<p>Syftet var att undersöka hur troende kristna som gått i psykoterapi, upplevt att de själva och terapeuten förhållit sig till gudstron. Författarna har använt en halvstrukturerad kvalitativ intervjuform för studiens genomförande.</p><p>Sammanfattningsvis framkom att respondenterna inför en psykoterapi haft farhågor om att bli bemötta och tolkade i ramar som varit oförenliga med det egna seendet, men att farhågorna i de reella psykoterapierna inte besannats. Vidare framkom att respondenterna förhållit sig till sin gudstro genom att anpassa sig till terapeuternas inställning. Det betyder att om terapeuterna visat sig vara villiga att prata om tron, har respondenterna delgivit den. Har däremot terapeuterna verkat obekväma med trossamtal, har respondenterna bytt ämne. Terapeuterna har, enligt respondenterna, varit sparsmakade i att själva initiera trossamtal och haft en avvaktande, men respektfull hållning gentemot respondentens gudstro. Respondenterna uttryckte även att samtal om trons kopplingar till den psykologiska problematiken upplevs som berikande, men ansågs inte nödvändigt för framgångsrika terapier.</p>

<p>This essay describes how the author gradually gets a deeper understanding for his profession and the development of his professional skills, attitude and practice. </p><p>The essay contains two main narratives representing examples from the author´s occupational practice, and through those narratives he tells how his practice alters and develops. These stories are also the basis for considering different aspects on how to get good models for practising a profession when you are a beginner, and how to manage ethical dilemmas. </p><p>The starting point is when the author in the beginning of his career as a rural pastor is visiting a seriously ill parishioner at a province hospital. The course and the outcome of this call is surprising the young pastor, and the author tries to analyze the background to the outcome and assesses several possible explanations for the result of his call. </p><p>The narrative is used to examine the attitude, the professional skills and the social and existential context for the author at that time. The patriarchal patterns in the parish are illuminated and questioned. </p><p>In the second part of the essay the author investigates what will happen when pastoral cure transforms to psychotherapy, and how the author deals with phenomena in the therapeutical process such as idealization and secondary traumatization. </p><p>On basis of texts written by among others Ingela Josefson, Fredrik Svenaeus, Christian Nilsson and Ulla Ekström von Essen the author seeks explanation for the development of his practical knowledge. With references to philosofers as Plato, Aristotle, H.G. Gadamer, Hannah Arendt, Dreyfus&Dreyfus among others he discusses how the theory of practical knowledge can be used in describing the development of professional skill and professional ethics in a person being both curate and psychotherapist.</p><p> </p>

