I dag har det utvecklats många olika betalmetoder och tekniken har bidragit till att många betalningar nu sker digitalt. Pengar är inte det självklara valet för betalning utan alternativ som bankkort och andra digitala alternativ har utvecklats. De digitala alternativen har också mynnat ut i nya typer av valutor såsom kryptovalutor. Sveriges riksbank undersöker därför om digitaliseringen ska tas ett steg framåt vad gäller Sveriges valuta och har därför startat en utredning angående huruvida det kan vara till fördel för Sverige att skapa en ny digital valuta, en e-krona, som ska fungera som ett komplement till pengar. Obeståndsrättsligt finner vi idag regleringar för pengar samt enkla kontofordringar, men inte vad gäller kryptovalutor. När Kronofogdemyndigheten, utför ett utmätningsbeslut kan de två första egendomslagen behandlas enligt reglerna i utsökningsbalken (1981:774), men det blir mer komplicerat när det kommer till exempelvis kryptovalutor.  Frågeställningen i denna uppsats är hur ett eventuellt införande av en digital e-krona kan påverka utmätningsförfarandet i jämförelse med flera andra betalmetoder. Uppsatsen är skriven på ett sätt som jämför de nuvarande betalmetoderna pengar, enkla kontofordringar och kryptovalutor med ett eventuellt nytt betalsätt. För att kunna jämföra e-kronan med ovan nämnda betalmetoder utförs en grundlig genomgång av Riksbankens rapport vad gäller bakgrunden till initiativet, tänkt funktion och hur Riksbanken vill utforma den nya e-kronan. De moment som lyfts fram och analyseras i uppsatsen vad gäller utmätning är förhållandet till tredje man vid utmätning av lös egendom samt säkerställandet av egendomen.  Slutsatsen lyder att e-kronor som egendom ej kan besittas och ska därmed behandlas enligt 4 kap. 17 § i utsökningsbalken. Utmätningsförfarandet kan likt för enkla kontofordringar, ske genom att Kronofogdemyndigheten delger det berörda institutet, i e-kronors fall Riksbanken, att gäldenärens bankkonto ska utmätas och att alla inkomster och utgifter tillfaller Kronofogdemyndigheten. Likaledes kan säkerställandet liknas vid det med enkla kontofordringar, där Kronofogdemyndigheten meddelar berört institut, som ovan nämnt Riksbanken, ett förbudsmeddelande skriftligen, vilket ska delges Riksbanken enligt 6 kap. 11 § utsökningsförordningen (1981:981). Dock krävs vissa ställningstaganden inom områden såsom transparens, penningtvätt och redovisningsmedel innan Riksbanken kan vidareutveckla e-kronor.

Hyrköp av bostäder är ett relativt nytt fenomen på den svenska bostadsmarknaden. Det finns flertalet olika modeller av hyrköp. Den modell som behandlas i uppsatsen består av att hyrköparen ingår ett hyresavtal med ett fastighetsbolag. I samband med ingåendet av hyresavtalet ingås även ett optionsavtal, vilken ger hyrköparen en rättighet, men ingen skyldighet, att senare köpa bostaden till ett förutbestämt pris. Optionsavtalet utgör således en essentiell beståndsdel av hyrköpet. Hyrköp är ingen vedertagen bostadsform, och det finns i dagsläget ingen särskild lagstiftning som reglerar densamma. Istället regleras modellen av två skilda regelverk, nämligen de regler som gäller vid hyra av bostad och de regler som gäller vid köp av bostad. Ett hyrköp består vidare av åtminstone tre olika avtal, vilka är hyresavtalet, optionsavtalet och köpeavtalet. Syftet med uppsatsen är att undersöka och fastställa gällande rätt angående hyrköp, samt att jämföra gällande rätt angående hyrköp av lös egendom och hyrköp av fast egendom.  Vid en jämförelse av gällande rätt för bostäder som utgör lös egendom respektive fast egendom har framkommit att optionsavtal, som ju utgör en essentiell del av ett hyrköp, endast är giltiga när bostaden utgör lös egendom. Optionsavtal till fast egendom är således inte giltiga, vilket anses följa av den vedertagna fastighetsrättsliga principen om att utfästelser om att i framtiden överlåta fast egendom inte är giltiga. Det finns olika uppfattningar om den historiska bakgrunden till principen. Vissa hävdar att det följer av formkraven i 4 kap. 1 § jordabalken, andra att det följer av den så kallade ömsesidighetsprincipen. Ett ytterligare syfte med uppsatsen är att undersöka om optionsavtal till en särskild form av fast egendom, nämligen ägarlägenheter, bör vara giltiga.  