Det blir allt viktigare att blivande lärare ges möjlighet att tillägna sig kunskap inom IKT (Informations- och kommunikationsteknik) och digitala medier. Inte minst lyfts detta fram av internationella organisationer som OECD och EU (se avsnitt 2.1) samt av Skolverket i Sverige som i sin vision inför 2022 (Skolverket, 2016) poängterar elevers framtida utbildning i digital teknik. Denna studie har försökt ge en fördjupad bild av den kunskap blivande lärare ges möjlighet att tillägna sig inom IKT på mellanstadielärarutbildningen vid Uppsala universitet.   Tidigare forskning har visat att det finns stora brister i hur man ser på användningen av IKT, att det ofta endast handlar om hur man använder tekniken och att ett didaktisk perspektiv på IKT-användning sällan lyfts fram. Genom att kvantitaiv granska samtliga kursplaner och därtill kvalitativt intervjua de berörda studenterna försöker studien utreda hur IKT-utbildningen ser ut på Uppsala universitets mellanstadielärarutbildning.   I studien ställs två huvudfrågor: Hur ges studenterna möjlighet att tillägna sig didaktiska kunskaper inom IKT? Hur får studenterna möta olika IKT-verktyg anpassade för de stadier som studenterna senare skall undervisa i?     All data har analyserats och diskuterats utefter Krusmviks (2008, 2011) modell för pedagogisk digital kompetens. En modell som ger en bred bild av paraplybegreppet IKT och tar upp såväl användningen av tekniken som den didaktiska kunskapen gällande IKT.   Resultaten visar att den IKT-undervisning som ges ofta är bristfällig, att IKT-utbildningen, precis som tidigare forskare visat, ofta berör endast handhavandet av teknik och inte didaktisk kunskap samt att det finn en diskrepans mellan kursmålen och den faktiska, upplevda utbildningen. I studiens slutsats ges därför förslag på vidare forskningsområden och möjliga ändringar som skulle kunna resultera i en bättre IKT-utbildning för Uppsalas mellanstadielärare och i längden en mer adekvat utbildning för Sveriges mellanstadieelever.

Forskaren har undersökt vilken förståelse de verksamma utbildarna har för pedagogisk digital kompetens, utifrån tre nivåer, mikro-, meso-, samt makronivå. Studien har även gett förslag på hur de verksamma utbildarna kan arbeta för att främja pedagogisk digital kompetens (PDK) ytterligare. Studien genomfördes som en intervjustudie, där respondenterna berättade om sin förståelse för pedagogisk digital kompetens. I studien framkom att respondenterna har en bra förståelse för vad och hur man besitter PDK som utbildare. Vidare framkom att för att kunna utforma en kurs/utbildning behövs en viss typ av kunskap och kompetenser samt att förutsättningarna på makronivå är viktiga för att kunna utveckla PDKn på de övriga nivåerna. Till sist väcktes frågan om hur mycket som går att digitalisera av en utbildning och när kvalitén går isär.

Skolan idag står inför stora utmaningar i att erbjuda elever en likvärdig utbildning oavsett varman bor i Sverige. Detta avspeglas framförallt i glesbygdsskolan där det råder brist i behöriga lärare och elevunderlag, vilket som fjärrundervisning kan råda bot på. Denna studie har därför ur ett lärarperspektiv, samt inom ramen för kulturhistorisk aktivitetsteori ämnat att analysera och förstå fjärrundervisning samt strukturella och organisatoriska förutsättningar förutveckling av PDK som en förutsättning för fjärrundervisning. För att besvara syftet användes följande forskningsfrågor: Hur förstår lärarna objektet med fjärrundervisning inom ramen för svensk skola? Hur upplever fjärrlärare sin pedagogiska digitala kompetens och hur kan det förstås som en förutsättning för att utveckla och bedriva fjärrundervisning? Hur upplever fjärrlärare möjligheter och begränsningar i det skolorganisatoriska stödet som förutsättning till att utveckla pedagogisk digital kompetens som ett stöd för fjärrundervisning? Undersökningen genomfördes på 10 stycken fjärrlärare där TPACK-enkätundersökningar samt intervjuer analyserats, diskuterats och presenterats inom en hermeneutisk metodansats samt i grund av kulturhistorisk aktivitetsteori. Resultatet visade genomgående att samtliga skolorganisationer med huvudmän och ledning bör arbeta ytterligare för att skapa en gemensam samsyn på vad fjärrundervisning är samt förutsättningar för PDK då det saknas på flertalet skolor, men slutsatsen framförallt är att förutsättningar måste skapas på nationell nivå då det blir avgörande för en likvärdig skola nu och i framtiden.

