Psykoterapihandledning i grupp är en viktig del i utbildningen till psykoterapeut. Det finns dock inte mycket forskning om detta och framför allt inte om hur den terapeutiska relationen påverkas av grupphandledningen. Syftet med denna studie var att undersöka grupphandledningens upplevda påverkan på den terapeutiska relationen utifrån de handledda terapeutstudenternas perspektiv. Metoden som har använts i studien är en kvalitativ ansats utifrån Grundad Teori. Resultatet visar att handledarens stil har stor betydelse för upplevelsen av grupphandledningen. Den har inflytande på trygghet i gruppen, kreativitet, lärande, konflikthantering och kritiskt tänkande. Allt detta upplevs återspegla sig i den terapeutiska relationen som terapeuten etablerar med sin klient. Man kan se detta som ett indicium för betydelsen av utbildningshandledningen för den blivande terapeutens kapacitet att etablera och vidmakthålla en god terapeutisk allians med sina klienter.

Syftet med denna examensuppsats var att undersöka vad unga vuxna själva upplevde hjälpte dem i deras psykoterapier, och vad de tyckte var negativt i dessa. Undersökningen gällde även hur de såg på betydelsen av psykologens ålder och kön. Analysmetoden var grundad teori. Med hjälp av en halvstrukturerad kvalitativ intervju intervjuades sex före detta klienter med en medianålder på 21 år. Resultatet utmynnade i sex kategorier med tillhörande underteman, nämligen Vad klienten ser av sig själv: Att vara ung och ovan i terapisituationen. Vad klienten ser av psykologen: Psykologen som professionell, Psykologen som person, Psykologens kön, Psykologens ålder. Vad klienten gör och inte gör: Att få prata med någon, Att bli lyssnad på, Ta upp saker till ytan, Sånt man helt enkelt inte pratar om. Vad psykologen gör och inte gör: Ge feedback, Ge sammanhang i livet, Tystnad. I terapirummet: Att bli sedd och bekräftad, Samspel, Rummet. Utanför terapirummet: Hemläxor, Avslut. Det informanterna upplevde hjälpte dem mest var att få prata med en utomstående person som kunde hjälpa dem att komma vidare. Det som uppfattades som mest negativt var ifall psykologen var alltför tyst och passiv. Tystnaden i sig beskrev de som väldigt besvärande, vilket är ett nytt fynd i förhållande till tidigare forskning.

Förmågan till självkärlek grundläggs tidigt och utvecklas livet igenom i samspel med andra människor. Steget in i vuxenvärlden kan dock innebära en särskild utmaning. Självbilden anses också både kunna påverkas genom och påverka utfallet av psykoterapi. Vid Stockholms Psykoterapiinstitut hade 11 av 134 unga vuxna patienter skattat en avsevärt försämrad självbild i SASB efter terapi. Statistiska beräkningar visade att dessa patienter initialt hade skattat en mer positiv självbild än övriga patienter, att de förbättrats i andra utfallsmått och att deras självbild hade förbättrats vid uppföljning. Utskrifter av intervjuer, gjorda med patienterna direkt efter terapin gav genom tematisk analys en bild av att tidigare narcissistiska försvarsmönster börjat ge vika som en följd av ökad självkännedom, men att en ofullständig assimilering av nyvunna insikter och bristande integrering av motstridiga känslor och tankar kan ha bidragit till att misstro och tvivel riktats mot det egna självet.