Av analysen om optionsavtal till ägarlägenheter bör vara giltiga framkommer att det torde föreligga åtskilliga argument för att giltigförklara avtalen, inte minst med tanke på att formkraven för överlåtelse av bostadsrätt i 6 kap. 4 § bostadsrättslagen i sig inte anses utgöra något hinder för att giltigförklara skriftliga optionsavtal till bostadsrätter. Yttermera utgör såväl ett köp av bostadsrätt som köp av ägarlägenhet ofta en stor kapitalplacering för den enskilde. Vad som talar emot att sådana optionsavtal bör vara giltiga är att trots att principen kan anses ha en något oklar uppkomst, är den ändock vedertagen i den svenska fastighetsrätten och har upprätthållits i rättspraxis.

Samhällets ständiga utveckling och utbyggnad kräver en mer ändamålsenlig användning av mark, anläggningar och byggnader. Ett steg i den riktningen togs den 1 januari 2002 då möjligheten att överföra och frigöra fastighetstillbehör infördes i svensk lagstiftning. Överföring av fastighetstillbehör från en fastighet till en annan görs enligt fastighets-bildningslagen eller anläggningslagen. Ett frigörande innebär att fastighetstillbehöret istället blir lös egendom och det genomförs med stöd av ledningsrättslagen. 13 år har nu gått sedan införandet och syftet med denna studie är att kartlägga hur reglerna har använts mellan den 1 januari 2007 och den 31 december 2014. Studiens avgränsning i tid beror på att en liknande studie gjordes 2006. För att svara på studiens frågeställningar används två metoder. Den första är intervjuer med nio sakkunniga inom området som ska klargöra bl.a. varför de har använt reglerna och om de kan förbättras. Den andra metoden är en statistisk analys av ett utdrag från fastighetsregistret där alla åtgärder med anmärkningen "fastighetstillbehör" är med. Den statistiska analysen ska visa på hur ofta reglerna används, om detta förändras över tid och vad som överförts och frigjorts. Totalt har minst 4 014 fastighetstillbehör överförts eller frigjorts i 897 lantmäteriförrättningar. Antalet sådana åtgärder per år har halverats från 2007 till 2014. De fastighetstillbehör som är vanligast att överföra eller frigöra är sådana med ändamål vatten och avlopp vilka utgör ca 38 % av alla åtgärder. Starkström är en annan vanligt förekommande anläggning som dock har minskat med 80 % under studiens tidsintervall. Andra fastighetstillbehör som är vanliga att överföra och frigöra är jordvärmeanläggningar, byggnader och fjärrvärmeledningar. Motiven till att överföra och frigöra fastighetstillbehör är framförallt att klargöra de äganderättsliga förhållandena så att de inblandade parter vet vem som är ansvarig för drift och försäkring av byggnaden eller anläggningen. Vad gäller förbättringspotentialen för reglerna så skulle en enhetlig registrering av sådana åtgärder i FR underlätta för lantmätarna när äganderätten till ett fastighetstillbehör ska klargöras. Ett förtydligande av ansökan där man skiljer på överförande och frigörande av fastighetstillbehör skulle underlätta för fastighetsägarna att få upp ögonen för denna möjlighet. Studien visar tydligt att användandet av reglerna minskar men att den trenden sakta planar ut. Det är troligt att det kommer minska i ytterligare några år till det stannar på det grundbehov som studien tyder på finns. / Society's constant development and expansion requires a more efficient use of land, facilities and buildings. A step in this direction was taken on January 1, 2002 when the possibility of transmit and release property fixture was introduced into Swedish legislation. The transmission of a property fixture from one property to another is done according to the Real Property Formation Act or the Joint Facilities Act. With a release we mean that the property fixture becomes personal property which is carried out in