<p>En halv miljon svenskar i arbetsför ålder har funktionshinder som medför att deras arbetsförmåga är nedsatt. Endast varannan person i denna grupp är sysselsatt. Trots att det årligen avsätts cirka 12 miljarder kronor till arbetsmarknadspolitiska insatser för personer med funktionshinder ökar skillnaden i sysselsättningsgrad mellan gruppen och övriga befolkningen. Den mest omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärden är lönebidraget som ekonomiskt kompenserar arbetsgivaren vid anställning av personer med nedsatt arbetsförmåga. Målsättningen med lönebidraget är att det skall trappas ned över tid och att arbetstagaren skall övergå till osubventionerad anställning. Insatsen har under lång tid kritiserats för att övergången till osubventionerad anställning uteblir, att subventionen blir permanent och att personer som har behov av insatsen inte får del av den.</p><p>Syftet med denna uppsats är att genom intervjuer undersöka hur representanter från stat, arbetsgivare och arbetstagare ser på lönebidraget och dess implementering. I undersökningen redovisas resultatet av tre intervjuer med representanter för de tre parter som implementeringen av lönebidraget bygger på: stat, arbetsgivare och arbetstagare. Staten representeras av Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetsgivarna av Svenskt Näringsliv och arbetstagarna av handikappförbundens samarbetsorgan, Handikappförbunden. </p><p>Resultatet visar att det finns betydande skillnader i parterna syn på insatsen. Från AMS beskrivs insatsen som helt normaliserande medan Svenskt Näringsliv talar om den som en social insats. Handikappförbunden menar att personer med funktionshinder inte ses som en resurs på arbetsmarknaden utan som mottagare av stöd. Skillnaderna mellan parternas syn på insatsen kan försvåra implementeringen och kan vara en förklarande orsak till att insatsen fortsättningsvis, trots en omfattande utredning, år 2003, utsätts för kritik.</p>

En halv miljon svenskar i arbetsför ålder har funktionshinder som medför att deras arbetsförmåga är nedsatt. Endast varannan person i denna grupp är sysselsatt. Trots att det årligen avsätts cirka 12 miljarder kronor till arbetsmarknadspolitiska insatser för personer med funktionshinder ökar skillnaden i sysselsättningsgrad mellan gruppen och övriga befolkningen. Den mest omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärden är lönebidraget som ekonomiskt kompenserar arbetsgivaren vid anställning av personer med nedsatt arbetsförmåga. Målsättningen med lönebidraget är att det skall trappas ned över tid och att arbetstagaren skall övergå till osubventionerad anställning. Insatsen har under lång tid kritiserats för att övergången till osubventionerad anställning uteblir, att subventionen blir permanent och att personer som har behov av insatsen inte får del av den. Syftet med denna uppsats är att genom intervjuer undersöka hur representanter från stat, arbetsgivare och arbetstagare ser på lönebidraget och dess implementering. I undersökningen redovisas resultatet av tre intervjuer med representanter för de tre parter som implementeringen av lönebidraget bygger på: stat, arbetsgivare och arbetstagare. Staten representeras av Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetsgivarna av Svenskt Näringsliv och arbetstagarna av handikappförbundens samarbetsorgan, Handikappförbunden.  Resultatet visar att det finns betydande skillnader i parterna syn på insatsen. Från AMS beskrivs insatsen som helt normaliserande medan Svenskt Näringsliv talar om den som en social insats. Handikappförbunden menar att personer med funktionshinder inte ses som en resurs på arbetsmarknaden utan som mottagare av stöd. Skillnaderna mellan parternas syn på insatsen kan försvåra implementeringen och kan vara en förklarande orsak till att insatsen fortsättningsvis, trots en omfattande utredning, år 2003, utsätts för kritik.

Vårt syfte med denna kandidatuppsats är att undersöka svårigheter eller möjligheter som de anställda på Arbetsförmedlingen upplever kring de hjälpmedel som finns tillgängliga för att få ut en funktionshindrad i arbetslivet. Vi har i vårt arbete tittat på en specifik Arbetsförmedling där de anställda har olika yrkesområden för att få en bredare bild av arbetet med funktionshindrade. Vi har valt att göra en kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer för att samla in vårt empiriska material.Begreppen arbetsförmåga och anställningsbarhet är komplexa begrepp men det är ändå dessa som sätter grunden för om en person ska få lönebidrag eller inte. Lönebidraget, i likhet medfunktionshinderkoden, är ett hjälpmedel som Arbetsförmedlingen använder sig av i arbetetmed att få ut funktionshindrade i arbetslivet. För att som funktionshindrad få ta del av de hjälpmedel som finns är det nödvändigt att den funktionshindrade erhåller och accepterar sinfunktionshinderkod. Arbetsgivaren bestämmer emellertid på arbetsmarknaden och avgör omden vill anställa eller inte. Vi har teoretiskt adresserat frågan utifrån Foucaults maktperspektiv för att belysa hur disciplin och övervakning verkar i samhället för att skapa en ordning och en hierarki som medför att Arbetsförmedlingens arbete till vissa delar begränsas. Arbetsförmedlingen fungerar som en mellanhand mellan statens maktutövning, arbetsgivarens vilja att anställa och den arbetssökande. Vårt resultat visar att funktionshinderkoden kanfungera dels stärkande men dels också göra individen mer funktionshindrad. Vi finner häräven stöd hos Goffmans stigmatiseringsteori som innefattar att människor i olika socialasituationer kategoriserar in andra i grupper som inte hör till normen. / Program: Organisations- och personalutvecklare i samhället

