One of the most well-known trials in history is the one in Nürnberg, Germany, soon after the end of World War II. It is understandable that this caused a lot of discussions and that it was a world known trial which set the standards for a lot of similar occasions later on. The aim of this research is to focus on the opinions about this trial from a perspective of well-known Swedish newspapers. The method is to analyse three big papers with different political views and to see what separated them and what maybe united them. By studying the master-pages of the newspapers a picture is given of how the contemporary time had an understanding for the trial reports, which we in our time have established as facts. From the political views of the newspapers this research found out that the master-pages being analysed lived up to their ideal. One of the sources, “Göteborgs Handels- och sjöfartstidning”, was the most critical newspaper throughout the period of World War II and it was also obvious in this research that they had a very critical position. “Svenska Dagbladet” and “Dagens Nyheter” were more restrained and even in certain occasions defending.

För att få ett fungerande modernt samhälle krävs det med största sannolikhet att det finns en fungerande rättsordning. Det är dock inte tillräckligt att ett samhälle har lagar och regler som föreskriver vilka beteenden som accepteras. Det krävs också att dessa lagar och regler tillämpas och får genomslagskraft. Här fyller rättskipningen en viktig funktion.[1] För att processen ska kunna fylla sin funktion menade redan processkommissionen att tre grundläggande krav måste uppfyllas; säkerhet, snabbhet och billighet.[2] Lindblom är en av dem som än idag betonar detta.[3] Vilken förhandlingsform som skapar de bästa processförutsättningarna är en återkommande fråga. Under äldre rättegångsbalken (ÄRB) var förfarandet huvudsakligen skriftligt. ÄRB:s skriftlighet och bristande uppdelning mellan förberedelse och huvudförhandling ansågs leda till utdragna processer och rättsosäkerhet. Vid RB‒reformen sågs muntlighet och omedelbarhet därför som garantier för ett rättssäkert förfarande.[4] I propositionen En modernare rättegång (EMR‒propositionen) konstateras dock att ”… ett strikt fasthållande vid framför allt kravet på muntlighet kan leda till att förfarandet blir tungrott, tidsödande och kostnadskrävande utan att man därigenom når några rättssäkerhetsvinster.”[5] Från att muntlighet och omedelbarhet har betraktats som rättssäkerhetsgarantier i sig själva framstår det nu som att inga rättssäkerhetsvinster görs. Syftet med EMR var att förbättra domstolsprocessen med bibehållen rättssäkerhet.[6] För att uppnå dessa ändamål mjukade man således upp kravet på muntlighet och omedelbarhet. En del i det moderniseringsarbetet var införandet av en utökad möjlighet att hänvisa till handlingar under huvudförhandling i tingsrätt och överrätt. Regleringen återfinns i 43 kap. 7 och 8 §§ RB respektive 50 kap 18 och 19 §§ RB, och innebär att det under huvudförhandlingen är möjligt att hänvisa till handlingar upprättade under förberedelsen. Hänvisningsinstrumentet berör därmed två av rättegångsbalkens grundläggande principer ˗ principerna om muntlighet och omedelbarhet, och i sin tur gränsen mellan förberedelse och huvudförhandling. [1]   Lindblom (1997) s. 597 f. och Ekelöf i SvJT 1942 s. 7‒19. [2]   SOU 1926:31 s. 17. [3]   Bylander (2006) s. 331 och Lindblom i SvJT 2000 s. 105 – 155. [4]   SOU 1926:31 s. 20 f. och SOU 1938:43 s. 22 f. [5]   Prop. 2004/2005:131 s. 81. [6]   A.prop.s. 77.

En rättsdogmatisk och rättspolitisk studie av hur live-rapportering kan undvikas i straffprocessen samt om och hur nuvarande lagstiftning bör ändras för att bättre hantera de problem live-rapportering kan ge upphov till.

