Inledning: Julia Kristeva har utvecklat det teoretiska begreppet abjektet. Syftet med studien var att förstå mer av abjektet och vilken betydelse det kan ha för den psykodynamiska praktiken. Frågeställningar: Hur upplever terapeuter förtrogna med begreppet abjekt dess kliniska relevans och användbarhet? Vilka implikationer för, och vilka specifika intrapsykiska och/eller intersubjektiva kännetecken i, terapin beskrivs? Metod: Genom intervjuer med sex terapeuter förtrogna med Kristeva söktes abjektets relevans och användbarhet samt specifika intrapsykiska och intersubjektiva kännetecken i relation till det kliniska arbetet. Intervjuerna analyserades med hjälp av deduktiv tematisk analys. Resultat: Abjektet som fenomen beskrevs visa sig som affektiva och kroppsliga symptom, där patienten visar föga förankring i språket, och där sammanblandade och gränslösa relationer framträder. Det präglas av att patienten agerar ut med syftet att fortsatt symbiotiskt sammanblandas eller i försök att differentiera och separera. Arbetet med det abjekta visade sig kliniskt innebära att en tillitsfull relation behöver upprättas; ett terapeutiskt sammanhang markerat av gränser, möjliggörande rörelse och benämning av tidigare osymboliserat material. Patienten kan i det ideala fallet upprättas som subjekt, sörja över separationen och bristen, ges tillträde till en plats i sin historia och förmå stå ensam och separat i relation till andra. Diskussion: Av analysen framkommer att de intervjuade terapeuterna antog positioner i olika grad längst en å ena sidan ickespråklig nivå av närvaro i terapirummet och en å andra sidan språkligt avgränsad nivå.  I analysen visar sig arbetet med det abjekta syfta till separation och subjektets tillblivelse. Ett arbete som i sin tur ses vara avgörande för att individen ska kunna ingå i relationer med andra. / Introduction: The aim of the study was to investigate the term Abject as developed by Julia Kristeva. Research questions: How do therapists familiar with the term Abject perceive its clinical relevance and usefulness? Which are the implications described concerning intrapsychic and/or intersubjective characteristics in therapy? Method: Interviewing six therapists, all familiar with Kristeva, the study sought to find how the Abject is relevant in psychodynamic therapy in Sweden today, as to understand its intrapsychic and intersubjective implications. The interviews were analysed using deductive thematic analysis. Results: The phenomenology of the Abject was described as presenting itself through affective and somatic symptoms, devoid of symbolic representation and relational boundaries. It was further described as characterized by patients acting out, seeking to symbiotically merge or to differentiate themselves as separate. The study showed that working clinically with the Abject requires the therapist to construct a relation based on trust, define borders and to help the patient to express formerly unspeakable experiences, thus enabling the patient, ideally, to establish themselves as subject, mourn the separation and develop the capacity to stand alone. Discussion: In working with the abject, the interviewed therapists appear to assume positions of varying degree along, on the one hand a non-verbal level of presence in the therapeutic room and on the other hand a verbally demarcated level. In every case the work with the Abject appear to aim for separation and the formation of the subject. This work appears to be crucial for the individual as to be able to relate to others.

No description available.

No description available.

Studien avsåg undersöka psykoterapeuters upplevelse av interpersonella mönster hos personer som sökt samtalsbehandling för vulvasmärta.

