Bakgrund: Årligen insjuknar runt 250-300 barn och unga i Sverige i cancer. Att som ung drabbas av en svår sjukdom är en ny och omvälvande situation som påverkar hela livet för både den drabbade och alla andra i dennes närhet. Sjuksköterskans kunskaper om erfarenheter av att leva med cancer kan förhoppningsvis leda till omvårdnad som främjar barns och ungdomars hälsa och välbefinnande. Syfte: Beskriva barns och ungdomars erfarenheter av att leva med cancer Metod: En litteraturstudie baserad på 8 kvalitativa studier. Resultat: Resultatet presenterades i 2 kategorier vilka var: “barns och ungdomars behov” och “barns och ungdomars känslor” med tillhörande 7 underkategorier. Resultatet visade att barn och ungdomar som på grund av cancer förlorat sitt vanliga liv kände sig annorlunda, oroliga och ensamma samtidigt som de också erhöll känslan av tillfredsställelse. Barn och ungdomar med cancer har ett uttalat behov av stöd, aktivitet och lek och information för att skapa kontroll. Konklusion: För att främja behov av aktivitet, stöd samt kontroll, respekt och information antas lek- och gruppterapi vara värdefullt, liksom för att stärka barnens och ungdomarnas känsla av sammanhang. Lekterapi ger yngre barn verktyg till att hantera sin situation meningsfullt medan gruppterapi kan stärka samhörigheten hos ungdomar. Avslutningsvis behövs mer forskning kring barns och ungdomars erfarenheter av cancer.

Bakgrund Barn som kommer till sjukvården kan komma i kontakt med procedurrelaterad smärta genom olika typer av provtagningar eller behandlingar. Barn har inte samma coping-förmåga som vuxna vilket kan påverka deras eventuella rädsla och smärtupplevelse inför smärtsamma procedurer. Avledning kan vara en effektiv metod att använda sig av för att minska barnets lidande. Avledning utgår ifrån antagandet att genom att flytta barnets fokus till något engagerande och attraktivt, hindras hens förmåga att ta in smärtsamma stimuli vilket minskar smärta. Syfte Syftet med litteraturstudien var att undersöka olika avdelningsmetoders effekt på procedurrelaterad smärta hos barn. Metod En litteraturstudie där 12 originalartiklar kvalitetsgranskades och resultatet sammanställdes och analyserades. Resultat Avledningsmetoderna skiljde sig markant mellan de olika studierna. Överlag visade resultatet på att avledning vid smärtsamma procedurer minskade smärtan. Två avledningsmetoder minskad inte smärtan. Slutsats Avledning är ett effektivt sätt att minska procedurrelaterad smärta hos barn.  Avledning kan förbättra eventuella framtida erfarenheter med vården på grund av att negativa upplevelser minskas. Fler studier behövs för att se vilka avledningsmetoder som passar till vilka barn, eftersom alla barn är olika kan vissa avledningsmetoder vara mer effektiva hos vissa barn än andra. / Background Children who come in contact with healthcare can experience procedure related pain through different types of tests or treatments. Children do not have the same coping ability as adults, which can affect how much fear and pain they experience during painful procedures. Distraction may be an effective method to lessen a child's suffering. The idea behind distraction is that by moving a child's focus to something interesting and pleasant the ability to take in painful stimuli is hampered, thus pain is reduced. Aim The purpose of this literature study was to investigate the effect distraction has on procedure related pain in children. Method A literature study based on 12 original articles. The quality of the articles was examined and results were compiled and analyzed. Results Distraction methods differed significantly between the different articles. Overall, the results showed that the use of distraction during painful procedures reduced pain. Two distraction methods did not decrease pain. Conclusion Distraction is an effective way of reducing procedure related pain in children. Distraction can improve potential future experiences with health care because negative experiences are reduced. Further research is needed to see what distraction methods are suitable to each child, because all children are different certain distraction methods can be more effective in some children than in others.