accordance with the Utility Easements Act. Thirteen years have now passed since the introduction. The aim of this study is to identify how the rules have been implemented between 1 January 2007 and 31 December 2014. The study's time interval was decided upon due to the fact that a similar study had been carried out in 2006. In order to reply to the purpose of the study, two methods were used. The first method was to carry out interviews with nine experts within the field in order to clarify the motives and the rules where used and if they can be improved. The second method was a statistical analysis of an extract from the real property register where all the cadastral dossiers marked "property fixture" were included. The statistical analysis showed to which extent the rules were used, if the usage changed over time and what was transmitted and released. In total some 4 014 property fixtures were transmitted or released which have been implemented within 897 cadastral procedures. The number of such actions on an annual basis has decreased by 50 % from 2007 to 2014. The property fixture that were most commonly transmitted or released were those with water and sewerage purposes which form approx. 38 % of all actions made. High voltage electricity facilities were also common to be transmitted or releases, but this category's usage of the rules has decreased by 80 % during the study's interval. The motives for transmit or release a property fixture is mainly to clarify the ownership conditions so the parties involved know who is responsible for insuring and maintaining the building or the facility. An improvement of the rules would to get a unified registration of such actions in the real property register. It would simplify the cadastral surveyors work when the freehold of a property fixture needs to be clarified. A clarification of the application where transmit and release of property fixture where separated would make it easier for property owners and open their eyes for this opportunity. The study clearly shows that the uses of the rules were decreasing during the period but the trend slowly flattens. It is likely that it will decrease a few more years until it stops on a basic need which this study thinks exist.

No description available.

Återtaganderättsförbehåll är en vanlig förekommande säkerhetsrätt som innebär att en säljare eller kreditgivare vid avbetalningsköp kan förbehålla sig rätten att återta objektet till dess att köparen uppfyllt sina avtalsåtaganden. Säkerhetsrätten innebär på så vis en separationsrätt för säljaren och utgör ett skydd i förhållande till köparens övriga borgenärer. I genomförandet av denna framställning har lagförfattningar, relevanta rättsfall från Högsta domstolen och doktriner noggrant studerats i syfte att beskriva de rättsliga förutsättningarna enligt svensk rätt för uppställandet av ett giltigt återtaganderättsförbehåll avseende lös egendom ur ett kreditgivar- och konsumenträttsligt perspektiv. Berörda material har behandlats ur ett obligations- och sakrättsligt perspektiv i syfte att identifiera bristfälligheter med återtaganderättsförbehåll i förhållande till den svenska rättsordningens avsikter med säkerhetsrätten, för att därefter ta ställning till återtaganderättsförbehållets ändamålsenlighet ur ett konsumenträttsligt perspektiv. Därutöver undersöks behovet av en revidering av återtaganderättsförbehållets ställning genom utvärdering av säkerhetsrättens grundsatser i förarbeten. Här görs även en begränsad internationell utblick om jämförbara rättsordningarnas motsvarigheter av återtaganderättsförbehåll. Resultaten redovisar fyra kriterier som behöver vara uppfyllda för att erhålla ett giltigt återtaganderättsförbehåll. Återtaganderättsförbehållets ändamålsenlighet ur konsumenträttsligt hänseende betraktas till en överväldigande del att vara i linje med konsumentkreditlagens ändamål. Revideringsbehov föreligger, dock är frågan diskutabel med hänseende till kostnadsfrågan och säkerhetsrättens strikta och omständliga läge i svensk rätt.