The phenomena of self-awareness and self-observation are thought by many to be uniquely human qualities, and questions about how they develop have engaged philosophers and spiritual thinkers throughout history. More recently these issues have come to interest psychologists, psychotherapists, and researchers of diverse clinical psychology orientations as well. This dissertation explored conceptual issues and empirical measurement methods related to self-awareness and self-observation capacities. The four studies approached this from different angles: Study I used mainly qualitative methods to study post-treatment processes related to continuing clinical improvement after termination of long-term psychotherapeutic treatments. The main finding was that self-analysis seemed to be related to continued improvement after ending of therapy, but contrary to our hypothesis there was no difference between psychotherapy and the more intensive psychoanalysis in this regard. Study II tested the measurement of mindfulness by self report in a sample of experienced Buddhist meditators. The findings confirmed relationships between mindfulness and psychological well-being, but raised doubt about the instruments’ sensitivity to change. Study III compared different methods for measuring theoretically related concepts of self-observation: mindfulness, mentalization, and affect consciousness. This study showed surprisingly little common variance between affect consciousness and mentalization/mindfulness. Finally, the results of Study IV showed that in patients diagnosed with clinical depression, mentalization about depressive symptoms predicted aspects of the initial psychotherapy process better than mentalization about attachment. Taken together, these studies show the complexity of the phenomenon of self-observation and the corresponding complexity of research on it. The relationships between variables related to self-observation, their measurements, and their relationships to the psychotherapy process seem more complex than would be expected from current theories. A model for types of self-observation in the process of change in psychotherapy is tentatively proposed. / Förmågan till självmedvetande och självobservation brukar sägas vara unik för människan, och frågor om hur den uppstår och utvecklas har engagerat filosofer och andliga tänkare genom historien. Under de senaste årtiondena har detta även kommit att intressera psykologer, psykoterapeuter och forskare inom olika kliniska psykologiinriktningar. I denna avhandling utforskades konceptuella frågor och empiriska mätmetoder relaterade till självobservationsförmåga. De fyra studierna tog sig an detta från olika utgångspunkter: I Studie I användes främst kvalitativ metod för att undersöka processer relaterade till fortsatt klinisk förbättring efter avslutning av längre psykoterapeutisk behandling. Beskrivningar av självanalys var relaterade till fortsatt förbättring efter avslutad terapi, men i kontrast till vår hypotes syntes ingen skillnad mellan psykoterapi och den mer intensiva psykoanalysen ur denna aspekt. I Studie II prövades mätning av medveten närvaro (mindfulness) genom självrapport på ett urval erfarna Buddhistiska meditatörer. Resultaten bekräftade samband mellan medveten närvaro och psykologiskt välmående, men visade på osäkerhet kring instrumentens känslighet för förändring. I Studie III jämfördes olika metoder för mätning av teoretiskt relaterade självobservationsbegrepp: medveten närvaro, mentalisering och affektmedvetenhet. Resultaten visade på förvånansvärt liten gemensam varians mellan affektmedvetenhet och mentalisering/medveten närvaro. Slutligen visade resultaten i Studie IV att hos patienter diagnostiserade med klinisk depression predicerade mentalisering om depressiva symptom aspekter av den initiala psykoterapiprocessen bättre än det vanliga måttet på mentalisering utifrån anknytningsintervju. Sammantaget visar dessa studier på komplexiteten i fenomenet självobservationsförmåga och dess utforskande. Relationerna mellan variabler relaterade till självobservation, mätning av dem och samband med psykoterapiprocessen tycks mer komplexa än förväntat utifrån nuvarande teorier. En tentativ modell för samband mellan typer av självobservation i den psykoterapeutiska förändringsprocessen presenteras.

This essay describes how the author gradually gets a deeper understanding for his profession and the development of his professional skills, attitude and practice.  The essay contains two main narratives representing examples from the author´s occupational practice, and through those narratives he tells how his practice alters and develops. These stories are also the basis for considering different aspects on how to get good models for practising a profession when you are a beginner, and how to manage ethical dilemmas.  The starting point is when the author in the beginning of his career as a rural pastor is visiting a seriously ill parishioner at a province hospital. The course and the outcome of this call is surprising the young pastor, and the author tries to analyze the background to the outcome and assesses several possible explanations for the result of his call.  The narrative is used to examine the attitude, the professional skills and the social and existential context for the author at that time. The patriarchal patterns in the parish are illuminated and questioned.  In the second part of the essay the author investigates what will happen when pastoral cure transforms to psychotherapy, and how the author deals with phenomena in the therapeutical process such as idealization and secondary traumatization.  On basis of texts written by among others Ingela Josefson, Fredrik Svenaeus, Christian Nilsson and Ulla Ekström von Essen the author seeks explanation for the development of his practical knowledge. With references to philosofers as Plato, Aristotle, H.G. Gadamer, Hannah Arendt, Dreyfus&amp;Dreyfus among others he discusses how the theory of practical knowledge can be used in describing the development of professional skill and professional ethics in a person being both curate and psychotherapist.

Då tidigare forskning visat på motstånd och svårigheter, hos både psykoterapeuter och patienter, kring att arbeta med sexuella teman i psykoterapi syftade denna studie till att undersöka svårigheterna och hur de hanteras. Semistrukturerade intervjuer med sju psykoterapeuter med klinisk erfarenhet av sexuell problematik, analyserades tematiskt. Resultatet visade att en initial svårighet, för både patienter och psykoterapeuter, var att använda sexuella termer. Det upplevdes inte finnas motstånd hos patienterna men vissa svårigheter framkom. Terapeuternas trygghet, normaliserande och bekräftande upplevdes vara viktiga stöd för patienterna. Terapeuternas motstånd och svårigheter visades vara individuella och varierande, för att hantera dessa behövdes kunskap, handledning och kollegialt stöd. Den bristande sexologiska kompetensen hos psykologkåren möter inte hjälpbehovet kring sexuella problem i samhället. Införande av sexologiska moment på psykolog-, psykoterapeut- och handledarutbildningar rekommenderas.