Syftet med denna kvalitativa studie är att studera hur tingsrättens professionella aktörer bemöter brukare och interagerar med varandra under rättegångar i Sveriges domstolar. I teoriavsnittet redovisas studiens teoretiska utgångspunkter. Erving Goffmans dramaturgiska perspektiv samt Theodor Kemper’s teori om status and makt. Avsnittet om tidigare forskning tar upp om hur brukare upplever rättegångar och hur de professionella aktörerna agerar under förhandlingar. Studien bygger på observationer av rättegångar i sex olika tingsrätter, som har analyserats med fokus på hur rättens aktörer interagerar med varandra och med brukare, d.v.s. människor som besöker domstolen som målsägare, tilltalad eller vittne. Uppsatsens slutsats visar att de flesta brukare bemöts på ett professionellt sätt, men att det ibland finns brister i vissa avseenden. Detta kan innebära att bemötande kan påverkas om du har annan ålder, beteende eller hur du ser ut. Även brister i bemötande när det gäller information och formellt tal finner stöd från tidigare forskning.

No description available.

Den här uppsatsen behandlar de s.k. inställelsereglerna i RB:s femte kapitel. Frågan om hur rättegångens aktörer bör inställa sig ställdes på sin spets under coronapandemin och gav upphov till denna uppsats. I uppsatsen redogörs således för hur inställelsereglerna ser ut och hur de tillämpas. Uppsatsen är främst skriven med utgångspunkt i Ekelöfs teleologiska metod. Med andra ord har huvudsakligt fokus varit att utreda vilka de bakomliggande ändamålen med inställelsereglerna är. Inställelsereglerna har, för att söka svar på frågan om vilka ändamålen är, satts i sitt sammanhang, där jag utrett hur gällande rätt ser ut, hur de systematiskt förhåller sig till andra regler i RB samt hur reglerna förhåller sig till övriga grundläggande principer för den svenska rättegången. Då skillnader mellan fysiska och digitala möten belyses har även ett avsnitt tillägnats den psykologiska innebörden av digitalt deltagande. I arbetets slutskede har jag fört en diskussion kring hur jag anser att tillämpningen av reglerna i 5 kap. 10 § RB motsvarar det tilltänkta ändamålet bakom densamma och om det funnits utrymme för justering i detta avseende. Här har jag kommit fram till att, mot bakgrund av det jag kommit fram till under arbetet med uppsatsen, det finns skäl att se över dels hur tillämpningen av bestämmelsen i 5 kap. 10 § RB bör ske, dels hur utformningen av lagtexten bör vara. Den justering jag förespråkat är en mer extensiv tillämpning av reglerna samt en mer generös utformning av bestämmelsen vad gäller dels vilka aktörer som omfattas, dels hur lämplighetsbedömningen i 5 kap. 10 § fjärde stycket RB ska gå till. / The main subject for this essay has been the regulations concerning court appearance in accordance with the 5th chapter of the Swedish code of judicial procedure. The subject has been of interest concerning the trials the society had to endure during the corona pandemic. In this essay I analyze the rules and how they are practiced today. The essay has been written using the method of Ekelöf called “the teleological method” where the main focus is to find the purpose behind the rules. For the understanding of the purpose of the rules they have been put into context, systematically for instance, and how they relate to other rules and principles for the Swedish judicial procedure. One chapter has been dedicated to the study of psychology since it is an aspect of interest when examining the rules of court appearance, especially regarding the difference between physical and digital meetings. The last chapters are dedicated to the discussion of whether the rules as of now are compliant with its purpose and, if not, there is a need to review the law and how it is being interpreted. One of my conclusions is that there is a need and that the interpretation of the law needs to expand in a more generous way, both concerning what kind of participants who should be included and also when it is considered to be appropriate to participate using the alternative way with videoconference technic.

