to secure cultural and historical values5in our environment is then no longer a question only for the local authorities; it is a question for one and all.

Denna uppsats fokuserar på människans subjektiva verklighetsuppfattning kring skogsmiljöer, utifrån ett fenomenologiskt perspektiv. Från olika aktörers livsvärldar har relationen till begrepp som natur, kultur, kulturmiljöer och kulturmiljövård studerats, liksom hur aktörernas förhållande till detta i sin tur påverkar vad som anses vara bevarandevärt. För att genomföra detta har intervjuer utförts med aktörer i anknytning med projektet Skog och Historia eller skogsbruk på såväl central, regional som lokal nivå. Utifrån detta har aktörernas begreppstolkningar interpreterats till att kulturen är den tolkning som var och en av aktörerna gör. Detta resulterar i att kulturbevarandet påverkas subjektivt, vilket i sin tur kan komma att påverka livsvärlden.

Uppsatsens syfte är att undersöka hur byggd kulturmiljö värderas i svenska kommuners översiktsplaner samt om och hur översiktsplanerna speglar den utveckling som skett inom kulturmiljövården - från att huvudsakligen belysa materiella värden till en växande betoning på immateriella, sociala och ekonomiska värden. Metoden för uppsatsen är kvalitativ innehållsanalys. Tre nyckelord (kulturmiljö, kulturhistorisk och kulturarv) användes och de kontexter de figurerade i analyserades för att undersöka hur nio värden kopplade till kulturmiljöer förekom i 40 översiktsplaner. Värdena har hämtats ur Masons (2002), Bond &amp; Worthings (2016) samt Unnerbäcks (2002) skrifter. Frågeställningarna är ”Hur värderas byggd kulturmiljö i svenska kommuners översiktsplaner?”, ”Finns det skillnader i hur kulturmiljö värderas i svenska kommuners översiktsplaner beroende på om de är antagna före eller efter 2010?” samt ”Speglar översiktsplanerna den utveckling som skett i kulturmiljövården från att färmst framhålla kulturmiljöers materiella värden till att belysa även de immateriella, sociala och ekonomiska värdena?”. Översiktsplaner antagna före och efter 2010 (då nya plan- och bygglagen antogs) skiljer sig inte på något avgörande sätt i värderingen av kulturmiljö.  Undersökningen visar att ett skifte i synsätt skett tidigare, sannolikt under 1990-talet i samband med ändringar som gjordes i plan- och bygglagen 1996, införandet av miljöbalken 1998 och de nationella miljömålen 1999.

Swedish cultural heritage policies put heritage of the Church of Sweden in an exceptional position. It is protected by law and managed by the Church of Sweden which receives a yearly economical compensation from the Swedish government to assure a continued protection and care. The purpose of this study has been to examine categories and definitions that are used in the formulations of the protection of this part of the national cultural heritage. The study also analyses the values and motives behind the distribution, which is being regulated by said definitions. To achieve this, I have answered questions about to what kind of projects the compensation has been distributed, focusing on the appointed object and intervention categories. These classifications have been compared to the projects actual character, and also to official guidelines and policies. The results of the study show that the distribution of the government compensation follow official guidelines more often than not, but also that the project categorizations are frequently misguiding in comparison to the actual character of the projects. In written statements from the Swedish National Heritage Board and the Church of Sweden a dissonance regarding their respective value perspectives has been shown. The big difference is found in a question of definitions regarding the nature of the religious heritage in policy documents. Definitions of cultural heritage are crucial in heritage management. The classification stated in policy documents and used during the management of the heritage of the Church of Sweden, is also defining what is included. These classifications and definitions are part of the traditional western heritage management discourse. By using theoretical frameworks like Authorized Heritage Discourse the results of the study has been put in a perspective of using categories as way to manifest material heritage. This is a two years master’s thesis in Archive, Library and Museum studies.

Den europeiska landskapskonventionen belyser att landskapet skapas genom påverkan av och i samspel mellan naturliga processer och mänsklig kultur. Konventionen har bidragit till en medvetenhet kring vikten av att uppmärksamma detta samspel och behovet av en integrerad natur- och kulturmiljövård. Kulturreservaten knyter genom sin intention att förmedla natur- och kulturhistoriska helheter an till landskapskonventionen. Syftet med denna studie är att undersöka i vilken utsträckning kulturreservatens informationstexter skildrar samspelet mellan naturelement och kulturelement i landskapet. Informationstexter i nio kulturreservat har analyserats genom en innehållsanalys där förekomsten av fristående naturelement och kulturelement samt samspel mellan naturelement och kulturelement har kvantifierats. Resultatet visar att skildringar av samspel förekommer i 60% av reservatens informationstexter. Detta indikerar att uppdelningen av skyddsvärda områden i natur- och kulturreservat möjligen är obefogad då landskapet inte låter sig indelas i natur och kultur.

