Bakgrund: Att vara närstående till en patient som vårdas med palliativ intention kan medföra fysiska och psykiska påfrestningar. Studier har påvisat att partners löper högre risk än andra närstående att drabbas av ohälsa. Då vården centreras kring patienten riskerar partners behov av stöd ej bli uppmärksammat och medföra att partners blir utbränd eller traumatiserad. Syfte: Att belysa hur den palliativa patientens partner upplever sin roll inom palliativ vård. Metod: För att undersöka detta gjordes en systematisk litteraturstudie med kvalitativ innehållsanalys. Datainsamlingen utgick från tre databaser Cinahl, Pubmed och PsycInfo. Teoretisk referensram för studien var systemteori. Resultat: Studien resulterade i tre kategorier överväldigande, otydlig och ensam. Partners beskrev sin roll som överväldigande med ökad arbetsbörda såväl fysisk som psykisk. Informationsbrist och inte alltid fungerande informationsflöden med och mellan vårdinstanser medförde att partners upplevde ovisshet i vad som förväntades av dem och rollen upplevdes otydlig. Situationen kunde leda till social isolering och att partners upplevde en distans till sin omgivning. Det kunde även uppstå känslomässig distans till den sjuke då relationen dem emellan förändrades vilket bidrog till att partners upplevde sin roll som ensam.  Slutsats: Att vara partner till en patient vid vård i livets slutskede kan innebära psykiska, fysiska och praktiska utmaningar i tillvaron vilka ger sig uttryck utifrån den unika situationen. Hur partners upplever situationen påverkas av hens relation till den sjuke och hens relation till sjuksköterska. För att utforma stöd till partners som utgår från deras behov behöver partners upplevelse av sin roll inom palliativ vård ges utrymme.

SAMMANFATTNING De närstående har en betydelsefull uppgift i vården av svårt sjuka personer, men det är vanligt att de närstående inte har tillräckligt med kunskaper och är inte förberedda på den nya situationen. Vård i livets slutskede är ofta beroende av stora insatser från närstående och det är därför viktigt att vården utformas tillsammans med de närstående och att deras önskemål beaktas så långt det är möjligt. Den palliativa vården har ett grundläggande helhetsansvar för både patient och närstående och det ställs stora krav på sjuksköterskor som jobbar inom palliativ vård. Sjuksköterskan ska kunna göra helhetsbedömningar angående behov hos både patient och närstående. Sjuksköterskan har en central uppgift i att stödja patient och närstående för att åstadkomma en så god livskvalité som möjligt. Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att ge stöd till närstående som vårdar en person i palliativt skede som är ansluten till avancerad sjukvård i hemmet (ASIH). Kvalitativ ansats med beskrivande design har använts. Data har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med åtta sjuksköterskor som arbetade inom avancerad palliativ vård i hemmet. Intervjuerna och materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. I sjuksköterskans professionella roll ingick att ge stöd och trygghet för hela familjen och det kunde vara genom regelbundna besök i hemmet. Sjuksköterskan i ASIH ansåg att de hade en medlande och förmedlande roll och hjälpte till att öppna upp samtalsklimatet i familjen samt gav närstående redskap för att hantera deras nya livssituation. I sjuksköterskornas kommunikation med närstående framkom att det var viktigt att de närstående fick information som var tydlig och ärlig samt individuellt anpassad. Det var viktigt att sjuksköterskan var lyhörd och uppmärksam i samtalet med närstående. Att ge information ansågs som en förberedelse och gav trygghet och ökad kunskap för närstående. Sjuksköterskornas erfarenhet var att de närstående önskade information om sjukdom, symtom, sjukdomsförlopp och döendeprocessen. Sjuksköterskorna i ASIH hade erfarenhet av att de närstående hade olika behov av stöd och att stödet skulle vara individuellt anpassat. Stödet kunde vara i form att stötta de närstående till ett aktivt liv utanför hemmet och vårdandet, men även att familjen önskade vara i fred i hemmet och hade då färre hembesök. Sjuksköterskorna som arbetade inom ASIH hade olika kompetens och bakgrund vilket gav en välfungerande och trygg arbetsgrupp som kompletterandes och gagnade patient och närstående. Det saknades riktlinjer för sjuksköterskan i arbetet med närståendestödet, men sjuksköterskorna menade att det fanns en risk för minskad flexibilitet och att stödet till närstående inte blev individuellt anpassat. Studien visade att sjuksköterskor inom ASIH har en betydelsefull roll i stödet till närstående i hemmet med bland annat att ge information och samtal. Sjuksköterskornas erfarenhet var att deras närvaro och tillgänglighet upplevdes som en stor trygghet för de närstående. Sjuksköterskorna ansåg att flexibilitet i närståendestödet var väldigt viktigt. Struktur och riktlinjer i arbetet med stöd till närstående saknades och efterfrågades av sjuksköterskorna.