Komplex PTSD har tidigare gått under samma kriterier och riktlinjer för behandling som PTSD, men togs 2018 in som en egen diagnos efter att WHO gjort revideringar inför utgåvan ICD-11. I Sverige finns ännu inga specifika riktlinjer för behandling av komplex PTSD. Syftet med denna studie var att undersöka hur psykoterapeuter uppfattar patienter med komplex PTSD, om och i så fall hur de anpassar behandlingsinterventioner till patientgruppen. Sju erfarna psykoterapeuter intervjuades. Rekrytering av deltagare skedde via egna arbetsrelaterade kontakter, som i sin tur kunde ge förslag om kvalificerade deltagare. Psykoterapeuterna intervjuades utifrån en semistrukturerad intervjuguide. Tematisk analys applicerades på intervjumaterialet, vilket mynnade ut i sju huvudteman. Resultaten visade att psykoterapeuterna såg tydlig skillnad mellan patienter med PTSD och patienter med komplex PTSD, i enlighet med differentieringen i ICD-11. Dissociation beskrevs också som ett framträdande symtom och som behandlingen behöver inriktas mot. Psykoterapeuterna beskrev att de i terapiprocessen anpassade och modifierade interventioner och var följsamma inför patienternas behov. Psykoterapiprocessen beskrevs i termer av “pendling” och “spiraler” snarare än sekventiellt med stabiliseringsfas, exponeringsfas och integreringsfas i en följd. Studiens resultat stämmer överens med förslag från ny forskning som rekommenderar en flexibel patientcentrerad multi-komponentbehandling som inriktas på de specifika symtomklustren vid komplex PTSD. Att arbeta i team beskrevs av psykoterapeuterna som en viktig bidragande faktor till kompetensutveckling samt ökade deras förmåga att använda verksamma metoder i arbetet med patienter med komplex PTSD. / The diagnosis complex PTSD has previously been subject to the same criteria and guidelinesfor treatment as PTSD. Complex PTSD was introduced in 2018 as its own diagnosis, when theWHO made revisions for the release of ICD-11. In Sweden, there are no specific guidelines forthe treatment of complex PTSD. The purpose of this study was to investigate howpsychotherapists perceive patients with complex PTSD and how they adapt treatmentinterventions to the patient group. Seven experienced psychotherapists were interviewed.Recruitment of participants was done via strategic selection. The psychotherapists wereinterviewed from a semi-structured interview guide. Thematic analysis was applied to theinterview material, which resulted in seven main themes. The results showed thatpsychotherapists saw a clear difference between PTSD and complex PTSD, as described in ICD-11. They also described dissociation as a prominent symptom. The psychotherapistsdescribed that they adapted and modified interventions and were keen to be compliant with theneeds of patients. The therapeutic process was described in terms "spirals" rather thansequentially. The study's findings are consistent with suggestions from new researchrecommending a flexible patient-centered multi-component treatment that targets the specificsymptom clusters of complex PTSD. Working in teams was described as an important contributing factor to competence development and increased the potential to use active methods with patients with complex PTSD.

Generaliserat ångestsyndrom (GAD) är en kronisk sjukdom som innebär personligt lidande, nedsatt funktionsförmåga och försämrad livskvalitet och är det ångesttillstånd som behandlas minst framgångsrik. Syftet med denna uppsats var att undersöka kognitiv beteendeterapi (KBT) psykoterapeuters erfarenheter vid behandling av GAD samt vilka behandlingsmetoder de använder i arbetet med GAD, utifrån följande frågeställningar; (1) Vad är KBT psykoterapeuters erfarenheter av behandling av GAD? och (2) Hur går KBT psykoterapeuter till väga vid behandling av GAD. Kvalitativa semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem legitimerade psykoterapeuter med inriktning KBT från två olika regioner, verksamma inom psykiatrin och privat sektor. De valdes ut med hjälp av ett strategiskt urval. Data analyserades med tematisk analysmetod. I resultatet framkom att psykoterapeuter skräddarsyr behandlingar av GAD. Ingen av psykoterapeuterna följde någon manual till punkt och pricka men hade sin utgångspunkt i teori och metod. Det framkom att GAD ofta är komplext att behandla och att det inte finns en metod som funkar för alla. Psykoterapeuters erfarenhet är att behandlingar behöver individanpassas och att manualer inte är tillräckliga vid behandling av GAD. Fler studier på skräddarsydda behandlingar skulle kunna vara hjälpande för det kliniska arbetet för psykoterapeuter. Att skräddarsy behandlingsupplägg skulle kunna vara lösningen för att flera personer skulle få bra behandlingsresultat.Nyckelord: Generaliserat ångestsyndrom, psykoterapi, psykoterapeut, behandling, kognitiv beteendeterapi / Generalized anxiety disorder (GAD) is a chronic illness that involves personal suffering, reduced functional ability and impaired quality of life and is the least successfully treated anxiety condition. The purpose of this paper was to investigate cognitive behavioral therapy (CBT) psychotherapists' experiences in treating GAD and which treatment methods they use in working with GAD, based on the following questions: (1) What are CBT psychotherapists' experiences of treating GAD? and (2) How do CBT psychotherapists approach the treatment of GAD. Qualitative semi-structured interviews were conducted with five licensed psychotherapists specializing in CBT from two different regions, working within psychiatric and the private sector. They were selected using strategic sampling. Data were analyzed using a thematic analysis method. The results showed that psychotherapists tailor treatments for GAD. None of the psychotherapists followed a manual to the letter but were based on theory and method. It emerged that GAD is often complex to treat and that there is no one method that works for everyone. Psychotherapists' experience is that treatments need to be individualized and that manuals are not sufficient in the treatment of GAD. More studies on tailored treatments could be helpful for the clinical work of psychotherapists. Tailoring treatment plans could be the solution for more people to get good treatment results.Keywords: Generalized anxiety disorder, psychotherapy, psychotherapist, treatment, cognitive behavioral therapy.

