<p>Varje år går svenska staten miste om stora summor i skatteintäkter, intäkter som försvinner till följd av både medvetna och omedvetna fel gjorda av de skattskyldiga. Staten har genom olika åtgärder länge arbetat för att på bästa sätt försöka motverka skattebortfallet. I Sverige finns det tre repressiva metoder mot skatteundandragande aktiviteter: skatteflyktslagen, special- och stopplagstiftning och genomsynsprincipen. Skatteflyktslagen infördes 1980. Genomsynsprincipen är däremot inte lagstadgad utan har utvecklats genom praxis och dess existens har länge diskuterats, likaså om den skall kodifieras. Under 2007 tog debatten avseende genomsynsprincipen ny fart.</p><p>Genomsynprincipen är en repressiv metod genom vilken skatteundandragande aktiviteter bekämpas och framförs som ett komplement till skatteflyktslagen. Principen innebär att företagna rättshandlingar bedöms utifrån dess verkliga innebörd istället för dess formella. Genom att tillämpa genomsynsprincipen ges handlingar de rättsverkningar som de i verkligheten ger upphov till och parternas syfte och intentioner med transaktionerna läggs till grund för beskattningen, inte handlingarnas yttre form eller beteckning.</p><p>Hur skattebasen på bästa sätt skall skyddas och vilken repressiv metod som bäst uppfyller kravet på förutsebarhet, effektivitet, legalitet och rättssäkerhet är svårt att avgöra. Syftet med denna uppsats är därför att nå en slutsats om en kodifiering av genomsynsprincipen skulle leda till en mer rättssäker och förutsebar repressiv metod mot skatteundandragande aktiviteter.</p><p>Det är inte givet att en kodifiering av genomsynsprincipen skulle medföra en mer rättssäker och förutsebar rättstillämpning. Det är emellertid uppenbart att klarare riktlinjer behövs avseende genomsynsprincipen då dess tillämpning idag är mycket oklar. Att formulera så pass klara och precisa rekvisit att rättsläget nämnvärt förbättras får anses vara en svår uppgift. Vi anser dock att genomsynsprincipen bör införas som en ytterligare paragraf i skatteflyktslagen för att på det sättet uppnå en mer rättssäker och förutsebar repressiv metod mot skatteundandragande aktiviteter. Genom denna åtgärd skulle det klargöras vilka bedömningsgrunder domstol har vid underkännande av rättshandlingar. Tydliga förarbeten skulle även arbetas fram och eftertaxering och uttagandet av skattetillägg skulle ske med stöd i lag. Det skulle därutöver tydliggöras att det finns en ytterligare metod, utöver skatteflyktslagen, för att angripa skatteundandragande aktiviteter. Skatteflyktslagens omfattning borde vidare utvidgas till att omfatta samtliga skatteslag för att på det sättet omfatta så många skattekringgåenden som möjligt.</p>

Law (1990: 52) with special provisions for the care of young people (LVU) provides legal requirements that should be met when applying the law. The purpose of this study was to investigate and analyze LVU judges in two different counties based on section 3 in LVU. The investigation includs four judgments from Stockholm's Administrative Court and four judgments from Uppsala's Administrative Court. The judgement elected for this study were based on Section 3 of the LVU, primarily to be able to analyze the three requisits in the law: abuse, crime and other socially degrading behavior. The judgments were based on all the props contained in the LVU. The method used in the study was a content analysis, in the form of a text analysis. The result of the study shows that there are gender-specific differences in the judgments examined.

No description available.