Hjärtstopp uppstår när hjärtaktiviteten plötsligt upphör och kroppens olika organsystem  inte längre försörjs med blod. Om inte hjärt- och lungräddning samt andra åtgärder vidtas omedelbart kan detta tillstånd leda till plötslig död. I Sverige drabbas cirka 10 000 individer av hjärtstopp utanför sjukhus varje år, ungefär en av tio överlever. Tack vare “överlevnads kedjan” har antalet överlevande ökat. Sjuksköterskan kommer möta dessa patienter i olika vårdenheter, därför är det av betydelse att hen etablerar ett personcentrerat förhållningssätt i bemötandet eftersom hjärtstoppöverlevande uppvisar både fysiska och psykiska besvär till följd av hjärtstoppet som behöver uppmärksammas. Syftet med studien är att sammanställa och beskriva evidens om patienters upplevelser av att överleva ett hjärtstopp utanför sjukhus. Val av metod är en litteraturöversikt som grundar sig i elva studier av empirisk forskning med både kvalitativ och kvantitativ studiedesign. Resultatet genererade tre huvudteman och nio subteman. Slutsatsen är att hjärtstoppet upplevs som en traumatiserande och omvälvande händelse för den drabbade individen, eftersom den orsakar långvariga fysiska och psykiska funktionsnedsättningar. Den drabbade står inför existentiella utmaningar som ger upphov till psykiska besvär såsom ångest, depression och posttraumatisk stressyndrom. Hjärtstoppspatienter uttryckte att omställningen till vardagslivet var påfrestande på grund av informationsbrist som skulle ha hjälpt de att bättre förstå och hantera sina symtom. De efterfrågade en bättre individanpassad vård och uppföljning som tar större hänsyn till deras psykiska lidande eftersom detta kan bidra till snabbare återhämtning. Sjuksköterskan kan genom en personcentrerad vård uppenbara patientens behov och i samverkan med denne och sin närstående finna strategier som underlättar återhämtningen och ökar välbefinnandet. / Cardiac arrest occurs when the heart's activity suddenly stops, and the body's various organ systems are no longer supplied with blood. If cardiopulmonary resuscitation and other measures are not taken immediately, this condition can lead to sudden death. In Sweden, approximately 10,000 individuals suffer cardiac arrest outside of a hospital each year, approximately one in ten survives. Thanks to the "chain of survival", the number of survivors has increased. The nurse will meet these patients in different care units, therefore it is imperative that they establish a person-centered approach in the treatment because cardiac arrest survivors exhibit both physical and psychological problems as a result of the cardiac arrest that needs attention. The aim of the study is to compile and describe evidence about patient’s experiences of surviving a cardiac arrest outside a hospital. Choice of method is a literature review based on eleven studies of empirical research with both qualitative and quantitative study design. The results generated three main themes and nine subthemes. The conclusion is that cardiac arrest is experienced as a traumatizing and upheaval event by the affected individual, as it causes long-term physical and mental impairments. The sufferer faces existential challenges that give rise to psychological problems such as anxiety, depression, and post-traumatic stress disorder. Cardiac arrest patients expressed that the transition to everyday life was stressful due to a lack of information that would have helped them better understand and manage their symptoms. They requested better individualized care and follow-up that takes greater account of their mental suffering because this can contribute to faster recovery. Through person-centred care, the nurse can identify the patient's needs and, in collaboration with the patient and their loved ones, find strategies that facilitate recovery and increase their well-being.