No description available.

No description available.

Att arbeta med problemlösning i matematikundervisningen är ett vanligt inslag i svenska lågstadieelevers vardag. Tidigare forskning på området har visat att den matematiska utvecklingen gynnas genom bra problemlösningsuppgifter och att dessa uppgifter snabbare kan föra eleven framåt i sitt lärande. En stor del av den svenska matematikundervisningen utgår från läroböcker och från de problemlösningsuppgifter som finns i dem, vilket enligt många forskare anses som problematiskt. De flesta studier som behandlat området inom framför allt det svenska forskningsfältet har gjorts på uppgifter som riktar sig till skolans högre årskurser. Genom en läromedelsanalys på två läroboksserier för årskurserna 1-3, har vi i denna uppsats granskat de problemlösningsavsnitt och uppgifter som finns i dessa böcker. Utöver detta har vi även undersökt vilka förmågor som ges förutsättningar att tränas i de olika uppgifterna. Resultatet från analysen har visat att omkring hälften av de uppgifter som i läroböckerna benämns som problemlösning, i själva verket är rutinuppgifter och att dessa uppgifter inte på samma sätt uppmuntrar till eget tänkande kring lösningsstrategier.

Denna studie är en litteraturstudie som syftar till att undersöka om nivågruppering kan vara ett effektivt alternativ i arbetet att förbättra elevers resultat och elevers trivsel inom den svenska gymnasieskolans matematikundervisning. Forskningen visar att nivågruppering bör göras i enstaka ämnen eller vid enstaka tillfällen och inte i permanenta klasser, vidare att det är svårt att dra tydliga slutsatser om effekterna på elevers resultat. Forskningen jag sett till är svår att jämföra då de är genomförda på olika sättt och just effekterna av nivågruppering är svåra att isolera. Forskningen visar dock att elever upplever nivågrupperingens indelning i fack negativt. Vissa forskare anser att nivågrupperingen är en odemokratisk indelning.

Syftet med examensarbetet är att undersöka om det är skillnad mellan undervisningen i matematik samt hur eleverna ser på sitt arbete på spetsutbildningen och ordinarie klasser på naturvetenskapsprogrammet. För att undersöka detta har eleverna fått besvara en enkät, deras matematiklärare har intervjuats och observationer har gjorts  i klasserna. Resultaten från denna undersökning visar att arbetssätt som till exempel grupparbeten, som främjar kommunikation, används oftare på spetsutbildningen än på det ordinarie naturvetenskapsprogrammet. Detta gäller även problemlösning som stimulerar reflektion och ger djupare förståelse för olika lösningar på matematiska problem. Eleverna på spetsutbildningen tror sig förstå sina lösningssätt medan eleverna på ordinarie naturvetenskapsprogrammet lär sig formler och lösningssätt utantill i högre utsträckning.

Syftet med denna undersökning var att ta reda på hur verksamma lärare upptäcker och stimulerar elever med en matematisk förmåga. För att uppnå vårt syfte studerade vi litteratur och vi ansåg att en kvalitativ forskningsmetod, i form av intervjuer, var den mest optimala för oss. Litteraturen har vi presenterat i vår teoretiska bakgrund och den behandlar författares syn på elever med en matematisk förmåga. Vilka kännetecken som dessa elever har, varför det är viktigt att man stimulerar dem, samt lärarens roll i bemötandet med eleverna. Vi valde att intervju fem lärare som är verksamma i år F-3, för att få deras bild av elever med en matematisk förmåga. Utifrån det här har vi analyserat och dragit slutsatser kring vårt resultat. Våra viktigaste slutsatser är att läraren har en väldigt viktigt roll i arbetet med dessa elever men även att varje elev är unik och att det därför inte finns några specifika kännetecken eller metoder för hur man stimulerar dem på bästa sätt.