Syftet var att undersöka hur troende kristna som gått i psykoterapi, upplevt att de själva och terapeuten förhållit sig till gudstron. Författarna har använt en halvstrukturerad kvalitativ intervjuform för studiens genomförande. Sammanfattningsvis framkom att respondenterna inför en psykoterapi haft farhågor om att bli bemötta och tolkade i ramar som varit oförenliga med det egna seendet, men att farhågorna i de reella psykoterapierna inte besannats. Vidare framkom att respondenterna förhållit sig till sin gudstro genom att anpassa sig till terapeuternas inställning. Det betyder att om terapeuterna visat sig vara villiga att prata om tron, har respondenterna delgivit den. Har däremot terapeuterna verkat obekväma med trossamtal, har respondenterna bytt ämne. Terapeuterna har, enligt respondenterna, varit sparsmakade i att själva initiera trossamtal och haft en avvaktande, men respektfull hållning gentemot respondentens gudstro. Respondenterna uttryckte även att samtal om trons kopplingar till den psykologiska problematiken upplevs som berikande, men ansågs inte nödvändigt för framgångsrika terapier.

Inledning: Syftet med denna studie var att öppna diskussion och belysa den genuina, naturliga relationen mellan terapeuten och patienten under terapin och relationens roll i den terapeutiska processen. Frågeställningar: De är baserade på frågor om relationen som begrepp, inställning till personlig öppenhet (Self-Disclosure), relationens betydelse för terapin i relation till terapeutisk teknik och teoribygge, och frågor om roller i skapande och upprätthållande av relationen i terapin. Metod: Studie är kvalitativ och genomfördes som ensemistrukturerad intervju med fem terapeuter av olika rinriktning och olika erfarenheter inom terapeutiskt arbete. Tre av dem var kognitivt orienterade medan två hade dynamisk bakgrund. Materialet analyserades, strukturerades och valdes utifrån frågeställningars ämne och tillåtet utrymme. Resultat: I studien framkom att relationen inom terapi anses som oundviklig del av terapiprocessen och att en god relation mellan patient och terapeut gynnar terapin och terapins utfall. Diskussion: De intervjuade terapeuterna beskrev ett mer öppet, fritt, flexibelt sätt att bemöta människan och att använda sin egen person med sin genuinitet samt en mer jämlik ställning mellan terapeuten och patienten. Slutsats blir att relation har betydelse bland terapeuter och betecknas som en av de viktigaste tredskapen i psykoterapi.

I denna undersökning är handledare under utbildning i fokus. Syftet är att se om det sker någon förändring under utbildningen och vad förändringen består av. Det är en kvalitativ studie med kvantitativa inslag. Materialet som använts är insamlat under två år av handledarkandidaterna i ett forskningsprojekt. Genom studier av hur handledarna förhöll sig till det narrativa materialet under en handledningstimme i början och slutet av utbildningen framträdde en bild som tydde på att handledarna förändrades. Bilden kompletterades med genomgång av intervjufrågor. I resultatet blev det tydligt att handledarna i sitt förhållningssätt och uppvisade individuella olikheter. De tydliga skillnaderna var att den ena blev mer aktiv och den andra mer tillbakahållen. Det framgår att handledarna kom in i utbildningen med erfarenhet som psykoterapeuter och med mycket erfarenhet av egen handledning. Det var också vad de lutade sig mot när de hämtade stoff till förebilder och rollmodeller som de försökte att efterlikna. Utbildningen hade inte den påverkan på handledarna att de efter genomgången utbildning kunde uppfattas som stöpta efter samma mall. Däremot antyder resultaten att faktorer som har med personlighet, bakgrund och kompetens att göra har avgörande betydelse för hur handledarstilen manifesteras i handledningssituationen.

