Förr betades södra Sveriges skogar av megaherbivorer, varav många arter idag är utdöda. På grund av deras utdöende och mycket på grund av de senaste 200 årens förändringar och Sveriges jord- och skogsbruk, som bland annat innebär att skogsbete inte längre används i lika hög grad som förr, så breder nu barrskogarna ut sig i söder. Resultaten har blivit att de öppna lövskogar som hyser ädellövträd som ek är på väg att växa igen. Marken utsätts inte längre för samma markstörning och den skuggtåliga granen som gynnas av skogsbruket etablerar sig. Det stora gamla ädellövträden blir allt färre när deras livsmiljö försvinner och med dem försvinner en mängd evertebrater och fåglar som är beroende av träden i öppna lövskogar. När arter försvinner kan man aldrig få dem tillbaka och det kan vara arter som påverkar hela ekosystem och på lång sikt även oss människor. Ett alternativ för att behålla de öppna lövskogarna är att återintroducera visenter i södra Sverige. Visenter har funnits i Skandinavien, men utrotades för runt 8000 år sen. De betar gräs och örter på samma sätt som tamboskap och kan utföra den markstörning som behövs för att gynna denna biotop. I delar av Europa levde vilda visenter kvar fram till första världskrigets slut 1919 och har sedan 1950-talet återintroducerats i flera länder. Hit hör bland annat Polen, Ukraina, Ryssland, Vitryssland och Litauen. Syftet har då varit att bevara visenten som art, men framgången har varit varierande. Man har haft problem med lokalbefolkningens attityd då de förstör grödor samt att de har låg överlevnad till följd av inavel. Det krävs en del planering för att det skulle kunna bli verklighet i Sverige och man måste lokalisera tillräcklig stora områden där de inte kommer i allt för stor konflikt med lokalbefolkningen. Förutom fördelen i form naturvård kan man både öka acceptans hos befolkningen och få ekonomiska fördelar på att i framtiden använda visenten inom jakt och turism. Å andra sidan innebär själva introduktionen en kostnad och man kan behöva betala ut ersättning för förstörda åkrar. En annan nackdel är trafikfaran och rädsla för djuren. Man måste här göra en avvägning mellan kostnad och naturnytta. Redan idag läggs stora summor av skattebetalarnas pengar på att skydda och restaurera hotade naturmiljöer och kanske är visenter i förhållande till det en billig och naturlig lösning som kan sköta sig relativt bra själv.

Regeringen har gett Skogsstyrelsen i uppdrag att genomföra ett projekt för att skatta ett antal skogliga variabler från data baserade på Lantmäteriets skanning för den nya nationella höjdmodellen. Syftet med det här examensarbetet var att på beståndsnivå undersöka noggrannheten i barr- och lövskog hos skattade grundytor som tagits fram i  Skogsstyrelsens projekt ”Skogliga skattningar med laserdata”. Undersökningen utfördes som en kvantitativ studie i form av en jämförelse av laserbaserade skattningar från Skogsstyrelsens projekt med grundytor uppmätta i fält. Medelvärdet av fältmätta grundytor i de 18 bestånd som ingick i studien var 26,7 m²/ha och medelvärdet av de skattade grundytorna var 26,3 m²/ha. För enskilda bestånd, varierade differensen mellan -31,7 % och +50,5 %. Slutsatsen var att laserskattningarna från projektet ”Skogliga skattningar med laserdata” är relativt säkra över ett större område, t. ex. på fastighetsnivå. På beståndsnivå får man vara mer försiktig i tolkningen av resultaten från skattningarna, då felen var så pass stora i enskilda bestånd. Undersökningen visade också att skattningarna av grundytan i barrskogsbestånd är mer noggrannt skattade än grundytan i lövdominerade bestånd, fram för allt när lövandelen är över 50 %.

Det har skett en tydlig ökning av problem med introducerade och invsiva skogsskadegörare de senaste 30 åren. Bland trädskadegörarna som importerats återfinns Phytophthora, ett släkte av svampliknande arter som angriper framför allt lövträd som bok. Syftet med denna studie var att förbättra underlaget för hantering av Phytophthora-risken i bokdominerade skogar i Söderåsens Nationalpark där smittan har konstaterats. Med hjälp av data från tidigare skadeinventeringar utforskades om spridningsmönster kunde kopplas till närhet av rörligt markvatten samt de olika stigar och leder som besökare i parken rör sig på. Analysen visade att flera områden i parken med konstaterad smitta låg i anslutning till både vandringsleder, stigar och/eller vägar i kombination med hög markfuktighet, Områden med konstaterad smitta hade spatial nätverk-struktur. Möjliga åtgärder för att minska smittspridningen i nationalparken är begränsning av användning av leder vid översvämning och hög markfuktighet samt försiktighet vid utförande av arbete i parken.

