Dialektisk beteendeterapi (DBT) är idag den behandlingsmetod för behandling av borderline personlighetsstörning (BPS) som idag har starkast empiriskt stöd i ett flertal randomiserade och kontrollerade studier. Inom vuxenpsykiatrin, Sunderby sjukhus i Norrbotten har under drygt två års tid pågått ett projekt i syfte att införa och bedriva DBT vid kliniken samt utvärdera resultat av behandlingen. Patientmaterialet består av 6 st kvinnor med BPS-diagnos i åldrarna mellan 19-23 år(M=21,3). Resultaten visar att gruppen efter 12 månader i DBT behandling uppvisar lägre genomsnittliga mått på psykisk ohälsa, markant minskad frekvens av suicidförsök och självskadebeteende samt minskad konsumtion av såväl öppen- som slutenvård. Uppföljningen av de två patienter som fullföljt och avslutat behandling visar att den erhållna minskningen av symtom och vårdkonsumtion vid avslut av behandlingen kvarstår efter 18 månader. P g a det begränsade deltagarantalet har det ej varit möjligt att verifiera de erhållna resultatens statistiska signifikans. Vid jämförelse med resultat från en större studie av DBT i Uppsala kan dock en hög överensstämmelse med resultaten från denna undersökning konstateras. Utifrån detta dras slutsatsen att de resultat som hittills presenterats pekar i riktning mot att DBT är en metod som är möjlig att tillämpa i en svensk, klinisk miljö med bibehållet goda behandlingseffekter. För att verifiera eller vederlägga detta krävs dock fortsatt forskning och utvärdering i större studier.

Syftet med uppsatsen är att belysa samsjuklighetspatientgruppen (heterogeniteten inom patientgruppen), utifrån ett antal olika faktorer som kan vara viktiga för förståelse av motivation och genomförande av behandling för samsjuklighetspatienter. Faktorerna lyfts fram genom patienternas skattning för självbild (SASB), känslomedvetenhet (TAS-20) och av oro och hjälpbehov för ett antal olika problemområden samt patienternas problem inom samma områden bedömda av en oberoende bedömare (ASI). Heterogeniteten påvisar patienternas problem och behandlingsbehov utöver beroende/missbruksproblem och vikten av att rikta rätt insats till rätt patient vid rätt tillfälle. Undersökningsgruppen bestod av 11 patienter som sökt till vuxenpsykiatrin för sitt psykiska illabefinnande och missbruk- beroendeproblematik. Vi ville även se om samsjuklighetspatienter inom psykiatrin uppvisar lika positiv självbild och har samma problemnivå för missbruk- beroende som tidigare studie inom socialtjänsten av Armelius m.fl. (2002;2008) visat med instrumenten ASI och SASB när detta är av intresse för behandlingsplanering. Studien visar att samsjuklighetspatienterna inom psykiatrin på gruppnivå uppvisar större konsekvenser och problem för missbruk- beroendet, självbild visar på mindre positiv och mer negativ självbild samt känslomedvetenhet på alexetyminivå. Tendens till två subgrupperingar visar sig i undersökningsgruppen varvid två fall lyfts upp för att exemplifiera detta samt belysa områden som kan aktualiseras i arbete med samsjuklighetspatienter inom psykiatrin.

Uppsatsen bygger på fem intervjuer med nu vuxna personer om deras upplevelser av att växa upp med föräldrar i oförsonlig konflikt. Kärnan i frågorna har varit hur de bemästrat sin situation, vilka som stöttade dem samt vilket stöd de önskade, att de hade fått. Teoretiska utgångspunkter är Bowlbys m.fl. anknytningsteori och självutvecklingen enl. Stern. Citat från intervjupersonerna placeras in i under de teman som undersökningen avsåg att belysa. Utifrån informanternas utsagor formuleras slutsatser i konkreta former kring a) Vad som är stödjande insatser och b) Vad som är särskilt viktigt att beakta i psykoterapeutiskt arbete med barn vars föräldrar befinner sig i oförsonlig konflikt. Intervjuerna har också gett fokus på andra teman som frizoner och vikten av ärlighet och öppenhet. Slutligen lyfter studien fram frågan om hur samhället med insatser skall kunna nå målgruppen, särskilt de yngsta.

Diss. (sammanfattning) Linköping : Univ., 2002. / Härtill 5 uppsatser.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Univ., 2005. / Härtill 3 uppsatser.

Syftet med studien var att undersöka äldres tankar kring förluster och upplevelser av pensionering och åldrande. Metoden är kvalitativ. Intervjuerna har gjorts med sex kvinnor som har gått i psykodynamisk psykoterapi mellan ett och tre år i samband med sin pensionering. Kvinnorna var mellan 66 och 77 år gamla när intervjuerna genomfördes. Resultatet visar att det viktigaste inför framtiden är en god hälsa och en trygg ålderdom. Samtliga informanter har haft positiva förväntningar inför pensionärstiden. Övergången från att lämna yrkeslivet till att bli pensionär har inneburit olika för var och en. Det framkom både positiva och negativa aspekter. Alla fick någon form av kris i samband med pensioneringen, oavsett om de har valt att fortsätta arbeta eller inte. Det handlar inte om arbetet utan om tillhörigheten. Informanter ansåg sig fått en ny insikt genom psykoterapin. Deltagarna ser positivt på åldrandet, men det går inte att förneka förlusterna, sorgen och oron för hur det kan bli senare i livet.