The general aims of the thesis were to study GH responsiveness by estimation of pharmacokinetics and bioavailability of injected recombinant human GH (rhGH), of growth response as gain in heightSDS during childhood and puberty, and IGF-I response as change in circulating IGF-ISDS and IGFBP3SDS. Methods Short children were recruited during 1988–1999 into two national randomized multicentre clinical trials on growth until adult height. A group of 117 GHD patients who had been treated from prepuberty with a single GH dose of 33μg/kg/day for at least 1 year were randomized at onset of puberty either to remain on this dose regimen or to an increased dose, GH67μg/kg/day, administered once daily or divided into two doses, GH33x2μg/kg/day. Data on IGF-ISDS and IGF binding protein 3 (IGFBP3)SDS were available from 111 patients and analysed as stated below. The 151 short prepubertal non-GHD patients were randomized into three groups: untreated controls, GH33 or GH67μg/kg/day. A subpopulation from both trials, 128 patients examined annually in Gothenburg, formed the study sample on GH uptake. They received sc GH injections to obtain 16–24 hour GH curves and the GH pharmacokinetics and bioavailability was calculated. Results: A dose-dependent effect on Cmax was found with great intra- and inter-individual variability. Of the Cmax variability, 43% was explained by the rhGH dose and proxies for injection depth. Median bioavailability of the injected dose was 71%, with great variation, mainly dependent on injection depth. In the IGHD group a dose-dependent difference in pubertal gain in heightSDS was found, with mean of 0.8 for the GH67 group and 0.4 for GH33, p<0.01. The mean total gain in heightSDS during treatment was 1.9 for GH67 and 1.4 for GH33, p<0.01. A dose-dependent pubertal ΔIGF-ISDS was 0.5 vs −0.1, p=0.007, correlating to pubertal gain in heightSDS, p=0.003; and was the most important variable to explain the variation in pubertal gain in heightSDS. In the non-GHD group the ΔIGF-ISDS from baseline to mean study level was dose-dependent 2.07 vs 1.20, p=0.001; and correlated negatively with baseline values of IGF-ISDS, rho= -0.56 for GH67, p=0.001, vs rho= -0.82 for GH33, p=0.0001, and correlated positively with gain in heightSDS in both GH-treated groups, rho= 0.42, p<0.001. In multivariable regression analyses, ΔIGF-ISDS was always an important explanatory variable for long-term growth response from the prepubertal period until adult height, while the IGF-ISDS study level per se was not. Conclusion: Growth response to GH treatment was dose dependent with great variability between patients. More pubertal growth was attained by an increased rhGH dose, mimicking the physiology of healthy children, in whom GH secretion rate increases during puberty. This resulted in a gain in IGF-ISDS closely correlating to pubertal gain in heightSDS in both IGHD and non-GHD patients. A broad range in GH responsiveness was found for both growth and IGF response in both diagnostic groups, but lower in the non-GHD group. Higher uptake of a given GH dose was observed after a deep injection and a higher GH concentration. These results are clinically applicable for individuals who remain short close to onset of puberty; by identifying and deeply injecting a rhGH dose that accounts for individual responsiveness, we can stimulate an increment in IGF-ISDS that correlates to gain in heightSDS during puberty.

Syfte: Att beskriva hur sjuksköterskor på en pediatrisk avdelning upplever sitt möte av barn med ADHD och deras föräldrar. Bakgrund: Fem procent av alla barn i skolåldern i Sverige är diagnostiserade med ADHD. När barn med ADHD är inneliggande på sjukhus upplever föräldrar att vårdpersonal saknar resurser, förståelse och har svårt att anpassa och hantera situationen. Det är av betydelse att sjuksköterskan har rätt kompetens och kunskap för att förstå barn med ADHD och kunna ge stöd till föräldrarna. Design: En kvalitativ studiedesign valdes för att beskriva syftet. Metod: Tio sjuksköterskor deltog i studien och intervjuades under år 2015. Intervjuerna analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Två teman konstruerades: Att ge en anpassad, jämlik och stödjande vård med fyra subteman: Att behandla alla barn och föräldrar lika, Att stödja och uppmärksamma föräldrar, Att vara medveten om speciella behov hos barnen och Att anpassa information, omvårdnadsåtgärder och miljö, samt temat Att inte räcka till med tre subteman: Att känna tidsbrist, Att känna okunskap och informationsbrist och Att känna försvagat förtroende. Slutsatser: För att kunna anpassa omvårdnad av barn med ADHD och deras föräldrar behöver sjuksköterskor ha mer tid och ökad kunskap om diagnosen. Okunskap kan leda till negativa vårdsituationer och försvagat förtroende. Kommunikationssvårigheter och avsaknad av stöd från föräldrar är problem som sjuksköterskor upplever i mötet av barn med ADHD och deras föräldrar.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2002. / Härtill 5 uppsatser.