Skambegreppet har kommit att bli allt mer betydelsefullt i mellanmänsklig interaktion. Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur skam identifieras i terapirummet och vilka vägar som kan tänkas finnas till skamlindring/skambefrielse. Fem intervjuer med fem terapeuter har genomförts. Tre av dessa arbetar i kyrklig kontext och två i sekulär. Två av frågorna i intervjuguiden har berört skam och skuld. Arbetet har den kvalitativa intervjun som metod och intervjun har analyserats med hermeneutisk ansats. Resultatet visar på att skammen är svår att definiera i terapirummet då den är starkt känslomässigt negativ och döljs ofta genom olika strategier. Vägarna till skambefrielse inkluderar förståelse och acceptans. Några av slutsatserna som studien pekar på är vikten av att terapeuter är väl införstådda med vad skam innebär i deras egna liv för att kunna möta konfidenter med skamproblematik och att upplevelsen av att bli förstådd är en viktig del för att kunna anträda vägen mot skamlindring/skambefrielse. Vikten av att kyrkan kan välja att bidra med goda miljöer för att hantera skam både individuellt och kollektivt diskuteras i studien. / The shame concept has become increasingly important in our human interaction. The purpose of this essay is to examine how shame is identified in the therapy room and what ways that can be used to achieve shame relief/shame liberation. Five interviews with five different therapists have been made. Three of the therapists work in an ecclesial context and two in a secular setting. Two of the questions in the interview guide, evolves around the subjects shame and guilt. The qualitative method is applied to the interviews and they have been analyzed with a hermeneutic approach. The result of the essay indicates that shame is difficult to define in the therapy room since it is a strongly negative emotion and often hidden by different human strategies. The ways to shame liberation includes understanding and acceptance. Some of the conclusions in the essay argument the importance of the therapist’s awareness of what shame means in their own lives in order to encounter patients having problems with shame and that being understood is of high importance in the attempt towards shame relief/shame liberation. The significance of the church choosing to contribute good atmospheres for managing shame both individually and collectively is also discussed in the essay.

Syftet med denna studie var att undersöka familjers erfarenheter av att ha deltagit i ett samverkansprojekt med nätverksmöten. Studien omfattar semistrukturerade intervjuer med tre familjer. Texterna tolkades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Fyra kategorier framkom utifrån familjernas svar nämligen, samordning/samarbete, förväntningar, delaktighet och frustration. Samtliga intervjuade familjer hade en livssituation som innebar att de var tvungna att ha kontakt med olika verksamheter för att få stöd att lösa ett problem. Att verksamheterna samordnades i nätverksmöte sågs som en lättnad av familjerna. Resultatet av intervjuerna tyder  på att verksamheterna inte lyckades skapa ett forum där familjerna upplevt den helhetssyn man önskat. Familjeterapi handlar om att arbeta med förändring. Min slutsats av resultatet av intervjuerna bör sättas i sitt sammanhang det vill säga i förhållande till de svårigheter som uppstod med implementeringen av projektet och de utmaningar det innebär att leda nätverksmöten. I det här fallet visade det sig att det största motståndet mot förändring fanns på en organisatorisk/verksamhets nivå.

Föreliggande studie är dels ett led i att kvalitetssäkra EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) som behandlingsmetod för barn och ungdomar och dels att utröna om behandlingen bidragit till ett förbättrat mående. EMDR som behandlingsmetod för barn och ungdomar har stöd i kontrollerade studier, men ytterligare forskning behövs. I den här studien deltog åtta barn och ungdomar med varierande diagnoser, vilka fått EMDR-behandling i barn- och ungdomspsykiatrisk öppenvård. Behandlingen ingick i en individualterapi i ett familjeterapeutiskt sammanhang. Barnen/ungdomarna intervjuades per telefon om hur de upplevt behandlingen och om sitt mående i efterförloppet. Information om diagnoser, C-GAS, antal EMDR-sessioner samt terapeutens bedömning inhämtades som komplement till intervjun. Resultaten visar att EMDR-behandlingen upplevs ha bidragit till att obehagskänslor och symtom minskade, men i olika grad, för alla intervjuade barn/ungdomar. Denna förändring kunde också noteras i terapeutens bedömning och i de bedömda C-GAS-värdena. Alla kände sig trygga under behandlingen och tyckte att de fick tillräcklig information. Hälften tyckte att konfrontationen med de svåra minnena var det mest obehagliga. Vissa detaljer i protokollet, såsom att bestämma målbild, upplevdes svårt för över hälften. Alla intervjuade skulle rekommendera EMDR-behandling till andra. Det positiva resultatet talar för att EMDR är en användbar metod för barn- och ungdomar med traumatiska minnen, och att det är värdefullt att satsa på fortsatt forskning kring EMDR med barn- och ungdomar.