<p>Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Skatteverket tillämpar bestämmelserna avseende skattetillägg samt hur besluten står sig vid en prövning i domstol. För att kunna svara på syftet har jag valt att undersöka en tredjedel av samtliga domar i Länsrätten Värmland samt Kammarrätten i Stockholm under 2007 till 2008 avseende skattetillägg utan samband med annan måltyp. I uppsatsen har jag utgått från den traditionella juridiska metoden samt valt att inte behandla bestämmelserna avseende skattetillägg i Skattebetalningslagen (1997:483).</p><p>Av resultatet från undersökningen framgår att sannolikheten att den skattskyldiges talan i länsrätten skall bifallas är relativt stor. I en fjärdedel av de mål vilka studerats har talan bifallits helt eller delvis. När det gäller avgöranden i kammarrätten sjunker sannolikheten för att den skattskyldiges talan skall bifallas till en tiondel. I en fjärdedel av målen har kammarrätten ändrat länsrättens domslut helt eller delvis. I de fall då Skatteverket har överklagat länsrättens domslut har kammarrätten i drygt tre fjärdedelar av fallen undanröjt länsrättens dom för att sedan i stället påföra den skattskyldige fullt skattetillägg.</p><p>Av de domslut vilka studerats från Länsrätten i Värmland samt från Kammarrätten i Stockholm har det framkommit att Skatteverket inte alltid tillämpar skattetilläggsbestämmelserna på ett tillfredsställande eller likformigt sätt. Exempel på detta illustreras b.l.a. av att Skatteverket i ett mål avseende felaktigt uppskov inte tagit hänsyn till att uppgiften gick att rätta med tillgängligt kontrollmaterial från Lantmäteriet. Det har även framkommit att det finns en viss ovilja att ta till sig både nyare praxis och förarbeten vilket framgår tydligt i några domar avseende redovisningsfel. Vad som kan konstateras av dessa domar är dels att Skatteverket inte på ett tillfredsställande sätt tagit till sig av praxis, dels att länsrätten i dessa fall i hög grad förlitat sig på den av Skatteverket gjorda bedömningen.</p><p>Med ledning av resultaten från undersökningen anser jag önskvärt att det sker en specialisering vid Skatteverket. Redan idag handläggs exempelvis storbolag vid en särskild enhet. Genom att många beskattningsfrågor är komplexa i sig är det inte alltid rimligt att kräva att den enskilda granskaren både ska vara expert på sitt område och därtill känna till de omfattande skattetilläggsbestämmelserna samt rådande praxis. Den skattskyldige kan däremot kräva att sitt ärende handläggs korrekt. Konsekvenserna av att ett stort ansvar läggs på de enskilda handläggarna kan för det första bli att relativt enkla frågor prövas i länsrätten. För det andra kan i många fall relativt stora skattetillägg såväl vad gäller företag som enskilda påföras av handläggare utan någon större erfarenhet. Det skulle enligt mig främja både rättssäkerheten och tilltron till systemet om skattetilläggsbesluten skiljs från handläggaren.</p><p>Avslutningsvis är jag av den åsikten att skattetilläggsbestämmelserna på något sätt måste förändras. Enligt min mening är de största problemen att tillämpningen inte uppfyller kraven på likformighet eller förutsebarhet. I dag kan ett ärende omprövas flera gånger, överklagas ett ärende sker en obligatorisk omprövning innan ärendet sedan går vidare till länsrätten. Skälet till detta förfarande var att det skulle ske en minskning av mål vid domstolarna vilket även skett. Enligt min mening måste det ske en specialisering såväl vid Skatteverket som vid länsrätterna för att uppfylla kravet på en likformig och förutsägbar bedömning. Det kan inte anses vara skäligt att tvistiga ärenden avseende relativt enkla frågeställningar samt redan klarlagda frågor skall behöva gå igenom denna process innan den skattskyldige fått en rättvis prövning. Handläggs ett ärende hela vägen av samma handläggare är sannolikheten ändå stor att utgången förmodligen blir densamma som vid den obligatoriska omprövningen vilket även framgått av de mål som studerats i uppsatsen. Ökar kunskapen och kvaliteten neråt i processen kommer förmodligen skattetilläggen upplevas mer rättvisa samt bli enhetligt bedömda vilket är en förutsättning för att legitimera påförande av skattetillägg i fortsättningen.</p><p> </p><p> </p><p> </p>