Långtidsarbetslösa och funktionshindrade tillhör de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden. För att förbättra deras situation anordnar Arbetsförmedlingen åtgärdsprogram där de subventionerar programdeltagarnas löner åt arbetsgivaren. Målet är att skapa incitament för arbetsgivarna att anställa samt minska utanförskapet hos de utsatta grupperna. Tidigare forskning visar dock att deltagande i åtgärdsprogram snarare försvårar möjligheterna för de utsatta grupperna på arbetsmarknaden.   Syftet är därför att: undersöka hur utbildning samverkar med upplevelser kring inlåsningsmekanismer och utanförskap i arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogram. Detta görs genom intervjuer med åtgärdsdeltagare samt med hjälp av teorier kring stigmatisering, identitet, avvikande och kapital. Utifrån detta söks svar på frågorna: På vilket sätt upplever de arbetslösa att åtgärdsprogrammen bidrar till att minska utanförskapet? På vilket sätt upplever de arbetslösa att åtgärdsprogrammen underlättar för dem att ta sig in på arbetsmarknaden? Skiljer sig upplevelserna åt mellan de arbetslösa som har gymnasieutbildning och de som har universitetsutbildning?   Resultatet visar att ett användbart utbildningskapital förbättrar både upplevelserna och resultaten av åtgärdsprogrammen. För deltagare utan värdefulla kapitaltillgångar upplevs åtgärdsprogrammen snarare stigmatiserande och som en inlåsningsmekanism där ett beroende av lönesubventionen skapas. Enligt intervjupersonerna skulle man kunna hävda att många arbetsgivare utnyttjar situationen för att få billig arbetskraft, samtidigt som de med lägre utbildning använder åtgärdsprogrammet som sin enda möjliga konkurrenskraft. Ett förslag på förändring som denna uppsats pekar mot är därför att utöka möjligheterna för de utan värdefullt kapital att utbilda sig. På så sätt skulle förhoppningsvis en möjlighet att förändra sin situation och samtidigt undkomma utanförskapet skapas.

This essay will describe the working method of wage subsidies at the Employment Service and provide an insight into how legal these decisions are in Västra Götalandslän. Through qualitative interviews, prosecutors at the Swedish Employment Service have described the process how a wage subsidy is taken at the employment service. In addition, Lennart Lundqvist's theory of "our public ethos" in which the paper sets the ethics of ethics to see how legal the process is in decision making. The conclusion was that the workforce's workforce could be further improved in order to be able to be more confident.

<p>Denna uppsats handlar om hur organisationen/systemet och samarbetet mellan gymnasiesärskolan, arbetsförmedlingen och kommunen ser ut när det gäller att förbereda eleverna inför arbetslivet. Jag har valt att jämföra Stockholm, som arbetar traditionellt gentemot arbetsförmedlingen i Göteborg som arbetar via ett EU-projekt och Östersunds arbetsmodell som arbetar via en kommunal daglig verksamhet. Syftet med studien är att finna några möjliga orsaker till varför 50% av gymnasiesärskoleeleverna går direkt över till daglig verksamhet och pension inom sin hemkommun och inte till den öppna arbetsmarknaden med lönebidrag enligt Föreningen Utvecklingsstörda Barn och ungdomar (FUB) undersökning 1998. Studien är gjord i form av en explorativ undersökning i ett försök att generera frågeställningar och formuleringar av hypoteser för att dessa sedan skall kunna ligga till grund för senare mer ingående undersökningar. Uppsatsen bygger på litteratur, undersökningar, tidigare forskning och olika utredningar och betänkanden som omfattar ämnet arbete för personer med utvecklingsstörning samt en egen undersökning. Jag intervjuade fyra yrkesvalslärare, en arbetsplatsförmedlare i Stockholm, en arbetsplatsförmedlare i Göteborg och en enhetschef i Östersund. Min undersökning är för liten för att några generella slutsatser ska kunna dras. Däremot kan man i resultatdelen se att de olika synsätten påverkat hur de olika aktörerna lyckas i att få eleven ut på arbetsmarknaden.</p>