Syftet med uppsatsen är att utreda innebörden av ett företags rätt till domstolsprövning och en rättssäker process enligt Europakonventionens artikel 6 och i rättighetsstadgans artiklar 41, 47 och 48. Målsättningen är att visa hur dessa rättigheter bedöms i EU-domstolen och Europadomstolen samt vilken betydelse de mänskliga rättigheterna har inom EU:s rättsordning. De mänskliga rättigheterna är ett rättsområde i ständig utveckling som startade med Europakonventionens skapelse efter andra världskriget. Även inom EU har skyddet för grundläggande rättigheter kommit att utvecklas genom EU-domstolens rättspraxis, vilket har gett upphov till rättighetsstadgan. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande utgör mänskliga rättigheter en primärrätt inom EU och EU är även skyldig att ansluta sig till Europakonventionen, vilket ännu inte har skett. En anslutning skulle leda till en större rättssäkerhet för medlemsstaterna, men även en mer enhetlig bedömning av mål i EU-domstolen och Europadomstolen. Vad som emellertid måste hållas i åtanke, är de olika värdegrunder som EU respektive Europakonventionen bygger på. Upprätthållandet av konkurrensrätten är ett av de viktigaste målen inom EU och kommissionen har därför getts vittgående befogenheter för att verkställa konkurrensreglerna. För företag som underkastas en av kommissionens konkurrensutredningar innebär befogenheterna dock en risk för att deras rätt till domstolsprövning och en rättssäker process inte respekteras. Företag har rätt att få sitt mål prövat av en domstol med full jurisdiktion som kan pröva sakfrågor såväl som rättsfrågor. De har även rätt till en oavhängig och opartisk domstol. Kommissionen uppfyller inte nyss nämnda krav varför det är viktigt att EU-domstolen grundligt överprövar kommissionsbeslut, någonting som idag inte alltid sker. Företagens rätt till en rättvis rättegång inkluderar bland annat rätten till ett kontradiktoriskt förfarande. Detta innebär att företagen har rätt att ta del av alla handlingar som kommissionen använder i målet, någonting som EU-domstolen har skapat ett skydd för genom rättspraxis. Företagen skall även åtnjuta en rätt mot självangivelse, en rätt som är väletablerad i Europadomstolens praxis. Tyvärr erbjuds inte ett motsvarande skydd för rätten mot självangivelse som för rätten att ta del av handlingar genom EU-rättspraxis. Det kan dock argumenteras att företag i konkurrensmål inte alltid bör erbjudas ett lika långtgående skydd för sina mänskliga rättigheter som individer, på grund av förstnämndas makt och vikten av att upprätthålla en fungerande, fri och rättvis konkurrens.

This dissertation studies legal practice and representation from the perspective of Theatre- and Performance Studies. It aims to describe and analyse the theatrical, ritualistic and spatial aspects of law, its practices, representations and buildings. More specifically, the dissertation explores the trial as a performance. Cultural as well as artistic performances are explicitly structured. Trials, theatre performances, religious rituals, military parades and political demonstrations all raise a boundary that shuts out what is not part of the performance ("life", "the everyday"). Performances also depend on and create an inner order; they structure the social and material space and produce roles and hierarchies among the participants. The dissertation analyses the ways in which the trial in the lower level court in Sweden produces and maintains these outer and inner boundaries. How does law and legal practice produce frames, boundaries and spaces? How, when and as what does law appear? And what is made to appear in front of or under the law? By approaching the legal practice with a theatrical and performative terminology, the trial comes forth as more than a legal process; it appears as a performative, cultural and social event. The study focuses on the courtroom as a space where power is exercised and produced. It is not only the legal power of the judgment that is exercised, but also other forms of power. The court creates, communicates and sustains its authority in the courtroom by using performative, theatrical and ritual techniques of power. In making these different kinds of power techniques visible, the dissertation exemplifies the strength of a performance perspective. By using a terminology and a way of thinking from the study of performing arts, new knowledge of the trial as a performance is produced.

Vi lever idag våra liv allt mer på Internet och hela tiden överförs bara mer och mer från den fysiska världen till att genomföras online. Men vad händer när brottsligheten hakar på samma fenomen och bevisen endast är digitala, kan publikationer från exempelvis Facebook användas som bevis vid en rättegång? För att klarlägga hur det ser ut i Sverige idag har tre IT-forensiker och en Internetspanare hos Polisen intervjuats för att få svar på de tekniska frågorna, samt en jurist och en åklagare för att få svar på de juridiska. Det visade sig finnas stor potential för användandet av sociala medier som bevis i rättegång men det finns även en stor problematik gällande just digitala bevis. Det är avsaknaden av spårbarhet som ger upphov till denna problematik, till exempel är det otroligt svårt att påvisa vem som skrivit eller gjort vad bakom datorskärmen. Utöver detta visade det sig även att den tekniska kunskapen och förståelsen hos vissa instanser inom det Svenska rättsväsendet ofta är väldigt låg. Detta ofta på grund av att utbildning inom digitala bevis lyser stort med sin frånvaro. Det är dock något som förväntas bli bättre och bättre ju närmre ett generationsskifte vi kommer.

No description available.