Socialstyrelsen har konstaterat att äldres psykiska hälsa är ett eftersatt område, trots att många äldre drabbas av psykiska besvär, och efterlyser behandlingsalternativ till medicinering. Man konstaterar samtidigt att det saknas undersökningar av effekten av psykoterapi för personer i högre åldrar, något som delvis kan bero på att många studier har en åldersgräns på 75 år. Tidigare studier visar också att psykoterapeuter föredrar att ta emot yngre patienter i psykoterapeutisk behandling. Studien är en beskrivning av några psykoterapeuters upplevelser av det psykoterapeutiska arbetet med personer som är 75 år och äldre. Sju psykoterapeuter intervjuades i denna kvalitativa undersökning där datainsamling skedde genom semistrukturerade intervjuer som analyserades med tematisk analys. Det som upplevs vara vanligast förekommande tema för denna åldersgrupp är förluster och skam kopplat till detta. Det finns många tankar som rör det existentiella men samtal som rör den egna döden tycks förekomma i väldigt begränsad utsträckning. Det framkommer också att samtliga psykoterapeuter i studien ser behovet och nyttan med psykoterapi för äldre men att det oftast handlar om mycket korta terapier, mellan en till tio gånger. / The National Board of Health and Welfare has found that older peoples mental health is a neglected area, despite the fact that many older people suffer from mental health problems and calls for alternative treatment to medication. It also notes that there are no studies of the efficacy of psychotherapy for people at older ages, which may partly be due to the fact that many studies have an age limit of 75 years. Previous studies also show that psychotherapists prefer to receive younger clients in the psychotherapeutic treatment. The study is a description of some therapists experiences of psychotherapeutic work with people who are 75 years and older. Seven psychotherapists interviewed in this qualitative study in which data collection was done through semi-structured interviews were analyzed by thematic analysis. What is perceived to be more predominant theme for this age group is loss and shame attached to loss. There are many thoughts concerning the existential issues but topic concerning their own dead seems to occur to a very limited extent. It also emerges that all therapists in the study sees the need and usefulness of psychotherapy for older people but it usually involves very short therapies, between one to ten times.

Inledning: Avslut kan väcka olika känslor. Unga vuxna ska lämna barndomen och tonårstiden för att starta sitt eget vuxenliv. Psykisk ohälsa har ökat bland unga, en del söker psykoterapi, men många hoppar av. För att möjliggöra för fler unga vuxna att fullfölja psykoterapeutisk behandling behöver förståelsen öka kring målgruppens behov. Syfte: Syftet med studien var att undersöka legitimerade psykoterapeuters perspektiv på den avslutande processen i psykodynamisk psykoterapi med unga vuxna. Metod: Kvalitativ metod användes. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem legitimerade psykoterapeuter. Materialet strukturerades med tematisk analys. Resultat: Kännetecknande för den avslutande processen i terapier med unga vuxna var att det blev individuellt olika; hastiga eller planerade avslut, ibland avhopp. Hur avslutningsprocessen blev var beroende av problematik och personlighetsstruktur snarare än ålder men adolescensens utvecklingsuppgifter och individens anknytningshistoria påverkade. Psykoterapeuter tog ansvar, var uppmärksamma, hjälpte aktivt unga i den avslutande processen. Mentalisering och metakommunikation användes för att begripliggöra avslutet. Diskussion: Resultatet diskuteras utifrån psykoterapeuternas kliniska erfarenheter och förståelse av den avslutande processen med unga vuxna. Betydelsefulla faktorer i deras upplevelser diskuteras i förhållande till teori och tidigare forskning. Vald metod diskuteras och förslag ges till vidare forskning / Introduction: Endings can evoke different emotions. Young adults should leave childhood andadolescence to start their own adult life. Mental illness has increased among young people, some seek psychotherapy, but many drop out. To enable more young adults to complete psychotherapeutic treatment, there is a need to increase understanding of the target group´s needs. Purpose: The purpose of the study was to investigate licensed psychotherapists perspective on the final process of psychodynamic psychotherapy with young adults. Method: Qualitative method was used. Semi structured interviews were conducted with five licensed psychotherapists and the collected material structured with thematic analysis. Results: Characteristic of the final process in therapies with young adults was that it became individually different; hasty or planned endings, sometimes dropout from therapy instead of ending. How the final process became was more dependent on problems and personality structure than age, but the development tasks of the adolescence and the individual's attachment history affected. Psychotherapists took responsibility, were attentive and actively helped young people in the final process. Mentalization and metacommunication were used to comprehend the termination. Discussion: The results were discussed based on the psychotherapists' understanding and clinical experience of the final process with young adults. Significant factors in their experiences are discussed in relation to theory and previous research. The chosen method is discussed, and suggestions are given for further research.