Denna uppsats handlar om hur organisationen/systemet och samarbetet mellan gymnasiesärskolan, arbetsförmedlingen och kommunen ser ut när det gäller att förbereda eleverna inför arbetslivet. Jag har valt att jämföra Stockholm, som arbetar traditionellt gentemot arbetsförmedlingen i Göteborg som arbetar via ett EU-projekt och Östersunds arbetsmodell som arbetar via en kommunal daglig verksamhet. Syftet med studien är att finna några möjliga orsaker till varför 50% av gymnasiesärskoleeleverna går direkt över till daglig verksamhet och pension inom sin hemkommun och inte till den öppna arbetsmarknaden med lönebidrag enligt Föreningen Utvecklingsstörda Barn och ungdomar (FUB) undersökning 1998. Studien är gjord i form av en explorativ undersökning i ett försök att generera frågeställningar och formuleringar av hypoteser för att dessa sedan skall kunna ligga till grund för senare mer ingående undersökningar. Uppsatsen bygger på litteratur, undersökningar, tidigare forskning och olika utredningar och betänkanden som omfattar ämnet arbete för personer med utvecklingsstörning samt en egen undersökning. Jag intervjuade fyra yrkesvalslärare, en arbetsplatsförmedlare i Stockholm, en arbetsplatsförmedlare i Göteborg och en enhetschef i Östersund. Min undersökning är för liten för att några generella slutsatser ska kunna dras. Däremot kan man i resultatdelen se att de olika synsätten påverkat hur de olika aktörerna lyckas i att få eleven ut på arbetsmarknaden.

Vår uppsats handlar om chefers erfarenheter och tankar kring lönebidrag och av att ha anställda med stöd av lönebidrag. Det fanns vid årsskiftet 2014-2015 en grupp om 75 000 människor i Sverige som skulle kunna vara i behov av ett särskilt anpassat arbete på grund av en sänkt arbetsförmåga (Arbetsförmedlingen, 2015). Lönebidrag är ett statligt ekonomiskt stöd till arbetsgivare som anställer människor från den nämnda gruppen. Området lönebidrag kan ses utifrån flera perspektiv där vi har valt chefsperspektivet, eftersom vi ansåg att det var cheferna som satt inne med den viktiga kunskapen om hur lönebidrag fungerar för företag i praktiken. Chefer befinner sig också i den utmärkande positionen att avgöra vem som ska anställas. Studien syftar till att ge en ökad förståelse av lönebidrag genom att intervjua chefer om deras erfarenheter kring lönebidrag, däribland deras tankar kring regelverket och anpassningar av verksamheten och arbetsuppgifter. Frågorna och svaren kan sammanfattas i punkter om en samhällsaspekt, en individaspekt, samt vinster och fördelar för företaget.Den kanske viktigaste slutsatsen vi har kommit fram till är att det finns en välvilja hos cheferna att anställa människor från utsatta grupper i samhället. Detta kommer till uttryck dels i det sociala ansvar som tas i och med själva anställningen, men också i hur de resonerar kring samhällsnytta och arbetets betydelse för individen. Det har även visat sig finnas vissa faktorer som kan försvåra vid anställningen av personer med en arbetsnedsättning, såsom företagets vinstintresse och behov att rätt kompetens. Fördelar kan ses av att göra ett gediget förarbete i och med anställningsintervju och matchning, god information kring vad den sänkta arbetsförmågan innebär, samt en plan för anpassningar och även öppenhet inför medarbetare. Några av cheferna har upplevt att de behövt göra förhållandevis få, om inga särskilda anpassningar alls i arbetet, vilket också speglar deras förväntningarna, då de ofta sökt rekrytera för särskilda arbetsuppgifter. Hos andra har anpassningar istället utgjort de förutsättningar som behövts för att arbetet ska fungera. Några av de anställda verkar utifrån ett arbetsgivarperspektiv inte kunna uppnå en 100% arbetsförmåga och i sådana fall har ett lönebidrag fortsatts att betalas ut, trots fyraårsregeln. De chefer som vi har intervjuat har ändå berättat om en positiv utvecklingen för de anställda, vilket ligger i linje med det Arbetsförmedlingen har som mål för lönebidragsanställningar (Arbetsförmedlingen, 2015).Aktuell kunskap kring regelverket gällande lönebidragsanställningar ansågs inte av cheferna som något prioriterat. Detta berodde framför allt kanske eftersom de inledande samtalen med Arbetsförmedlingen och broschyrerna har räckt till, samt menade en chef att reglerna finns tillgängliga vid behov. En annan mening var att beräkningarna var gjorda och, då det finns många olika regelverk att hålla reda på, så ansågs det räcka med att bli uppdaterade om några förändringar skett. Vi tror ändå att detta kan påverka upplevelsen negativt, då vi har fått höra om erfarenheter där handledning i vissa fall har upplevts som resurskrävande. Cheferna kan då ha missat att det finns extra bidrag att söka. En funktionsnedsättning behöver inte heller alltid innebära nedsatt arbetsförmåga, då det snarare beror på relativa förutsättningar och omständigheter som omgärdar ett specifikt arbete (SOU, 2012:31). Detta har också varit ett samtalsämne under intervjuerna med de sex cheferna som deltagit i studien. De samlade uppfattningarna har varit att de lönebidragsanställda kan fungera precis lika bra som någon annan anställd och vi fick höra om många som hade arbetat i många år på samma arbetsplats.