No description available.

Bakgrund: Svårt sjuka patienter upplever ofta en minskad känsla av värdighet till följd av sin sjukdom. Patienter och vårdpersonal beskriver värdighet som att se hela människan samt respektera vilja och autonomi. När sjukdomen inte går att bota krävs palliativ vård, där en god omvårdnad är nödvändig. Hos en del svårt sjuka patienter där symtomlindring ej är möjligt uppstår en önskan om dödshjälp. Detta sker vanligen för att bevara värdighet och autonomi. Syfte: Att beskriva svårt sjuka patienters upplevelser av värdighet och personcentrerad vård i relation till dödshjälp. Metod: En allmän litteraturstudie av åtta inkluderade kvalitativa artiklar, analyserade utifrån Fribergs femstegsmodell. Resultat: Svårt sjuka patienter upplever värdighet genom sin självuppfattning. De söker ofta dödshjälp när självbilden tagit skada till följd av sjukdom och tillvaro. De ville inte bli ihågkomna som svaga och sjuka. Patienterna upplever personcentrerad vård genom självbestämmande. Genom att känna kontroll och ordning i sitt liv fick de uppleva självständighet och autonomi. Många upplevde dödshjälp som en plan B, om symtom och tillvaro förvärras. Slutsats: Svårt sjuka patienter upplever värdighet på samma sätt som mindre sjuka patienter. Genom att inkluderas i utformningen av sin vård och sitt liv, får de en känsla av kontroll, vilket främjar både deras liv och den personcentrerade vården.

Bakgrund: I mötet mellan sjuksköterskan och personer med afasi finns en ökad risk för bristfällig kommunikation och minskad förståelse mellan parterna. Sjuksköterskan har ett ansvar att förse personen som vårdas med tillräcklig och relevant information och behöver därför säkerställa en fungerande kommunikation. I mötet med en person med afasi ställs därför stora krav på sjuksköterskans kommunikativa färdigheter och personcentrerade arbetssätt.  Syfte: Att beskriva vad som kan påverka kommunikationen i mötet mellan en person med afasi och vårdpersonal utifrån personer med afasi, dennes närstående och vårdpersonalens perspektiv.  Metod: En litteraturstudie med kvalitativ ansats som utfördes med ett systematiskt tillvägagångssätt. Resultatet baserades på tio kvalitativa vetenskapliga artiklar som samlades in i databaserna PubMed, CINAHL och PsycINFO. Innehållsanalys genomfördes.  Resultat: Studiens resultat inkluderade 136 deltagare och redovisas i tre teman: Kommunikativ kompetens, Miljöns påverkan på kommunikationen och Vårdpersonalens professionella förhållningssätt. Dessa tre teman beskrivs djupare i fem kategorier.  Slutsats: Kommunikationen mellan sjuksköterskan och personer med afasi påverkas av sjuksköterskans kommunikativa kompetens, kunskaper om afasi, bemötande, personcentrerade arbetssätt och miljö. Sjuksköterskans förmåga att etablera en personcentrerad och jämlik vårdrelation är viktigt för kommunikationen.

No description available.

Bakgrund: Personcentrerad vård strävar efter att se till hela människan och inte enbart till en sjukdom. Sjuksköterskorna ska ta hänsyn och lyssna på patienternas berättelser och planera omvårdnaden i samråd med dem. Patienterna vill ses som unika individer där de får vara delaktiga i vården. Syfte: Att beskriva sjuksköterskornas upplevelser av personcentrerad vård. Metod: En systematisk litteraturstudie med beskrivande syntes som inkluderar tio artiklar med kvalitativ ansats. Resultat: Utgår från två teman och fem subteman. Det första temat var vårda utifrån en helhetssyn med tre subteman som var att skapa en förståelse för patienterna, att skapa en god relation till patienterna och att eftersträva en god kommunikation vid samtal i vården. Det andra temat var begränsade förutsättningar med två subteman som var att uppleva sig otillräcklig i vårdandet och att uppleva ett bristande samarbeta i vårdteamet. Slutsats: Sjuksköterskorna upplevde att personcentrerad vård var betydelsefullt, det bidrog till ett ökat välbefinnande hos patienterna och anhöriga. Vården formades efter patienternas unika situation och behov, där sjuksköterskorna synliggjorde hela människan. Sjuksköterskorna upplevde även sig själva vara otillräckliga. De upplevde att tiden inte räckte till och att arbetsbelastningen var hög. Det gav dem inte möjlighet att ge den vård och tid som de önskade.