Syftet med undersökningen var att undersöka landskapsförändring och skogsutveckling under de senaste århundraden kring Skrylle naturreservat som är beläget mellan Södra Sandby och Dalby i Lunds kommun. Hur det har sett ut, vad har förändrats samt varför, är frågor som behandlas i undersökningen. Resultatet framställdes med hjälp av äldre historiska kartor samt flygbilder med komplettering av skriftligt källmaterial.  Resultatet visar att största förändringen skedde mellan 1700- och 1800-talet då markanvändningen förändrades helt, från att gå från lövskog till öppen mark. En del förändringar av skogstyp skedde under 1900-talet då gran planterades i området. Den totala skogsarealen är mindre idag än vad det har varit som mest förr. Mycket av förändringarna beror på människans behov och intresse men även en del naturkatastrofer har påverkat skogsutvecklingen.

Studien har använt ny metod för att klassificera vitryggig hackspetts skogarförutsättningar för häckande revir. 287 hektar skog värdeklassades med minstav värdeklass 1 (42 ha) och mest av värdeklass 2 (195 ha). Död ved måste ökaför att populationen av vitryggig hackspett ska öka. De åtgärder som behövergöras är ringbarkning och att minska granvolymen för att värdeklasserna ska nånästa värdeklass. Resultatet tyder på att förutsättningarna för häckningsrevir ärgoda, dock måste vissa restaureringar göras för att vitryggig hackspett skaetablera sig i området.

Den vitryggiga hackspetten har sedan 1970 varit en starkt hotad art i Sverige tack vare förändrade habitat till följd av ett industrialiserat skogsbruk med stor fokus på barrträd vilket inte är ett optimalträd för den vitryggiga hackspetten. Idag finns det cirka 3 häckande par kvar i Sverige. I Finland och Lettland uppvisar den vitryggiga hackspetten en stark närvaro med en stor population då skogsbruket i dessa länder skiljer sig markant mot Sverige i form av typ av träd och hantering av död ved. Syftet med studien som utförts i den här rapporten är att bedöma om ett område vid sjön Erkens norra strand kallat Hasselhorn i Stockholms län uppnår de riktlinjer Naturvårdsverket har satt på minst 20m3/ha död lövved i trakten samt en medelålder på >80 år för att ett område ska anses vara ett optimalområde för den vitryggiga hackspetten. Fokustrakten identifierades med IR-bilder för att avgöra om området var rikt på lövträd och ett område på 110ha ritades in. Sextio stickprov slumpades ut i området där levande och döda träd mättes in med klave och höjdmätare för att beräkna m3/ha och ålder bedömdes visuellt för varje mätområde. Studien påvisar att Hasselhorn idag inte uppnår optimal status för alla parametrar som satts upp av Naturvårdsverket för att det ska utgöra ett lämpligt habitat för den vitryggiga hackspetten. Däremot uppnår området kravet på mer än 20m3/ha och mer än 75 % lövträd satta av Naturvårdsverket. Området uppnår dock inte medelåldern >80 år. Även artfördelningen i regionen av levande träd visar på mycket lite barrträd och stor tillgång på asp som anses vara det främsta trädet för födosök för den vitryggiga hackspetten som visar på att Hasselhorn kan uppnå god status inom ett fåtal år om särskilda naturvårdsåtgärder sker i området. / The white-backed woodpecker has been a highly threatened in Sweden since 1970 due to drastically changed habitats as a result from industrialized forestry methods with a high focus on conifers. Today there are only 2 known breeding pairs left at Dalälven in Sweden. Compared to Finland and Latvia the white-backed woodpecker exhibits a strong presence with large populations as the forestry industry in these countries differs from Sweden in terms of what type of trees they use and how they manage dead wood. The purpose of this study is to assess whether an area at lake Erken’s northern shore called Hasselhorn in Stockholm County achieves the guidelines determined by Naturvårdsverket. Naturvårdsverket has determined that the white-backed woodpecker at least need 20m3/ha dead deciduous trees in a habitat and an average age of >80 years to be considered as an optimal area for the white-backed woodpecker. The focus area was localized with IR-images to determine an area rich with deciduous trees and an area of 100ha was drafted. Sixty sample points were randomized in the area. All living and dead trees at each points were measured with a tree caliper and clinometer to determine the amount of wood in m3/ha. Age was determined visually for each sample point. The study showed that Hasselhorn currently does no achieve the optimal status for all parameters in the study to make it a suitable habitat for the white-backed woodpecker. On the other hand, the area does meet the guideline set by Naturvårdsverket of more than 20m3/ha dead deciduous wood and more than 75% deciduous trees in the area, however it does not show an average age of >80 years. Species distribution of living deciduous trees exhibits large volumes of aspen, which is considered to be a main source of food since they contain the type of bugs preferred by the white-backed woodpecker. With the right conservation methods, the study shows that Hasselhorn can become a viable habitat for the white-backed woodpecker in the near future.