Inledning: Eftersom den psykodynamiska psykoterapin har kraftig konkurrens från andra terapiformer, samtidigt som kraven på effektivitet, snabbhet och evidens från hälso- och sjukvårdsetablissemanget är starka, är det viktigt att som psykodynamiker delta i diskursen kring den psykodynamiska psykoterapins vetenskapsteoretiska status. Hur kan man karakterisera den psykodynamiska psykoterapin om den dels inte är identisk med psykoanalys, dels heller inte automatiskt kan inordnas i det medicinsk-biologiska paradigmet? Uppsatsen har som syfte att definiera och undersöka om psykodynamisk psykoterapi kan betraktas som behandling och/eller en moralisk etisk praxis. Frågeställningar: Psykodynamisk psykoterapi – är den en egen humanvetenskap? Hur kan man definiera och se på behandling och behandlingsmål i den psykodynamiska psykoterapin? Metod: Litteraturstudie med en hermeneutisk ansats. Resultat: Det finns olika sätt att se på den psykodynamiska psykoterapin när det gäller dess vetenskaplighet. Frågan om psykodynamisk psykoterapi är behandling i gängse medicinsk bemärkelse, har heller inget enkelt entydigt svar. Till synen på behandling hör också målet med densamma. Hur man betraktar behandlingsfrågan blir också vägledande för hur man ser på behandlingsmålet. En skiljelinje går mellan uppfattningen om den psykodynamiska psykoterapin som vetenskap och/eller teknik. Diskussionen om psykodynamisk psykoterapi är en vetenskap eller flera, har betydelse för dess ställning i den vetenskapliga världen. Diskussion: Valet av litteraturstudie som metod avgjordes på grundval uppsatsens syfte och karaktär. Det är möjligt att se den psykodynamiska psykoterapin i annat vetenskapligt ljus än det positivistiska t.ex. fenomenologiskt och hermeneutiskt. Psykodynamisk psykoterapi kan ses både som en vetenskap och en teknik samt som en etisk verksamhetspraxis. Slutsatsen för uppsatsarbetet är att man kan se på den psykodynamiska psykoterapin som en moralisk, etisk behandlingsmetod som med både hermeneutiska och fenomenologiska metoder/tekniker söker uppnå inre frihet, självkännedom och ansvarstagande för medvetnare livsval hos subjektet. Behandlingsmålet blir då att minska neurotiskt och annat lidande hos subjektet samtidigt som lidandets omedvetna ursprung integreras.

<p>Denna uppsats har behandlat skillnaderna mellan själavård och psykoterapi. Den har klargjort vad som kännetecknar de båda människostödjande insatserna, kristen själavård och profan psykoterapi. Den övergripande frågeställningen har varit om själavården kan utvecklas och berikas i mötet med psykoterapin samt om de båda professionerna ömsesidigt kan berika varandra? Är ett ökat samarbete mellan själavård och psykoterapi önskvärt? Vilka möjliga vägar syns i så fall för ett samarbete mellan dessa två? För att söka svar på min frågeställning har jag genomfört djupintervjuer enligt kvalitativ metod av fyra företrädare för själavården och fyra företrädare för psykoterapin. Svaren visade att det finns ett ömsesidigt intresse och öppenhet för varandras arbetsfält och kompetens. Trots att en del av svaren pekade på vissa risker med en ökad korsbefruktning mellan själavård och psykoterapi, så verkade fördelarna med ett ökat samarbete överväga. Min slutsats är att de intervjuade anser att psykoterapin har berikat och kommer att fortsätta berika själavården, bland annat genom vidareutveckling av olika former av pastoral psykoterapi. Det förefaller också finnas goda förutsättningar för att själavården ska kunna berika psykoterapin, främst då inom sorg, kris och katastrofarbete, arbete mot barn och ungdom samt arbete runt de existentiella frågorna i psykoterapin.</p>