Bakgrund: Upplevelser av nedstämdhet förekommer hos patienter som vårdas palliativt, dock uttryckte patienter att deras välmående ökade genom att upprätthålla bland annat sociala nätverk samt att delaktigheten värdesattes högt inom vården. Det uppkommer känslor som ensamhet och att patienterna uppger en förlorad självständighet samt att stora livsförändringar sker. Anhöriga upplever ångest då det är psykisk påfrestande att ha en nära som vårdas palliativt. Anhöriga styrkte betydelsen av en bra kommunikation med sjuksköterskor eftersom det bidrar till en förbättrad delaktighet till patienternas vård. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter i palliativt skede. Metod: En kvalitativ systematisk litteraturstudie med beskrivande syntes. 14 kvalitativa artiklar baserade på sjuksköterskors upplevelser har analyserats och kvalitetsgranskats. Resultat: Utifrån analysen skapades två teman; Att uppleva meningsfullhet och När vårdandet upplevs krävande. Temana indelades vidare i sex subteman. Slutsats: Sjuksköterskor upplevde att vården var krävande, särskilt kring kommunikation men även då tidsbrist rådde. Sjuksköterskor beskrev en avsaknad av kunskap och erfarenhet samt hur det kunde påverka vården. Vården bidrog till att sjuksköterskorna reflekterade över livet och döden, samt erhöll sjuksköterskorna med nya perspektiv och utveckling inom professionen.

Bakgrund: Hiv, humant immunbristvirus, är en kronisk infektionssjukdom som överförs via kroppsvätskor. Det förekommer fortfarande mycket stigma kring sjukdomen, vilket medför att de personer som lever med hiv ofta blir stigmatiserade både från allmänheten och sjukvården. Detta påverkar personer som lever med hiv negativt och konsekvenserna av detta kan bidra till en försämrad hälsa och välbefinnande. Sjuksköterskor är i behov av mer kunskap och förståelse för hur personer som lever med hiv upplever stigmatiseringen. Detta för att på så sätt kunna motarbeta de faktorer som bidrar till stigmatisering samt för att främja en god personcentrerad omvårdnad. Syfte: Syftet var att beskriva upplevelser av att leva med hiv, med fokus på stigmatisering. Metod: En kvalitativ studie baserad på fyra stycken patografier. Dataanalysen genomfördes enligt Graneheim och Lundmans (2004) uppfattning av en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Efter att dataanalysen genomfördes resulterade det i 5 kategorier: ”Att känna skuld, skam och självförakt”, ”Att själv vilja ta avstånd från omgivningen”, ”Att bli bemött med särbehandling och okunskap från sjukvården”, ”Att mötas av fördomar” och ”Att känna sig exkluderad”. Slutsats: Det framkom att personer som lever med hiv upplevde skuld och skam på grund av sin sjukdom, vilket medförde att de stigmatiserade sig själva. Rädsla över att behöva berätta för någon om sin sjukdom drev många personer som lever med hiv till att genomgå en självvald isolering. Det visade sig också att de personer som lever med hiv upplevde stigmatisering från både sjukvården och övriga samhället genom exempelvis okunskap och särbehandlingar. Stigmatisering visade sig genom att det förekom mycket fördomar kring hiv, samt att många människor i omgivningen tog avstånd från dessa personer, vilket bidrog till en exkludering av personer som lever med hiv.