I uppsatsen undersöks sex psykodynamiskt orienterade psykoterapeuters uppfattningar om tongivande processer bakom psykiatrins utformning. Psykoterapeuterna är verksamma inom psykiatrin i Stockholm. Studien vill belysa om, och i så fall hur, processerna påverkar den psykodynamiska psykoterapins plats i psykiatrin. Studien har en kvalitativ ansats, och bygger på semistrukturerade intervjuer. Utgångspunkter är beskrivningar av psykiatrins historia samt av psykiatrins utformning idag. Utgångspunkt är också forskning kring hur organisationsförändringar upplevs av personal inom psykiatrin. Nyinstitutionell organisationsteori appliceras för analys. Resultatet pekar på ett antal processer vilka en majoritet av informanterna gemensamt beskriver som starka. En tongivande process är införandet av organisatoriska strukturer från ledningssystemet New Public Management (NPM), en annan är privatiseringen av psykiatrin. Som ledord för psykiatrins reformer beskrivs ökad valfrihet för patienten. De intervjuade upplever att psykiatrin på många sätt är toppstyrd. Den har ett stort fokus på evidensstark forskning, men också på effektivitet, tidsbesparing och ekonomi. Ersättningssystemet beskrivs som en mycket styrande process. Flera av informanterna ser som bakomliggande processer ett ökat användande av psykiatrisk vård, att människor efterfrågar snabb hjälp och även diagnoser. De beskriver att psykiatrin nu är ett medicinskt fält, och alla informanter diskuterar huruvida läkemedelsindustrin är involverad i de olika processerna. Utöver detta framhålls dels Socialstyrelsens riktlinjer, där evidensbaserad psykoterapi samt läkemedelsanvändning är primära rekommendationer, samt enskilda tongivande personer, sk lobbyister. Alla processer beskrivs leda till att den psykodynamiska psykoterapins plats i psykiatrin krympt, och att metoden är förhållandevis marginaliserad ibland psykiatrins erbjudanden. Studien pekar på att förändringar av psykiatrins organisering åtminstone bör övervägas, mot en ökad mångfald och en ökad långsiktighet i dess insatser.

Syftet med denna uppsats är att belysa hur psykoterapeuter inom BUP uppfattar och arbetar med föräldrakonflikter samtidigt som de försöker upprätthålla behandlingsallianser och barnets perspektiv i behandlingsarbetet. Uppsatsen är genomförd som en kvalitativ intervjustudie med fyra informanter, med varierande tid sedan examen. Det framkommer att det psykoterapeutiska arbetet även innefattar delar av psykopedagogiska inslag om föräldrakonflikternas inverkan på barns utveckling och psykiska mående. Psykoterapeuterna anser att de behöver vara följsamma och flexibla för att kunna möta varje familjs behov samt att de har behov av arbetskolleger för att kunna dela upp samtalen i olika grupperingar/ konstellationer. En annan viktig aspekt som framkommer i studien är bedömningen att föräldrarnas mentaliseringsförmåga försämras vid konflikter och att det påverkar utformningen av behandlingsinsatsen. Slutsatsen är att mentaliseringsbefrämjande behandlingsinterventioner, behandlingsformer bör användas för att stärka och bidra till en mer gynnsam situation för barn och föräldrar i föräldrakonflikter.

Studien har sin bakgrund i systemisk psykoterapeutisk teori och aktuell affektiv neurobiologi enligt Jaak Panksepps evidensbaserade forskning. Syftet är att undersöka psykoterapeuters beskrivning och erfarenhet av att arbeta systemiskt psykoterapeutiskt och analysera huruvida arbetet ligger i linje med systemisk teori och affektiv neurobiologisk forskning. Studien genomförs vid dagverksamheter av typen behandlingsskolor för barn och ungdomar med stora skolbekymmer och intervjuer har genomförts med fyra psykoterapeuter vid tre olika dagverksamheter. Intervjumaterialet har analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Teman som framkom i intervjuerna var Terapeutens roll och plats, Terapeutens förhållningssätt samt Terapeutens metoder. Vidare analyser bekräftar att psykoterapeuterna arbetar utifrån systemisk teori, men att arbetssättet vad gäller arbete med känslor och affekter är att betrakta som mer djuplodande. Därmed pekar studiens resultat mot att arbetssättet även inkluderar evidensbaserade metoder utifrån modern affektiv neurobiologisk forskning.

Syftet med denna studie var att undersöka och beskriva erfarna psykoterapeuters erfarenheteroch hantering av tystnad i terapirummet. Tre intervjuer genomfördes och analyserades medhjälp av tematisk analys. Analysen resulterade i fyra huvudteman; tystnadens många skepnader,fruktbara och hindrande tystnader, förutsättningar för den goda tystnaden och grundtankarom tystnaden i terapi. Till varje huvudtema hörde ett antal subteman. Terapeuterna beskriveratt tystnaden är något annat än teknik och kommunicerar något ordlöst och ger utrymmeför reflektion. Tystnaden i det psykoterapeutiska samtalet kommunicerar något sommed hjälp av en inkännande och lyhörd terapeut kan fångas upp bland annat med hjälp avmetaforer. Vidare är tilliten central; den goda alliansen är en förutsättning för ett positivt utfallvid tystnad i det terapeutiska samtalet. Slutligen betonar informanterna vikten av att ipsykoterapiutbildningar lyfta tystnadens betydelse och föreslår olika inslag i kommande utbildningar.