Syfte: denna uppsats ämnar studera relationen mellan turismverksamhet och kulturskydd i en kulturhistorisk destination som Gamla stan. Studiens fokus ligger i att undersöka hur samarbete och samverkan mellan myndigheter och turismaktörer ser ut, och vilka begränsningar det finns för turismen gällande aspekter som planering och anpassning. Teoriram: ett teoretiskt ramverk som visar på vad som kan uppstå när aktörer från olika intressesidor samarbetar eller samverkan med varandra. Därtill diskuteras vad som krävs för att ett samarbete eller en samverkan skall fungera och vidare vad detta i sin tur kan bidra med för turismens hållbarhet och för skyddandet av kulturmiljön. Vidare diskuteras huruvida turismen bör anpassas och planeras när den är etablerad i ett kulturskyddat område. Här diskuteras även vilken uppgift myndigheter och institutionella aktörer har i detta arbete. Metod: en kvalitativ metodik har används där sammanlagt 11 intervjupersoner deltog. De som intervjuades var verksamma inom institutionell –, turismverksamhet, där alla är knutna till Gamla stan. Sju av dessa intervjuer gjordes via e-post korrespondens varav de återstående 2 via en personlig intervju. Empiri: är uppdelad i två teman samarbete/samverkan och anpassning/planering. Det mest framträdande i temat samarbete och samverkan var att det inte förelåg någon direkt samverkan eller samarbete mellan institutionell och turismverksamhet i fallet Gamla stan, och där inga tydliga konflikter eller spänningar uppmätes existera mellan de två sektorerna. I temat anpassning och planering noterades främst hur turismen behövde anpassas när det var etablerat i en kulturhistorisk miljö, samt på vilka sätt kulturskyddet/kulturmärkningen inverkade på turismen i området. Resultat: i studien fann vi att det över lag inte sker ett samarbete eller någon direkt samverkan mellan de två sektorerna institutionell och turismverksamhet i Gamla stan. Det kan förekomma förhandlingar och diskussioner mellan turismaktörer och institutionella aktörer, men inte rena samarbeten. Samverkan mellan de institutionella aktörerna gick främst ut på att gemensamt i sitt arbete värna om samt skydda kulturmiljön. Den samverkan som visade sig föregå mellan dessa aktörer gällde bland annat bygglov, ärenden gällande gatumark, detaljplansärenden samt tillsynsärenden. Vidare visade studien på att det inte föregick någon större samverkan eller samarbete mellan turismaktörer verksamma i Gamla stan. De aktörer som i viss utsträckning visade sig samarbeta/samverka med andra lokala turismaktörer var främst museerna och de mindre verksamheterna. I studien fann vi att de turismaktörer som bedrev en mindre verksamhet inte samarbetade eller samverkade med lika många turismaktörer som de större verksamheterna gjorde. Vi tolkade att detta möjligtvis kunde bero på att man som liten enskild aktör saknade resurser i form av tid och ekonomiska medel för att ha en möjlighet att kunna samarbeta alternativt samverka med fler turismaktörer. När det gällde samarbeten/samverkan mellan de intervjuade turistaktörerna och deras samarbetsparter gick samarbetet främst ut på följande: guidning, annonseringar, evenemang och marknadsföring. Vi fann att det ej förelåg några direkta konflikter och spänningar i relationen mellan aktörer verksamma inom turismnäringen. Detta kan förklaras med att turismaktörerna till störst del höll på med skilda aktiviteter och att de utbud de erbjöd sina besökare skilde sig åt från aktör till aktör. Därtill framgick ytterligare en anledning, vilket visade sig vara att det fanns en medvetenhet hos dessa aktörer att upprätthålla en god relation med andra turismaktörer, då det gynnade såväl den egna verksamheten, konkurrenten samt turismnäringen i området. När det gällde kulturskyddets inverkan på turismen och verksamheter aktiva inom näringen så föreföll det sig inte påverka turismen och verksamheterna i så hög utsträckning att det upplevdes som ett problem. Fastän det inte upplevdes vara ett direkt problem, fann vi dock att turismen i området behövde anpassas och planeras utefter kulturskyddet/kulturmärkningens rådande regler i syfte att skydda kulturmiljön. Resultatet påvisade att kulturskyddet/kulturmärkningen i huvudsak påverkade turisterna. Detta gällde främst faktorer som framkomlighet och tillgänglighet främst för de turister med ett funktionshinder. Vidare framkom att motordriven trafik har begränsats i syftet att minska risker för bland annat slitage, men även för att det skall vara lättare och säkrare för turisterna att ta sig runt i området. Kulturskyddet visade även påverka och i visa fall även kunna hindra möjligheter för att evenemang och nya turistprojekt kunde äga rum. I resultatet framgick det att aspekter som kan ha en negativ effekt på den kulturhistoriska platsen samt för turismen var; slitage som turismen för med sig, miljömässiga faktorer som exempelvis översvämningar och luftföroreningar och att befintliga byggnader ändras så att de tar skada eller bidrar till att miljön inte ses och upplevs som äkta av besökaren. Vi fann även att större delen av turismaktörerna upplevde att kulturskyddet/kulturmärkningen var en förutsättning för turismens fortlevnad i Gamla stan. Praktiskt sätt uppvisades detta genom turismaktörernas handlande, vilket var att de anpassade sina verksamheter, samt förhöll sig efter de regler och tillbud som rådde gällande skyddandet av kulturmiljön och kulturarvet. Slutligen fann vi att det rådde en enstämmighet hos majoriteten av aktörer verksamma inom den institutionella - och turismsektorn gällande synen på turismens utveckling och framtid i området. Platsen anses även fortsättningsvis ha goda förutsättningarna för en hållbar besöksnäring med anledning av den väl utbyggda infrastrukturen, sitt centrala läge, samt att det är en kulturmiljö. Resultatet visade vidare på att turismen inte kommer behöva begränsas eller att vidare åtgärder skulle behöva införlivas i den närmaste framtiden. I istället ansågs Gamla stan ha kapacitet att ta emot ett större besöksantal än vad som finns i dagsläget.