Bakgrund: Alla barn har samma rättigheter, friheter och rätt till bästa möjliga hälsa. Då barn med intellektuella funktionsnedsättningar vårdats på sjukhus har det i internationella studier framkommit brister i omvårdnaden. Genom en personcentrerad omvårdnad blir vårdrelationen ett balanserat samspel där både barnet och närstående blir delaktiga i vården och beslutsfattandet kring den. Syfte: Att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att vårda barn med intellektuell funktionsnedsättning och deras familjer på en pediatrisk vårdavdelning. Metod: En kvalitativ intervjustudie genomfördes med 11 sjuksköterskor på en pediatrisk vårdavdelning och materialet analyserades med hjälp av kvalitativ manifest innehållsanalys. Resultat: Intervjuerna resulterade i två kategorier. I den första, Barnet behöver vara i centrum, beskrevs vikten av att se barnet, olika anpassningar som krävdes i omvårdnaden samt ett behov av kontinuitet, erfarenhet och kunskap. Den andra kategorin, Föräldrar – en viktig del av vårdteamet, inkluderade föräldrarnas viktiga roll som resurser i teamarbetet och den speciella vårdrelationen som uppstod. Slutsats: Det kan ibland finnas svårigheter och brister i kommunikationen mellan sjuksköterskor och barn med intellektuella funktionsnedsättningar samt deras familjer. Direktkommunikation med barnet, mer kunskap, tid, strategier samt att inkludera hela familjen är centrala delar för att förbättra omvårdnaden.

Bakgrund: I Sverige diagnostiseras varje år ca 25 000 personer av en demenssjukdom. Sjukdomen drabbar främst äldre. I samma takt som befolkningen idag blir allt äldre ökar även antalet drabbade. För att kunna ge en god omvårdnad till personer med demenssjukdom krävs det att sjuksköterskan innehar en viss kunskap. Om en sjuksköterska har bristande kunskap om demenssjukdom som diagnos, hur denne ska kommunicera med personen på bästa sätt och om omvårdnad av en person med demenssjukdom kan det bidra till en ökad risk för att personer med diagnosen får en otillfredsställd vardag. Syfte: Att beskriva sjuksköterskans kunskapsbehov vid omvårdnad av personer med demens. Metod: En allmän litteraturöversikt med nio kvantitativa artiklar och tre kvalitativa artiklar. Resultat: Sjuksköterskan har kunskapsbehov i omvårdnaden av personer med demens. Behovet berör kunskaper om demenssjukdom som diagnos, delaktighet, kommunikation mellan sjuksköterska och personen med demenssjukdom samt anhöriga, palliativ vård och psykisk ohälsa. Slutsats: Sjuksköterskan är i behov av utvecklad kunskap och kompetens för att personer med demenssjukdom ska få en god omvårdnad och på så sätt en tillfredsställd vardag.  För att en person med demenssjukdom ska få en god omvårdnad behöver mer personcentrerad vård integreras i demensvården genom vidareutbildningar och kurser på arbetstid.

Distriktssköterskan ansvarar för att leda och organisera omvårdnaden på särskilt boende. Sköra, multisjuka äldre patienter med mer komplexa behov blir allt fler i Sverige. För att möta dessa patienters behov behöver omvårdnaden en personcentrerad inriktning. Syftet med denna studie är därför att beskriva distriktssköterskans upplevelse av att leda omsorgspersonal på särskilt boende för främjandet av en personcentrerad vård. Metoden som använts är kvalitativ metod med induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer med fem olika distriktssköterskor har utförts. Resultatet har sedan analyserats med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framgår fyra kategorier som belyser distriktsköterskans upplevelse av att leda omsorgspersonal för främjandet av personcentrerad vård. Dessa är att få stöd, trygghetsskapande interaktioner, professionella egenskaper och organisatoriska förutsättningar. I diskussionen diskuteras hur stödet till distriktsköterskan kan se ut. Ett stöd kan vara att som distriktsköterska få undervisning i hälsofrämjande ledarskap ett annat är att få stöd i reflekterande team. Diskussionen belyser även att patienten i större utsträckning behöver göras delaktig för att skapa en personcentrerad vård.