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Skatteverket tillämpar bestämmelserna avseende skattetillägg samt hur besluten står sig vid en prövning i domstol. För att kunna svara på syftet har jag valt att undersöka en tredjedel av samtliga domar i Länsrätten Värmland samt Kammarrätten i Stockholm under 2007 till 2008 avseende skattetillägg utan samband med annan måltyp. I uppsatsen har jag utgått från den traditionella juridiska metoden samt valt att inte behandla bestämmelserna avseende skattetillägg i Skattebetalningslagen (1997:483). Av resultatet från undersökningen framgår att sannolikheten att den skattskyldiges talan i länsrätten skall bifallas är relativt stor. I en fjärdedel av de mål vilka studerats har talan bifallits helt eller delvis. När det gäller avgöranden i kammarrätten sjunker sannolikheten för att den skattskyldiges talan skall bifallas till en tiondel. I en fjärdedel av målen har kammarrätten ändrat länsrättens domslut helt eller delvis. I de fall då Skatteverket har överklagat länsrättens domslut har kammarrätten i drygt tre fjärdedelar av fallen undanröjt länsrättens dom för att sedan i stället påföra den skattskyldige fullt skattetillägg. Av de domslut vilka studerats från Länsrätten i Värmland samt från Kammarrätten i Stockholm har det framkommit att Skatteverket inte alltid tillämpar skattetilläggsbestämmelserna på ett tillfredsställande eller likformigt sätt. Exempel på detta illustreras b.l.a. av att Skatteverket i ett mål avseende felaktigt uppskov inte tagit hänsyn till att uppgiften gick att rätta med tillgängligt kontrollmaterial från Lantmäteriet. Det har även framkommit att det finns en viss ovilja att ta till sig både nyare praxis och förarbeten vilket framgår tydligt i några domar avseende redovisningsfel. Vad som kan konstateras av dessa domar är dels att Skatteverket inte på ett tillfredsställande sätt tagit till sig av praxis, dels att länsrätten i dessa fall i hög grad förlitat sig på den av Skatteverket gjorda bedömningen. Med ledning av resultaten från undersökningen anser jag önskvärt att det sker en specialisering vid Skatteverket. Redan idag handläggs exempelvis storbolag vid en särskild enhet. Genom att många beskattningsfrågor är komplexa i sig är det inte alltid rimligt att kräva att den enskilda granskaren både ska vara expert på sitt område och därtill känna till de omfattande skattetilläggsbestämmelserna samt rådande praxis. Den skattskyldige kan däremot kräva att sitt ärende handläggs korrekt. Konsekvenserna av att ett stort ansvar läggs på de enskilda handläggarna kan för det första bli att relativt enkla frågor prövas i länsrätten. För det andra kan i många fall relativt stora skattetillägg såväl vad gäller företag som enskilda påföras av handläggare utan någon större erfarenhet. Det skulle enligt mig främja både rättssäkerheten och tilltron till systemet om skattetilläggsbesluten skiljs från handläggaren. Avslutningsvis är jag av den åsikten att skattetilläggsbestämmelserna på något sätt måste förändras. Enligt min mening är de största problemen att tillämpningen inte uppfyller kraven på likformighet eller förutsebarhet. I dag kan ett ärende omprövas flera gånger, överklagas ett ärende sker en obligatorisk omprövning innan ärendet sedan går vidare till länsrätten. Skälet till detta förfarande var att det skulle ske en minskning av mål vid domstolarna vilket även skett. Enligt min mening måste det ske en specialisering såväl vid Skatteverket som vid länsrätterna för att uppfylla kravet på en likformig och förutsägbar bedömning. Det kan inte anses vara skäligt att tvistiga ärenden avseende relativt enkla frågeställningar samt redan klarlagda frågor skall behöva gå igenom denna process innan den skattskyldige fått en rättvis prövning. Handläggs ett ärende hela vägen av samma handläggare är sannolikheten ändå stor att utgången förmodligen blir densamma som vid den obligatoriska omprövningen vilket även framgått av de mål som studerats i uppsatsen. Ökar kunskapen och kvaliteten neråt i processen kommer förmodligen skattetilläggen upplevas mer rättvisa samt bli enhetligt bedömda vilket är en förutsättning för att legitimera påförande av skattetillägg i fortsättningen.