Denna studie har syftat till att mäta följsamhet till terapimetoden Interpersonell psykoterapi, undersöka sambanden mellan självrapporterad och observatörsskattad följsamhet samt utforska om terapeutens följsamhet påverkar behandlingsresultatet. Inga signifikanta samband mellan den självrapporterade och observatörsskattade följsamheten hos terapeuterna kunde konstateras. På de observatörsskattade variablerna fanns det en signifikant skillnad mellan terapeuterna, där en terapeut var mer följsam än de övriga två. Detta visade sig dock inte ha någon signifikant betydelse för behandlingsresultatet. Patienterna uppnådde en betydande symtomreduktion efter behandlingen utifrån deras självskattningar på MADRS-S och PHQ-9, men några samband med terapeuternas nivå av följsamhet kunde inte statistiskt beläggas. Författarna menar att det låga undersökningsmaterialet och bristen på ett enhetligt skattningsinstrument för den subjektiva och objektiva mätningen ger anledning att inte övertolka resultaten. En utvidgning av följsamhet som begrepp förespråkas, där följsamhet inte bara definieras av terapeutens beteende utan även av patientens beteende och samspelet mellan terapeut och patient. Vikten av fortsatta studier med denna definition som utgångspunkt poängteras.

Studien avser att ge en bild av hur samtal om gudsrelation hanteras i psykoterapi. Data samlades in genom en fokusgrupp och 13 intervjuer. Urvalet bestod av terapeuter och själavårdare med erfarenhet av att samtala om gudsrelation med konfidenter. Materialet analyserades med en modifierad version av Consensual Qualitative Research. Analysen gav sju kategorier som beskrivs ingående: Förekomst, Initiering, Samtalens karaktär och behandlarens förhållningssätt, Behandlarens strategier och arbetssätt, Relevans, Möjliga vinster och risker samt Metanivå. Slutsatserna sammanfattas på följande sätt: Samtal om gudsrelation i terapi kan beskrivas som sällsynta, känsliga och fruktbärande. Etiska frågeställningar som aktualiserats av temat diskuteras.

Jag har valt att i min uppsats studera begreppet medberoende. Syftet har varit att definiera begreppet och att förstå det ur ett psykodynamiskt perspektiv. Jag har intervjuat 6 stycken sk vuxna barn eller medberoende och har närmare analyserat problematiken utifrån två begrepp: anknytningen samt upplevelsen av självet. Resultat från intervjuerna visar samstämmighet i hur de upplever sig ha blivit påverkade av sin uppväxt med en eller flera beroende föräldrar. Respondenterna har upplevt svårigheter som; identitetsförlust, att inte kunna se sina egna behov, svårigheter med att sätta gränser, tillit till människor, stort kontrollbehov, känslor av skam och skuld samt bristande tillgång till sina känslor. Psykodynamiskt uttryckt har de alla mer eller mindre ett falskt själv eftersom de hela livet anpassat sig till andra, det sanna självet har inte fått något utrymme. Det går även tydligt att se att deras anknytning är otrygg, ängslig med inslag av avståndstagande.

Internet's entry into our home has changed our communication capabilities. As a result more and more services in the digital world are available. Besides e.g. shopping, gaming and general information, different social networks now offer preventive and therapeutic health-oriented services. When being asked by several young people, with whom I have been working in a clinical setting, to offer conversations over the Internet that enables both to see and to hear each other in real time, I decided to conduct a pilot study which is presented in this paper.   The aim was to investigate the feasibility of offering supportive therapy using video calls over the Internet. In addition questions concerning technology, alliance, affects, and frame were studied. Three young women after initial clinical assessment by the therapist, participated in the study and they were offered ten sessions of supportive therapy from autumn 2009 to spring 2010. The starting point of the study was exploratory with a hermeneutical approach and both qualitative as well as quantitative evaluations. Results showed that the alliance was well developed. However, the affective work was not as good as in traditional therapy because of picture/sound limitations altering both how much one could see in the picture as well as the quality of transmission. Furthermore, participants experienced the method as very positive for their treatment. They described to be encouraged to open up through the use of the technology which somehow bridged the distance. In addition, participants perceived it as positive to be able to stay at home in a comfortable and safe environment. In conclusion, this technical tool and setting can be useful for supportive therapy but occasionally requires other approaches and tools compared to traditional therapy. More extensive studies should be carried out in order investigate which target groups may benefit from using this technology in supportive therapy.