Bakgrund: Varje år förlorar ett stort antal föräldrar sina barn i sjukdom, olyckor och våldsbrott. Sorgen som drabbar föräldrarna är förödande och livet blir svårt att hantera. Trots att stora sorger skapar starkare band inom familjen så kommer de föräldrar som har barn kvar i livet att få mindre tid till sin egen sorgebearbetning. Syfte: Att beskriva hur föräldrar hanterar sorgen efter att de förlorat ett barn. Metod: Beskrivande litteraturstudie som grundats på tolv studier med varierande ansatser.   Resultat: Det framkommer olika sätt för föräldrarna att hantera sorgen på. Som till exempel att träffa andra som är i samma situation och att prata om barnet. Trots att det väcktes starka känslor så upplevdes den fortsatta kontakten med sjukhuset som betydelsefull. De flesta föräldrarna beskrev att de fått ett nytt perspektiv på livet.  Relationer inom familjen visade sig stärkas på grund av sorgen man delar, dock beskrev föräldrarna det som en utmaning att handskas med syskonens sorg samtidigt som de själv sörjde. Många av föräldrarna menar att förlusten med tiden gjort de starkare och att de upplever det lättare att handskas med andra svårigheter i livet. Föreliggande litteraturstudie beskriver även vilken datainsamlingsmetod som användes i de inkluderade artiklarna. Slutsats: Förlusten av ett barn hanterades på olika sätt beroende på hur föräldrarnas livssituation såg ut. Viktiga saker för föräldrarna var till exempel att hålla minnet av barnet levande, träffa andra som har varit med om samma förlust samt hålla sig sysselsatta. Efter en förlust av ett barn så ändras föräldrarnas värderingar av livet. För att underlätta mötet med dessa sörjande föräldrar så är det viktigt att sjuksköterskan bär på kunskap om hur han/hon ska agera. Ett bra bemötande kan lindra föräldrarnas lidande och på så vis främja för föräldrarnas hälsa och välbefinnande.

Necrotising enterocolitis (NEC) is a potentially devastating intestinal inflammation of multifactorial aetiology in premature or otherwise vulnerable neonates. Because of the broad spectrum of presentations, diagnosis and timing of surgical intervention may be challenging, and imaging needs to be an integrated part of management. The first four studies included in this thesis used routinely collected, nationwide register data to describe the incidence of NEC in Sweden 1987‒2009, its variation with time, seasonality, space-time clustering, and associations with maternal, gestational, and perinatal factors, and the risk of intestinal failure in the aftermath of the disease. Early infant survival increased dramatically during the study period. The incidence rate of NEC was 0.34 per 1,000 live births, rising from 0.26 per 1,000 live births in the first six years of the study period to 0.57 in the last five. The incidence rates in the lowest birth weights were 100‒160 times those of the entire birth cohort. Seasonal variation was found, as well as space-time clustering in association with delivery hospitals but not with maternal residential municipalities. Comparing NEC cases with matched controls, some factors, positively associated with NEC, were isoimmunisation, fetal distress, caesarean section, persistent ductus arteriosus, cardiac and gastrointestinal malformations, and chromosomal abnormalities. Negative associations included maternal pre-eclampsia, maternal urinary infection, and premature rupture of the membranes. Intestinal failure occurred in 6% of NEC cases and 0.4% of controls, with the highest incidence towards the end of the study period. The last study investigated current practices and perceptions of imaging in the management of NEC, as reported by involved specialists. There was great consensus on most issues. Areas in need of further study seem mainly related to imaging routines, the use of ultrasound, and indications for surgery. Developing alongside the progress of neonatal care, NEC is a complex, multifactorial disease, with shifting patterns of predisposing and precipitating causes, and potentially serious long-term complications. The findings of seasonal variation, spacetime clustering, and negative associations with antenatal exposure to infectious agents, fit into the growing understanding of the central role of bacteria and immunological processes in normal maturation of the intestinal canal as well as in the pathogenesis of NEC. Imaging in the management of NEC may be developed through future studies combining multiple diagnostic parameters in relation to clinical outcome.