Det är ingen hemlighet att den svenska specialpedagogiken i skrivandets stund upplever stora förändringar. Den allt mer digitaliserade svenska skolan skapar möjligheter till särskilda anpassningar som för 10 år sedan specialpedagogerna bara kunde drömma om. Digitala verktyg som datorer och iPads möjliggör helt andra typer av det man kallar för ”särskilt stöd”. Plötsligt kan dyslektiker både läsa och skriva och elever med koncentrationssvårigheter kan arbeta hela lektioner i sträck. Samtidigt så måste ju någon veta hur de kompensatoriska verktygen skall användas för att gynna elevernas lärande. Denna någon måste vara en specialpedagog. Trots att en hel del forskning redan gjorts på hur elever påverkas av att arbeta med digitala verktyg så är det tydligt att det i den tidigare forskningen också finns ett stort tomrum: Ingen har frågat sig hur specialpedagogerna upplever att skolans digitalisering påverkat deras profession? Denna studie vill försöka bidra till att fylla just detta tomrum. Hur påverkas den specialpedagogiska professionen av skolans digitalisering? Och på vilka sätt förändrar digitaliseringen specialpedagogernas möjligheter att bidra till elevers lärande? Det är dessa frågor studien försöker besvara genom att kvalitativt intervjua sex specialpedagoger om deras upplevelser av digitaliseringen. Explicit kan studiens frågeställningar uttryckas enligt följande: På vilka sätt anser verksamma specialpedagoger att deras yrkesutövning påverkats av digitaliseringen av skolan och användningen av ikt-verktyg i undervisningen? På vilka sätt förändrar digitaliseringen av skolan och användandet av ikt-verktyg i undervisningen verksamma specialpedagogers möjligheter att bidra till elevers lärande och utveckling? Studiens resultat visar på stora förändringar inom den specialpedagogiska professionen. Många upplever att yrket fått en mer handledande roll, att det är lättare att individualisera och anpassa undervisningen efter elevernas behov, att kommunikationen på arbetsplatsen förändrats till det bättre och att det är lättare att skapa engagemang kring olika uppgifter med hjälp av ikt-verktyg. Specialpedagogerna har också lyft att man arbetar mer i team kring lever och att det är lättare för all personal på skolan att sätta sig in i en elevs specifika behov.

Syftet med denna studie var att få ny kunskap om specialpedagogers upplevelser av användandet av fjärrteknologi vid handledning. Ett vidare syfte var att få kunskap om huruvida fjärrteknologin påverkar de handledande samtalen och den specialpedagogiska verksamheten och i så fall på vilka sätt, samt vilken nivå av pedagogisk digital kompetens som fjärrteknologin kräver. Den kvalitativa studien bygger på fyra halvstrukturerade intervjuer och på de transkriberade intervjuerna gjordes en innehållsanalys med hjälp av de teoretiska utgångspunkterna som var perspektiv på handledningssamtal, perspektiv på specialpedagogik, samt en modell för pedagogisk digital kompetens. Studien visade bland annat på att fjärrteknologi medför fler möjligheter än begränsningar och utgör ett fullgott alternativ till traditionell handledning. Dessutom visade studiens resultat på att fjärrteknologi kan gynna mer samarbetande handledningssamtal och motverka ett kompensatoriskt perspektiv på specialpedagogisk verksamhet.

Studiens syfte var att bidra med kunskap om hur lärande processer påverkas av den snabbt ökande digitala transformationen som sker inom arbetslivet. Inom den digitala transformationen så har fokus varit att utforska de olika digitala kanaler och verktyg som erbjuds för kompetenshöjande aktiviteter.De frågeställningar som studien fokuserade på handlade om den digitala kompetensen, användandet av digitala verktyg och kanaler för kompetenshöjande aktiviteter, förändrade lärande processer i och med digitaliseringen samt vilka drivkrafter och motivationer som styr arbetsplatslärandet. Studien genomfördes utifrån en kvalitativ hermeneutisk metod med halvstrukturerade intervjuer och det var 12 personer som deltog i studien. Sammanfattningsvis visade resultaten att det har skett en förändringi lärande processerna då de digitala medierna används i större omfattningar. Samtidigt framkom det också insikter att deltagarna mest föredragna lärstil eventuellt inte används vid digitala utbildningsinsatser. Utifrån de resultat som framkom så visade det även att det inte är den digitala kompetensen som hindrar medarbetare från att ta del av det digitala utbudet av de kompetenshöjande aktiviteter som erbjuds. De hinder som upplevs är att det inte finns tillgänglig tid för lärande, relevant kompetensutveckling som stödjer professionen och tid för både individuell reflektion samt tid för reflektion tillsammans med kollegor som kan ge både nya perspektiv och synvinklar.

I denna studie kartläggs hur tre verksamheter vid ett sjukhus i norra Sverige arbetar med frågor rörande hur digital teknik kan användas för att stötta, upprätthålla eller utveckla kunskaper på arbetsplatsen, samt de organisatoriska förutsättningar som finns för att upprätta och upprätthålla ett sådant arbete. Studien baserades på en intervjustudie med sex respondenter i olika utsträckning verksamma med arbetsplatslärande vid ett större sjukhus i norra Sverige, och ämnade undersöka vilka redskap och organisatoriska strukturer som finns för att förbättra och fördjupa de anställdas förutsättningar för IKT-stött arbetsplatslärande samt hur verksamheten arbetar med frågor som rör IKT-stött arbetsplatslärande i dagsläget. Genom att applicera begrepp från pedagogisk forskning och forskning inom human resource development identifierades bristande organisatoriska strukturer som ett återkommande tema i verksamheternas arbete. I studien framkom att förutsättningarna för att arbeta med ett IKT-stött lärande är begränsade i fråga om tillgänglig tid och resurser, brister hos tillgängliga IKT-verktyg samt bristande organisatoriska stödstrukturer. Två sätt att hantera problemet med bristande organisatoriska strukturer identifierades: Att iscensätta ett aktivt arbete med att skapa mål och riktlinjer för hur digital teknik ska användas för att stötta, upprätthålla eller utveckla kunskaper på arbetsplatsen, samt att utnyttja nyckelpersoner med specifika kompetenser som relaterar till hur digital teknik kan användas för att stötta, upprätthålla eller utveckla kunskaper på arbetsplatsen.