<p>Denna studie syftar till att granska variationer i bedömningar och beslut om ekonomiskt bistånd utifrån vilken betydelse den enskilda organisationens riktlinjer har för dessa. Utifrån syftet, och med stöd av tidigare forskning på området, valdes vinjettstudien som metod. Ett identiskt typfall, gällande en fiktiv ansökan om ekonomiskt bistånd, skickades ut till samtliga kommuner i Västra Götalands län, med undantag för Göteborgs kommun. Vinjetten riktades till socialsekreterare som i sin vardag arbetar med handläggning av ekonomiskt bistånd och totalt erhölls svar från 16 olika kommuner. Resultatet påvisar stora skillnader i både bedömningar och beslut mellan de olika kommunerna vilket verifierar de tidigare studier som gjorts. Trots att samtliga kommuner finner stöd för sina motiveringar i lag och allmänna råd framgår det av resultatet att dessa har tolkats på olika sätt. Eftersom respondenterna ombads att motivera sina bedömningar och beslut utifrån kommunens lokala riktlinjer och direktiv tros dessa också ligga till grund för de variationer som uppstått. Detta gör att den kommunala självstyrelsen kan problematiseras ur ett rättssäkerhetsperspektiv. En diskussion förs om huruvida en ökad detaljstyrning skulle kunna bidra till en ökad rättsäkerhet, men också vilka konsekvenser en sådan rättslig reglering skulle kunna innebära för det sociala arbetet som profession.</p> / <p>This study aims to examine variations in assessments and decisions on financial assistance based on the significance of the local guidelines for these. According to the purpose, and with support by previous research in the field, a vignette study was chosen as a method. An identical scenario, reflecting an application for financial assistance, was sent to all municipalities in Västra Götaland County, with the exception of the municipality of Gothenburg. The vignette was addressed to social workers who are working daily with processing of economic assistance. Totaly was responses from 16 different municipalities received. The results demonstrate significant differences in both assessments and decisions between the various municipalities, which verifies the previous studies performed. Despite the fact that all the municipalities found support for their justification in law and general guidance, it appear in the results that they have been interpreted in different ways. Since the respondents were asked to base their judgments and decisions on the local guidelines, it is believed that these also form the basis of the variations encountered. Because of the big variations between municipalities a problematisation of the legal security can be made. A final discussion is made about wether an increased legal regulation could contribute to a greater legal security, but also what implications of such a regulation could mean for the social work as a profession.</p>

Den 1 juli 2005 upphörde polisens befogenheter till självständiga omhändertaganden med stöd av lag (1988:870) om vård av missbrukare (LVM). Förändringen var ett resultat av lagstiftarens önskan av att renodla beslut av social karaktär till socialtjänsten. Eftersom socialtjänsten står för såväl utredningen som senare ansökan om tvångsvård i rätten ansågs förslaget naturligt i en sammanhängande vårdkedja. För den enskilde polismannen på fältet innebar den nya lagen inte bara att befogenheten av ingripa för att säkerställa vård nu gavs en mer akut utformning, utan också att den hamnade såsom en bestämmelse i polislagen med hänvisning till det tidigare lagrummet (13 § LVM). Enligt tidigare ordning kunde poliser på fältet fatta självständiga och interimistiska beslut om LVM i brådskande situationer och i andra fall överlåta eventuella beslut åt till företrädare för polismyndigheten. Beslutsordningen möjliggjorde för polismannen att föredra ett ärende och i förekommande fall rådgöra kring innebörden av ett enskilt rekvisit och huruvida rättsfakta i det enskilda fallet svarade mot det. Det kan därför finnas skäl att tro att polismännens kunskaper om LVM kan ha varit större innan förändringen, och att risken är stor att dessa självständiga beslut resulterar i viss kunskapshämning. Det ”nya” lagrummet, 12a § polislag (1984:387) ger en polisman rätt att under vissa förutsättningar omhänderta missbrukare genom att först göra en självständig bedömning av rättsfakta i situationer av brådskande karaktär. Genom lagrummet har polismannen inte bara att ta ställning till rena skyndsamhets-, och skaderekvisit utan också till att göra en prognos om det kan bli aktuellt med tvångsvård. Prognosen om tvångsvård sker i två steg där det första kommer av frågan om det skäligt att anta att socialnämnden omedelbart kommer att omhänderta missbrukaren. Av den lagtekniska överlappningen följer också att beakta portalparagrafen i LVM frågan om huruvida det är sannolikt att rätten kommer att besluta om vård. Polismannen måste således självständigt och i en isolerad situation söka sätta sig in i hur en annan myndighet och en domstol kan komma att besluta, något mynnar ut i att flera frågor är tvungna att ställas. Gällande rätt ger vid handen att de situationer som åsyftas för att ett lagligen grundat omhändertagande ska kunna ske är att de ska vara av mycket allvarlig karaktär och kräva en omedelbar åtgärd. I förarbetena till den nya lagen låg bland annat en statlig utredning som kvantitativt undersökte i vilken omfattning polisen beslutade om omedelbara omhändertaganden med stöd av 13 § LVM. En