The overall aim of this thesis was to describe the prevalence of breastfeeding in preterm infants and to evaluate the effectiveness and mother’s experiences of proactive person-centred telephone support after discharge. Furthermore, to describe the duration of breastfeeding and risks of ceasing breastfeeding up to 12 months. The first study, a register study with data from the Swedish Neonatal Quality register (SNQ), included breastfeeding data at discharge from 29 445 preterm infants born from 2004-2013. The results demonstrated that the prevalence of exclusive breastfeeding among preterm infants in Sweden decreased during the study period, especially among extremely preterm infants (<28 weeks). We also performed a multicentre randomised controlled trial (RCT) of 493 breastfeeding mothers of preterm infants discharged from six neonatal units in Sweden. The intervention consisted of a proactive breastfeeding telephone support system in which a breastfeeding support team called the mothers once everyday up to 14 days after discharge. The control group received reactive support; the mothers were invited to call the breastfeeding support team if they wanted to talk or ask any questions (i.e., usual care). The RCT demonstrated that the intervention did not affect exclusive breastfeeding at eight weeks after discharge (primary outcome) or up to 12 months. The proactive support did not affect maternal breastfeeding satisfaction, attachment, quality of life or method of feeding (secondary outcomes). However, parental stress was significantly reduced in mothers in the intervention group. Mothers in the intervention group were significantly more satisfied and involved in the support and felt empowered compared with mothers in the control group, who experienced reactive support as dual. Further findings showed that a lower maternal educational level, partial breastfeeding at discharge and longer stay in the neonatal unit increased the risk of ceasing breastfeeding during the first 12 months of postnatal age. In conclusion, the trend for exclusive breastfeeding at discharge in preterm infants is declining, which necessitates concern. The evaluated intervention of telephone support did not affect breastfeeding, in the short-or long-term. However, maternal stress was reduced and mothers were significantly more satisfied with the proactive support and felt empowered by the support.

Författarnas syfte är att beskriva föräldrars upplevelse av delaktighet i barnets vård genom mötet med vårdpersonal. Examensarbetet bygger på Fribergs modell av en allmän litteraturstudie för att skapa en överblick utifrån befintlig forskning inom berört ämne. Analysen resulterar i två teman där sju subteman ingår. Dessa tillsammans sammanställer föräldrars upplevelser av delaktighet i mötet med vårdpersonal. Identifierade teman är: Information och undervisning samt Vårdpersonalens förhållningssätt och bemötande. I resultatet framgår föräldrars behov av delaktighet i barnets vård. Föräldrarna upplevde att deras delaktighet ökade genom information och undervisning. Vårdpersonalens bemötande och förhållningssätt påverkar också föräldrarnas delaktighet. Föräldrar känner sig stärkta i sin föräldraroll av ett bemötande utifrån en öppen kommunikation. Med utgångspunkt i kommunikationen som utgörs av att bli uppmärksammad, frågad och lyssnad på kan ett partnerskap formas. Ett partnerskap innefattar bland annat att som förälder få dela sin expertis om barnet och tillsammans med vårdpersonalen delta i beslut rörande barnets vårdprocess. Oavsett om vården berör öppen- eller slutenvård, friska eller sjuka barn framträder föräldrars liknande behov för att uppleva delaktighet. Ökad delaktighet leder på sikt till en hållbar ekonomisk och ekologisk utveckling, varför det borde ses motiverande att sträva efter ett bemötande där föräldrar involveras i vården av barnet.

Bakgrund: Under de senaste 20 åren har fler barn diagnostiserats med autismspektrumtillstånd. Studier har visat att barn med autismspektrumtillstånd och dess vårdnadshavare upplever akutmottagningen som stressande, dels på grund av den oroliga miljön samt kunskapsbristen om autismspektrumtillstånd hos barnsjuksköterskan. Detta ställer krav på barnsjuksköterskans kompetens och kunskap om barnets unika behov.Syfte: Syftet med studien var att beskriva barnsjuksköterskans erfarenhet av vad som påverkar omvårdnaden till barn med autismspektrumtillstånd på en akutmottagning. Metod: En induktiv kvalitativ design användes. Fem barnsjuksköterskor och fem allmänsjuksköterskor från en allmän akutmottagning och två barnakutmottagningar i södra Sverige deltog i semistrukturerade individuella intervjuer. Deltagarna valdes genom ett ändamålsenligt urval. Medelvärdet av deltagarnas yrkessamma år var 8,2 år. Data samlades in och analyserades enligt Graneheim och Lundmans manifesta innehållsanalys.  Resultat: Resultatet presenteras i tre kategorier, Barnsjuksköterskans partnerskap med barnet och vårdnadshavarna; belyste att partnerskap mellan barnsjuksköterska, barnet och vårdnadshavarna var betydelsefullt. Miljön på akutmottagningen; lyfte att den fysiska och psykosociala miljön påverkade omvårdnaden. Barnsjuksköterskans kompetens och kunskap; visade betydelsen av barnspecifik kompetens och adekvat kunskap om autismspektrumtillstånd.  Slutsats: Samarbete mellan barnsjuksköterskan och vårdnadshavaren underlättade partnerskapet med barnet. Den fysiska och psykosociala miljön försvårade möjligheten för personcentrerad vård medan barnspecialistutbildning ökade möjligheten. Barnsjuksköterskorna efterfrågade utbildning om autismspektrumtillstånd.