The purpose of the study is to develop a method that generates areas in the municipality of Karlstad that satisfies the habitat area requirement for the bird species lesser spotted woodpecker (Dendrocopos minor). The purpose is also to compare two different databases (kNN-Sweden and the Vegetation Map). Habitat area requirement for lesser spotted woodpecker is 40 ha of forest dominated by deciduous trees, which may be fragmented over a maximum of 200 ha. The software ArcMap was used to developed method to generate habitat areas, based on input from the kNN-Sweden and the Vegetation Map databases. The habitat areas were reviewed and compared by overlay analysis and compared to reported observations. Generated habitat areas from the kNN-Sweden database and generated habitat areas from the Vegetation Map database differed significantly. The format of the input data and the threshold values are probably contributing reasons of the difference. An important shortage of the kNN-Sweden database is that a buffer zone around the water surfaces at generalization has been masked off and hence the volume of mature deciduous forest generally underestimated. The number of observations of lesser spotted woodpecker within the habitat areas differed between the kNN-Sweden and the Vegetation Map that fulfilled the requirement. The Vegetation Map had 138 observations of lesser spotted woodpecker while the KNN-Sweden only had 38 observations. / Karlstads kommun behöver finna potentiella habitat för fågelarten mindre hackspett, som är en förslagen ansvarsart i kommunen. Mindre hackspett behöver minst 40 ha äldre lövdominerad skog inom ett område på upp till 200 ha för häckning. Behovet kan ses som artens habitatvillkor vid utsökning av potentiella områden för dess habitat. Syftet med studien är att utveckla en metod för att finna områden i Karlstads kommun som uppfyller habitatvillkoret för mindre hackspett. Syftet är även att jämföra två olika databaser, kNN-Sverige och Vegetationskartan, vid dess användning som indata. kNN-Sverige är en rikstäckande databas med information om Sveriges skogar och dess grundformat är digitala kartor i rasterformat med en upplösning på 25 meter. Informationen i kNN-Sverige bygger på en kombination av fältdata från Riksskogstaxeringens stickprovsinventering och heltäckande data från satellitbilder. Vegetationskartan består av polygonskikt innehållande klassning av olika vegetationstyper. Underlaget för vegetationsdata är flygbilder av närainfrarödkänslig färgfilm som har tolkats och karterats utifrån dominansförhållanden hos olika vegetationstyper, med stöd från aktivt fältarbete. Med hjälp av programvaran ArcMap 10.3 utvecklades en metod som genererade habitatområden, baserade på indata från kNN-Sverige respektive Vegetationskartan. Därefter granskades och jämfördes resultaten genom överlagringsanalys och kontroll mot inrapporterade observationer av mindre hackspett. Genererade habitatområden för kNN-Sverige respektive Vegetationskartan skiljde sig åt och det genererades betydligt fler områden med kNN-Sverige. Grundformatet på indata och valet av gränsvärden är troligen en bidragande faktor till skillnaderna.   Resultaten från analysen av Vegetationskartan bedöms rimligare än kNN-Sveriges resultat. För kNN-Sverige saknades även en del områden där det finns mycket lövskog, till exempel vid Klarälvsdeltat. Vegetationskartans resultat påvisade däremot att det fanns områden med mycket lövskog kring Klarälvsdeltat. En stor brist hos kNN-Sverige är att en zon kring vattenytor har maskats bort vid generaliseringen och volymen av äldre lövskog generellt har underskattats, vilket bland annat kan förklara varför inte viktiga områden kring vatten kommit med. Antal observationer som låg inom habitatområden skilde sig betydligt mellan kNN-Sverige och Vegetationskartan, inom habitatområden som uppfyllde villkoret hade Vegetationskartan 138 observationer av mindre hackspett medan kNN-Sverige endast hade 38 observationer.

The Spanish slug (Arion vulgaris) is one of the most problematic invasive species in Europe and a serious pest species in agriculture and gardens, and it can have negative effects on native slug species. In this study, we used passively intergraded transponder (PIT) telemetry to determine the movement behavior of 57 Spanish slugs during autumn in two different habitats: a private garden and a deciduous forest, located in Karlstad municipality, Sweden. The slugs generally moved within relatively small areas. There was a difference between the movements between the two habitats, with slugs moving longer distances per day (2.0 m day‑1) and over larger areas in the forest than in the garden (1.1 m day-1). Local control measures are therefore potentially effective in gardens and in agricultural landscapes, since the Spanish slug there concentrate within patches of habitat. To develop control methods to mitigate the impact of this problematic slug, we need more basic ecological knowledge, and this study provides such knowledge. / Den spanska skogssnigeln (Arion vulgaris) är en av Europas mest problematiska invasiva arter och ett allvarligt skadedjur för jordbruk och trädgårdar. Den kan också ha negativa effekter på inhemska snigelarter. I den här studien använde vi telemetri baserat på passivt integrerade transpondrar (PIT) för att bestämma rörelsemönstret hos 57 spanska skogssniglar under hösten i två olika habitat: en villaträdgård och en lövskog, i Karlstads kommun, Sverige. Sniglarna rörde sig inom små områden. Det var en skillnad mellan rörelserna i de två habitaten, sniglarna förflyttade sig längre distanser per dag (2,0 m dag-1) och över större områden i skogen än i trädgården (1,1 m day-1). Lokala kontrollåtgärder är därför potentiellt effektiva i trädgårdar och jordbrukslandskap, då den spanska skogssnigeln där koncentrerar sig inom fläckar av habitat. För att utveckla kontrollmetoder för att minska påverkan av den här problematiska snigeln, så behöver vi mer grundläggande ekologisk kunskap, och den här studien förser oss med sådan kunskap.