av flera slutsatser var att städerna Umeå och Sundsvall stod för anmärkningsvärt många omhändertaganden sett till vad som var fallet i övriga landet. Enbart Sundsvall svarade under en period för mer än 10 procent av samtliga beslut om omedelbara omhändertaganden som polisen gjorde i hela landet. Genom den kvantitativa undersökning som denna studie presenterar kan konstateras att Sundsvall fortfarande står för anmärkningsvärt många omhändertaganden i förhållande till andra orter. Rättstillämpningen bland de undersökta städerna och länen har i regel samtidigt sjunkit avsevärt jämfört med vad som var fallet med den gamla beslutsordningen. I en studie av kvalitativt slag där 70 omhändertagandeblad från Sundsvall och sju länspolismyndigheter undersökts, kan konstateras att det föreligger en anmärkningsvärd diskrepans mellan gällande rätt och de rättsfakta som följer av undersökt empiri. Trots en mycket vid bedömning av rättsfakta och en extensiv bedömning av gällande rätt rörande begreppen ”fortgående missbruk” och ”överhängande och allvarlig risk för missbrukarens hälsa” lever den undersökta dokumentationen bara upp till gällande rätt i 41 procent av fallen. Slutsatsen är att en komplex lagteknisk konstruktion av överlappande slag resulterar i färre antal polisiära omhändertaganden och att majoriteten av den polisiära dokumentationen inte lever upp till lagstadgade krav. / On July 1, 2005, the police force’s powers to independently arrest with the support of Law (1988:870), which includes care of addicts (LVM), ended. The change was a result of the legislator’s desire to reorganize decisions of an individual’s character to the Social Services.Since the Social Services are in charge of both the investigation as well as the application for involuntary care through the Court System, the proposal seemed appropriate in a continuous care chain. For the individual police officer in the field, the new law meant not only that the powers to arrest in order to ensure care now were given a more acute format, but that also the powers became a provision in the police law with reference to the previous Law (13 § LVM). According to the previous arrangement, the police officers in the field could make independent and provisional decisions about LVM in urgent situations and in other cases, leaving the potential decisions to representatives of the police force.  The decision-making procedure allowed the police officer to prefer a case, and where appropriate, seek advice on the implications of individual acts and whether evidence existed for the case. There are therefore reasons to believe that the police officers’ knowledge regarding LVM may have been larger prior to the change, and that the risk is great that these independent decisions may result in particular skill inhibition.The "new" law, 12a § police law (1984: 387) gives a police officer the right to, under certain circumstances, arrest drug users by first making an independent assessment of the evidence in situations of urgency. Through the law, the police officer must not only make a decision of the urgency and the potential of harm to the individual, but also make a prediction whether the individual may need involuntary care. The prediction of involuntary care takes place in two steps where the first one involves the question whether it is fair to assume that the Social Services will immediately detain the addict. The technical overlap of the law also means that one must take into account the paragraph in LVM regarding the question whether it is likely that the court will rule on care for the addict. Thus, the police officer must therefore independently and in an isolated situation, attempt to predict what a different agency and court may decide, resulting in a number of issues that are yet to be addressed. The current law states that situations where a legally founded arrest can be made include those which are very serious in nature and those that require immediate action.Background research to the new law included a government funded study which quantitatively examined to what extent the police decided on the immediate arrests pursuant to section 13 § LVM. One of several conclusions was that the cities of Umeå andSundsvallhad a remarkable number of arrests compared to the case in the rest of the country.  In a given time period, the police in the city of Sundsvall made more than 10% of all decisions of immediate arrests in the whole  country. As a result of the quantitative study that is presented, it can be argued thatSundsvallstill stands for a remarkable number of arrests in relation to other cities. Enforcement of the law among the surveyed cities and counties has generally simultaneously dropped considerably compared to what was the case with the old decision-making procedure. In a qualitative study where 70 arrests fromSundsvalland seven county police agencies were investigated, it can be concluded that a remarkable discrepancy between the law and the evidence that follow. Despite a wide-ranging assessment of the evidence and an extensive assessment of the current law concerning the concepts of "ongoing abuse" and “imminent and serious risk to the addict’s health” the examined documentation only supports the current law in 41% of cases. The conclusion is that a complex technical structure of overlapping laws results in fewer number of police arrests and that the majority of the police documentation does not live up to the legal requirements.