Är volontärt psykoterapeutarbete en win-win situation eller en fattigdomsfälla? Finns detblinda fläckar i den goda intentionen eller är en volontärresurs enbart av godo? Syftet med undersökningen var att beskriva hur några psykoterapeuter ser på sin arbetsinsats och arbets-situation som volontärer och samtidigt väcka frågor kring det ideella arbetets drivkrafter, eventuell påverkan på psykoterapirelationen och arbetstillfredsställelsens betydelse.  Verksamheten som studerades finns inom Stadsmissionens regi i Stockholm på Terapicentretför unga, där merparten av psykoterapeuterna är volontärer. Den undersökningsmetod som användes var semi-strukturerad intervju och fem volontärer deltog i undersökningen. Den teoretiska anknytningen har huvudsakligen utgjorts av litteratur inom den psykodynamiska teoribildningen och då särskilt forskning inom psykoterapins område avseende terapeutisk effektivitet. Även forskning inriktad på relationell psykoterapi och forskning inom ideellt och volontärt arbete har bidragit till den teoretiska referensramen. Resultaten visade att volontärerna upplever drivkrafter som egennytta,  att få vara del i ett meningsfullt sammanhang och att få göra nytta för andra som centrala drivkrafter för sin volontärinsats som också beskrivs som mycket engagerande, meningsfull, stimulerande, givande och som starkt hoppingivande. Viktigt var också upplevelsen av positivt bekräftande från omgivningen. Arbetssituationen upplevdes som mycket tillfredsställande och parametrar som gott ledarskap, frihet, flexbilitet och den sociala kontexten lyftes fram. I undersökningen kunde inte konstateras någon uppenbar koppling mellan det volontära engagemanget och innehållet i psykoterapi-relationen. Undersökningsresultaten kan tolkas som att volontärarbetet sammantaget upplevs som identitetsstärkande för volontären.

Denna explorativa studie utgår från ett intresse för samspelet mellan den kliniska vardagen och det omgivande samhället. Sju mellanchefer på vårdcentraler och vuxenpsykiatriska öppenvårds-mottagningar har intervjuats i syfte att undersöka deras föreställningar och attityder runt psykoterapi som behandlingsform, exempelvis deras tankar om psykoterapins verkan och tillgänglighet liksom deras medvetenhet om och attityder till en ökande betoningen på evidensbaserad vård. Frågeställningar: 1. Hur beskriver cheferna psykoterapi som behandlingsform och vilka attityder har de till psykoterapi.2. Hur upplever cheferna psykoterapins villkor, exempelvis beträffande gränsdragningar och evidensbaserad vård, och vilka attityder har man. Via semistrukturerade intervjuer har en kartläggning av utfallsrummet gjort genom att svaren har kategoriserats i de områden som framträtt under intervjuerna. Cheferna hade en positiv syn på psykoterapi och ansåg att psykoterapi behövs som behandlingsform. Deras kunskap om psykoterapi och dess villkor skilde sig åt. En misstro mellan beslutsfattare och kliniker beskrevs, liksom en önskan om en mångfald av behandlingsmetoder. Slutsatser var bl.a. att former för att integrera olika typer av kunskap för att öka tilltron mellan sjukvårdens aktörer behövs. / This exploratory study is based on an interest in the interaction between clinical routine and the surrounding community. Seven middle managers in health care centers and psychiatric clinics were interviewed to examine their beliefs and attitudes about psychotherapy as a treatment, such as their thoughts on psychotherapy effectiveness and availability as well as their awareness of and attitudes to a growing emphasis on evidence-based care. Questions: 1. How do you describe the heads psychotherapy as a treatment and what attitudes they have to psykoterapi.2. How managers experience psychotherapy conditions, for example on the boundary issues and evidence-based care, and what attitudes they have. Through semistructured interviews, a survey of the sample space made by the responses was categorized into the areas that emerged during the interviews. The managers had a positive view of psychotherapy and found that psychotherapy is needed as a form of treatment. Their knowledge regarding psychotherapy and its terms varied. Mistrust between policy makers and clinicians were described, as well as the desire for a variety of treatment methods. Conclusions included the need to find ways to integrate different types of knowledge, to build trust between healthcare stakeholders.