Det här examensarbetet behandlar synlighet i mörkertrafiken hos fotgängare. Syftet har varit att få fler fotgängare att synas i mörkertrafiken och målet har varit att hitta ett alternativ till det som finns på marknaden idag, som gör att man som fotgängare vill syns i trafiken när det är mörkt. Eftersom reflexer eller ljusreflekterande material i olika former avser en stor del av marknaden har mitt arbete utgått från denna befintliga reflexlösning och sen utvecklats till en ny form med ett hållbart affärstänk.   Research har gjorts för att få en förståelse för hur reflexer fungerar och hur ett alternativ kan utvecklas som gör att användaren kommer ihåg vikten av att använda reflex samtidigt som man också vill ha det på sig. Researcharbetet har delats in i två faser där den ena fasen har behandlat vad en reflex är och hur den fungerar medan den andra har handlat om att förstå användaren och användarupplevelsen. Det är ett arbete som har genomförts i en designprocess där användarperspektivet har fått ett stort utrymme i processen i form av både kvantitativa användarundersökningar och kvalitativa intervjuer och samtal i en fokusgrupp. Fokus har legat på attityden till reflexer, om man använder det, hur man tänker och vilken sorts reflex man använder samt hur man i övrigt tänker när man klär sig på vinterhalvåret när man är ute och går.   För att hitta ett alternativ till dagens reflexer har skapandet av idéer tagit upp en stor del av designprocessen. En omfattande idégenerering har gjorts i form av både skisser på papper och fysiska modeller för att få en uppfattning om funktion och volym. Dessa skisser har sedan utvecklats till flera koncept som till slut har blivit ett slutgiltigt koncept.   I detta examensarbete har jag alltså utvecklat ett koncept som skapar ett hållbart värde där reflexen kan bytas ut varje år med en återanvändningsbar grund, i form av en armbandskedja. Detta reflexarmband har presenterats i form av illustrationer, rendering och i en skalmodell för att visualisera konceptet.

Jag vet inte vem jag är längre, min rädsla styr mig. Jag är bunden till att alltid planera, att alltid vara förberedd på att vad som skulle kunna hända. Jag griper hårdare om mina nycklar när mörkret kommer och håller koll på min omgivning. Hur många tänker som mig? En undersökning av SCB från 2017 visar att var femte kvinna har avstått från att gå ut på kvällen på grund av oro för att bli överfallen. Tre olika smycken skapta i hopp om att de aldrig ska behöva användas. Ett projekt för oss som är rädda att gå hem efter att mörkret fallit. En ögonöppnare, för dem som aldrig har förstått skräcken som tar över våra kroppar. Smyckena bildar tillsammans en stridsutrustning, tillverkade i desperation för att finna tryggheten. Samtidigt tvingas dem till ett samarbete med kroppen, liksom en bur. Är detta vår dystopiska framtid för att känna oss trygga när mörkret fallit? Jag vill genom detta visa upp en orättvisa som sker när otroligt mycket ansvar läggs på de som känner sig utsatta. Det är vi som måste känna oss sårbara, det är vi som får skydda oss själva, och vi som blir utsatta får stå ut med konsekvenserna. Jag hoppas på att genom dela min historia kunna få andra att fortsätta denna diskussionen och sprida detta viktiga ämne. Jag vill inte behöva klä mig för strid varje gång mörkret har fallit. Jag ska inte behöva vara rädd, jag vill kunna leva mitt liv. Jag vill känna mig fri. Jag vill kunna gå ut och se på stjärnorna istället för att titta bakom mig, framför mig och runt omkring mig. Jag vill inte att detta bara ska vara en dröm

This study analyses Michelle Paver’s youth book series Chronicles of Ancient Darkness from an intersectional power perspective. Gender and age are the main elements, and with these two power structures comes another layer of the analysis, namely, the postfeminist idea that it is impossible to categorise people as they are too diverse and ambivalent. Several characters, both youths and adults, are examined to see whether gender stereotypes are followed and if they determine what position of power the characters end up with. The study also explores whether the gender structures vary in groups where adults are present versus in groups where they are not. This adds another perspective, which is the element of age and therefore the problem of aetonormativity. The adults are the norm and they are in charge of the youths. However, when the youths meet with the adults, the two power structures, age and gender, clash in the question of whether a young man gets the upper hand over an older woman, or vice versa. In the end, the analysis concludes that even though the book series follows stereotypical gender structures in several ways, it also presents a query as to whether both gender and age categorisations are accessible and valid. Most main characters question their sufficiency and oppression on several levels, both in insecurities and in open discussion, and this result ends up harmonising with a postfeminist thought pattern. For all to be free from the hardships of not being adequate, or not receiving fair treatment from others based on gender or age, these structures must be questioned and perhaps even challenged.

In the following essay, I examine the ecocritical aspects of the writings of Thomas Tidholm, Swedish poet and children’s author. I argue for the existence of “green threads” that permeate the authorship, and analyse them through three thematic chapters where several of Tidholm’s texts, for children and adults, are juxtaposed in order to expand, contrast and deepen one another. The themes are: approaching the other, language and humanity and parts and unity. In my analysis I show that Tidholm continues to return to these themes throughout many different texts, exploring the difficulties and possibilities in human relationships to each otherand to nature. I conclude that even though Tidholm questions whether we truly can come close to, communicate with and fully understand others (humans or otherwise), he seems to hold the conviction that it is vitally important that we try. While the essay belongs in the field of ecocriticism, my working approach has been that of ordinary language philosophy as defined by literary scholar Toril Moi, following the works of Wittgenstein, Austin and Cavell. Thus, the essay is written in a spirit of acklowledgement rather than scepticism – my aim has been to bring out important aspects of the texts and show that, when read together, those aspects are enhanced. I find this especially important since the readerships of poetry and picture books do not always overlap. Furthermore, I suggest that Thomas Tidholm can be seen as a contemporary thinker whose ideas question and seek alternatives to the individualism of capitalist modern society. Keywords: ecocritisism, Thomas Tidholm, nature, environment, language