The main objective with this study was to investigate so called odd purposes acceptable when registrating property along with how social development affects these purposes, furthermore to investigate how the cadastral surveyors estimates a foreseeable time. Tradition and praxis is used for several obvious purposes such as housing, farming, forests, offices and industry. Praxis is yet to be defined regarding more unique purposes. There is no mention in the law about which purposes are found acceptable to assure the demands on suitability are met. Cadastral authorities are responsible for making sure the division into property units is uniform and rule of law-accordingly. This study illustrates the issue of how the cadastral operation applies the rules to support a uniform application of the rule. A legal method, a survey analysis, an interview analysis and a case study were methods used in the study to answer the purpose and research questions. The legal method was used to learn more about the legal position. The survey was performed in order to gather data and information about which purposes previously have been regarded as odd by the cadastral surveyors. To obtain an understanding about and background to the selected odd purposes, an interview study was conducted with the cadastral surveyors. The intent of the case study was to form a base and insight in how the odd purposes are valued. The result of the legal method showed proof of how to interpret the prerequisite in the law. The survey provided information about which odd purposes are used in dividing of property. The interview study was based on the results from the survey and the information gathered from it. Answers regarding the background to the cadastral procedures were given, as well as the concept purpose, its origin and the evaluation of the time concept foreseeable time. The case study provided a background to the decision making and history about the debate as well as how purpose has been a question when making assessments. The most important conclusion made was that the prerequisite, intended function, current circumstances and requirements determine an acceptable purpose. The same factors determine the assessment of foreseeable time and as a result the concept varies from case to case. Social development causes the conditions for dividing into property units to be interchangeable, as a result the possible purposes changes with them. A more uniform application of the rule, considering the prerequisites, intended function, current circumstances and requirements should so be applied. / Huvudsyftet med studien var att undersöka vilka ”udda” ändamål som kan godtas vid fastighetsbildning med delsyften om hur samhällsutvecklingen påverkar ändamålen och att undersöka hur förrättningslantmätarna bedömer ”överskådlig tid”. Tradition och praxis finns för ett flertal ändamål som kan anses vara självklara, till exempel bostad, jordbruk, skog, kontor och industri. För mer udda ändamål är praxis oklar. Lagen talar inte om vilka ändamål som kan anses vara godtagbara för att kraven om lämplighet ska anses uppfyllda. Lantmäterimyndigheterna har till uppgift att ansvara för en enhetlig och rättssäker fastighetsindelning. Studien belyser frågan om hur lantmäteriverksamheten tillämpar reglerna idag för att ge stöd åt en enhetlig rättstillämpning. Metoder som använts i studien för att besvara syfte och forskningsfrågor var en juridisk metod, en enkätstudie, en intervjustudie och en rättsfallsstudie. Den juridiska metoden användes för att få kunskap om rättsläget. Enkätstudien genomfördes för att samla data och information om ändamål som förrättningslantmätarna ansett vara ”udda”. För att få förståelse och en bakgrund till förrättningarna av de utvalda ”udda” ändamålen genomfördes en intervjustudie med förrättningslantmätarna. Rättsfallsstudien syftade till att få en grund och inblick i hur ”udda” ändamål bedömts. Resultatet av den juridiska metoden visade på hur rekvisiten i lagen ska tolkas. Enkätstudien gav information för vilka ”udda” ändamål det fastighetsbildats. Intervjustudien grundade sig på enkätstudiens resultat och den information som lämnats. Den gav svar på förrättningarnas bakgrund, begreppet ändamålet och dess tillkomst och bedömningen av tidsbegreppet ”överskådlig tid”. Rättsfallsstudien gav en bakgrund till besluten och om hur diskussionerna förts samt huruvida ändamålet varit föremål för bedömning. Den viktigaste slutsatsen var att det är rekvisiten, den tilltänkta funktion, den rådande situation och behoven som avgör vilket ändamål som är godtagbart. Samma faktorer avgör bedömningen av överskådlig tid som i och med det varierar från fall till fall. Samhällsutvecklingen medför att förutsättningarna för fastighetsbildning är föränderliga och därmed förändras också möjliga ändamål. En enhetlig rättstillämpning bör därmed ske utifrån rekvisiten, den tilltänkta funktion, den rådande situation och behoven.