<p>Syftet med denna undersökning var att ta reda på hur verksamma lärare upptäcker och stimulerar elever med en matematisk förmåga. För att uppnå vårt syfte studerade vi litteratur och vi ansåg att en kvalitativ forskningsmetod, i form av intervjuer, var den mest optimala för oss. Litteraturen har vi presenterat i vår teoretiska bakgrund och den behandlar författares syn på elever med en matematisk förmåga. Vilka kännetecken som dessa elever har, varför det är viktigt att man stimulerar dem, samt lärarens roll i bemötandet med eleverna. Vi valde att intervju fem lärare som är verksamma i år F-3, för att få deras bild av elever med en matematisk förmåga. Utifrån det här har vi analyserat och dragit slutsatser kring vårt resultat. Våra viktigaste slutsatser är att läraren har en väldigt viktigt roll i arbetet med dessa elever men även att varje elev är unik och att det därför inte finns några specifika kännetecken eller metoder för hur man stimulerar dem på bästa sätt.</p>

Undersökningens syfte har varit att ta del av likheter och skillnader i gymnasieelevers uppfattningar om Matematikvägen, utifrån frågeställningen ”Vilka upplevelser har eleverna av Matematikvägen?”. Metoden för undersökningen har varit intervju. Matematikvägen är ett grepp att möta elever med ett stort matematikintresse inför och på gymnasiet. Detta görs genom att eleverna får möjlighet att läsa ungefär halva gymnasiets Matematik A redan under sista terminen på grundskolan. Eleverna ligger på så sätt en termin före de som läser matematiken på normal fart vilket innebär att de det sista året på gymnasiet kan välja att läsa linjär algebra på högskolan. Undersökningen visar på att det finns svårigheter med att ha en matematiksatsning som å ena sidan vänder sig till elever med ett stort matematikintresse och å andra sidan erbjuder eleverna att läsa fler kurser i slutet av gymnasiet. En fördel med Matematikvägen är att den kan fungera som en bro mellan matematiken i grundskolan och gymnasiet och vidare upp på högskolan. Men för de elever som eventuellt har valt att läsa på Matematikvägen utifrån ett stort matematikintresse har inte Matematikvägen något speciellt att erbjuda.

Syftet för denna studie har varit att ta reda på hur några lärare i årskurs tre resonerar om och säger sig anpassa undervisningen för elever med särskilda matematiska förmågor. Under tidigare forskning tas Blooms taxonomi och Krutetskiis definition på elever med särskilda matematiska förmågor upp. Metoden som valdes för undersökningen var kvalitativa intervjuer som genomfördes med fyra lärare. Resultatet som framkom i undersökningen visar att elever med särskilda matematiska förmågor ofta fick arbeta utan handledning, till förmån för de elever som behövde hjälp att nå upp till målen. Lärarna ville gärna ge mer av sin tid till elever med särskilda matematiska förmågor, men det fanns inte tillräckliga resurser. När det gäller undervisningen för dessa elever syntes det flera olika åsikter, speciellt vad gällde acceleration och berikning.

Arbetets syfte har varit att undersöka hur elever i matematiksvårigheter uppfattar matematikundervisningen, sin egen förmåga i matematik samt att försöka identifiera faktorer som skulle kunna medvetandegöra eleven om den egna kompetensen. Metoden var enskilda kvalitativa intervjuer utifrån semistrukturerade frågeställningar innehållande ett mindre kvantitativt moment. Sex elever från tre klasser i årskurs 7 deltog. Resultatet visar att eleverna uppfattar matematikundervisningen som tyst eget arbete i läroboken, få lärargenomgångar, eleven styr själv arbetet, väntetiden på lärarhjälp är lång, proven visar vad eleven kan, inga alternativa arbetsformer förekommer och lektionerna är stökiga. Specialundervisningen uppfattas genomgående som positiv. Eleverna har mycket svårt att ange sin matematiska förmåga. Det kvantitativa momentet visar dock att flickorna antingen bedömde sin förmåga korrekt eller undervärderade sig själva medan pojkarna i högre grad övervärderade sin förmåga. Strukturerad undervisning innehållande formativ bedömning, där lärare, elev och kamrater gemensamt ansvarar för kunskapsutvecklingen, anses framgångsrik för att medvetandegöra elever i matematik svårigheter om sin förmåga.