Denna studie syftar till att granska variationer i bedömningar och beslut om ekonomiskt bistånd utifrån vilken betydelse den enskilda organisationens riktlinjer har för dessa. Utifrån syftet, och med stöd av tidigare forskning på området, valdes vinjettstudien som metod. Ett identiskt typfall, gällande en fiktiv ansökan om ekonomiskt bistånd, skickades ut till samtliga kommuner i Västra Götalands län, med undantag för Göteborgs kommun. Vinjetten riktades till socialsekreterare som i sin vardag arbetar med handläggning av ekonomiskt bistånd och totalt erhölls svar från 16 olika kommuner. Resultatet påvisar stora skillnader i både bedömningar och beslut mellan de olika kommunerna vilket verifierar de tidigare studier som gjorts. Trots att samtliga kommuner finner stöd för sina motiveringar i lag och allmänna råd framgår det av resultatet att dessa har tolkats på olika sätt. Eftersom respondenterna ombads att motivera sina bedömningar och beslut utifrån kommunens lokala riktlinjer och direktiv tros dessa också ligga till grund för de variationer som uppstått. Detta gör att den kommunala självstyrelsen kan problematiseras ur ett rättssäkerhetsperspektiv. En diskussion förs om huruvida en ökad detaljstyrning skulle kunna bidra till en ökad rättsäkerhet, men också vilka konsekvenser en sådan rättslig reglering skulle kunna innebära för det sociala arbetet som profession. / This study aims to examine variations in assessments and decisions on financial assistance based on the significance of the local guidelines for these. According to the purpose, and with support by previous research in the field, a vignette study was chosen as a method. An identical scenario, reflecting an application for financial assistance, was sent to all municipalities in Västra Götaland County, with the exception of the municipality of Gothenburg. The vignette was addressed to social workers who are working daily with processing of economic assistance. Totaly was responses from 16 different municipalities received. The results demonstrate significant differences in both assessments and decisions between the various municipalities, which verifies the previous studies performed. Despite the fact that all the municipalities found support for their justification in law and general guidance, it appear in the results that they have been interpreted in different ways. Since the respondents were asked to base their judgments and decisions on the local guidelines, it is believed that these also form the basis of the variations encountered. Because of the big variations between municipalities a problematisation of the legal security can be made. A final discussion is made about wether an increased legal regulation could contribute to a greater legal security, but also what implications of such a regulation could mean for the social work as a profession.

Rättstillämpningens enhetlighet i tingsrätt och Högsta domstolen (HD) är en utgångspunkt som kommer till uttryck genom regleringen av rättskipningen i RF och av instansordningen i RB. Däremot talar flera utomrättsliga faktorer för att rättstillämpningen ändå kan skilja sig åt mellan tingsrätterna och HD. Det finns skillnader mellan domstolarnas adressater, domstolarnas arbetssituation och domarnas bakgrund. För att uppfylla uppsatsens huvudsakliga syfte att empiriskt utvärdera om det finns tendenser till skillnader i rättstillämpningen i tingsrätten jämfört med i HD, används en rättsteoretisk analys för att identifiera ett problemområde där det råder oenighet bland domare och i doktrinen om hur rättstillämpningen ska gå till på ett abstrakt plan. Problemområdet som urskiljs är användningen av objektiva ändamålsöverväganden, vilket definieras som all sådan tolkning och argumentation som inte bygger på tillämpliga lagar, prejudikat eller förarbeten. Sex rättsfall analyseras, systematiserade under tre olika typfall, i syfte att belysa och nyansera de tendenser till skillnader i användningen av objektiva ändamålsöverväganden som observeras. Undersökningens resultat är att HD generellt visar en större benägenhet att beakta olika sorters ändamålsöverväganden i sin rättstillämpning. Det anses innebära att det finns större chans att vinna framgång i rättslig argumentation som förutsätter en analog tillämpning eller reduktionsslut i HD än i tingsrätt. Däremot kan HD:s prejudikatbildande roll ha en avhållande effekt på dess benägenhet att tillämpa objektiva ändamålsöverväganden, vilket indikeras av att skillnaderna mellan HD:s och tingsrättens rättstillämpning i rättsfallen var som störst när prejudikatets innebörd var som otydligast.